STJÄRNORNAS KRIG

Ibland förvånar man sig själv, som till exempel när jag igår sa "Ska vi gå och se den nya Star Wars-filmen i Bromölla på lördag"? Jag är otroligt ointresserad av rymdfilmer i allmänhet och Star Wars i synnerhet, så det måste ha varit någon form av stressreaktion. Eller nåt. Jag har i och för sig sett "Return of the jedi" på bio i England när jag var sisådär 14 år och a. inte hade sett de två föregående filmerna, och b. inte kunde så värst mycket engelska och filmen var inte ens textad, så c. sammanfattningsvis skulle man väl kunnat säga att jag inte blev så mycket klokare av den filmupplevelsen. Sen har min man försökt tvinga mig att se de andra i olika omgångar, men det är ju skitsvårt. Så här gick det en av gångerna. Sedan dess har han försökt introducera de "första" filmerna, alltså de som kronologiskt utspelar sig före de filmerna som kom på 70- och 80-talet, men som spelats in i modern tid, med ungefär samma resultat. Det finns inget som är så sövande som rymdljud.

Så varför föreslår man ens att man ska gå och se den sjunde filmen när man inte har mer än ett hum om vad de sex första handlar om? Så här blev min prioriteringslista:
1. Jag gillar att gå på bio och det är roligt att göra något tillsammans med sin man, vilket det inte direkt har flödat tillfällen av det senaste halvåret.
2. Filmpalatset i Bromölla är världens bästa bio, se nedan.
3. Filmen visas i 3D, och det är coolt.
4. Jag får popcorn.
5. Här nånstans kommer själva filmen. Den här gången alltså.

Såg att en jag följer på Instagram hade varit på premiären och skrev och frågade om det var något jag "borde" känna till. Sen tänkte jag att han kanske tror att jag inte vet någonting om någonting, och klämde dit att "PS: Jag vet att Darth Vader är the bad guy". Fick då till svar att det det kunde vara bra att känna till att han var död. HOPPSAN. Frågade hur han hade dött, var det kanske Luke Skywalker som låg bakom?, men då var det skador han ådragit sig när han slagits med "kejsaren" och jag fick panik: vilken djävla kejsare? Finns det en kejsare? Frågade min man och råkade dessutom säga att jag trodde att "Rymdimperiet" var de goda, det gav inte många pluspoäng. Min man har nu tillkännagett att jag ABSOLUT INTE FÅR PRATA under filmen, för då "kunde folk tro att vi var efterblivna". Så nu har jag googlat handlingen i de sex första filmerna. Kan säga att orden "jaså, Yoda är också död?" inte imponerade jättemycket på en Star Wars-fantast, men det ska nog gå vägen ändå.

Ser i alla fall fram mot ett besök på Filmpalatset av många anledningar. Till exempel att det är så snygg miljö, både utvändigt och invändigt. Ute är det snygg mosaik och inne ser det ut som i Twin Peaks. Dessutom kan man inte betala med kort, vilket i vanliga fall irriterar mig på grund av osmidighet, men i det här fallet är jag beredd att ha överseende. Mera på plussidan: Det är bekväma stolar med gott om plats, och ljudet är overkligt bra. Nuförtiden har väl alla biografer spottat upp sig med en THX-anläggning, men så har det minsann inte alltid varit och där har Filmpalatset så att säga legat i framkant. Fler bra grejer är: INGEN REKLAM. En gång i tiden, när "Anslagstavlan" var det enda avbrott man fick i sjoken av statliga tv-sändningar, gick man på bio och tyckte det var festligt med reklam för hårschampo. DEN TIDEN ÄR FÖRBI med råge, kan jag väl säga med eftertryck och lite till. Tycker dessutom att det är ytterst irriterande att jag först betalar en rätt saftig summa för en biobiljett, och sedan ändå måste sitta och glo på samma reklamfilmer som tröskas fram i kommersiell tv varje kvart. Plus att de tar ju aldrig slut. Man hinner ju tugga i sig vartenda popcorn innan de ens har släckt ner i salongen. Stoppa detta ofog.

Återkommer kanske med en kritisk recension vad det lider.  

Det är något som inte stämmer

Jag är sjukt impad över folk som bloggar om böcker de har läst, och dessutom gör det sådär insiktsfullt och reflekterande. Och så får man ju boktips på köpet. Jag läser ju jämt och ständigt, men är svindålig på att redovisa i bloggen och därmed tipsa andra, som om nu någon av mina cirka tre läsare skulle bry sig. Men man vet aldrig. Häromdagen var det ju till exempel någon som inte hade någon statistik på Blogger som hade googlat på det och hamnat här, för det hade jag väl bloggat om någon gång. Så man vet aldrig. Man är aldrig längre än några musklick från en blogg i Blondin-Bella eller vad hon heters storleksordning. Några=rätt många, men skitsamma. Det är principen.

