Going down to the black lodge

Förra veckan, när jag var hos medicinmannen och fick foten full med kortison, fick jag även en remiss till en ortopedtekniker för att göra specialinlägg till mina specialfötter. Medicinmannen är lite egendomlig, men det passar väl bra när man har fötter som designats i Ankeborg. Inte nog med att han mässar: Nu sticker jag...AJ! AJ! AJ! inför varje kortisoninjektion som om det skulle göra att man kände sig mer tillfreds, han gav sig dessutom till att beskriva vägen till ortopedtekniska avdelningen på sjukhuset på ett sätt så att man kunde tro att han var hämtad från tv-serien Twin Peaks: Ja, alltså, du går in genom huvudentrén och så går du förbi kassorna och hissarna och sedan tar du till vänster bakom hissarna och så följer du en korridor som är märkt med T och sedan tar du höger och sedan vänster och sedan höger igen och sedan kommer du att hitta en blå linje i golvet och då följer du den och när du har rundat ett hörn så kommer du att hitta en hiss och den går ner i källaren och när du är där så tar du till vänster och sen...Det tog liksom aldrig slut och det fanns inte en chans i världen att jag skulle komma ihåg allt detta. Så idag när jag ringde och beställde tid och det visade sig att de hade fått in ett återbud och att jag kunde komma dit redan samma dag så bad jag att få en ny vägbeskrivning. Och fick en snudd på ordagrann upprepning av vägen till the black lodge i Twin Peaks. Jag fick panikanteckna en hel post-it-lapp (modell större) full med höger och vänster och ner och upp under tiden, och så avrundade självaste The Log Lady med ett Och så ska du inte betala hos dom däruppe utan det gör du här hos oss,  och detta var verkligen en markering att ortopedtekniska avdelningen låg i de djupaste källarhålorna eftersom stället där man registrerar sin ankomst och betalar ligger på entréplan och alla andra säger "i kassorna där nere".

Men jag hittade dit, med hjälp av min gigantiska post-it-lapp. Det första jag såg var en enbent kvinna, vilket ytterligare förstärkte illusionen om att jag i själva verket hade hamnat i Twin Peaks. Fast där var det väl en enarmad man i och för sig, men ändå. Men sedan gick det bra. Mina fötter är nu mätta i tre dimensioner. Inläggen tog tio dagar att göra, jag vet inte om det är standard eller om det var bara för att just mina fötter är sådana skräckexempel. Den som lever får se.

Kanin kanin, kan ni inte sluta skjuta?

När jag hade varit och ätit frukost på jobbet och var på väg tillbaks så upptäckte jag att en pestdrabbad kanin hade valt att parkera sin döende lekamen utanför mitt fönster. Den var blind och apatisk och det var synd om den. Dessvärre såg den rätt så välnärd ut och skulle förmodligen inte dö i brådrasket, men eftersom myxomatos inte går att bota så var det ju ändå bara en fråga om att dö en långsam och plågsam död eller inte.

På kommunens hemsida fanns en person man kunde kontakta om man hade frågor i det här lite diffusa frågeställningen kring jaktbart vilts liv och död. Om ens nu kaniner räknas dit, det framgick inte exakt, så jag kontaktade den här personen, som visade sig vara ledig ända till den 7 november. Då ringde jag kommunjägarnas journummer och fick prata med någon som absolut tyckte att en kommunjägare skulle kontaktas, och så fick jag ett nytt telefonnummer. Nu tror jag inte att kommunjägare är en heltidssysselsättning så att man liksom stämplar in, laddar bössan och sätter sig att vänta på att någon ska höra av sig, utan jag gissar att det är någon form av jourverksamhet. Den person som jag blev hänvisad till var inte speciellt sugen på att åka iväg och skjuta en kanin, så han hänvisade till kommunens skyddsjägare. Kommunens skyddsjägare var dessvärre inte anträffbar och det kändes lite som att all den här otillgängligheten kunde ha ett svagt samband med att älgjakten började idag. Jag misstänker att det är lite högre status att få sätta ett skott i en stolt fjortontaggare än i en halvdöd kanin, men det är ju förstås bara en gissning från min sida.

