Travar dä gör ho tämligt bra på jämner väg

Skrev nyss i ett sms någonting i stil med att om jag hade bott i Norrland så skulle det ha varit på mentalsjukhus. Ungefär så känns det just punkt nu. Vintern har varat i exakt en dag och jag är redan sjukt less. Och då har det väl ändå varit hyfsat skonsamt här. Ingen mer snö sedan igår eftermiddag, bara jävelkallt. Tio minus var det i morse, vilket förmodligen är lika med värmebölja för en norrlänning, men så är de ju också inte riktigt som vi andra. Det är alltid roligt att läsa kommentarerna på aftonbladet.se när det handlar om "snökaos", för då är det liksom fritt fram för olika landsdelar att snudd på omyndigförklara varandra. Det brukar börja med att det har varit någon form av trafikkaos i Stockholm och så skränar någon kaxig norrlänning att det där är ju typiskt stockholmare, de klarar ju inte av ens några centimeter snö utan att hela infrastrukturen rasar ihop som ett korthus, medan norrlänningarna kör som kungar på vägarna även om det har kommit 50 centimeter snö det senaste dygnet. Och då reser sig stockholmarna som en man och vrålar att i Norrland är det väl ingen match oavsett hur mycket snö det kommer, där kör ju ändå bara högst en bil i veckan. Och för övrigt så är det väl ingenting mot ynkryggarna som tycker de är insnöade så fort det faller en flinga söder om Markaryd, och då härsknar skåningarna till och säger att det är väl lätt för resten av landet som inte har BLÅSTEN och drivbildningen på Österlen och Söderslätt att kasta in i ekvationen. Hade man bott så ombonat som folk norrut så hade vinterväglaget varit rena barnleken.

Ja, sådär håller de på, med sann emfas. Ibland undrar man om folk inte har något annat att göra än att sitta och svara på inlägg och tala om för andra hur fel de har. Så hade man ju knappast gjort i verkligheten annat än möjligen på någon fyllefest. Men jag menar, annars om man upptäcker att en person tycker helt tvärtom mot en själv och är helt oemottaglig för argument, då skiter man ju bara i att hålla på och dividera med den personen. Orka liksom.

Ibland hänger jag lite på ett hästforum som heter Bukefalos. För er som tycker det är ett konstigt namn kan jag berätta att Bukefalos var Alexander den stores häst, så blir det genast lite mer hippologiskt orienterat. Bukefalos.com hette från början stallet.com, men av någon för mig okänd anledning bytte det namn för en herrans massa år sen. Det är inte bara ett forum för hästfrågor utan det finns även en massa underfora som handlar om allt mellan himmel och jord. Jag hänger där periodvis, men är ytterst sällan aktiv i några inlägg för nätforum blir  allmänhet ofta ett slags koncentrat av människors dåliga egenskaper. Det är som om folk inte har några spärrar längre bara för att man kommunicerar via skärm och tangentbord istället för öga mot öga. Civilisationen är liksom bara ett tunt lager fernissa och sedan skulle vi kunna bosätta oss på zoo allihop. Eller som en medlem uttryckte saken: har man gjort något som någon annan uppfattar som fel så ska man minsann få veta detta och förtjänar man en mental resa ner till botten av sitt självförtroende. Så sant som det är sagt.  I alla fall så är jag där och skummar igenom lite random ämnen då och då, och jag förundras över hur samma användare kan skriva snudd på romaner i de mest skiftande frågor. Det kan vara allt från huruvida man ska bygga moskéer i Sverige eller ej till hur man ska utfodra sin hund på bästa sätt och allting däremellan. Och så är det någon som tycker precis tvärtemot och så käbblar de med varandra i dagar. Långa och väl underbyggda argumentationer som måste ta ansenlig tid att plita ihop, kan man tycka. Och så hoppar man lite planlöst från till exempel forumet "Fälttävlan" till det icke hästrelaterade "'Äldre ungdom" eller "Senior" och ser samma personer käfta med varandra i någon annan fråga.  HAR NI INGET LIV? vill jag fråga allt som oftast, men jag törs inte eftersom många är så djävla elaka på ett kategoriskt och dömande sätt. Långt ifrån alla förstås, men rätt många.