Men i alla fall. Jag läste Martina Haags Det är något som inte stämmer och från början var jag jättepepp, för jag gillar Martina Haags böcker och alla recensenter och andra vetabästbabianer (ett jättebra uttryck från julkalendern "Håll huvet kallt") yrar ju om att igenkänningsfaktorn är skyhög och tja, well, vi har väl alla  varit där. Blivit dumpade och undrat vad fan som hände. Eller kanske inte ALLA, men åtminstone jag och "många med mig" som det brukar heta. Och då är det ju rätt förträffligt att vara på andra sidan och nicka igenkännande och minnas att ja, exakt sådär djävligt var det faktiskt. Men man överlevde ju, och fan vad det blev mycket bättre sen. När det där förhållandet som man inbillade sig var så jättebra faktiskt i efterhand faktiskt bara var på sin höjd mediokert eftersom det innehöll en massa skit som man liksom inte ens märkte av in the name of normaliseringsprocess. Ja, men sånt vill man väl läsa om! tänkte jag och tog mig an boken med stor entusiasm eftersom jag dessutom gillar Martina Haags andra böcker jättemycket.

Och blev besviken. TYVÄRR. Visst, det fanns en igenkänningsfaktor som nog alla som blivit dumpade kan skriva under på. Men sen var det ju någon slags parallellberättelse där "Petra" (bokens Martina får man väl förmoda på ganska goda grunder) åker till fjällen och jobbar som stugvärd i något ödsligt kyffe i Tjottahejti. Och den berättelsen/intrigen byggs ju upp väldigt bra, med spännande inslag som den här storyn med en kvinna som drunknat under mystiska omständigheter och som ingen ville prata om och som visade sig vara en exakt kopia av "Petra", att man stänger ner ett dokument på datorn ena dagen och då är det X sidor, nästa dag när man öppnar det är det X+1 sidor och man känner inte igen sista meningen, man gör ett halvläskigt fynd under kudden i det hemliga rummet...såna grejer. Och sen bara pang bom så avslutas boken utan att NÅGOT AV DETTA blivit utrett. SÅ KAN MAN VÄL INTE GÖRA? Var tvungen att bläddra för att se så att jag inte missat ett knippe sidor, men nä, det hade jag inte och det gör mig lite förbannad. Det hade ju kunnat bli en hur bra story som helst! Fast kanske som terapi för att bota ett brustet hjärta dårå, men då kunde det väl bara handlat om det brustna hjärtat (gärna inkluderande någon smaskig hämnd à la "Underbar och älskad av alla"), det hade ju varit fullt tillräckligt utan att försöka väva in en nästan-thriller som bara rann ut i tomma intet.

Så däraf min besvikelse. Annars var den bra. Den får tre "Blocketannonser-med-ens-exkilles-kvarlämnade-grejer" av fem möjliga.

Det måste vara radion

När de på Musikhjälpen säger att de samlar in pengar för att, citat, "ingen ska behöva fly undan klimatet". Alltså, jag fattar ju att det avses klimatförändringarnas påverkan på jorden, men är det bara jag som får en bild i huvudet av att "klimatet" är en högst påtaglig person som tornar upp sig framför en i en mörk gränd när man minst anar det, och som eventuellt förföljer och dräper små barn också. Lite som  Hundturken och såna där som man skrämdes med förr i tiden?
Men att kunna uttrycka en enda mening på korrekt svenska verkar ju inte vara ett kriterium för att få prata i radio I DESSA TIDER. Och obs, för att vara tydlig och det måste man tydligen vara för att inte elda på de sverigedemokratiska brasorna, nu är detta INTE en ondgörelse över att personer med invandrarbakgrund inte talar korrekt svenska i radio, utan mer specifikt att de som har insupit ärans och hjältarnas språk med modersmjölken och som lik förbannat uttrycker sig så djävla slappt fan i mig borde ta och kamma sig. Sådärja, nu var det sagt.

