Annabelle

Har läst Annabelle av Lina Bengtsdotter, en deckare som utspelar sig i Gullspång och där sjuttonåriga Annabelle försvinner spårlöst en natt. Och NATURLIGTVIS råkar det vara så att just den kriminalinspektör från Stockholm som får åka dit och stötta den lokala polisen, är född och uppvuxen i just denna ort och givetvis också har ett jobbigt förflutet och har därför inte satt sin fot där på tjugo år, vill aboslut inte åka dit igen men kan inte säga varför eftersom alla poliser i deckare måste vara så satans svåra hela tiden.

Boken är riktigt välskriven och själva berättelsen är skickligt disponerad, så därför tycker jag det var synd att göra huvudpersonen till en sån schablon. Det blir liksom inte bättre för att byter ut den trötta medelålders karlen mot en ung kvinna och låter henne göra samma grejer.  Problem med spriten? Check. Oförmögen att ha normala relationer? Check. Vill aldrig prata om sitt privatliv med kollegorna? Check. Osmidig i samarbetssituationer? Check, check, check. Sen retar jag mig på namnet Charlie också. Ja, jag vet att det är 2017 och att alla i princip kan heta vad de vill, men jag retar mig ändå. Och sedan stör jag mig på detaljer som att det finns en gammal nedlagd lanthandel där ungdomar har festat i en herrans massa år (och det är helt etablerat, alla vet om det och ingen gör något åt det, inte ens polisen, trots att både alkohol och droger och sexuella övergrepp verkar vara rena vardagsmaten bland de minderåriga) och så kommer Annabelles pappa dit för att leta efter henne och de spelar så hög musik och han får leta länge efter knappen på stereon för att kunna sänka volymen. Och då undrar ju vän av ordning genast varifrån strömmen kommer, det lär ju inte sitta någon pensionerad lanthandlare och betala en massa elräkningar för att traktens ungdomar ska ha någonstans att festa. Likadant med huset där Charlie växte upp och som stått tomt i tjugo år, men det var ändå i ett skick så att det gick att bo där. Visserligen var kylskåpet ur funktion, men i övrigt verkade det ju fullt beboligt. Och jag kände bara: nä. För det första: hus på landet har inte kommunalt vatten utan en egen brunn med pump och hydrofor som drivs av ström. När det inte finns någon ström så har man inget vatten och det innebär inte bara att man inte kan dricka och duscha och tvätta och sånt, utan även att det inte går att spola på toaletten. Och har man byggt upp en civilisation kring vattenburna avloppssystem så är det faktiskt inte så himla enkelt att lösa. Tycker faktiskt gott att en sån detalj är värd att nämna.

Sånt där drar ju ner omdömet lite. Sen var det lite dålig balans mellan de olika parallellspåren, tycker det var lite väl mycket som bara antyddes som det sen inte blev något med. Men på det hela taget ändå en bra läsupplevelse och slutet var överraskande men trovärdigt. Den här boken får fyra små bruksorter av fem möjliga.

Fredagslistan!

Äntligen fredag! Inleder starkt med en lista som jag hittade hos apekatten!


Om du fick välja att leva i en tv-serie, vilken skulle du välja att leva i då?
Hem till byn? Alltså Bengt Bratts mästerepos, inte Emmerdale Farm. Fast det hade kanske kvittat, jag är ju mest ute efter det vardagliga och när allting bara puttrar på i sakta mak och ingenting särskilt händer. GUD VILKEN ROLIG OCH SPÄNNANDE MÄNNISKA JAG ÄR.

Vad ville du bli när du blev stor när du var barn?
Veterinär. Det blev jag alltså inte.

Vilken är din favoritdoft?
 När schersminen blommar på försommaren. AAAAH.