Hur som helst så insåg kaninen att det nog var helt kört, här fanns ingen hjälp att få, så den släpade sig iväg för att dö jämmerdöden någon annanstans än utanför mitt fönster. Vi letade en stund ute på gården, men hittade den aldrig. Så nu är det plötsligt NAP (Någon Annans Problem). Det är jag inte jätteledsen över, faktiskt, eftersom alternativet "slå ihjäl kaninen med en spade" visserligen är genomförbart, men inte särskilt lockande. Inte på ett industriområde i en tätort där det inte bara är att slänga ut kvarlevorna "till räven", utan här får man mördarens alla bekymmer med att göra av med liket efter dråpet.

Jag vet precis hur det är med den saken, en gång i vintras gick det in ett rådjur och lade sig och dog i vår trädgård. Vi var helt oskyldiga, men man har ju ändå ett bekymmer med var man ska göra av kvarlevorna, som hundarna dessutom upptäckt först och börjat festa loss lite på ena bakbenet.
Kommunjägaren ville inte inte befatta sig med djur som redan var döda, utan menade att det där fick man själv lösa (man kan undra vad kommunjägarna egentligen gör, de verkar ju varken vilja befatta sig med levande eller döda), antingen köra det till återvinningsstationen "för destruktion", eller den gamla hederliga "lägga ut det till räven"-lösningen. Vi valde det senare, och sent om aftonen pulsade vi i meterdjup snö upp i det intilliggande naturreservatet, bärandes ett rådjur mellan oss som en djävla offergåva till rävarnas allsmäktige konung. Det var fullmåne, alla hundar i grannhusen skällde som galningar, blodet droppade i snön och det var på det hela taget en mycket förtätad stämning. Någon räv syntes aldrig till, men en flock kråkfåglar gjorde ett gott arbete och när våren kom fanns inte ett ben kvar. Så går det till på Saltkråkan Jurtjyrkogården.

Väder, för fan

Om jag hade fått en krona varje gång jag hade hört Dom säger att det ska bli en riktigt kall vinter i år igen så hade jag utan vidare kunnat säga upp mig och leva på räntan ett bra tag. Såna här helt ovetenskapliga uttalanden gör mig snudd på irriterad. Exakt vilka är "dom", och varför skulle just "dom" känna till hur vädret kommer att bli i vinter när inte ens SMHI klarar av att förutsäga hur det ska bli mer än på ett ungefär högst ett par dagar framåt i tiden? Det är ju lika vetenskapligt som att, i nådens år 2011, tro att mycket rönnbär ger en sträng vinter, vilket vissa hävdar med samma självklarthet som att man tar jordens dragningskraft för given. Detta är förstås lika fel som nästan allting som handlar om väder blir, från abborrfjäll till SMHI:s egna prognoser. Rönnen är ett träd, den har ingen speciell överlevnadsagenda och den saknar definitivt förmåga att se in i framtiden. Mycket rönnbär beror enbart på att det rådde gynnsamma pollineringsförhållanden då rönnen blommade i våras. Sådär, nu var det sagt.

Och när det gäller årets påstådda kalla vinter så kan ni läsa här.

The Station Agent

Igår såg jag filmen The Station Agent utan några som helst baktankar, den bara råkade börja samtidigt som jag bläddrade förbi TV4 Film med fjärrkontrollen samtidigt som vi var barnvakt. Fast sedan fick min man och Adrian klara sig själva i en och en halv timme, för jag var fast. Jag tyckte det var en toppenfilm även om den egentligen inte handlade om någonting särskilt, inte många ord sades och den saknade slut. Eller, den tog ju förstås (tyvärr) slut, men eftersom ingenting egentligen hade hänt och det inte heller hände något som liksom avrundade historien så kunde den lika gärna ha fortsatt lite till.

Men jag gillade den ändå, som sagt. Den var mysig och lågmäld och lite sorglig på samma gång. Och inte på något sätt förutsägbar. That's the way I like it.

Missa inte den här filmen!

