Hej bloggen, jo jag lever

Startar datorn för första gången sedan i måndags eller nåt sånt. Har först jobbat som ett as och sedan varit ledig som ett annat as. Fast ledig, jag vet inte. Tycker mest det har varit viltspår för hela slanten, och visst är det jättejättekul, men den där kvoten att ligga på soffan och glo på skräp-tv och dumsurfa, den är verkligen inte fylld. Och lär inte bli det den här helgen heller.

Igår kväll var det viltspår i mörker med jägarna. Tanken var att spåren skulle bli så lika som möjligt ETT RIKTIGT EFTERSÖK. För alla som jagar verkar innerst inne tycka att viltspår, jaja, trevlig hobby men det är inte som ETT RIKTIGT EFTERSÖK. Och det är det såklart inte, det fattar ju jag med, men för mig som inte jagar och som inte har varken kunskap, möjlighet eller den ringaste lust att ägna mig åt ETT RIKTIGT EFTERSÖK är viltspåret i sig en alldeles tillräcklig utmaning. Men nu skulle vi minsann få prova på, vi som ännu inte varit med om ETT RIKTIGT EFTERSÖK. Vi blev indelade i par. Min parhäst hette Christer. Tror jag. Han sa nämligen inte så mycket. Jägare, åtminstone dom jag har träffat, har den egenheten att de inte pratar så mycket, när det inte handlar om att skrodera om jakt. Då finns det däremot ingen bortre gräns för hur mycket man kan tröska kornen ur varje steg som tagits, varje skott som avlossats, den exakta storleken på varje djur som någonsin fällts. Och varje djur är det bästa och roligaste att jaga. Älgjakten förstås, den är ju någonting i hästväg. Men inget går egentligen upp mot bockajakten. Och vildsvinsjakten som ju har kommit starkt de senaste åren, det är sannerligen ingenting för veklingar om nu någon trodde det. Fågel! Det är ju det man lever för, skjuta och apportera fågel. Finns inget som går upp mot det. Fast att jaga hare är ändå speciellt. Kanin går också an, de som inte har myxomatos, för dom sparkar man helt sonika ihjäl. Så vidare in på grytjakt, räv, grävling, och nu även mårdhund. Och när man precis tror att det inte finns fler djur att jaga så är det någon som kläcker ur sig att jamen ripjakt, det är det ju ändå något visst med. Och alla gubbarna hummar och nickar och håller med och alla har tydligen varit i fjällen och jagat ripa minst en gång. Eller åtminstone hört talas om någon som gjort det, och det räcker för att fylla ut tystnaden som uppstår.

Jag beordrades att ta med hund och Kanske-Christer fick en bössa i näven. Han skulle vara skytten, som alltid är med på ETT RIKTIGT EFTERSÖK. Nu var det bara ett luftgevär, men det var KÄNSLAN.  Ett skott avlossades vid spårstarten, vilket skulle föreställa att en jägare skadesköt "någonting" som försvann "ditåt", och sedan var det bara att börja traska. Remus först, sedan jag, Kanske-Christer och slutligen kursledarna. Spåret i sig gick bra bortsett vid ett tillfälle när Remus hittade ett oemotståndligt sorkbo under en massa visset fjolårsgräs, men med lite lock och pock kunde han slita sig och efter några hundra meter kom vi fram till en tavla föreställande ett viltsvin som kursledarna helt ambitiöst hade släpat ut i ingenstans för att riktigt illustrera det skadskjutna viltet. Där blev vi hejdade en bit ifrån, och så fick Kanske-Christer avlossa det fällande skottet, för så går det till på ETT RIKTIGT EFTERSÖK. Sedan fick Remus gå fram och hitta en dovhjortsklöv, lite ologiskt med tanke på att det var vildsvin vi "jagade", men så petig med detaljer får man ju inte vara.
En stund senare var det Kanske-Christer som skulle gå med sin hund och således min tur att vara "skytt". Det var roligt och jag låtsades att jag var Rambo som smög fram i terrängen på jakt efter demokratins fiender. Ska man vara kritisk så hade Rambo gissningsvis inte varit beväpnad med ett fjösigt luftgevär om "Charlie" hade lurat i krokarna, men nu handlade det ju om ETT RIKTIGT EFTERSÖK, så här fick man hålla inne med de putslustiga kommentarerna. Väl framme vid det "skadskjutna" vildsvinet fick jag avlossa ett skott i halvmörkret på kanske 25 meters håll. Nu fattar ju jag med att det inte är så enkelt som att skjuta på en skylt, men med tanke på a. att mina liljevita tjänstemannahänder i princip aldrig hållit i ett vapen, och b. detta specifika vapen troligtvis var anpassat efter en gorilla med 2 meter långa armar som gjorde att jag, snäppet ovanför dvärg, knappt nådde fram till avtryckaren, så gick det ändå ganska bra. "Ett bogskott", nickade kursledaren gillande, och Kanske-Christer sa att den visste minsann var den tog och med sån pricksäkerhet kunde jag få gå som skytt med honom på ETT RIKTIGT EFTERSÖK när som helst. Ja, detta var ju förstås menat som ett skämt, för RIKTIGA EFTERSÖK är alltså inget för amatörer, men det var ju snällt sagt.