Men på tal om radion, medge att det är konstigt på nyheterna ibland. Det är till exempel ett (här fingerat) reportage från någon ödslig bergsby i Mongoliet där det har störtat ett flygplan, och så har radioreportrarna halat fram någon gammal kvinna som var vittne till alltihop, och säger "93-åriga Tuya var vittne till händelsen" och så får Tuya häver ur sig evighetslånga haranger på ett knattrande språk som ingen förstår ett ord av, och sen kommer radiorösten tillbaka och summerar att "Tuya säger att hon såg flygplanet störta rakt in i bergväggen och att hon fruktade för sitt liv". SÅ HIMLA ONÖDIGT om ni frågar mig, det hade väl reportern kunnat säga direkt. Antar att 93-åriga Tuyas och hennes släktingar inte sitter klistrade vid svensk radio för att höra henne säga tre meningar om någonring som gissningsvis är i var mans mun. Men det är väl jag som inte fattar hur man gör radio då.

Goa gubbar

Ja, men själv har jag jobbat hela dagen och nu tänker jag hänga med de här "härliga lirarna" resten av kvällen. Men Kafka hade ju inte heller så roligt.

Karl Marx, gubbe som tycker, 1

Max Weber, gubbe som tycker, 2

Thomas Hobbes, gubbe som tycker, 3

 

 

 

När tekniken tar över

Det här med att ens jobbtelefon AV SIG SJÄLV ställer in sig på att man är på lunch från okänd tid igår till klockan 09.00 idag? Vi har nån sån där app där man kan knappa in om man är på möte, har gått för dagen och så vidare så att den som ringer möts av en dryg stämma som mässar att "personen du söker är upptagen, var vänlig återkom klockan 13.30".
Igår var det ingen som ringde mig på hela dagen (kanske inte så konstigt eftersom jag tydligen  "var på lunch" i evigheter) och jag petade inte ens på telefonen vad jag vet, utan den bara låg där på skrivbordet. Ändå lyckas systemet på något mystiskt sätt ställa in sig själv utan mänsklig inblandning.
Försöker den säga mig något, typ att jag är undernärd? (as if) Jobbar för mycket? (möjligen) Behöver vara ledig? (ja tack). Man ska väl lita på tekniken, väl?

Makten, absolut inte härligheten och det lär dröja innan jag kan säga AMEN.

Har nu suttit superfokuserad i cirka fyra timmar, och har under denna tidsrymd klämt ur mig en halv A4 hemtenta om MAKT, där man förväntas diskutera "olika maktperspektivs likheter och skillnader" och redogöra för "samspelet mellan makt och kunskap där demokrati och genus får en framträdande roll". ALLTSÅ JAG DÖR. Nu har jag ju i och för sig inte suttit och häckat med fingrarna över tangentbordet i dessa fyra timmar, utan mest bläddrat i en massa böcker efter vettiga saker. Min halva A4 handlar om Karl Marx, som säger att makt är något som borgare har bara för att kunna förtrycka arbetarna, det är inte okej, och Thomas Hobbes, som säger att makt är en nödvändighet  p g a att människan är ett svin som måste hållas på plats för att inte samhället ska kollapsa, det är inte heller okej. Skillnaderna är väl rätt så uppenbara, likheterna är väl hittills bara att det är två trökiga gubbar (tror ej det räknas dock). Aja. Det ska nog ge sig, nu är jag ju ändå igång. Får dock inte använda mer än totalt fyra A4, så det gäller att spara på gubbarna så att genus och demokrati får plats. Men man måste ju börja någonstans.

Var "på stan" idag. Det händer så sällan att det är värt att nämnas. I vanliga fall sätter jag helst inte min fot innanför stadsmurarna mellan första advent och trettonhelgen, men nu var det tidig eftermiddag så jag chansade. Har nämligen fått det inte så delikata uppdraget att fixa julklappar åt barnbarnen "från" mina föräldrar. De, som är pensionärer, har tydligen "inte tid", och skäms uppenbarligen inte för att lassa över denna uppgift på mig som bara jobbar heltid och pluggar på halvtid. Aja. Jag svepte in som en tornado. Parkerade utanför stan där det är gratis, det tar sju minuter att gå in till centrum och det måste väl ändå löna sig jämfört med att snirkla runt i evigheter inne i själva skärselden på jakt efter en ledig plats, trixa sig in i en liten ruta, gå tusen mil till en parkeringsautomat och så tillbaks igen, och sedan stressa som en jävel för att hinna med vad man ska innan parkeringstiden går ut. Så jag marscherade glatt in, plöjde tre affärer på nolltid och marscherade sedan tillbaka igen, fullastad och något mindre glad eftersom mitt "nolltid" plussats på rätt rejält i och med att jag tillbringat ORIMLIGT lång tid i köer bara för att 1. jag var tvungen att fråga efter en grej som jag inte hittade, och personen som jobbade i den affären hade nog tankat i sig en burk valium på lunchen, för det var ju HELVETE vilken tid det tog, 2. det var strul med betalkortsterminalen i kassan bredvid i en annan affär, och personalen där for omkring som yra höns och förstod inte vad det var, men de hade hört att det varit så på fler ställen i stan idag, men varför, varför, varför, de fattade ingenting, och då föreslog jag att felet kanske kunde ligga hos banken, och blev i det närmaste behandlad som om jag nyss tilldelats Nobelpriset i ekonomi. Ja, det var väl trevligt, men det tog sån TID, 3. I tredje affären var jag DEN ENDA KUNDEN, köpte en presentförpackning som redan var färdiginslagen, och ändå tog det evigheter på grund av "är du medlem i vår kundklubb?" "vill du bli medlem i vår kundklubb?" "om du blir medlem i vår kundklubb så får du..." etc etc etc. Känner lite att den som kom på begreppet "kundklubb" förtjänar en utdragen och kvalfylld död.

