Postajävel

Mitt körkort har blivit för gammalt och måste förnyas, och då vet man att det har gått tio år av ens liv. Men det känns helt okej. Vad som inte känns helt okej är att man måste hämta ut det nya körkortet i egen hög person, eller det hade jag väl kunnat stå ut med om det bara hade varit att hasa ner till Konsum, som det är med alla andra postärenden. Men nähä, sånt här var Konsum här i byn uppenbarligen inte betrodda med, och därför måste jag åka till Åhus City och hämta det på den riktiga posten, som jag knappt trodde fanns längre. Det gör den nästan inte heller, om man ska tro de öppettider som det bjuds på. Mellan 8.30 och 9.30 på förmiddagen, eller mellan 15 och 18 på eftermiddagen. Man kan ju undra lite vad de sysslar med på den riktiga posten resten av tiden, sådana arbetstider är det väl ingen som har och så djävla många övriga postärenden finns det väl ändå inte att de inte skulle kunna ha en lucka öppen hela dagen?

Skärpning!

Vätten Runt

Jag har läst ut boken Vätten av Mikael Strömberg. Det tog cirka en dag. Om boken kunde man bland annat läsa att Vätten är en andlöst spännande skräckroman. Skickligt och välskrivet för Mikael Strömberg in skräcken hos en vanlig barnfamilj i ett vardagligt, samtida Sverige. Det är ju sånt jag faller för. En ny John Ajvide Lindqvist, ja tack, inte för att det är något fel på originalet, men man vill ju ha meeeeer. Åtminstone medan jag väntar på att någon trögröv ska bli färdig med att översätta Under The Dome till svenska.

Jaha, vad var det för fel på Vätten då, kan man ju fråga sig. För det första var den ju alldeles otroligt onödigt detaljerad med alldeles otroligt många och onödiga detaljer. Boken börjar med en bilfärd från någonstans i Norrland till någonstans i Stockholm. Och det kändes som att det behövdes hundra sidor bara till det. Snudd på varenda djävla meter väg mellan någonstans i Norrland till någonstans i Stockholm avhandlades nogsamt. Varje gäspning, varje fundering, för att inte tala om mackbesöken; vem som går in, vem som stannar kvar, vem som köper vilken läsk, vem som har mjölk i kaffet, hur man tänker kring återstoden av färden och sen får man följa varje steg tillbaks till bilen igen, där man under tiden även har fått ta del av tankar och händelser hos de som satt kvar. Vartenda djävla toalettbesök, snudd på, redovisas dessutom, inte bara under bilfärden utan även i resten av boken. Visst, alla går på toaletten. Men det är väl för fan ingenting som direkt för handlingen vidare i en sådan omfattning så att det till varje pris måste omnämnas stup i kvarten. Och dessutom är språket helkasst. Därefter tog han kaffe. Latte till Karin och svart till honom själv, stod det till exempel som avtändande exempel redan på någon av de inledande sidorna.

Så nej, jag är besviken. Vätten i sig själv var ju dessutom helt djävla overklig. Alltså, det ska ju vara meningen, men det måste ju vara overkligt på ett sätt som känns rimligt. Jag har stått och nästan inte vågat borsta tänderna efter att jag läst avsnittet i Det när Beverly stoppar ner ett måttband i bräddavloppet på handfatet och drar upp det igen alldeles blodigt. Och då handlar det om en jättestor spindel som bor i ett kloaksystem i en påhittad amerikansk stad, men det är väldigt realistiskt skildrat. Skulle kunna ha hänt hemma hos mig också. Men Vätten. Man får ju lite intrycket att Peter och hans familj blir drabbade bara för att de är så djävla tröga. ALLA som är med i boken är ju för fan på gränsen till imbecilla, man får liksom inte sympati för en enda människa.

Hur som helst. Vätten var en besvikelse. Nu måste jag sätta min tro till Lars Noréns dagböcker. Och då är det väl ändå rätt illa ställt? 

