Måndag hela veckan

Idag har jag varit på kurs med jobbet. Nu är jag helt sjukt hungrig, vilket rimmar ganska illa med att ha suttit på röven i åtta timmar. Då borde man ju ha förbränt typ tre kalorier på hela dagen, men min kropp bara: Nähädu, jag har faktiskt sprungit maraton idag, ro hit med maten. Vilket lur. Tror det är någon slags överslagshandling för att kompensera att man mot sin vilja måste omge sig med idioter i tid och otid. Lite oklart varför det skulle bli bättre av en stor måltid, men det är ju mycket som är oförklarligt. Till exempel hur folk beter sig. Helt allvarligt, om man, i det här fallet jag, slänger ur sig lite käckt kallprat om vädret för att bryta en tung och massivt jobbig tystnad under någon av de obligatoriska "bensträckarna" så kan väl folk för helvete SVARA och inte bara surblänga på en över sina cigaretter (jamen sluta rök för helvete, det är väl inte 1973 längre?) som om man var helt fläng i bollen som ens dristat sig att öppna munnen i deras heliga närvaro. ÄR NI HELT DJÄVLA DUMMA I HUVUDET ELLER?

Hade jag lust att illvråla, men mesig och väluppfostrad som man är säger man ju inte ett knäpp.

Söndagsfrid var det här

Det är något med oxveckorna som liksom suger musten ur en. Igår skulle jag mycket väl ha kunnat gå och lägga mig redan vid sjutiden på kvällen, men för skams skull höll jag ut över Stjärnorna på slottet. Gillar Ewa Fröling, så det var värt att titta på, men sedan stöp jag i säng, läste kanske tre rader i en bok och somnade sedan. Jätterockenroll.

Vaknade klockan nio i morse och kände mig utsövd och på hugget. Åt frukost, läste DN och gjorde bröddeg. Termometern visade alldeles okristligt många minusgrader, men det var bara att pälsa på sig och trava iväg ut i skog och mark med sina små vänner. När vi kom hem igen efter ett par timmar så hängde det Thomas Wassberg-skägg under taxmagarna, men det var inga sura miner för det.
Nu har jag bakat bröd, druckit te, löst korsord och snart ska jag se en svensk dokumentärfilm om lanthandeln i Torna-Hällestad på svt play. Är det så här det är att vara pensionär så är jag definitivt PÅ.    

Till och med Luther hade varit nöjd

Idag har varit en pelletsbärardag. Tre pallar med bränslepellets har burits från gårdsplanen runt huset och ner i pannrummet via ett källarfönster och en ramp. ASJOBBIGT är det i vanliga fall, och nu när snön ligger vit på taken och endast tomten är vaken så är det ännu jobbigare förstås, eftersom det är halt och dant. Men nu är det gjort och då sprider sig en känsla av extrem nöjdhet i detta hem. Tittar ut och ser stora Disneyflingor som sakta börjar dala ner från himlen och känner mig extra nöjd med att vi gjorde det idag och inte sköt upp det till imorgon så att man förutom pelletskånkande även fick snöskottning på agendan.

Som sagt. Till och med Luther hade varit nöjd.

Hanging on the telephone

Idag när jag var ute och gick så hittade jag en telefon. En såkallad ungdomstelefon (a k a smartphone) till och med, som låg i en snödriva strax utanför skolan här i byn. Jag föreställde mig snabbt att det var någon ungdom som varit ute och svirat (varför någon nu skulle vilja vara ute och svira på en trist skolgård i jäveljanuari, men man har ju själv gjort en hel del konstiga saker i sin ungdom så varför inte?) och tappat bort den, så när jag kom hem efter taxpromenaden så började jag peta fram information ur luren. Det finns säkert något listigt sätt att få fram telefonnumret, men jag är väl inte lika smart som en telefon då, så jag började bläddra i kontaktlistan istället. Tänkte att det kanske fanns någon "mamma" eller "pappa" som man kunde ringa till och berätta att man hittat deras avkommas telefon. Det fanns det inte, däremot  fanns det en "Älsklingen" med i kontakterna, så jag ringde upp och föreställde mig att få prata med en tonåring. Bara de inte hade hunnit göra slut mellan det att telefonens ägare tappade telefonen på fyllan så att jag skulle bli indragen in något djävla PS Sista sommaren - The Ankeborg Edition, tänkte jag innan mina tankar avbröts av att en kvinna i min ålder svarade med ett rätt snäsigt JAAA?, vilket inte riktigt var vad jag hade väntat mig. Jag presenterade mig lite käckt och frågade om hon hade någon nära anhörig som möjligen hade blivit av med sin telefon. Det uppstod ett par sekunders förvirrad tystnad, och sedan kom ett Jaa...det kanske är min sambo då eller? som om jag skulle sitta inne med svaret på den frågan (ännu värre var att min man sedan ifrågasatte varför jag hade ringt upp "Älsklingen", jamen vem skulle jag ringa istället då? Någon anonym "Lasse" eller "Krille" i telefonboken som kanske bara är avlägset bekant med telefonens ägare, eller den som med störst sannolikhet känner personen ifråga väl?).

