Devils right hand

Idag har jag träffat en mäklare för värdering av en av våra fastigheter (låter flott, men är det inte) som ska säljas. Han, mäklaren, var rätt så trevlig, men jag tycker faktiskt att mäklare tar så bra betalt att de ska uppföra sig lite mer som att de har längtat hela sitt liv efter att få slicka marken där jag står. Och han nådde väl inte riktigt ända fram kan man väl säga. Kanske berodde det på att det låg en död fladdermus på vinden på objektet han förväntas sälja med glad och tacksam min. Det var kanske inte det välkomnande han ville ha, men vadå, han får väl bita ihop som alla andra. Det fick ju jag göra. 

För övrigt hittade jag en död fladdermus på jobbet idag också. Vad är det med fladdermössen nuförtiden, tål de ingenting, eller? 

Dont go to heaven cause its really only hell

Nu har Ronnie James Dio kastat in handduken, 67 gammal. Det är lite hemskt när ens gamla tonårsidoler eller vad man nu ska kalla det, gör det. Särskilt när de dör i cancer och inte någon cool rock'nrolldöd. Å andra sidan är det verkligen inte coolt att dö som han sångaren i INXS heller, strypsex-med-sig-själv-döden. Eller att dö av en överdos eller kvävas av sina egna spyor eller skjuta skallen i bitar som andra väljer att göra när de lämnar denna världen. Döden är helt enkelt inte särskilt cool alls. Sådär. Nu var det sagt.

Mil efter mil

Jag har, förmodligen som en av de sista människorna i västvärlden, fått en inbjudan till Spotify. Spotify är HELT FANTASTISKT, säger ju alla, men jag är ju som vanligt skeptisk. Jag vet inte riktigt om det är mig eller Spotify det är fel på, men jag hittar ju ingenting av den musik som alla påstår finns där. Min syrra, som inte på något vis är först med det senaste (ett släktdrag), påstår att hon har hittat rånostalgi i form av Steve Gibbons Band på Spotify, men det gör inte jag. Något är fel. Det kan inte bero på mig, eller om det gör det så beror det på att jag är förkyld och har hela hjärnan full med virus. Så måste det helt enkelt vara.

Nu ska jag tröstläsa min nya Stephen Kingbok istället. Böcker är bäst när allt kommer omkring.

What a boring letdown

Alltså det här med att få barnbarn, det är grejer det. Mysigt värre, skulle jag vilja säga. Men medaljen har ju som alltid en fet djävla baksida, och den stavas dagisvirus. Alla småbarn kommer hem från dagis som små tickande och tidsinställda bomber och förr eller senare åker man dit. Som nu. Jag träffade Adrian i lördags. I söndags blev han sjuk. Igår började jag känna mig lite småkrasslig och nu känns det ungefär som om någon har stoppat ner en byggfläkt i halsen på mig. Och startat den på full effekt. 

Ska det vara så här? Kan man ringa Sverker eller nåt? 

Bakom varje hög av sand finns guld för den som letar

Peptalk i marginalen:

Susanne: Inger gjorde det här personlighetstestet på nätet, och när jag frågade hur det hade gått så vägrade hon tala om det!
Jag: Hon blev kanske besviken på resultatet...när hennes sanna jag kom fram!
Susanne: Ja, jag undrar VERKLIGEN vad det stod...Jag menar, vi tyckte ju att det mesta stämde på oss.
Jag: Ja, faktiskt.
Susanne: Men vi har kanske en lite annorlunda uppfattning om oss själva än vad hon har.
Jag: Ja, hon har kanske inte sin självbild klar för sig på samma sätt som vi.
Susanne: Nej,  vi tycker ju att vi är superbra på allt vi gör.
Jag: Jag tvekar inte att använda ordet "outstanding" när det gäller oss.

En blick som sedan länge varit brusten

Men vadfan, jag hinner ju inte blogga. Idag har jag i alla fall deklarerat. På internet. Det var inte så busenkelt som alla påstår, eller så är det jag som är osedvanligt trög, men jag tror att jag fick ihop det till sist. Sedan läste jag att i år ska skatteverket minsann vara extra noga med att kolla försäljning av bostäder. Det gör de kanske jämt, även om de inte säger något, men det känns som något av en konspiration. Varför skulle de annars out:ar detta just det år som jag för första gången i mitt 41-åriga liv har sålt en bostad med vinst?

FOLIEHATT, FOLIEHATT. Som vi* brukar säga.

* Tord och jag.

Born with nothing but not in debt

I morse hörde jag på nyheterna att polisen har gjort en razzia hos en äggsamlare och hittade omkring 3000 ägg, många från hotade svenska arter. Till exempel hittade man ägg från svartbent strandpipare som är helt borta ur den svenska faunan.

Funderingar som dyker upp är då:
1. Hur förvarar man 3000 ägg? I äggkartonger? I kylskåpet? Och är det tomma ägg, alltså urblåsta, eller är tanken att man ska kunna kläcka dem och få fram ett eget exemplar av TILL EXEMPEL svartbent strandpipare, och därmed vinna ära och berömmelse i ornitolog-kretsar?
2. Hur lägger polisen upp en sån här razzia? Och hur har de fått nys om detta lite udda brott (brottsrubriceringen var "grovt artskyddsbrott")? Typ Martin Beck: "Jo, jag såg en man som bar på en massa tomma äggkartonger, det verkar helskumt. Kan du kolla upp det, Gunvald?" Och sen kommer en full insatsstyrka med krypskyttar och grejer och bara blåser hela skiten i luften...eller kanske inte. Det går kanske lite mer städat till i verkligheten.
3. Vad händer med de 3000 äggen nu? Det är lite samma fråga som dyker upp när man läser att polisen eller tullen har beslagtagit 60 000 liter svartsprit eller 20 kg heroin. VART TAR DET VÄGEN SEN? Polisens årliga firmafest? Och verkar det inte lite skumt att alla poliser (på film) bara behöver doppa lillfingret i vilket vitt pulver som helst, stoppa det i munnen och sedan självklart kunna avgöra: Kokain. Eller: Heroin. Eller: Amfetamin. Aldrig någon tvekan där. Hur har de fått denna kunskap?

Så många frågor, så få svar.