Du får veta att jorden kommer gå under om tolv timmar. Vad gör du?
Tror inte det är sant, hur skulle det gå till liksom? Men man vet ju aldrig i och för sig. Hade nog unnat mig svinigt mycket god mat och dryck, för vad hinner man på tolv timmar? Knappast förverkliga sig själv direkt, om man inte gjort det tidigare dårå.
Sen tänker jag även att jag skulle få tag på någon stark sömntablett så man hade kunnat sova sig igenom själva grejen, för OM jorden skulle gå under hade det ju förmodligen varit både jobbigt och plågsamt. Men om jorden INTE skulle gå under hade det ju varit fint att bara kunna vakna upp när allt var över och visade sig bara vara ett practical joke.  Får kanske börja reka efter den där tabletten redan nu, för det lär ju inte vara tid till det om man vill äta sig igenom sina potentiellt sista timmar i livet.

Vilket är ditt favoritverktyg?
Yxa. Med en bra klyvyxa och en rejäl vedhög behöver man varken gymkort eller mindfulnesskurser.

Vad gör du om tio år?
Då är jag i begrepp att fylla obegripliga 60 år och är förhoppningsvis en glad och frisk pensionär-to-be.

Vilken är din bästa danslåt?Hm, jag dansar ju inte direkt, men det skulle väl vara någon gammal discodänga från 70-talet. Typ I will survive med Gloria Gaynor.
Om du var skitbra på att sy, vad skulle du sy då?
Haha, vilken fråga. Jag är typ sämst i Sverige på att sy och tycker det är roligt i motsvarande omfattning, d v s inte alls. Men om jag var skitbra så antar jag att jag skulle laga kläder och fålla dukar och sånt, istället för att låta min man göra det. Och kanske sy mina egna narkotikajeans istället för att köpa dyrt?

Hur skulle du hantera det om du vann typ 108 560 000 euro?
Köpa en livstidsförbrukning Adidadsbyxor? Haha, skojar bara. Jag skulle sluta jobba. Köpa en gård med gammaldags charm fast i toppskick, och sen leva där resten av mitt liv med hundar och hästar och lite får och höns, kanske en gris eller två. Ja, min man är också välkommen.

Vilket är ditt bästa recept och varför, får vara mat eller bak?
Varför inte bröd för lata djävlar? För att det är så himla enkelt, blir alltid gott och hembakat bröd höjer ens livskvalitet. Enligt mig då.

Är du beroende av något?
Typ sömn och egentid. Men annars är jag inte någon beroendetyp sådär.

Vad gör dig riktigt förbannad?
Folk som är dumma och lata och de konsekvenser det och deras handlingar får. Är med andra ord förbannad nästan jämt.

Lifehack: Fun light

Varje sommar får vi en liten invasion av myror på jobbet. Väldigt oklart var de kommer ifrån (förutom "utifrån" dårå) eller varför de tycker att just våra kontor är så himla lukrativa, men med nästan kuslig precision tågar de in på en liten otäck rad någon gång runt midsommar och bereder sig på att stanna. Tar långa retfulla omvägar runt MYRR-dosan som fåfängt läggs ut, och smaskar metodiskt i sig sånt som spillts. Vilket inte är mycket, så fan vet vad de lever av i övrigt.
Det är väl rätt så harmlöst i och för sig, inte precis som att ha en invasion av kackerlackor, men jag kan ändå tycka att det känns lite sådär när man sitter och skriver och det kilar omkring myror över tangentbordet.

Beslöt mig för att gå till motattack så för ett par veckor sedan köpte jag en flaska FUN LIGHT eftersom vi provat detta i alla fall lite miljövänliga insektsdräparmedel hemma med gott resultat. Vi fick någon invasion för ett par år sen och med tre hundar som går och nosar och rotar överallt och med förkärlek sätter i sig både det ena och det andra som de kommer över så är i alla fall inte vi så jättesugna på giftdosor och liknande. Så vi köpte vår första och förmodligen enda flaska FUN LIGHT och bjöd på ett saftkalas som var som hämtat ur en roman av Agatha Christie.
Först hände det ingenting på några dagar, sedan lade vi märke till att myrorna inte syntes till så ofta. Sedan inte alls. Slutligen flyttade vi på en hurts som stod vid en vägg (inte av den anledningen utan för att den skulle stå någon annanstans), och där bakom var rena myrkyrkogården. Och sedan dess har de - peppar peppar - inte återvänt.