Fotbollshetta

Det är för varmt och jag är för trött för att vara arg. JUST NU alltså, men jag återkommer med det som upprör mig. Det pågår ett fotbolls-VM just nu, och det går just nu för djävla bra för Sverige. Sverige har vunnit sin grupp, vunnit kvartsfinalen och ska spela semifinal i veckan som kommer. Det är stort. VM är ju liksom...VM. Stort.
Sveriges vinst mot Australien idag nämndes lite i förbigående på Aktuellt nu ikväll. Nu tänkte jag avrunda kvällen med att gotta mig lite mer åt Sveriges vinst. Inte för att jag egentligen är sådär superintresserad av fotboll, det är för långsamt. Men när det är stora mästerskap och det går bra för Sverige - eller något annat lag som jag gillar - så känner jag ändå att jag  kan uppbåda ett visst intresse.

Aftonbladets startsida handlar bara om "domarskandalen" i USA:s match och den skiter jag i, jag vill läsa om Sverige. Gotta mig, som sagt. Men när man klickar sig in på Aftonbladets djävla sportsida så får man liksom leta sig fram bland rubrikerna innan man kan få läsa ett jättekort referat som till största delen handlar om att Nilla Fischer fått ett gult kort och inte får spela i semifinalen.

Hade detta varit herrfotboll, så hade hela Aftonbladets startsida varit täckt av bilder och reportage. Superlativen hade avlöst varandra, varje minut och varje spelade hade analyserats av "experter" och taktik och upplägg inför semifinalen hade redovisats in i minsta detalj vare sig man ville veta det eller ej.

Men nu är det ju bara VM i damfotboll, vilket verkar ha ungefär samma status som korpfotboll.

Skärpning, era djävla media-kretiner. Det är 2011 nu för fan. 

Semester, snart i en tillvaro nära mig

Så lite som jag bloggar skulle man ju kunna tro att jag hade semester och befann mig på annan ort. Men det gör jag inte. Jag a. är förkyld och b. jobbar som ett as hela djävla tiden. Det är inte rättvist.

Men snart snart snart är det semester. En liten fjuttig arbetsdag kvar. Och jag har köpt boken Vätten av Mikael Strömberg, en bok som beskrivs som en "andlöst spännande skräckroman". Och Lars Noréns dagböcker i pocket, jag har länge varit sjukt nyfiken på vad han har att säga om sitt liv, men inte så nyfiken att jag har velat gynna honom onödigt mycket. Den som väntar på något gott väntar på en pocketbok.

Men innan det är dags att gotta sig i detta så ska jag avsluta Hungerelden, som är fortsättningen på Kråkflickan. SJUKT BRA, säger jag bara. Visserligen räknade jag ut rätt så kvickt att

 
[OBS OBS OBS, SPOILERVARNING]


det rörde sig om en schizofren personlighet, för jag är ju så gott som både polis och psykolog om jag får säga det själv. Men det spelar liksom ingen roll, för berättelsen är ändå så spännande och oförutsägbar och samtidigt helt vardaglig. Sjukt bra upplägg, helt enkelt. Raska på med del 3 fort som fan, säger jag bara.

Tills dess får jag nöja mig med vättar och Lars Norén.

Ääääää

Häromdagen skulle jag googla något på Ä. Jag har glömt vilket. När man googlar så är ju Google hjälpsam med att föreslå saker man skulle kunna ha menat. Så att den lata 2000-talsmänniskan inte ska slita ihjäl sig med att behöva skriva för många bokstäver i taget, eller nåt. I alla fall, jag antar att de här förslagen kommer från saker som folk ofta googlar på. När man googlar på Ä så är de första förslagen Ägglossning, följt av Äppelpaj.
Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här. Bara att kombinationen kändes lite vardagsunderhållande. Såhär på 2000-talet.

Filmrecensioner

Ser vi ALDRIG några filmer nuförtiden, frågar sig kanske vän av ordning, och svaret är att det är rätt knapert med det. Filmtittande hör i och för sig inte riktigt sommaren till, det är mer en aktivitet för mörka höst- och vinterkvällar. Så här års är det så mycket annat. Gräsmattor ska klippas, trädgårdsland rensas, växthus byggas und so weiter. Och sen jobbar man ju som ett djävla AS dessutom. Men ändå. Det känns som att det var evigheter sen vi såg någonting annat än Desperate Housewives (vi har nu sakta men säkert tagit oss in på säsong 2, så inte ens det händer särskilt ofta).