Sedan var det mest en evig väntan på att de andra skulle bli klara, men så kan det vara på ETT RIKTIGT EFTERSÖK. Så nu har man fått en inblick, fast det betonades hela tiden att så lätt som det var nu var det verkligen inte på ETT RIKTIGT EFTERSÖK, om nu någon mot all förmodan skulle få för sig det.

Idag var det Hilding Vildings tur att spåra. Hilding är snart ett år, men när det kommer till viltspår är han en bebis. VA? VAD ÄR DET HÄR? KOLLA! DET LIGGER BLOOOOD I SKOGEN! sa han med tydlig adress till hela världen, och sedan såsade han omkring en god stund kring "skottplatsen" (som det hade varit om det hade varit ETT RIKTIGT EFTERSÖK) innan han till slut bestämde sig för att ge sig iväg för att se om det fanns något kul längre bort. Ett par gånger stannade han och verkade förvånad över att det var HAN som hade kommandot, men i stort sett gick det riktigt bra.

Kom hem lite tidigare än förväntat och tyckte mig därför ha tid att både baka bröd och kanelbullar, laga middag och se ett avsnitt av American Horror Story. Tycker inte den är på långa vägar lika läskig längre, man har liksom vant sig vid att 95 % av alla som är med är döda, men kommer och går och på det hela taget uppför sig som om de vore i livet. Vi är inte överens om huruvida Constance och den brännskadade gubben är i livet eller ej. Jag  tror de är det, min man tror de är döda. DEN SOM LEVER FÅR SE, hahaha.

Har fått omotiverat ont i ett knä och det stör mig. Ibland är jag i det närmaste hundraprocentigt övertygad om att det sitter någon med en voodoodocka föreställande mig samt en rejäl nål att sticka in på väl valda ställen (har sett på Arkiv X hur det kan gå till), för jag har liksom inte GJORT något som skulle få vänster knä att göra löjligt ont i vissa lägen. Det gör ju liksom inte ens ont hela tiden, utan det är precis som om en nerv kläms till i vissa vinklar och då är det som om någon stack en kniv in under knäskålen och bände till. Värst när jag ligger i sängen och ska vända mig, så det handlar ju inte ens om någon belastning. SLUTA UPP MED DETTA, ni som sitter med voodoo-nålarna. Vi måste kunna prata om saken som vuxna människor.

Ja, men i övrigt är det jämna plågor som det heter. Nu har jag druckit ett glas äppelvin och klockan närmar sig midnatt, så nu är det hög tid för GODNATT. GODNATT.

3 in a row

Våren är här. Mmm...våren. Jag gillar våren. Och hösten. Och sommaren om det inte är för varmt. Cirka 20 grader räcker för mig. Gillar även vinter om det är plusgrader och ingen snö. Får gärna vara grått, regnigt, dimmigt, kallt. Men ingen snö och inga minusgrader. Eller i så fall får det inte vara blött. Hatar halkiga vägar, avkörningar, olyckor och ond bråd död.

Men våren alltså. Efter denna jävelvinter känns våren extra angelägen. För ett tag sedan satt vi på jobbet och pratade om plusgrader som om vi var knarkare som hade hört talas om att det skulle komma in ett särdeles fint parti amfetamin till Plattan om några dagar. Har nu dock lokaliserat några vårtecken som inte är lika önskvärda:

1. Fästing. Det sades ju att den här vintern inte skulle vara så himla gynnsam för fästingar, men häromdagen kröp det en på Hilding i alla fall. Tror fästingar kommer att vara det första som kravlar sig fram ur en atombombsdetonation med bibehållen vigör.
2. Mördarsnigel. Inga i trädgården än, men ute i skogen. Och finns dom där är det bara en tidsfråga innan de dyker upp i trädgården. Det påstods även att denna vinter skulle "ta kål" på jättemycket mördarsniglar. Jag tror det är med mördarsniglarna som med fästingarna.
3. Soleksem. Det här är väl kanske lite specifikt för just mig. I lördags satt jag i bara t-shirt i kanske en halvtimme eller så. I soldis, inte på något vis i fullt stekande solsken. Idag: Underarmar fyllda av röda blippar som kliar nåt så för djävligt.