Nobelpriset

Jaha, så har Tomas Tranströmer gått och fått Nobelpriset i litteratur. Äntligen! Alltså som i: Äntligen var det någon man åtminstone hade hört talas om.

JA, jag är så obildad att jag inte har läst någonting av årets Nobelpristagare i litteratur, åtminstone inte medvetet. Jag vet inte riktigt vad det är med mig och Nobelpristagare i litteratur, men aldrig tycks våra vägar korsas. Jag tycker ändå att jag har ett rätt så hyggligt litteraturintresse, men jag har ändå nästan aldrig läst något eller ens hört talas om de som får Nobelpriset i litteratur. Jaja, shit happens.

Men Tomas Tranströmer har man ju hört talas om. Jag löste till och med ett korsord med Tranströmertema i DN i samband med hans 80-årsdag för ett tag sedan. Fast så mycket mer än så är det faktiskt inte. Poesi är väl inte riktigt min grej. Åtminstone inte den samtida. Fast jag gillar Bengt Cidden Andersson. Men han gick ju visst och fick både stroke och afasi och sedan var det slut på diktandet vad jag vet. Det är faktiskt för djävla sorgligt. Som en liten hyllning till poesin så publicerar jag därför Hemspråksundervisning ur Bengt Cidden Anderssons diktsamling Bärande väggar brustna konstruktioner:

Det kom en ny snickare
till bygget idag.
En invandrare.
Först trodde jag 
att han var stum.
Han sa inget
tittade på ritningen
byggde därefter.
Han slog i spik
sågade i vinkel
lodade upp regelverket
precis som en svensk snickare.
Jag såg att hans tankar
var långt borta på rasterna.
Men han skrattade
när vi skrattade
åt våra underlivsskämt.
Han var inte stum
hade bara ett något
begränsat ordförråd
- 1-2-3
Goddag Adjö
Pippa.
Vi hjälpte honom
med två nya ord.
När vi gick hem på kvällen
kunde han på obruten svenska
jävla skit.  

Pensionärstillvaro light

Jag har haft en mycket långtråkig vecka. I måndags var jag hos en medicinman som sprutade hela min trasiga Kalle Ankafot full med kortison. Sen kunde jag inte gå. Det är ganska tråkigt att inte kunna gå. Häromdagen var jag på Konsum och fick ta en kundvagn, inte för att jag skulle handla så djävla mycket utan för att ha någonting att stödja mig på. En vision om en stundande pensionärstillvaro som inte alls var särskilt angenäm.

Det är även ganska tråkigt att kunna gå, men att det hela tiden känns som att ha en vass sten i skon, så det fanns väl inte så mycket att välja på här. Men tråkigt har jag haft. Jag kan inte nog betona hur uttråkad jag är. När man är i farten hela tiden så kan man minsann längta halvt ihjäl sig efter den där stunden då man slänger sig i soffan med en oläst deckare. När man är helt djävla immobiliserad så lockar det inte alls lika mycket, vet jag nu. Det där med att slänga sig i soffan och läsa deckare, det är ju mer som en slags belöning för något man utfört. Typ jobbat, gått en långpromenad, gymmat, rensat ogräs eller städat hela huset. Inte: Klätt på sig, ätit frukost och borstat tänderna. Det blir inte alls samma känsla då. Vet jag nu.

Uttråkad

Jag sitter och väntar på att en spekulant till vår gamla pelletsbrännare som vi har haft ute på Blocket eventuellt ska dyka upp. Detta är SÅ tråkigt. Det är liksom inte lönt att börja göra någonting eftersom han kan dyka upp precis när som helst. Jag hoppas på en rask affär, kan till och med tänka mig att gå ner i pris för att bli av med skiten. Dock inte hur mycket som helst, man har ju sitt snikna småländska kulturarv att bära på. Den presumtive köparen är dock även han smålänning, så det här kan bli en hård match. Den som lever får se hur det slutar.

EDIT: Han kom, han såg, han prutade. Men till sist blev det affär och jag tror båda blev hyfsat nöjda. Gött så.