Men i helgen rasslade det till och vi klippte hela TVÅ filmer. Tyvärr var båda två så ofattbart dåliga att de knappt ens är värda en recension. Den ena var Vi hade i alla fall tur med vädret igen, som gick på tv någon kväll nu i helgen. Jag gillade Vi hade i alla fall tur med vädret, åtminstone innan barnen tvingade en att genomlida cirka åttahundra videomaraton med denna klassiska svenska sommarrulle på den tiden det begav sig.
Vissa filmer, rätt många, ska inte ha en uppföljare. Det har var en av dem. Rolf Skoglunds stöniga röst höll på att driva mig till vansinne redan efter tio minuter och sista kvarten slumrade jag bort så jag vet inte riktigt hur den slutade. Och jag skiter fullständigt i vilket. Se INTE denna film.

Den andra filmen var en zombiefilm som jag har glömt vad den heter, men det var gissningsvis någonting med Dead i titeln. Den var om möjligt ännu sämre. Den utspelade sig...någonstans, i rätt så modern tid, för det fanns internet och youtube och grejer. Dock var det efter Den Stora Zombieapokalypsen, oklart hur den hade gått till, men det fanns i alla fall en förfärlig massa zombies precis överallt. Nästan fler zombies än människor faktiskt. Och de, zombiesarna (bestämd pluralform?), hade mest till uppgift att vandra omkring, stöna gutturalt och slita stora köttstycken ur människorna så att de blev smittade och det blev ännu fler zombies. Ett inte helt genomtänkt drag kanske, men hur som helst. Människornas uppgift blev att skjuta varenda zombie i huvudet, för det var enda sättet att ta kål på dom. Lyckligtvis verkade det finnas helt obegränsat med både vapen och ammunition efter Den Stora Zombieapokalypsen, och det här med att skjuta zombies blev liksom vardagsmat, ungefär som att köpa en kvällstidning eller tända en cigarett. Man bara tog upp sitt skjutvapen, avlossade det, såg en zombiehjärna splattas ut och det fanns till och med utrymme att fälla en och annan putslustig kommentar mellan zombiestönen.
Hur som helst. Det fanns en ö. På ön fanns två släkter, ledda av varsin ålderman, och den ena gubben (nr 1) tyckte att man skulle skjuta alla zombies ögonaböj så att ön var "ren", och den andra veklingen till gamling (nr 2) tyckte att man inte skulle göra det, för den här zombiesjukan skulle kanske kunna botas i framtiden. Därför var det bättre att kedja fast zombiesarna och invänta bättre tider. Hur det nu var så lyckades Gubbe 2 med vapen och hot fördriva Gubbe 1 till fastlandet. Gubbe 1 vädjade till sin klan, men fick bara med sig ett par gamlingar, övriga, bland annat hans dotter, stannade kvar på en ö där kedjeindustrins aktier borde ha rusat i höjden, för det var ingen hejd på hur mycket zombies som fjättrades på passande ställen. Brevbärarzombien vid brevlådan, barnen i sina sängar, hemmafruzombien vid spisen (var annars?), och så vidare.
Gubbe 1 stod inte handfallen utan kom på en listig affärsidé som han marknadsförde på youtube, där folk mot en skälig ersättning lovades att bli skeppade till den "friska" ön, där de såklart gick en säker död till mötes, för hur det nu var så fanns det EXTREMT många zombies precis överallt. Och så var det några soldater som var ute på uppdrag, oklart vilken "armé" de tillhörde eller vem som var deras uppdragsgivare, som nappade på detta. Så de letade rätt på Gubbe 1, men tyckte att han var en sniken lurendrejare, så de bestämde sig för att sno en färja och gratisåka ut till ön. Så en soldat simmade ut till färjan, men naturligtvis var hela vattnet fullt av undervattens-zombies så han blev smittad och fick bli skjuten av den enda kvinnliga soldaten, som dessutom var lesbisk, vilket betonades ideligen, som om någons sexuella läggning skulle vara högaktuell när tiotusen zombies skrider fram i syfte att utplåna resten av mänskligheten.
Ja, sen i alla fall så sköts en hel del zombies ute på ön, men nya vällde fram ut uthus och lador i en aldrig  sinande ström. Och så visade det sig att Gubbe 1:s dotter var en zombie, som red omkring på en stor svart häst. Och sen var hon helt plötsligt inte zombie i alla fall, nej för då hade han tvillingdöttrar, den ena hette Janet och den andra Jane (jättebra val av namn), och den ena var zombie men inte den andra. Och Gubbe 2 hade en tanke att man skulle kunna lära zombiesarna att äta hästkött istället för människor, så han hade helt sonika stängt in zombie-Janet i en paddock tillsammans med sin svarta häst. Och levande-Jane skulle naturligtvis gå dit och tala allvar med sin zombie-syster, men blev (förstås) biten och smittad och måste dö, fast innan någon hann ta tag i det så skulle Gubbe 1 och Gubbe 2 göra upp i någon slags duell och båda blev skjutna till döds, MEN stapplade upp och skulle mötas igen, och sedan var filmen slut. Hur det gick med soldaterna, gubbarna, döttrarna och händelseutvecklingen i stort på denna gudsförgätna ö överläts till tittarens egen fantasi. Jo, zombiesarna slet hästen i stycken och smaskade i sig den, så det fanns väl ändå ett visst hopp om en lösning. Eller inte. 