Så jag gjorde samma grej på jobbet: Hällde upp cirka en kapsyl av FUN LIGHT på ett litet fat och placerade på en hylla (spelar ingen roll var den står eftersom myror tar sig fram överallt och har en inbyggd kompass när det kommer till att hitta sötsaker). Och nu: inte en myra någonstans. Det är aspartamet som dödar dem. Något att tänka på för er som tycker att ni väljer ett nyttigare alternativ än socker.

Pseudotvillingar?

Sprang, förmodligen som den sista människan på jorden, på begreppet "pseudotvillingar" härförleden. Det tyckte jag lät lite otäckt (fast jag tycker hela fenomenet med tvillingar är lite otäckt. Sorry alla tvillingar, det är inget personligt utan har nog bara med skräckfilmer att göra, sånt tacksamt ämne liksom). Googlade lite och stötte även på begreppet "falska tvillingar", vilket lät ännu värre (även om man inte har tvillingfobi), ungefär som någon variant av siamesiska tvillingar. Fast det var det alltså inte, utan "pseudotvillingar" är tydligen helt enkelt barn som föds med mindre än 18 månaders mellanrum. Det kan jag tycka var det mest krystade och onödiga ordet som någonsin konstruerats. Det tillför väl exakt ingenting av vikt mer än att det möjligen skulle låta lite mer märkvärdigt då. Tvillingar är ju inte så vanligt, och då nappar väl folk, som känner att de måste framhäva sig själva som lite extra speciella, på denna glosa, tänker jag. Gäsp.

Så tydligen har jag blivit, inte bara pseudotvilling, utan till och med pseudotrilling, eftersom min storasyster är 12 månader äldre och min lillebror är 18 månader yngre än jag. Detvarsomfan. ELLER KANSKE INTE. Känner inte direkt att vår inbördes relation har påverkats på något sätt bara för att någon har hittat på ett nytt begrepp för detta.

Sedan googlade jag vidare och hamnade på Familjeliv och fick lära mig ordet "tätisar" för barn som är födda tätt, och då ville jag typ skjuta hela världen samt förbjuda Internet. HERREGUD.

Du och jag och vi

Har läst boken Du och jag och vi av Pia Hagmar, en bok som skulle vara typ "en hästbok för vuxna". Alltså med hästar och vuxna människor. När man var liten slukade man ju böcker om tjejer och hästar i parti och minut. Nan Ingers böcker, böckerna om Britta och Silver, Annika och Jill till exempel. Läser fortfarande om dessa med jämna mellanrum, av nostalgiska skäl, som tidsdokument och som ren underhållning och avkoppling. Det är väl mitt lifehack för att bota stress, oro och ångest: att plöja igenom till exempel Önskas köpa: Litet sto och Ridsommar på Västanås. Om läkemedelsindustrin får nys om detta ligger jag illa till.

Men i alla fall. Tog mig an Du och jag och vi med friskt mod. Och den var väl helt okej, givet att man gillar böcker som mest handlar om det vardagliga, men det gör jag. Boken handlar om fyra kvinnor som har sina hästar i samma stall. Bortsett från det har de inte mycket gemensamt, och så får man följa deras olika liv utanför stallet. Helt okej upplägg, även om jag tyckte det var lite VÄL osannolikt att fyra så totalt olika människor med så olika ambitionsnivåer skulle ha haft sina hästar i just det rätt skabbiga stallet om det hade varit på riktigt. Och sen blev det lite VÄL mycket att allting skulle vara tvärtom mot hur det verkade, dvs den som var tuff och gapig i själva verket var skör och sårbar, den som var mesig och blyg i själva verket var iskall och beräknande, den som verkade ha det perfekta livet hade en man som var sadist, osv osv osv. Så kan det såklart vara, men det är ju inte rimligt att ALLA har en gigantisk dold agenda och en massa hemliga sidor som ingen känner till. Plus att jag tyckte att karaktärerna trots detta var rätt stereotypa och dialogen var rätt torftig. Tycker även att boken handlade för lite om själva hästarna och allt som händer runt omkring dom. Den här boken får två grimskaft av fem möjliga.