Hur som helst så kom "Älsklingen" hit och hämtade det jag förmodade var hennes sambos telefon. Enligt hitta.se (som jag kollade av ren nyfikenhet) så skulle "Älsklingen" vara 42 år, men efter att ha träffat henne så skulle hon lätt kunna passera som 60 och dessutom som före detta pundare. Ni vet, mager och lite krum, stripigt gråsprängt hår, inget underhudsfett i ansiktet och en gles samling brungrå stumpar där andra har en tandrad. 
Ändå: Detta är någons "älskling". Undrar hur han själv såg ut, kan man ju undra, men det vill jag kanske vid närmare eftertanke inte veta.





 

Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag?

Nej, idag är ingen vanlig dag för det är Remus födelsedag, hurra hurra hurra. I treårspresent fick han en avmaskningstablett inlindad i leverpastej och kärlek. Kanske inte så mycket att hurra för, men han blev glad ändå (eftersom han inte märkte tabletten).

Boris vaktar Remus, som här är 10 veckor.
TÄNK VAD TIDEN GÅR, som man brukar säga.

And I think I'm gonna write it on the walls of the world

Idag är en dag av huvudvärk. Jag har såna dagar ibland, lucky me liksom. Hjälper inte hur mycket värktabletter jag tar, om de inte är receptbelagda. Av de receptbelagda blir man istället trött, och det är ju för all del bättre än att vara utslagen, men känns ändå inte riktigt som ett kul alternativ.

Trots detta: Jobbade, susade hem, städade hela huset PLUS rensade i medicinskåpet, ett behov som liksom har pockat på ett bra tag. Inte för att vi har så sabla mycket mediciner precis, men det finns ju annat som man kan fylla ett medicinskåp med. Plåster till exempel, där är jag väl i det närmaste att betrakta som en grossist, såna lagernivåer som jag sitter inne med. Men så är det när man har begåvats med Kalle Ankafötterna från helvetet.  Jodåsåatt. Nä, men det fanns väl en hel del gamla grejer som bara stod och tog upp plats. Vet inte vad det är som gör att det liksom bär emot att slänga medicin (ja, jag menar förstås lämna tillbaks till apoteket), men det är väl nånting att det kan vara väldigt bra att ha, speciellt om jorden går under och tänk om man då fick en infektion (som Roland i Det mörka tornet när han fått fingrarna avklippta av humstriositeterna till exempel), skulle man då inte bli sketans glad av att ha några penicillintabletter från 2006? Eller varför inte Leos gamla astmaspray (hans astma växte bort för kanske 10 år sen)? Jag menar, NÅGON nytta gör det väl?
Fast så kan man ju inte resonera i längden om man inte bor så att man har väldigt stora lagerutrymmen och det har inte vi, så nu rensade jag alltså och känner mig mycket nöjd med insatsen. Slängde även ett paket flugfångare som av någon outgrundlig anledning fanns där. Alltså FLUGFÅNGARE, ni vet såna där skitäckliga bruna klisterremsor som man hade på landet förr. Vet inte var de kommer ifrån, men över min döda kropp att något sådant kommer att hängas upp i mitt hem.  

Noterade att Tengil och Katla har skaffat internet. Eller det har de kanske haft jättelänge, vad vet jag. Men när jag av en slump kollade på de trådlösa nätverksanslutningarna så hade det ploppat upp ett som hette TengilKatla bland de anonyma som annars brukar heta TeliaGateway-och-så-en-massa-siffror. Ja, eller för att vara korrekt så hette det som deras dopnamn då. Det lät som en ondskefull transa, inte något man behöver som närmaste granne precis. Dessutom trodde jag inte att de var så...moderna. Trodde mer de var såna som tog sina räkningar i näven och travade in på banken och ville betala med kontanta medel (och gärna skälla ut bankkassörskan för att de fått en hög elräkning eller nåt), men där ser man. 

