Heavy duty

Tydligen har någon googlat på daska ihjäl och hamnat här. Jag vet inte vad det säger om den här bloggens innehåll.
För övrigt har jag tydligen hamnat i en svacka. Tänkte vara produktiv och såga ved idag, men...nä. Det blev inget av med det. Oklart varför.
Tänkte gå en långpromenad i regn och rusk och få känna mig sådär härligt hurtig, men...nä. När jag kommit 100 meter hemifrån slutade det regna, solen bröt fram och fick mig att svettas ymnigt i min vind- och vattentäta klädnad. Långpromenad blev det visserligen ändå, men inte sådär ruskmysig som jag hade målat upp i fantasin.
Tänkte pyssla med ett kreativt projekt efter promenaden, men...nä. Inspirationen håller sig borta, och nu har jag dessutom fått ont i huvudet. Dessutom kom jag på att jag har bokat ett jobbmöte imorgon mellan 11 och 12, men klockan 12 ska jag på massage, vilket innebär att jag får 1. Stressa igenom mötet för att sedan 2. Stressköra genom stan till massagen och sedan 3. Stressköra tillbaks och äta lunch för att inte svimma av hunger och sedan 4. Stressjobba ikapp resten av arbetsdagen. Jamen det var väl ett djävla lyckat koncept i samband med massage. 

Så nu är jag på dåligt humör och vill bara duscha och slänga mig i sängen med en Camilla Läckbergdeckare och sura mig igenom kvällen. Japp, så får det bli.

Du är vad du heter, eller nåt

Det där med Y-namn är ju ingenting nytt under solen, men nu har det ju till och med gjorts en studie i ämnet, så då måste det ju vara sant. Men det är ju helt korrekt. Dom som satt längst bak i klassrummet och skränade och kastade suddgummin, snus och upptuggat papper omkring sig (när de inte skolkade och körde trimmad moppe) hette ju alla Benny, Jimmy och Ronny. Inte många av dom är VD:ar idag och det är deras föräldrars fel.

På tal om namn så undrar jag om dagens unga vuxna hade klarat en tidsresa till 70/80-talet. De blir ju kränkta av allt, men på den tiden var det inte så noga med någonting och framför allt inte med vad man hette. En kille i min parallellklass hette Conny, men fick alltid suffixet Han Med Näsan och det kanske inte är så svårt att räkna ut varför. Det märkliga var att det var de vuxna som sa så. Vi barn/tonåringar sa (och fråga mig inte varför, för så djävla snälla var ju uppenbarligen inte vår generation): Conny, vilken Conny då? Jaså Conny i 8D, medan de vuxna bara: Ja, men det var ju Pelle och Kenneth och så Conny-Han-Med-Näsan som slog sönder lyktstolpen vid fotbollsplanen.

En bekant till mina föräldrar som brukade komma och köpa svartslaktat kött hade vid något till fälle i livet (inte relaterat till slakt får man väl hoppas) råkat amputera ett par fingrar, och han omnämndes alltid för oss som Farbror Lasse Med Konstiga Handen. Typ: På lördag kommer Farbror Lasse Med Konstiga Handen för att köpa kött. Oklart varför, för den enda Lasse som förekom i bekantskapskretsen var en, på den tiden, yngling som hette och aldrig kallades för något annat än Lasse-I-Dalen, så det borde ju ha räckt med Farbror Lasse utan att specifikt nämna hans konstiga hand. Kan man ju tycka.

Sedan hade vi familjen Ägg. De kallades så för att samtliga familjemedlemmar hade en väldigt speciell och toppig huvudform med högt hårfäste och flyende haka. Och de kallades familjen Ägg av ALLA, inklusive samtliga vuxna i nejden. Kanske med undantag av prästen och lärarna på skolan. De hade ett vanligt son-namn som aldrig användes av allmogen, utan det var Bosse Ägg och Uffe Ägg och Ulla Ägg och pappa Roland Ägg och så en Äggmamma som jag inte minns vad hon hette, och så fanns det några äldre Ägg-ungdomar som inte åkte med skolbussen så dom hade man ingen koll på vad de hette eftersom de var, med den tidens mått mätt, "urgamla" (gissningsvis i 20-årsåldern). Hela den stora Äggfamiljen bodde i en pytteliten röd stuga som låg precis utmed vägen, och när skolbussen stannade så kom alla Äggbarnen utvällandes på ett långt led och fyllde upp halva bussen.