Doesn't time fly...?

Flera bloggar jag läser (orkar ej länka) kör TIDSLISTAN, så då ska väl inte jag vara sämre? Älskar ju listor! Speciellt nu, när hjärnan är i något slags pre-semester-mode och inte orkar producera en enda vettig tanke.

Vad är ditt förhållande till tid?
Att det är något som finns bara för att inte allting ska hända på en gång, typ. Nä, men jag tycker nog att jag har ett hyfsat förhållande till tid. Jag tycker ofta att jag har mycket att göra, men det beror väl på att jag fyller min tid med aktiviteter. Tid har jag ju, uppenbarligen. Det har alla. Sen har inte alla samma förutsättningar, men det handlar ju ändå mycket om att prioritera. Samt att fatta att tiden kanske inte räcker till allt, alltid. När mina barn var små till exempel, då gick jag inte på en enda konsert och såg knappt en enda film (i alla fall ingen barnförbjuden). Har missat hela 90-talets kulturutbud, känns det som. Första gången jag hörde Smells Like Teen Spirit tänkte jag amen guuud vilken bra låt, och då var Kurt Cobain både död och begraven sedan länge. Jag tränade heller inte en enda timme på 90-talet (med undantag för ridning). Mina barn hade varsin aktivitet som de gick på en gång i veckan. Jag red en gång i veckan. Det var allt. Vi hade oceaner av tid och var, som jag minns det, aldrig stressade. Eller det är klart att det körde ihop sig ibland, men det var ju inte alls som det verkar vara nu, när folk far omkring som tossingar med kaninpuls och stirrig blick och bara är en oväntad kö från ett sammanbrott värdigt Michael Douglas' karaktär i Falling Down. Men så fanns det ju varken bloggar eller poddar eller Twitter eller Facebook och Instagram på den tiden, och inte heller (kanske till och med därför) var det så många som kände att de var tvungna att springa en halvmara tre månader efter förlossningen eller renovera skiten ur sig stup i kvarten. Vet ni att på den tiden så kunde man bo i en lägenhet med bajsbruna köksluckor och fula tapeter och stå ut med det? Lite overkligt va? Och barn kunde till och med bara vara hemma och leka med sina kompisar efter skola och dagis och på helgerna, det var få som tränade både handboll och fotboll och gymnastik och tog pianolektioner och var med i scouterna, utan de var med på en, eller högst två av alla de där grejerna. Ja, nu kom jag visst ifrån ämnet lite här, men i alla fall: Tid finnes. För alla. Skulle jag faktiskt vilja påstå.

 

Vilken tid på dygnet gillar du bäst?
När jag kommit hem från jobbet och fortfarande har rätt många timmar kvar innan jag måste gå och lägga mig? Den såkallade fritiden alltså.

 

 

Vilken är den bästa veckodagen?
Fredag eftermiddag, när hela helgen ligger framför en. AAAH.

 

När går tiden som snabbast?
 När man är ledig. En arbetsdag kan ju ibland kännas som ett liv medan en månads semester avverkas på ett par timmar, typ. Det borde ha varit tvärtom.

 

När går tiden som långsammast?
I väntrum, i bilköer och när man är klar att ge sig iväg och har typ en kvart kvar innan det är dags att åka och det inte är lönt att börja göra någonting utan man bara sitter rätt upp och ner och glor. Då går ju sekundvisaren som löss på en limmad sticka.