Vet inte riktigt vart jag ville komma med det här. Innan idag var vi på biblioteket. Jag lånade Blå Koral av Louise Boije af Gennäs. Jag snudd på avskyr Louise BaG:s böcker. Tycker att de är så djävla pretto-PK:a så man har lust att örfila upp någon. Och så är det sida upp och sida ner med dialog och man vill bara gå in med ett stort djävla suddgummi och lära människan att sammanfatta litegrann. Exakt alla ord som uttalas i ett tänkt samtal behöver inte nödvändigtvis redovisas, det blir bara tjatigt i längden. Och så stör jag mig hela tiden på att allt är så tillrättalagt, att huvudpersonerna liksom alltid får lyckade slutrepliker och får fram exakt hur de känner och vad de menar. Det där är ju för fan inte realistiskt.
Ja, sådär känner jag för Louise Boije af Gennäs' böcker. Och ändå kan jag inte låta bli att läsa. Det måste ju vara något fel i huvudet på mig.

Egentligen ville jag låna Åsa Larssons Till offer åt Molok, efter tips från randigkatt, men den var förstås utlånad. Ställde mig i kö, jag hamnade som nummer tre så med lite tur har jag den i min hand lagom till julledigheten. Till dess får jag hålla till godo med en 673 sidor tjock bok om några rika knösars ointressanta pseudoliv i Stockholm. OH YEAH!

Jansson, Wester och jag

Okej, jag är förmodligen sist ut i den moderna delen av världen med fenomenet "podcast", men någon ska ju vara det. Som en annan fossil så kör jag också med en hoper separata enheter, typ dator, kamera, gps-klocka, mp3-spelare, mobiltelefon, och jag VET att alla dom där funktionerna ryms i en enda smartphone, men så länge min gamla Nokia funkar som den ska så tänker jag inte byta bara för att. Sen får vi väl se, för det är inte som att jag inte ser fördelar med en smartphone. Men hittills är de inte så många att jag tycker att jag behöver en.
I alla fall så drar jag ju inte med mig en stor hög teknik varenda gång jag går utanför dörren. Mp3-spelaren brukar till exempel bara följa med när jag springer. Nu är jag ju dessvärre belagd med träningsförbud ett tag framöver, och eftersom all musik på mp3-spelaren associerar till den löpträning som jag inte längre kan utföra så var det ju det sista jag ville bli påmind om, så det var där podcast kom in i bilden, eftersom jag kände mig sugen på att lyssna på något mer än mina egna fotsteg under dagens taxpromenad.

Så jag gick i  det ymniga snöfallet idag och lyssnade på Jansson & Wester. Men det är ju lite farligt. Till exempel idag när jag hörde en av dom (jag vet inte vem som är vem, det är lite som med Björn och Benny i ABBA) bad den andre rimma på "bandyklubba" och svaret blev något i stil med "hördu din jävla subba, här ska du få en bandyklubba". HA HA HA, det var ju skitroligt. Nu var jag helt allena ute i skogen (hoppas jag), så det var ingen som bevittnade hur jag plötsligt och till synes helt utan anledning började frusta av skratt, men tänk om det händer när jag strosar omkring mitt inne i byn? Får nog ladda ner Sjörapporten eller något annat att växla över till i kritiska lägen, annars kanske någon kommer och syr in mig på någon psykiatriska klinik fortare än man hinner säga "lokalradio". Eller så får jag skaffa mig såna där stora bamsiga hörlurar så att alla fattar att jag lyssnar på något. Det ska ju för övrigt vara årets julklapp, men jag ska ju få en sopborste istället.