Men i övrigt så är våren trevlig. Första året som jag kan minnas som hästkastanjerna INTE slagit ut till första maj, men nu är det på gång. Heja heja!

Rid över skog

Alltså det här med att ha en såkallad SMARTPHONE. Det är ju mycket som är smidigt och praktiskt med den, det är jag den första att erkänna. Men den lever lite sitt eget liv. Jag brukar till exempel nästan alltid ha min lur på ljudlöst, eller "flight mode" som det tydligen heter för den moderna nutidsmänniskorna, a k a de globala miljösvinen som far och flyger kors och tvärs över kontinenterna och ändå måste vara ständigt tillgängliga.
Ja, men i alla fall. Igår på viltspårkursen så stod jag inför nya människor och vittnade om att jag minsann "alltid" hade min telefon på ljudlös, "och speciellt när man är i skogen för då vill man ju verkligen inte bli störd av en massa ovidkommande saker". Sen när vi satt och hade genomgång, vems telefon brölade igång på högsta volym om inte min? Har Van Cantos Stora Rövardansen* som ringsignal, så det är ju inte direkt något diskret litet pip heller. Och då hade minsann inte JAG ändrat den från ljudlös till med ljud, vill jag bara ha sagt.



*Obs, Stora Rövardansen heter egentligen Rid över skog och är komponerad av Björn Isfält. Fast den är maffigare med Van Canto. Den är i och för sig rätt så maffig med rövarna i Ronja Rövardotter också, men tyvärr är ju den filmen mer förknippad med Barba-Börje Ahlstedt och han som spelade Rickard i Varuhuset och andra töntar. Så Van Canto it is. 
Andra grejer med Ronja Rövardotter som är störigt är att de förbinder ett sår på en häst med "vitmossa" OCH SÅ ÄR DET ISLANDSLAV. Förlåt Tage (RIP), men hur vore det med lite research?  

So they lived from day to day and tried to do it all their way

FAN vad dagarna liksom bara skenar iväg. Nyss var det fredag, men då hade jag ont i huvudet. Hatar att ha huvudvärksdagar, det är en sådan waste of time. Först plågas man i många timmar och hoppas det ska gå över. Sen slutar det ändå med att man måste ta knarkhuvudvärkstabletter och kan inte ta ett glas vin på kvällen, fast det spelar ingen roll för man är ändå för trött för att göra någon annat än att gå och lägga sig. Sedan var lördagen ungefär likadan, fast med inslag av viltspår som bara gick sådär. Söndagen innehöll också viltspår, Hildings första. Ingen huvudvärk för mig. Hurra! Hilding spårade fint, men så blev han rädd för en stor sten och sprang iväg och ville gömma sig. Sedan kröp han försiktigt fram igen och skällde ut stenen ordentligt innan han vågade sig förbi och kunde fortsätta spårandet. Pinsamt. Det är ju liksom inte som att han aldrig har varit i en skog förut, men plötsligt framstod jag lite som Paris Hilton som bara går och bär omkring på sin hund i en väska.

Det var den helgen, så när klockan ringde 04.30 i morse så kunde man ju hålla sig för skratt. Men det var bara att susa iväg till jobbet, knoga på, åka hem, gå ut med hundar, samt tyvärr konstatera att inga tomat- eller gurkplantor överlevt förra veckans omplantering. Eller om det var nattfrosten som var dödsstöten, fast de borde ha klarat sig eftersom de stod väl inbäddade i fiberduk i växthuset. RÖV är väl ordet, men det är inget att göra åt och det går ju för allt i världen att köpa plantor också, man måste ju inte dra upp dom från frö. Fast lite fusk känns det som.

Nu: äter popcorn, dricker läsk, kollar med ett öga på Rederiet på öppna arkivet. Idel onyttigheter. Har på mina få lediga stunder lyckats beta av hela Lackalänga med stor behållning. Igår tittade jag på Frida - en trotjänarinna, en fantastisk produktion om en gammal kvinna som jobbat som hushållerska åt en gammal läkare i en flott Östermalmsvåning där hon fick bo i en liten skrubb innanför köket och sitta i detsamma och äta resterna av doktorns middagar. Så jag ser inte bara skräp, vill jag poängtera. För ett tag sedan såg jag till exempel Navigators, en film i regi av Ken Loach som handlar om privatiseringen av British Rail. Som bonus på den dvd:n fanns en kortfilm om en kvinna som jobbade på en kakfabrik i Lettland. Hennes man hade dött, hennes son satt i fängelse, hennes arbetsuppgifter bestod av att knäcka ägg och separera gula från vita från arla till särla dag ut och dag in. Berättar detta enbart för att få lite motvikt i min fäbless för Uno, Joker och familjen Dahléns öden och äventyr. I övrigt längtar jag rätt mycket efter att de senaste säsongerna av Sons of Anarchy och The Walking Dead ska släppas på dvd. Inbillar mig nämligen att jag behöver rejäla doser med såkallad kulturbulimi för att inte stressa ihjäl mig.