 

Hur lång tid tar det för dig att sminka dig?
 Sminkar mig aldrig, så: noll sekunder.

 

Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Definitivt morgonmänniska.

 

Äter du snabbt eller långsamt?
Rätt snabbt tror jag? Ibland känns det lite snopet när man stått i vad som känns som flera timmar och fixat med mat och sedan sätter man sig till bords och tömmer tallriken på typ ett par minuter.

 

Vad gillar du mest att lägga ner tid på?
Mig själv. Haha! Är helt galet förtjust i egentid.  

 

Vad gillar du minst att lägga ner tid på?
Trökiga saker som ändå måste göras, typ städa, betala räkningar och köra bil.

 

När vaknar och lägger du dig på vardagar?
Klockan ringer 04:15 (om jag inte cyklar, då är det 03:30), så då vaknar jag. För att orka med detta glammiga liv så går jag och lägger mig senast 21.00.

 

Vad skulle du gärna ha mer tid till?
Fritid. Har sagt det förr och säger det gärna igen, det här med att jobba heltid och tillbringa 40 timmar i veckan på sin arbetsplats? Det är så sjukt.

 

Vad gjorde du för tre timmar sen?
Cyklade genom kaprifoldoftande skog i gryningstimmen. Så vackert och rofyllt, bara jag och några rådjur och en och annan kanin. Do try this at home.

 

Vad händer de kommande tre timmarna?
 Jobbajobbajobba.

 

Var ser du dig själv om 10 år?
 Jag är ju på det stora hela rätt nöjd med mitt liv så jag hoppas inte på några drastiska förändringar. Om 10 år är jag 59 (GULP). Pensionen är inom räckhåll. Kanske jobbar jag inte lika mycket? Mina barn kommer att vara typ medelålders och barnbarnen kommer att vara 18 och 15 (WHAT?) och kommer förmodligen att tycka att det är ett öde värre än döden att hälsa på sin mormor. Jag hoppas att vi bor kvar i vårt hus och har hälsan som man säger. Aja. Ingen idé att spekulera för mycket. Det blir vad det blir.  

Tillbaka till stallet

Har läst Tillbaka till stallet av Anna Kågström, en bok som jag blev tipsad om när jag lyssnade på Karlavagnen när jag - lustigt nog - var på väg hem från stallet en kväll i våras. Boken beskrivs som en handbok för vuxna hästälskare och riktar sig främst till målgruppen "återvändare", ergo en sån som jag. Det lät ju spännande, och är det någonstans där jag har noll impulskontroll så är det väl när jag hör talas om en bok som verkar spännande. Då släpper jag allt jag har för händer och ger mig av mot biblioteket.

Det var en jättefin bok, med många fina bilder, och väldigt intressant att läsa om ridsportens historia och stallkultur och såna grejer. Sen var väl inte just jag personligen jätteintresserad av att läsa om en massa andra människors återvändarberättelser (det var däremot kul att läsa om deras minnen från förr), men det är det säkert många andra som är. Och just jag personligen hade kanske inte jättestort behov av en del av de handfasta tips om hur man går tillväga som återvändare, eftersom jag dels inte är den handfallna typen, och dels hade jag ju förmånen att få börja i en renodlad återvändargrupp där förutsättningarna var givna (att man var mesig/skräckslagen och lite allmänt virrig, men att det var HELT OKEJ att vara det. Älsk på den alltså!) och utöver det blev så himla väl omhändertagen av stallfolket att det var som att hitta hem, för att uttrycka det lite poetiskt.
Men överlag en jättebra bok som tilltalade mig mycket. Snygg också, en riktig coffee table-book eller vad det heter i inredningssammanhang. Synd att den tillhör bibblan och snart ska lämnas tillbaka för den gör sig verkligen där på soffbordet. Den här boken får fyra grimskaft av fem möjliga.