måndag 27 juni 2011

Filmrecensioner

Ser vi ALDRIG några filmer nuförtiden, frågar sig kanske vän av ordning, och svaret är att det är rätt knapert med det. Filmtittande hör i och för sig inte riktigt sommaren till, det är mer en aktivitet för mörka höst- och vinterkvällar. Så här års är det så mycket annat. Gräsmattor ska klippas, trädgårdsland rensas, växthus byggas und so weiter. Och sen jobbar man ju som ett djävla AS dessutom. Men ändå. Det känns som att det var evigheter sen vi såg någonting annat än Desperate Housewives (vi har nu sakta men säkert tagit oss in på säsong 2, så inte ens det händer särskilt ofta).

Men i helgen rasslade det till och vi klippte hela TVÅ filmer. Tyvärr var båda två så ofattbart dåliga att de knappt ens är värda en recension. Den ena var Vi hade i alla fall tur med vädret igen, som gick på tv någon kväll nu i helgen. Jag gillade Vi hade i alla fall tur med vädret, åtminstone innan barnen tvingade en att genomlida cirka åttahundra videomaraton med denna klassiska svenska sommarrulle på den tiden det begav sig.
Vissa filmer, rätt många, ska inte ha en uppföljare. Det har var en av dem. Rolf Skoglunds stöniga röst höll på att driva mig till vansinne redan efter tio minuter och sista kvarten slumrade jag bort så jag vet inte riktigt hur den slutade. Och jag skiter fullständigt i vilket. Se INTE denna film.

Den andra filmen var en zombiefilm som jag har glömt vad den heter, men det var gissningsvis någonting med Dead i titeln. Den var om möjligt ännu sämre. Den utspelade sig...någonstans, i rätt så modern tid, för det fanns internet och youtube och grejer. Dock var det efter Den Stora Zombieapokalypsen, oklart hur den hade gått till, men det fanns i alla fall en förfärlig massa zombies precis överallt. Nästan fler zombies än människor faktiskt. Och de, zombiesarna (bestämd pluralform?), hade mest till uppgift att vandra omkring, stöna gutturalt och slita stora köttstycken ur människorna så att de blev smittade och det blev ännu fler zombies. Ett inte helt genomtänkt drag kanske, men hur som helst. Människornas uppgift blev att skjuta varenda zombie i huvudet, för det var enda sättet att ta kål på dom. Lyckligtvis verkade det finnas helt obegränsat med både vapen och ammunition efter Den Stora Zombieapokalypsen, och det här med att skjuta zombies blev liksom vardagsmat, ungefär som att köpa en kvällstidning eller tända en cigarett. Man bara tog upp sitt skjutvapen, avlossade det, såg en zombiehjärna splattas ut och det fanns till och med utrymme att fälla en och annan putslustig kommentar mellan zombiestönen.
Hur som helst. Det fanns en ö. På ön fanns två släkter, ledda av varsin ålderman, och den ena gubben (nr 1) tyckte att man skulle skjuta alla zombies ögonaböj så att ön var "ren", och den andra veklingen till gamling (nr 2) tyckte att man inte skulle göra det, för den här zombiesjukan skulle kanske kunna botas i framtiden. Därför var det bättre att kedja fast zombiesarna och invänta bättre tider. Hur det nu var så lyckades Gubbe 2 med vapen och hot fördriva Gubbe 1 till fastlandet. Gubbe 1 vädjade till sin klan, men fick bara med sig ett par gamlingar, övriga, bland annat hans dotter, stannade kvar på en ö där kedjeindustrins aktier borde ha rusat i höjden, för det var ingen hejd på hur mycket zombies som fjättrades på passande ställen. Brevbärarzombien vid brevlådan, barnen i sina sängar, hemmafruzombien vid spisen (var annars?), och så vidare.
Gubbe 1 stod inte handfallen utan kom på en listig affärsidé som han marknadsförde på youtube, där folk mot en skälig ersättning lovades att bli skeppade till den "friska" ön, där de såklart gick en säker död till mötes, för hur det nu var så fanns det EXTREMT många zombies precis överallt. Och så var det några soldater som var ute på uppdrag, oklart vilken "armé" de tillhörde eller vem som var deras uppdragsgivare, som nappade på detta. Så de letade rätt på Gubbe 1, men tyckte att han var en sniken lurendrejare, så de bestämde sig för att sno en färja och gratisåka ut till ön. Så en soldat simmade ut till färjan, men naturligtvis var hela vattnet fullt av undervattens-zombies så han blev smittad och fick bli skjuten av den enda kvinnliga soldaten, som dessutom var lesbisk, vilket betonades ideligen, som om någons sexuella läggning skulle vara högaktuell när tiotusen zombies skrider fram i syfte att utplåna resten av mänskligheten.
Ja, sen i alla fall så sköts en hel del zombies ute på ön, men nya vällde fram ut uthus och lador i en aldrig  sinande ström. Och så visade det sig att Gubbe 1:s dotter var en zombie, som red omkring på en stor svart häst. Och sen var hon helt plötsligt inte zombie i alla fall, nej för då hade han tvillingdöttrar, den ena hette Janet och den andra Jane (jättebra val av namn), och den ena var zombie men inte den andra. Och Gubbe 2 hade en tanke att man skulle kunna lära zombiesarna att äta hästkött istället för människor, så han hade helt sonika stängt in zombie-Janet i en paddock tillsammans med sin svarta häst. Och levande-Jane skulle naturligtvis gå dit och tala allvar med sin zombie-syster, men blev (förstås) biten och smittad och måste dö, fast innan någon hann ta tag i det så skulle Gubbe 1 och Gubbe 2 göra upp i någon slags duell och båda blev skjutna till döds, MEN stapplade upp och skulle mötas igen, och sedan var filmen slut. Hur det gick med soldaterna, gubbarna, döttrarna och händelseutvecklingen i stort på denna gudsförgätna ö överläts till tittarens egen fantasi. Jo, zombiesarna slet hästen i stycken och smaskade i sig den, så det fanns väl ändå ett visst hopp om en lösning. Eller inte. 

Jamen vilken SKITFILM. Se den inte. Jag minns som sagt inte vad den heter, men ser ni något som ens avlägset påminner om den här så STÄNG AV. Hear my voice.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar