Jul hos oss

Nu har julen kommit och gått och det har inte hänt något speciellt här hemma. Vi är inte mycket för jul, i alla fall inte så till vida att alla måste samlas på ett speciellt ställe den 24 december. Vi är inte heller mycket för att pynta och fixa à la Mandermanns eller Ernst Kirschsteiger och jag är av den uppfattningen att djur inte fattar abstrakta begrepp som jul så därför gör vi inget speciellt för dom heller. Mer än ser till att de har det bra förstås. Höns och vaktlar fick en näve torkad mjölmask, som dom tycker är det bästa som finns, hundarna fick något tuggben eller grisöra, men det är sånt som de brukar få ändå. Så nä. Tur man inte är INFLUENCER och måste lägga upp bilder på allt pynt och skit. Det piffigaste jag gjorde var att jag lindade en ljusslinga från RUSTA runt en rådjursskalle och sa till min man att det var Rudolf med röda mulen.




ERNST! Det här slår du fan i mig inte.

Ja, sen har vi väl mest ätit och glott på tv. På julafton såg vi TVÅ amerikanska filmer som handlade om julen och som därför var otroligt förutsägbara. En om tomtens bror Fred Claus (som inte var lika snäll, men som blev det till slut) och en om en unge som blivit adopterad och uppfostrad av tomtenissar men sen som vuxen kom till New York för att träffa sin riktiga pappa (som var elak, men som blev snäll till slut). Kändes otroligt vilsamt att bara ligga på soffan och äta gott och konsumera skit och slippa tänka. Hoppas ni alla hade det lika fröjdefullt. Jamen god fortsättning dårå.  

Till stallet istället, v51, pt2

Tog min sura tandvärk och åkte på årets sista drop in-ridning med Pojken. Det gick bra. Vi red någon slags kadrilj för det har ju alla pippi på såhär i juletider, i alla fall på min ridskola. Det gick rätt så bra fast jag fick vara i par med stallets piggaste häst, vilket kanske inte var a match made in heaven med Pojken. Men det gick ju att snedda lite här och där så att vi ändå hamnade på ungefär samma ställe vid samma tidpunkt. Dessutom: Pojken fattade rätt galopp VARJE GÅNG. I båda varven! Det är riktigt stort för oss.  Sen att han inte kan hålla galoppen speciellt länge, och definitivt inte minska den nämnvärt, är ju en annan sak. Han bara dundrar iväg tills han kommer ifatt en annan häst och sen tycker han att han typ har jobbat klart och så blir det slängtrav. Det får vi jobba vidare på nästa termin.

Nästa termin ja! Då ska ju vår superbra ridlärarvikarie, som vi haft denna terminen, sluta. Det har vi vetat hela tiden så det är inget nytt under solen, fast väldigt tråkigt eftersom det visade sig att hon var typ en av de bästa jag någonsin haft. Då menar jag inte att vår ordinarie är dålig, för det är hon verkligen inte. Men så skulle hon vara tjänstledig och då blev oron stor. VEM SKULLE VI FÅ ISTÄLLET? Jag hoppades på hon som brukar ha drop in-ridningen, för hon är också riktigt bra. Men det blev det inte, utan det blev KARIN. Vår BOOT CAMP-ridlärare som jag tycker är SUPERBRA. Hon slutade i somras för att hon skulle göra något annat, men nu är hon tydligen back in business igen. Det ska bli SÅ kul! Längtar jättejättemycket efter nästa termin, tur att det inte är som förr när hästarna hade typ tre veckors vintervila (och var ASPIGGA när man väl skulle igång med lektionerna igen, det var ALLTID hästar som skenade och folk som ramlade av som mogna frukter första veckan på terminen) utan nu börjar terminen redan vecka ett. Inleder därför med drop in-ridning fredagen efter nyår och sen kör vår grupp igång igen måndagen efter det. Med KARIN. Jiihaaaa.  

And the gnäll continues

Genomlider just nu en re-make av rotfyllningen som gjordes för några år sedan. Kommer nämligen ihåg att jag, ett par dagar efter att den gjorts, ringde till tandläkaren och påpekade att det om möjligt gjorde ännu mer ont nu och ska det vara så här? (inte sagt med Sverker Olofsson-ton men snudd på). Det skulle det, visade det sig. Det var HELT NORMALT att det gjorde ont efter en rotfyllning, men helvete vilken smärta. Fick ta värktabletter typ varannan timme och hade någon kommit och erbjudit mig en smutsig spruta heroin så hade jag inte backat om jag visste att det hade hjälpt mot denna PLÅGA. Ja, det var då det, men nu är det alltså likadant. Trodde kanske i min enfald att det skulle vara lite lindrigare om man bara rotfyllde en kanal av fyra möjliga, en kanal som dessutom inte ens var inflammerad, men tydligen inte. AJAJAJ vad jag lider. Inte bara i tanden med omnejd utan även i käken, som ju fick vara uppspärrad i en helt onaturlig vinkel hur länge som helst. Det protesterar den mot nu. Tror det skulle hjälpa om jag fick tugga på något hårt, men bara tanken på det får mig att kallsvettas.  Tandvärk är så djävla ovärdigt och inget man gör kan ju liksom avlasta eller lindra plågan. Man kan ju inte ens bita ihop för att stå ut.

Ja, så här kul har jag alltså det såhär i juletider. Denna tand har dessutom sumpat min episka julledighet eftersom jag fick stöka om i mitt schema och flytta på möten och grejer på grund av detta. Idag ska jag jobba hemifrån är det tänkt, men eftersom jag vaknade ungefär varannan timme i natt och fick vackla upp och knarka värktabletter och sedan ligga och vänta på att de skulle börja göra nytta så är jag ju inte direkt på topp om man säger så. JAJA, vi får väl se hur det här går. Ska ju rida i eftermiddag också har jag tänkt, så om inte annat så måste jag hålla ut fram till dess.  

När Kanal 4 förhoppningsvis slocknat för gott

Jaha, idag var det dags för återbesök hos tandläkaren. Var inte så värst nervös utan tänkte mer att jag har ju dock rotfyllt vad som skulle visa sig vara tre fjärdedelar av denna tand tidigare och det var väl inte sådär jättehemskt? (obs, jag var SJÄLVKLART bedövad till max och säkert lite till). Fast det måste ha gått in någon förträningsmekanism och suddat i hjärnan, för det var ju något rent DJÄVULSKT obehagligt. Eller så var det så att förra gången hade rotfyllningen föregåtts av en helg av helvetiskt glödande tandvärk så allting som hände bortanför den där bedövningssprutan var relativt sett rena önskedrömmen.
Men det här var faktiskt inte alls kul. Inte så att det gjorde ont, för jag var ju bedövad och Tanden är ju som sagt delvis rotfylld redan, men det var ju alldeles otroligt vad grejer som skulle in i ens trut och runt den så spändes nån djävla gummiduk upp så att jag knappt kunde andas, och sen fick jag höra tandläkaren beordra fram saker som "etanolen", "brännaren" (wtf…?) och en himla massa "grön etta", "blå tvåa" och sånt som jag inte har en aning om vad det är och inte vill veta något om heller. Och inte gick det särskilt bra, tycker jag. Igår, när jag fått veta att jag hade en extra rotkanal, tänkte jag att jag kanske var lite unik i det avseendet och frågade därför om det var ovanligt. "Nej, inte särskilt", blev svaret så något djävla unikum var jag alltså inte. Idag blev jag dock uppgraderad till "den svåraste rotkanalen som jag rensat i hela mitt liv" av en tandläkare som varit med så länge i gemet att hon kunde ha haft ansvaret för den organiserade fluorsköljningen på Noaks ark. Det var även en massa suckande och smackande och irriterat utstötta "åååh:n" medan klockan gick och Kanal 4 låg där och retades i munhålan. Fattar att tandläkare också är människor, men det får väl vara någon måtta på suck och stön i patientens närvaro kan jag ju tycka. En gång ropades det "hämta en ny, FORT FORT FORT" och då blir man ju själv rent nervös och börjar undra om man kanske kan hjälpa till på något sätt.

Tid tog det också, väldigt mycket längre än beräknat och jag fick enorm kramp i käkarna och i nacken och tandläkaren själv blev så stressad att hon, när hon var klar, bara rusade iväg med ett "du-får-boka-en- ny-tid-efter-jul-jag-skickar-en-faktura-god-jul" slängt över axeln och så var hon borta och det var nästan så att jag undrade om jag skulle börja plocka undan och städa efter mig, men då kom någon praktikant och tog vid så jag slapp i alla fall den biten. Nu ska jag dit igen den 14 januari för att göra klart, för Tanden måste tydligen vila sig i form innan man slutligen förseglar Kanal 4 för gott. Jaha, men det blir väl mysigt med två smaskiga tandläkarräkningar såhär i juletider.   

     

Och nu blire klagomål

Igår kväll när jag, duktig som jag är, stod och tandtrådade mitt garnityr så tyckte jag det kändes lite konstigt mellan två kindtänder när jag bet ihop. "Bäst att ta en gång till" tänkte jag i tron att något fastnat och tryckte in tandtråden och TJONG så lossnade vad som kändes som en halv kindtand. Ja, ska man vara glad för nåt så är det väl möjligtvis att detta INTE inträffade typ den 23 december så man hade fått gå hela julhelgen med vad som känns som ett hål som sträcker sig långt upp i förlängda märgen, men helt ärligt har jag rätt svårt att glädjas åt något som inkluderar tandläkarbesök. Men det var ju bara att bita ihop (lite försiktigt dårå) och hänga sig på luren när växeln öppnade och försöka tjata sig till en tid. Fick en akuttid hos en annan tandläkare än min vanliga för hon hade semester, men i såna här lägen har man ju inte direkt möjlighet att vara kräsen.

Den aktuella tanden rotfylldes för typ tre år sen. En rotfylld tand ska ju vara helt död och utan känsel eftersom den inte har några nerver, men jag tycker inte att den här tanden har betett sig som min andra rotfyllda tand eller som någon annan tand heller för den delen. Det är inte det att den gör ont, för det gör den inte direkt. Men den liksom känns. Andra tänder är ju liksom ett med tandbenet och man tänker väl inte direkt på att man ens har dom (förrän man får problem). Men Tanden tar verkligen plats. Pockar på uppmärksamhet. Påpekar att här är den. Varje kväll när jag har duschat och smörjer in mitt vackra plyte med hudkräm så känner jag Tanden från utsidan när jag trycker mot tandbenet genom kinden. Eller om jag sitter och har huvudet i handen, nog fan passar Tanden på att ila till lite. Eller om jag typ springer nerför en trappa, då dunkar det liksom till lite för varje steg. Inte så det gör ont, utan bara så det känns.

Jag har påpekat detta för tandläkaren flera gånger och varje gång har hon tagit en röntgenbild och pekat ut Tanden med sina tre rotfyllda kanaler och sagt att det ser bra ut. En sköterska har också sagt att man kan ha problem även med rotfyllda tänder och då har jag tänkt att det här får man väl kanske leva med då. Och det har ju som sagt inte gjort direkt ont. Bara varit lite störigt.

Nu berättade jag detta för den nya tandläkaren - lite förebyggande för jag litar inte på att Tanden inte skulle vara i stånd till att börja generera SMÄRTA om det skulle bli tal om att borra (och det blir det ju nästan alltid) - så gjorde hon som min vanliga, tog en röntgenbild, pekade ut de tre rotfyllda kanalerna, sa att allt såg bra ut. Men sen började hon med stor entusiasm att knacka, klämma och trycka för att lokalisera problemet. Och hittade då en FJÄRDE kanal som ängsligt låg och tryckte bakom de tre andra. "Det var ju nästan som att få en julklapp", myste hon bakom munskyddet. Jag hade väl svårt att dela hennes entusiasm, men blev nästan lite rörd när jag hörde hur de angrep morgondagens bokningar för att pussla in mig i sitt späckade schema, för på akuttider finns det inte utrymme för rotfyllningar och nu ska Tanden förhoppningsvis få sin fjärde kanal tystad för gott. Samtidigt som den blir hoplappad som ju var det egentliga problemet. Nu har jag fått nån provisorisk gegga som smakar möglig pepparkaka med lätt anstrykning av mint. Varför kan ingen göra tandläkargrejer som smakar, låt oss säga CHOKLAD?

To be continued, om inte annat så för att jämra mig över denna oväntade och ovälkomna decemberutgift. Tur att julklapparna redan är köpta och betalda i alla fall.

Till stallet istället, v51, pt1

Igår var det sista gången på terminen i vanliga gruppen och vi skulle a. ha vikarie och b. hoppa. GULP, kände jag inför det. Fick vara snabb med att säga till vikarien att jag är norra Europas mesigaste, men hon kontrade med att hon brukade ha speciella "våga hoppa"-grupper, så hon var van vid sånt. Det kändes ju skönt att höra.
Pojken kändes seg och tung och naturligtvis var det banhoppning. Man kan säga så här om Pojken: han är inte direkt någon naturhoppare. Han behöver mycket stöd och drivning. Det kan han väl få, men sen kommer man till det där sista kritiska momentet där man enligt min ridlärare ska "lämna över ansvaret för språnget till hästen". Där hade jag behövt ha någon extra gaspedal istället, för jag bara kände att han liksom dog energimässigt. Men hävde sig över lite halvhjärtat ändå (det var ju låga hinder så knappt någon ansträngning att tala om) och så skulle jag försöka få igång lite fart, ha rätt galopp och få till en bra väg till nästa hinder. Det var väl inte så att Peder Fredricsson stod och tiggde och bad på sina bara knän att jag skulle komma till Grevlunda och hjälpa honom med ett och annat OM VI SÄGER SÅ. Snarare kände jag mig som ett fall för "America's funniest home videos" eller nåt, men jag överlevde ju i alla fall och det var väl huvudsaken.

Till stallet istället, v50, pt2

Vad gjorde vi på "droppen" i fredags? Minns knappt längre. Jo, först skulle vi rida som på en åttvolt med travbommar i mitten, mycket böjning och ställning och rakriktning. Nyttigt. Sedan galopperade vi över galoppbommar på volt. Det där med galoppbommar på böjt spår är lurigt, åtminstone när man har en häst som Pojken som inte precis har järnkoll på var han sätter sina bautahovar och inte heller direkt bemödar sig med att hålla en jämn galopp. Men det gick ändå rätt bra, vi fick i alla fall till att det stämde med avstånden någorlunda, och vi är ju på en nivå att det är stort att kunna galoppera på en volt. Hehe. Om jag är förberedd, har spöet i ytterhand och ytterskänkeln som ett skruvstäd så kan jag svänga nästan hur jag vill även i höger galopp, vilket ej var möjligt för någon månad sedan då Pojken istället valde att dundra rakt fram i högervarv oavsett vad jag ville. Så det går ju framåt.