So far so good

Har precis kommit in efter att ha skottat gårdsplanen och uppfarten för andra gången idag. Obs, har egentligen ingenting emot själva skottandet, det är väl träning så god som någon annan. Det är mest det menlösa i att skotta medan det fortfarande snöar som jag hakar upp mig på. Men alternativet är att skotta dubbelt så tjockt snötäcke senare ikväll, och det kändes väl bara sådär frestande.

Kom in exakt lagom till att knäckebröden i ugnen skulle börja brännas vid. Jag tror att en minut till hade räckt, och detta berodde på att trögtänkta jag hade satt ugnen på 175 grader och inte på 150 som det ska vara. Oklart varför, jag är uppenbarligen inne i ett dåligt matlagnings-flow just nu. Igår brände jag till exempel vid en sås och förra helgen brände jag en plåt med kakor. På något sätt borde man kunna dra lärdom av det här, men jag gör det enkelt för mig och skyller på snön. Allt är snöns fel, även sånt som hände förra helgen när det fortfarande var grått och grönt, ej vitt, ute.

Skitvinter pt 1

Jaha, så kom den till sist då. Den där djävla SNÖN. Jag gillar inte snö. Tycker inte att det är det minsta stämningsfullt, bara jobbigt, och jag skulle jubla om snö som företeelse helt enkelt försvann från min tillvaro. Fem plusgrader och lite gråmulet: JA TACK! Ännu hellre förstås fem plusgrader och solsken, men man kan ju inte få allt. Och nä, jag tycker inte det blir "ljust och härligt". Det blir ju mörkt strax efter klockan tre lik förbannat om dagarna.

Sitter nu här efter att ha varit ute och skottat en vända. Det lär bli en vända till framåt kvällen eftersom flingor stora som dasslock fortsätter att singla ner, men framåt eftermiddagen ska det visst avta enligt SMHI.

Jag har ett litet fotoprojekt på Facebook som jag kallar Ett år i Körsbärsdalen. Det går ut på att jag tar ett foto från samma plats den 1 varje månad. Igår, 1 december, såg årets plats ut så här:

2012-12-01

 

 

Och idag, den 2 december, såg det ut så här istället:

2012-12-02

Är inte det minsta imponerad av Herrens väderlek faktiskt. Däremot ger jag mina nya stövlar från Fotkultur i Malmö fem poäng av fem möjliga eftersom de är 1. supersköna att gå i och 2. snötäta. Var ute och promenerade och skottade snö i två timmar och var helt torrskodd hela tiden. Det var dagens höjdpunkt so far.

Stockholm Horse Show

Den här helgen är det Stockholm Horse Show och jag är inte där. Har ALDRIG varit där. Oklart varför, för vartenda år när jag ser det på tv så tänker jag "åh vad det hade varit kul att åka dit". Okej, kanske inte lika mycket nu som för 10 år sen, men ändå. Det blir liksom aldrig av.

Undrar dock varför det inte visas NÅGONTING på tv från detta de här helgen. Jo, jag vet att det brukar sändas ett sammandrag runt trettonhelgen (om jag inte minns helt fel) där följande ALLTID ingår: shettisgaloppen (inklusive en extremt tradig intervju med käck programledare och någon menlös unge som får menlösa frågor i stil med "trodde du att du skulle vinna?" "näää...hihihi"), ett inslag som innehåller islandshästar och samt form av frihetsdressyr. Men varför sänds ingenting NU? Om det hade varit en fotbollsmatch så hade man knappast väntat en månad med att visa den, eller hur?

Fick höra i fikarummet i veckan: Det där med att den där Rolf-Göran Bengtsson fick Jerringpriset...det var ju tydligen bara för att Ridsportförbundet hade dragit igång en jättekampanj. Man bara...Mmm, till skillnad från Fotbollsförbundet, Fridrottsförbundet och alla andra idrottsförbund som naturligtvis inte gör NÅGONTING för att uppmärksamma att deras medlemmar är nominerade, ELLER? Det har förstås inte NÅGONTING att göra med att ridsport är en av Sveriges största idrotter, men ett OS-silver (2008) och ett EM-guld (2011) i en av grenarna i någon menlös tjejsport är förstås inte mycket att mycket att hänga i julgranen. Det är ju liksom ingenting jämfört med herrlandslaget i fotboll som är högaktuella med både silver och brons i VM (1958 respektive 1994). Så ska man inte glömma att de nyligen slog England i en vänskapsmatch i samband med invigningen av Friends Arena också. Det är helt andra grejer det. Det räcker att Zlatan visar sig på planen så mäter sportjournalisterna upp typsnittet i ordet BRAGD på löpsedlarna.