Äggfamiljen flyttade när jag gick på mellanstadiet utan att lämna några märkbara spår efter sig, men härförleden så berättade min pappa helt oförhappandes att han hade sett Uffe Ägg på en mack i stan. Jag blev så paff att det enda jag kom på att fråga var om han fortfarande var sig lik, och det var han.

Ja, man kan ju undra lite. Om det är såna som Farbror Lasse Med Konstiga Handen, Conny-Han-Med-Näsan och Familjen Ägg som liksom har präglat den här lättkränkta generationen som är unga vuxna nu. Med sin bitterhet över tillmälen och lyteskomik. Det tål att tänkas på.

Förlåt, Lennart!

Ok, jag tar tillbaks mina halvsura uttalanden om Lennart, för han ringde faktiskt upp ur sin radioskugga lite senare. Och var väldigt trevlig och förklarade att de hade fått så många anmälningar att de hade blivit tvungen att lotta bort folk. Ja, det där med lottningen tror jag ju inte ett ögonblick på, eftersom det enligt anvisningarna finns en tydlig prioriteringsordning, och i den kom jag...typ sist. Fast det är ju inte Lennarts fel och han ville säkert bara linda in den bistra sanningen i lite verbal bomull.
Men jag tycker fortfarande att det är en väldigt konstig hantering, om man anmäler sig via ett formulär på internet där man måste ange sin e-post, hur svårt är det att bara skicka ett mail till de som blivit "bortlottade" och meddela detta? Inte för att jag kanske har hängt upp hela mitt liv kring detta mentaltestandes vara eller icke vara, men det har ju legat där i pipelinen och pockat på uppmärksamhet de senaste veckorna. Helt i onödan.   

Men Lennart var i alla fall trevlig. Trevlighet räknas. Go, Lennart!

Blue monday part 2

Alltså mentaltest för hundar. Jag säger bara: BAH. Jag hade behövt ett mentaltest för människor, för jag känner mig ytterst nära vansinnets rand just nu.


För att anmäla sig till MH ska ni maila era uppgifter till blablabla. Tre veckor innan ska ni ha satt in avgiften på bankgiro blablabla, annars går platsen till någon annan. 
 
Så stod det på den arrangerande klubbens hemsida. Jag mailade mina uppgifter den 20 september och enligt banken är betalningen gjord den 26 september (fattar inte varför banker är så djävla slöa, hur svårt kan det vara att flytta lite låtsaspengar mellan två konton?). Tre veckor från 26 september är typ idag, så det är ju inte ens i närheten av elfte timmen. Men ingen bekräftelse, ingenting, så då fick jag rådet att ringa "Lennart" på den aktuella brukshundklubben. Det finns en Lennart i varje brukshundklubb. De kan allt och vet allt och har varit med om allt och har dessutom suttit i styrelsen nästan ända sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna.
Så efter hundra år eller så fick jag tag på någon slags Lennart.

Jag (käckt): Hej, jag har en fråga. Jag har anmält till MH i helgen, men jag har inte fått någon kallelse eller någonting.
Lennart (sävligt): Nähä...
Jag: Ja, nu är jag ju lite nybörjare på det här, men någon slags...bekräftelse eller något skulle man väl kanske ha fått vid det här laget?
Lennart (ännu sävligare): Det tycker man ju. Det är nog det minsta man kan begära...
Jag: Ja.
Lennart (som om han har ett helt liv på sig): Ja, jag kan nog säga som så, att du har nog inte kommit med, för alla som har kommit med har fått ett PM ungefär två veckor innan.
Jag: Jaha...Det kan inte vara så att meddelandet har kommit bort någonstans på vägen? Man får alltså inget meddelande om man INTE kommer med? För jag har ju inte fått varken det ena eller det andra.
Lennart: KNASTER SPRAK RADIOSKUGGA.