Jamen vilken SKITFILM. Se den inte. Jag minns som sagt inte vad den heter, men ser ni något som ens avlägset påminner om den här så STÄNG AV. Hear my voice.

Me & my Aquasocks

Plastmamman undrade vad jag ska med 4 par Aquasocks till. Det är en ganska befogad fråga, kan jag tycka, och förklaringen kommer här:

Det lär ju inte ha undgått NÅGON att jag har problem med mina djävla Kalle Ankafötter. Det är väldigt ironiskt, förr i tiden när man inte hade en enda krämpa, då var man för lat för att springa, den enda språngmarsch man möjligen företog sig var om man höll på att missa sista bussen. Och nu, när man är motiverad och taggad till tusen och inte vill annat än att ge sig ut i löparspåret och ta ut sig till sista svettdroppen, då sätter ens svekfulla lekamen stopp för det. Det är fan i mig inte rättvist.

Jag har fått fötterna och mitt rörelsemönster filmade, köpt dyra skor och ännu dyrare inlägg, följt läkare och ortopeder och sjukgymnasters råd till punkt och pricka. Och ändå slutar varje försök till "come back", som det skulle ha hetat om jag varit elitidrottare, med ett par feta kortisonsprutor rätt in i de uttrampade fotvalven.
Sedan läste jag lite om barfotalöpning och avfärdade det som rena vansinnet. Sedan läste jag lite till, samt lyssnade en del på Tord, som påstod att uttrampade fotvalv beror på att man klemar bort fötterna med dämpade skor och inlägg och grejer. Att man har muskler i fötterna och dessa förtvinar eftersom de aldrig får arbeta. Det lät lite logiskt, och dessutom känns hela löparskoindustrin korrupt på något sätt. Och slutligen tänkte jag att jag inte direkt har något att förlora på att prova eftersom jag gjort allt "rätt" och det ändå blir fel.

Så jag köpte ett par Aquasocks. En Aquasock är en slags sockiplast i neopren som de lite snålare barfotalöparna använder eftersom den bara kostar 149 kronor. Alternativet heter Vibram Fivefingers som är 10 gånger dyrare och dessutom inte ser riktigt kloka ut. Min plan är att promenera i Aquasocks och bygga lite fotmuskler nu i sommar, sen ska jag börja löpträna försiktigt till hösten. Vi får väl se hur det går, men än så länge går det bra, väldigt bra.

Oavsett HUR det går så är Aquasocksen så extremt sköna att bara gå omkring i. Som att gå barfota fast minus känslan av/rädslan för att trampa in en vass sten eller en glasbit eller ett litet otäckt metallspån i foten. Som att ha skor fast minus skoskav. Rekommenderas verkligen! Enda nackdelen med Aquasocks är väl att de inte luktar sådär jättegott efter några mil, men det är ju ändå ganska långt mellan näsan och fötterna så det får man helt enkelt stå ut med.

Sen är väl hållbarheten inte den bästa heller, men vad begär man egentligen för 149 spänn? Jag kände mest att här gäller det att inte stå handfallen och utan Aquasocks den dagen de får för sig att lämna detta jordelivet, däraf inköpet av 4 stycken på ett bräde.