På tal om ingenting, eller om fotboll då, så ska jag passa på att ge en eloge till Jansson & Wester på P4 samt en lortig gödselkänga i röven till den som sätter ihop frågorna i DN:s nutidsorienteringstest. Båda ställde nämligen för ett tag sedan frågan om vem som vann "allsvenskan i fotboll" i år. Jansson och Wester svarade helt korrekt att det var Elfsborg och Tyresö, medan "rätt" svar enligt DN ska vara "Elfsborg" och då talar man på ett ganska ofint sätt om för sina läsare att fotboll är jämställt med herrfotboll och att damallsvenskan således inte är någonting att räkna med. Fy skäms DN och heder åt Jansson & Wester som inte ens gjorde en grej av det utan bara sa det rätt upp och ner. Så som det borde vara i den bästa av världar.

Minusgrader

Igår hade jag så S-J-U-U-U-U-K-T ont i huvudet halva eftermiddagen och hela kvällen. Inte så att jag trodde jag skulle dö, men något åt det hållet. Låg i sängen och led utan att någonting blev så värst mycket bättre, så jag kravlade mig upp och smaskade i mig ett par Citodon istället, vilket tydligen är så nära droger i sex, drugs and rockn'roll som man kan komma nuförtiden. Sedan kollade vi på På Spåret, så det var kanske inte direkt en slump att resultatet blev som det blev igår, dvs uruselt. Alla jag har pratat med är dock rörande överens om att den här omgången är sjukt mycket svårare, så svårt att det nästan inte är roligt. Så vi är uppenbarligen inte ensamma om att känna oss lite halvtröga.

Väcktes i morse av att det gick en katt över tomten. Eller inte av det utan av Vakthunden Som Aldrig Sover, a k a Remus, som alltid har ett öga öppet mot trädgården och är redo att tala om för hela världen, eller åtminstone oss, att HALLÅ, DET ÄR EN INKRÄKTARE HÄR. Inbrottstjuv eller katt, här gör vi minsann inte någon skillnad på folk och fä. Det är ju sådär kul klockan sju på morgonen, men eftersom jag vaknade  utan huvudvärk så var det nästan som att få en fin present. Kallt var det också, men ingen snö. Än. Hoppas det inte kommer någon heller. Jag tog med mig taxarna och gick ut och promenerade i sakta mak i ett par timmar. Kom hem, åt lunch och nu lyssnar jag på gårdagens Jansson & Wester på P4 och dumsurfar lite. Ingenting står på agendan idag. Tittade ut förut och konstaterade att fönstren var extremt smutsiga. Det var ingen överraskning, för de är inte putsade sedan Jesus tog sig för att förvandla vatten till vin. Så hade vädret varit annorlunda så kanske jag hade känt att fönsterputsning borde vara en punkt på dagordningen, men nu är det ju på tok för kallt för sådana aktiviteter. Inget ont som inte har något gott med sig.

På spåret vecka 48

Näe, här blir inget resultat redovisat för Lag Soffan den här veckan. Det var snarare av än på spåret och för att vara ärlig så gick det så djävla dåligt att vi inte ens brydde oss om att notera de futtiga poäng vi lyckades skrapa ihop. Deprimerande är bara förnamnet. Här går man omkring och intalar sig att man är snäppet smartare än snittet och så åker man på däng av såna som Caroline af Ugglas. Nu ska vi lätta upp stämningen genom att se en dokumentärfilm om knark.