Har provat att ringa upp igen, men nu är Lennart påpassligt oanträffbar. Har talat in ett (käckt) meddelande på hans Eurovoice och bett honom ringa upp, men det är tveksamt om han gör det och av mentaltestet blir det förmodligen intet. RÖV!

Jaja. Helgen blir ju åtminstone ledig. Inget ont som inte har något gott med sig.

Blue monday

Den här veckan har inte börjat särskilt bra:

1. Glömde mitt armbandsur hemma. När jag jobbar är jag sjukt beroende av att ha en klocka att titta på, och nu måste jag helt plötsligt hala upp mobilen alternativt titta på väggklockor som samtliga går fel. Störigt. Jajaja, jag vet att det finns folk som aldrig har klocka och som är skitmalliga och beter sig som att de är fria andar som inte tycker tiden är så viktig, men jag är inte en av dom.
2. Fick inleda arbetsdagen med att gå och hämta en spade och skyffla iväg 1 st död kanin som dragit sitt sista andetag på vägen mellan parkeringsplatsen och labbet. Det känns lite sådär att kila omkring med en spade (OCH ett lik) klockan halv sex på morgonen och det var väl FAN vad folk det skulle passera just när jag stod och hivade in ex-kaninen i några avlägsna buskar "till kråkorna". Dessvärre var det inte ens förra veckans kanin, utan en ny förmåga. Det här bådar inte alls gott inför framtiden. En pestkanin = sånt som händer. Två pestkaniner = förmodligen kommer detta scenario att upprepas ett antal gånger under den kommande hösten och vintern. Något att se fram emot!
3. När jag skulle boka mitt favorit-spinningpass så var det fullt. Hur kan det vara fullt? Det har aldrig varit fullt förut. Hur många har möjlighet att gå på spinning redan klockan 17.00, jobbar inte de flesta så att de kommer hem typ...17.00? Det brukar inte ens vara några unga människor (studenter med mycket fritid) på det passet, utan bara gamla stötar. Och så jag då. Men det är väl idel desperata hemmafruar och män med pengar och makt som kan träna på arbetstid, som sig bör när man tränar på ett djävla rikemans-gym.
4. Någon pajas har klantat till bokning av transporter på jobbet, vilket innebär att jag har fått jobba som ett AS hela dagen. Och som om det inte var nog med det så blir jag överöst med mail och telefonsamtal med frågor om hur lång tid det tar för mig att göra mitt, eller varför inte folk som bara kommer förbi för att fråga "om jag inte är klar snart". Som om det hela vore MITT FEL!
5. Har anmält Remus till ett mentaltest i helgen och inte fått något besked på om jag/vi har kommit med eller ej, vilket innebär att jag måste ringa och jaga någon Lennart på någon brukshundklubb i Tjottahejti för att höra om anmälan kommit bort eller ej. Jag är för stunden grundligt trött på brukshundsklubbsmänniskor och har INGEN LUST med detta. Saker kan väl för farao bara flyta på?
6. (BUBBLARE från punkt 4). Sa innan lunch till truckföraren att det sista skulle bli klart att lasta klockan 14, ändå måste han nödvändigtvis ringa  klockan 13.45 och fråga hur landet ligger för närvarande. Ett blodtryckshöjande samtal till och jag får börja medicinera.
7. Bad hairday. Mitt hår brukar sköta sig själv, men när det når en viss längd ser jag mest av allt ut som en blandning mellan Kurt Cobain och ett penntroll. Varför inte idag liksom?

Arga Snickaren

Jag kan inte riktigt låta bli att titta på Arga Snickaren när tillfälle bjuds (rättare sagt, när jag kommer ihåg det och råkar befinna mig i närheten av tv:n). Fastän alla program är precis likadana (ett hem i kaos, en relation som knakar i fogarna, Arga Snickargänget tar över, river ner, bygger om och läxar upp i expressfart och voilà: ett stajlat hem och ett lyckligare äktenskap på köpet) så går det inte att sluta förundras över dessa hjorder av slapptaskar som lever i renoveringsröra år ut och år in, och att de dessutom vill fläka ut sin slapphet, sina misslyckade gör-det-själv(mords?)försök och sitt extremt röriga hem inför kreti och pleti och ett helt tv-team är något som övergår mitt förstånd.