Är i alla fall HELT KLAR med julklapparna nu, och det har väl gått rätt så smärtfritt om ni frågar mig. Tricket är nämligen att vara ute i god tid. Det är jag jämt. Jodå, så präktig är jag. Skulle ni se mig virra omkring i en affär med panik i blicken den 23 december så kan ni nog ringa en ambulans, för då är det något som har skakat loss ordentligt.

På tal om att skaka loss så såg jag en gång en fransk barnfilm som handlade om en unge som hade så himla svårt för matte, och då var det någon som sa att det berodde på att ungen inte hade "une bosse du math" (=en matteknöl). Ja, sen ramlade ungen och fick nån bula i huvudet och trodde att det var "la bosse du math" och sepåfan vad det gick bra att räkna! Minns inte hur det hela slutade, men känner att jag skulle behöva "une bosse du MAKT" just nu. Som gör att jag inom en rimlig framtid föder fram fyra A4 om maktperspektiv och genus och demokrati i ord som ingen annan skrivit förut. Ska kanske gå och dunka huvudet i väggen för att se om det hjälper. Är lite på nivån att jag inte ens fattar innebörden av begreppet "maktperspektiv" så det krävs nog något rätt drastiskt för att det ska lossna. 

DÖ MUSIKHJÄLPEN, DÖ

Nä, men varför bryta en vacker tradition från både 2014 och 2013 där jag ondgör mig över fucking djävla Musikhjälpen? För nu är det uppenbarligen dags igen, och eftersom jag tydligen tvångsmässigt upprepar att jag inte har något emot välgörenhetsgrejen som sådan så säger jag det väl i år igen. Men alltså, det andra. I morse var det nån Gina och så var det Alexandra Pascalidou som satt och svamlade typ såhär: "Jaha, vad ska vi nu prata om...?" "Jag vet inte..." "Vad är kul att prata om...?" "Ja, vad är det som är kul...?" "Var det inte du som ville att vi skulle prata om drömmar..?" "Nä, drömmar, nä, det har jag aldrig sagt...". "Men vad kan det då ha varit...?" "Ja, jag vet inte..." "Jamen nu vet jag, det var ju hemligheter!" "Ja, just det" "Ska vi prata om hemligheter?" "Ja, det gör vi, kan du inte berätta någon hemlighet som ingen annan vet som nu alla får veta?" "Hm, det var ju svårt..." "Ja, det är ju svårt med hemligheter..."  ALLTSÅ HÅLL SÅ OPP! som dansken skulle ha sagt. Har man så lite att säga att man måste sitta och fylla etern med dravel bara för att det inte ska vara tyst så kan man väl lika gärna hålla truten, alternativt låta någon som kan hålla låda om något vettigt ta över. Dessutom satt den ena av de två (vet inte vem som är vem) skitlångt bort från mikrofonen så det knappt hördes vad hon sa, och det tycker man väl ändå är en rätt fundamental grej när man ska göra radio. Att prata så det hörs.

Nä, nu blir det att hålla igång för egen maskin den närmaste veckan. Har idag avverkat "Möte i monsunen", "Knalle-Juls vals" och någon annan dänga mellan låtarna som spelas i radion, och den som hör hur det låter när min spruckna stämma tolkar Taube klockan 04.45 för att slippa höra uppblåsta medianollor orera om hur VIKTIG DERAS INSATS ÄR FÖR ATT INGEN SKA BEHÖVA FLY FRÅN KLIMATFÖRÄNDRINGAR förstår kanske hur stort mitt hat mot Musikhjälpen faktiskt är. Men jag kanske ska starta en egen radiokanal och ta över hela etern och tvinga folk lyssna som om det vore Radio Sovjetunionen, va? va? va?

Mvh Irriterad_68:a