Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp, förkväv i ditt famntag min smärta

Idag gjorde jag en heroisk insats och avlägsnade den fruktade jordärtskocks-spannen med innehåll från min balkong. Egentligen gjorde den inget väsen av sig, och jag hade nästan börjat vänja mig vid åsynen av de ludna knölarna som fridfullt flöt omkring i en organisk soppa. Det var väl kanske inte vad jag vill kalla ett estetiskt inslag, men det gick att leva med.

Min balkong är inte så mycket att skryta med. Jag saknar gröna fingrar, något min mamma bistert brukar påpeka. Själv har hon otroligt gröna fingrar. Det har hon ärvt från sin mamma, som i sin tur har ärvt det från äldre kvinnliga släktingar och anmödrar som gått och vårdat sina pelargoner sedan drottning Kristinas tid. Jag tyckte om att ha trädgård, på den tiden det begav sig. Men jag saknar den där blomkruksgenen. Jag har visserligen en balkonglåda, men jag har rationaliserat bort vårbruket. Just nu består den samlade balkongfloran av 4 penséer, 1 maskros och lite odefinerade gröna blad som säkert kommer att bli något vackert en dag. Samtliga växter har transporterats dit med vinden från grannarnas balkonger. Grannarna har också gröna fingrar. Själv tycker jag att det är generöst av dem att dela med sig. Det tilltalar min snåla småländska själ.

Spannen med jordärtskockssoppan var som sagt inte så vacker, men den hade på något vis blivit en inventarie som jag inte fäste så stor uppmärksamhet vid. Men vid en närmare titt upptäckte jag dock att en koloni bananflugor slagit ner sina bopålar på de angoraliknande jordärtskockorna. En koloni som såg ut att ha en enorm tillväxtpotential. Det var rena bananflugeporren mitt framför ögonen på mig. Och är det något jag ogillar så är det bananflugor. Många undrar var bananflugor kommer ifrån. Det kan jag berätta. De kommer från helvetet och är beredda att ta över jorden. Deras närvaro skall därför inte uppmuntras på något sätt.

När jag läste en kurs i genetik på högskolan för ett antal år sedan berättade läraren varför så många genetiska experiment utförs på bananflugor. Dels beror det förstås på att de är billiga och enkla att föda upp och att de har ett förhållandevis enkelt genetiskt material. Men en annan och starkt bidragande orsak var att det inte finns någon som finner det oetiskt att använda bananflugor i genetisk forskning. De moraliska betänkligheter som man kan anta gäller andra levande varelser är helt enkelt upphävda när det handlar om bananflugor. De har inget existensberättigande. Jag tror att till och med såna där indiska munkar som går med munskydd och sopar marken framför sig för att inte råka ha ihjäl någon insekt av misstag applåderar åt komplicerade och gärna plågsamma genetiska experiment med bananflugor som huvudaktörer. Faktum är att jag tror att klostren är hemliga forskningsstationer där man försöker framställa HIV-virus för bananflugor så att de på sikt ska utrota sig själva.

Nu var inte tanken att förvandla min balkong till ett indiskt munkkloster med hemliga bisysslor, så jag tog mig samman och hällde ut lakvattnet i mina blomkrukor. Det kändes som att det var otroligt mycket näring och jag förutspår att de fyra penséerna kommer att blomma manshöga lagom till helgen. Alternativt dör de av anafylaktisk chock.

Ja, sedan var det bara att förpassa de förruttnade jordärtskockorna till soprummets organiska fraktion. Det var lite slemmigt, men jag har tillbringat nästan ett helt år med att ligga och gräva i olika insjöars bottenfauna, så jag är rätt härdad när det handlar om nedbrytning av organiskt material. 
Några bananflugor försökte hänga med i landsflykten till soprummet, men dom slog jag helt kallsinnigt ihjäl. De har haft sitt roliga. Någon måtta får det vara på utsvävningarna.

Går man på Copacabana har man havet till vänster

När Jenny och jag var på Myrorna i fredags var ju tanken, åtminstone från min sida, att  hitta något att ha på mig på en lite snofsigare tillställning. Som i och för sig inte är förrän i augusti, men det skadar inte att vara väl förberedd när man ska frottera sig med fint folk. Och eftersom min klädstil tenderar att luta mer åt baglady än något annat så finns det en hel del att göra.