Igår handlade det om en familj som hade fyra barn. De bodde i ett litet hus på typ 55 kvadratmeter där inte ens alla fick plats, utan kvinnan och yngsta barnet sov i vardagsrummet och mannen och de tre äldre barnen sov i en möglig friggebod. De hade lånat pengar för att inreda källaren, men hux flux gick mannens företag lite dåligt så de var tvungna att ta banklånet för att betala en skatteskuld (är det inte lika bra att ringa Lyxfällan också?) och sen hände det inte så värst mycket mer utan halva familjen sov i den mögliga friggeboden, där Arga Snickaren till råga på allt upptäckte att man hade blockerat ett friskluftsintag på väggen med en tavla. Intelligent, verkligen! Sedan visade det sig att mannen inte bara hade en egen firma vilken som helst, utan att han faktiskt var SNICKARE till yrket. Man undrar ju lite hur han tänkte innan han anmälde sig till programmet....Nu ska jag passa på att göra lite reklam för min firma i tv, jag erbjuder inte bara smarta lösningar (ersätt ventilation med en snygg tavla med havsmotiv) utan jobbar även snabbt (ingenting händer visserligen på ett och ett halvt år, men vilken månad som helst kommer jag att slå i en spik. Eller kanske inte) och sätter säkerheten i första hand (fast vi har ett hål i badrumsgolvet stort nog för yngsta barnet att sätta foten i och ramla ner i källaren, men vad fan, vi har ju ändå tre barn till, lite spill får man räkna med) och framstår på det hela taget som en riktigt hygglig kille (som i och för sig river ner ett staket som min fru satt upp med motiveringen att "så här kan det inte se ut" och som avfärdar alla initiativ som inte är mina egna med att "det stämmer inte med min vision", så därför har ingen annan någonting att säga till om).  Men tveka inte att anlita mig!.

Det roligaste av allt var ändå att mannen inte "tillät" kvinnan att göra någonting med bygget, med motiveringen att "det går ju mycket fortare om jag gör det, jag är ju snickare". Ja, det kanske det hade gjort om du verkligen HADE gjort något och inte bara skitit i det. Som det var nu så blev det ju ändå ingenting gjort.

Men Arga Snickaren kan man lita på. Han kom dit, hans team fixade och själv skällde han som en bandhund på kontrollfreaket Dennis som inte vågade lämna sin fru ensam med en skruvdragare och mesiga Linda som gick undan och grät floder efter varje konfrontation. Sedan avslutade han med ett glatt Det har varit jätteroligt att vara här!

Som sagt, det är omöjligt att låta bli att titta.

Curses on the backyard, neighbours on the doorstep

Vi har ju grannarna från helvetet, Tengil och Katla, som bodde här när vi flyttade hit. För lite drygt ett år sedan flyttade det in två nya grannar på en annan sida. De är väldigt ordentliga och krattar och klipper och ansar och har sig. Man får skämmas om man nu är lagd åt det håller, för vi är inte alls lika ordentliga. Ifråga om snöskottning till exempel så skottar vi till exempel bara det vi måste och inte en millimeter extra, medan de nya grannarnas uppfart är rensopad från varenda snöflinga. De är också såna som plockar in sina trädgårdsmöbler. Vi är inte alls lika duktiga på det, så här såg det ut på vår uteplats i vintras:

Jävelvintern 2010.

Grannen har också en gräsmatta som ser ut som en golfbana, medan vår...inte gör det. Hos oss får löven lägga sig till ro bäst de vill medan de hos grannarna blir bortkrattade och -forslade innan man hinner säga höstdagjämning. Men i jämförelse med ondskefulla Tengil och Katla är det små bekymmer att bära.