Så jag köpte mig en skonare, till Queensland mig begav

Idag är det första maj, arbetarens dag. Då ska man tåga i demonstrationståg, men det har jag inte gjort. Förlåt arbetarrörelsen, men jag hade inte tid. Har istället grävt potatisland, tvättat sofföverdrag, planterat om tusen tomat- och gurkplantor samt konstaterat att mössen byggt bo i fiberduken som legat på en hylla i uthuset. Tack vare mig har en hel musfamilj haft det varmt och skönt och inte frusit ihjäl denna jävelvinter. Det är lite som att ha ett fadderbarn i ett fattigt land, kan jag känna. En slags god gärning. 

Har även klippt mig, och det var sannerligen på tiden. Inte för att jag direkt har tangerat hippielooken, men häromdagen sa Lars att jag såg ut som Monchichi och det är ju inte direkt en komplimang som får en att hoppa jämfota av lycka. Nu har jag min vanliga 21-millimetersfrisyr som jag kört med de senaste åren och som är så intetsägande att ingen människa har en åsikt om den. Gött så.

Så har jag lagat mat, kollat på handboll och spelat Ruzzle.  Det känns som söndag fast det är onsdag. Snart ska vi äta glass och kolla på skräckfilm och sedan är det väl läggdags och upp och möta en ny strävsam dag. Inget nytt under solen med andra ord.

Sådan leda bryter ner en bra frisyr

Ja, här bloggas det inte så det ryker direkt. Har inget att blogga om eftersom jag bara jobbar. Är trött på att bara jobba och vill ha LEDIGT. Skulle egentligen varit ledig torsdag fredag denna veckan, plus onsdag som är första maj. En riktigt härlig långhelg med andra ord. Men av olika anledningar som jag inte kan gå in på här så blev det inte så. RÖV.

Idag har jag och Remus gått viltspårprov. Han fick en etta, vilket inte är samma sak som att till exempel ha en etta i slöjd utan i det här sammanhanget är det högsta betyg, så jag är helnöjd. För Remus kvittar det om han deltar i ett prov eller om det bara är träning, han är nöjd när han hittar klöven i slutet och får bära den och malla sig på väg tillbaks till bilen, och sedan får han mumsa lite torkad lammlunga som belöning. Vi uppskattar olika saker här i livet.

Är lite stressad eftersom helgen redan är slut. Har bland annat ett potatisland att gräva, tomat- och gurkfrösådder att plantera om och squashfrön och bondbönor att peta ner i jorden. Men det får väl bli på första maj, arbetarens dag. Ett hittills tomt blad i min fullspäckade agenda.

Sleepy hollow

Idag försov jag mig. Det händer så sällan att det faktiskt är värt ett omnämnande. Eller jag vet inte om det riktigt räknas som försovning, för jag var på jobbet i tid och då hade jag ändå varit och slängt tidningar i pappersåtervinningen på vägen OCH följt gällande hastighetsbegränsningar. Men min såkallade SMARTPHONE (som jag har som väckarklocka) hade stängt av sig själv i natt på grund av lite batteri. Det är det träligaste med de här klösbrädorna (tack tack tack till randigkatt för detta förnämliga uttryck) är att de måste laddas stup i kvarten. Den gamla Nokian jag hade klarade sig i veckor på en enda uppladdning. Eller ja, åtminstone i en vecka. Nu pratar jag inte så förfärligt mycket i telefonen, och med den gamla Nokian kunde man inte göra så mycket mer än att spela Tetris. Inte kolla mail eller Facebook, inte Instagramma, inte spela Ruzzle och Quizkampen eller läsa nyheter och kolla hur vädret ska bli. Sånt som är kul och smidigt med en SMARTPHONE, men som slukar batteri som om det inte finns någon morgondag. Igår när jag hade gått och lagt mig så noterade jag förvisso att batteristapeln var ganska låg, men jag tänkte att det nog klarar sig för på natten är den ju ändå bara i standbyläge och det kan väl inte dra så himla mycket. Men jo, uppenbarligen, för i morse slog jag upp mina melerade klockan 04.45 och tyckte det kändes...skumt. Fel. Och det var det ju också. Tur man inte är en sån som måste fixa och pyssla med sitt utseende en stund varje morgon, utan det är bara att hoppa i kläderna, trycka ner mackor och juice, borsta tänderna, greppa matlådan, på med ytterkläderna och så iväg. Och nu är det ju VÅR, så man behöver varken skotta snö eller skrapa rutor eller ens ta på sig ett ton ytterkläder. Jag har helt sturskt tvättat vinterjacka, vantar, mössa samt underställ och har för avsikt att hänga undan detta för säsongen. Jackan var värst. Den har jag haft hela vintern i ur och skur, tryckt fickorna fulla med hundgodis, lagt blodspår och smulat kexchoklad över. Man hade förmodligen kunnat mätta en hel by i Afrika i en månads tid om man lagt den i blöt och sedan kokat buljong på tvättvattnet.

Hur som helst. Tveksamt om det räknas som försovning när man inte blir försenad, men jag HATAR att börja dagen sådär, med stress och jäkt. Dessutom hade Hilding i ett obemärkt ögonblick fått tag på Remus' halsband och tuggat på spännet så det nästan var helt av, vilket jag upptäckte i morse. Mitt fel som lade det i trappan istället för att hänga upp det på en krok, men våra hundar är nästan alltid där vi är så jag tänkte inte på det. Hilding är ju för farao tio månader, ingen jätteliten valp som måste passas varje sekund. Men jo, uppenbarligen. Så idag fick det bli en shoppingrunda efter jobbet. Först till Däckia för att hämta ut mina SPRILLANS NYA sommardäck, med ett mönsterdjup att drunkna i. Fick boka en tid igår, frågade om det gick bra vid halv tre, men det gjorde det inte för då hade gubbarna fikarast och härsknade till om det vankades jobb, berättade han som jag förmodar var deras chef.  Det verkar inte direkt vara management by fear där om jag får säga vad jag tycker.
Vidare till djuraffären för att köpa nytt halsband. Naturligtvis har den gamla, snygga och BRA modellen av detta märke utgått till förmån för en lite sämre och fulare. Men det är smällar man får ta. Svängde slutligen inom Net On Net för att köpa en extra laddare till SMARTPHONEN, som kan ligga i sovrummet så att man slipper stiga upp och få ner för att hämta den laddare som man har på nedervåningen om man skulle råka se att man har lite batteri när det är dags att krypa ner i bingen. Lättjan har härmed tagits till en helt ny nivå. Eller inte. For omkring inne på Net On Net som en stressad råtta i en Skinnerbox. HATAR Net On Net, deras butik är jättestor och helt ologiskt uppbyggd med en massa gångar och återvändsgränder och "torg" som också är återvändsgränder. Hittade till slut en vägg med skylten "Laddare". Letaletaleta efter en som passar en Samsung, men näe, där fanns bara till Iphone och Ipad och fan och hans mormor. Fick fråga, jamen då hängde de väl på en vägg där det stod "Bluetooth" några meter därifrån. Jaha, det var väl det sista stället i världen jag skulle ha letat på. Idioter.

Hem, släpade ner vinterdäcken i källaren, bar in ved. Plågades svårt under tiden eftersom jag har fått en liten otrevlig låsning i ländryggen som gör att det känns som att det sticks in en kniv i vissa positioner där ryggen vrids och böjs. Inga problem med att sitta, gå eller stå, men att till exempel resa sig från sittande till stående är något av en pina. Men det går väl över på några dagar, det brukar det i alla fall göra.

Nu ska jag smaska i mig ett avsnitt av Lackalänga på Svt:s öppna arkiv. Så fort man tror att det inte kan bli sämre så vrids dålighetskniven om ett varv till. Till exempel: Lisa, en fd alkis i 20-årsåldern, elev på Lackalänga folkhögskola, får ett återfall och kommer inte tillbaks till skolan. Två lärare och Maggan, en annan elev som är fd knarkare i 20-årsåldern ger sig iväg till Malmö för att leta efter Lisa. Då vet Maggan att Lisa, hon går aldrig på systemet själv när hon krökar, utan hon skickar någon av sina "gubbs" (A-lagsgubbar) som hon brukar hänga med. Så en av lärarna fattar helt sonika posto inne på Malmös förmodat enda systembolag för att kolla "om det kommer någon gubbe som verkar köpa mycket", och så kommer det en gubbe som köper tre flaskor whisky och då VET Maggan att "han är det" och så följer dom efter honom hem, och voilá, där är Lisa, nersöpen och dan, redo för räddning. UNDERBART.