Varje gång jag tänker på Tengil och Katla så går jag in på hemnet. Alltså de är ju svingamla, Tengil fyller ju för fan ÅTTIO i vår (har kollat på birthday.se) och Katla 78 framåt höstkanten till. Någon gång borde de väl ändå kasta in handduken och flytta till lägenhet, kan man ju tycka. Synd om dom nya grannarna förvisso, men vi har sagt att den dagen vi ser deras hus ligga ute till försäljning på hemnet så ska vi dricka helt oanständigt mycket champagne. Det lär ju inte bli i rappet direkt, eftersom det är en naturlag att goda människor får flytta hem (som man sa i det frireligiösa Småland när jag växte upp) i förtid medan de onda lever i evighet. Och visserligen är det något zombieaktigt och lite stelt över Tengils sätt att gå, men överlag verkar båda två oroväckande friska och krya. De kommer att överleva oss alla, om så jorden går under i en zombieapokalyps så kommer Katla att fortsätta att maniskt rensa ogräs och kratta i rabatterna. Och om det så stod en hel församling med "walkers" på uppfarten och stönade och tuggade på levande kött så skulle hon ändå bara fräsa etter och galla över att de drog in en massa skit på de Totex-impregnerade plattorna.   


Så att den där champagnefyllan lär gissningsvis dröja. Nu ska jag elda brasa och glo på tv med en tax på var sida i soffan.

Mi-hi-hinusgrader

Blev lite förvånad att de inte nämnde att Sven Hedin var den siste som adlades i Sverige i den sista ledtråden i STEG FÖR STEG idag. Men då hade det kanske blivit för lätt. Eller håller folk koll på sånt? Ibland säger jag saker som jag tror är allmänt känt, typ att Immanuel Kant föddes i Kaliningrad, och så sitter folk i min omgivning och har aldrig hört talas om Immanuel Kant* eller har en susning om var Kaliningrad** ligger***. Eller så börjar folk tralla på Gagnam Style och så sitter jag där som en fågelholk och har inte hängt med. Det kan vara så olika det där med allmänbildning.

I morse var jag först till jobbet. Det är jag i och för sig ganska ofta, men det är inte kul när det är för kallt, för då fryser hänglåset till grinden. Nu måste man inte öppna just den grinden annat än om man vill köra in med sin bil och snik-ställa den inomhus under dagen, men det ville jag göra idag. Och först på plats var jag också som sagt. Alltså var det jag som blev den lyckliga som fick dra av vantarna och stå och värma det jättestora och rikligt rimfrostigdekorerade hänglåset med mina bara händer ett par minuter i 17 minusgrader. Lucky me!

Jobbade och susade sedan hem åtta timmar senare. Fortfarande var det svinkallt, sådär så att snoret i näsan fryser till på ett enda andetag. Har nu precis kommit tillbaks från en tvåtimmars taxpromenad fram och tillbaks upp till Forsakar. Det tar inte två timmar i vanliga fall, men det är mycket i snön som måste undersökas, och så ville jag ta lite snygga bilder på is och sånt.

Halvfruset vattenfall

Det var snyggt, men KALLT, så nu sitter jag här och försöker tina upp. Jag frös inte precis när jag kom hem, men jag gjorde det fatala misstaget att ta en dusch efter promenaden. Det var bara det att min man hade duschat några timmar tidigare, och då öppnat vädringsventilen i badrummet på vid gavel och sedan glömt att stänga den igen. Så badrummet var iskallt. Med betoning på både is och kallt. Mina slapparkläder*****, som jag brukar ha på mig mellan dusch och sänggående, hängde i badrummet och var också iskalla. Att kliva ur en varm dusch till ett kallt rum och dra på sig kalla kläder = INTE SÅ JÄTTEBRA IDÉ. Sitter nu och huttrar framför kaminen och väntar på att isbitarna som klirrar omkring i blodomloppet ska smälta. Älskar våra gjutjärnskaminer nästan mer än livet självt. Eller det var kanske att ta i, men det är verkligen äkta kärlek. Särskilt idag, när termometern aldrig orkade ta sig över 12 minusgrader ens mitt på dagen när solen stod på. JÄVELVINTER. Ta slut någon gång då.


 

* Tysk****** filosof och allmän tråkmåns.
** Fram till 1946 kallat Königsberg, uppkallat efter den tjeckiske kungen Ottokar II av Böhmen. Kaliningrad är alltså en stad i den ryska exklaven**** Kaliningrad Oblast.
*** Inklämt mellan Polen och Litauen.
**** En exklav/enklav är en del av ett lands territorium som saknar landförbindelse med resten av staten. Typ Alaska, som tillhör USA men är omgivet av Kanada. Alaska är exklav till USA och enklav till Kanada.
***** 90 % av mina kläder är nog per definition att betrakta som "slapparkläder", men det här är mer typ "pyjamas". Sånt jag bara har på mig när jag är hemma och ingen som jag inte är gift eller nära släkt med ser mig. 
****** Hur kan han vara tysk, undrar ni kanske, när jag precis har skrivit att Kaliningrad ligger i en rysk exklav. Jo, men på 1700-talet, när Kant levde och verkade, så hette Kaliningrad alltså Königsberg och var huvudstad i den tyska provinsen Ostpreussen.