Idag fick jag ett reklam-mail från Ellos postorder i Borås. Det stod: Sommarfin till festen! Till sommarfesten passar en lätt klänning eller elegant tunika bäst. Matcha med lätta skor och snygga accessoarer.

Det kändes lite som ett hån. Jag tror inte Pippi Långstrumps gympaskor är något som passar in i ovanstående beskrivning. Dessutom är jag rätt osäker på vad "accessoarer" egentligen är. Räknas en röd partyväska i ekologiskt odlad och Fair Trade-certifierad bomull som en "accessoar" eller är det mer ett politiskt ställningstagande som kommer att reta upp folk och leda till hetsiga diskussioner i baren om arbetsvillkor för bomullsodlare? 

Helt klart är att det krävs lite fler åtgärder när det gäller min så kallade "festgarderob". Hittegods från Villa Villerkulla duger nog inte i längden.  

Dying was a part of life

Som bekant ska vi i järngänget springa Göteborgsvarvet, och det börjar dra ihop sig. Hela fikarummet skälver av adrenalin mellan varven. Man kan nog påstå att vi är ganska laddade. Igår påstod Christian att han skulle genomföra loppet om han så hade 40 graders feber. Man får ta en Alvedon och sen svettas man ut det, sa han iskallt. Fast det tror jag när jag ser det.

Med mindre än fjorton dagar kvar känns det inte som att det går att göra så mycket mer åt formen, utan nu är det mental styrka som gäller. Jenny avslöjade idag att hon lyssnar på en livekonsert med Pink Floyd och låtsas att applåderna mellan låtarna gäller henne när hon springer in på upploppet. Själv sprang jag om en man idag och låtsades att det var Haile Gebrselassie som jag passerade strax innan mållinjen. Med den lilla och ganska obetydliga skillnaden att den här mannen hade vitt hår och promenerade i sakta mak från Netto. Han bar på en påse apelsiner som om den vägde minst 25 kilo. Han påminde faktiskt mest av allt om Billy Halleck i Stephen Kings Förbannelse, då när han gått ner så mycket i vikt att hans inre organ börjar svikta och han är tvungen att tvinga i sig apelsiner för att rätta till saltbalansen. Billy Halleck alltså, inte Stephen King. Och sedan började jag vidare tänka på händelser i Maratonmarschen, där de helt sonika blir avrättade om de stannar. Visserligen har vi i järngänget kaxigt påstått att det inte är ett alternativ som existerar i vår världsbild att bryta loppet, men det där är kanske att gå lite väl långt.

Jag vet inte om skräckromaner är så väldigt bra för den här mentala styrkan som man ska uppbåda. Om man ständigt känner sig förföljd av ondskans väsen (och här syftar jag varken på Magnus eller Christian) blir det nog lätt att man skenar iväg i ett tempo som inte riktigt håller i 21 km. 
Jag tror att det är mer gynnsamt att låtsas att man är med i Forrest Gump.

You were the first to put your hand up and shout "Down with everything"

Jag fick ett av alla såna där miljontals tramsmail med tvivelaktigt innehåll som far omkring som flygande holländare i cyberrymden och som alla ser som sin uppgift att sprida till kreti och pleti. Det här var ett med så kallad "hjärngympa". En av uppgifterna var att räkna alla F i texten Finished files are the result of years of scientific study combined with the experience of years...och sedan skulle man scrolla ner en bit och bli hemskt förvånad över att det var 6 stycken. Det blev inte jag, snarare blev jag förvånad över att folk uppenbarligen inte klarar av att räkna, det var ju inte precis som att man skulle hitta alla F i Gamla Testamentet. 

Men i alla fall, enligt detta mail med tvivelaktig ursprungskälla påstods det att Hjärnan ser inte ordet "of". Ofattbart, eller hur? Alla som räknar 6 F första gången är ett geni.

Det var väl det jag visste. Även om jag kanske trodde att det skulle ta sig uttryck på lite andra sätt än att kunna räkna något fler än ena handens fingrar.

She eases me down, touches me gently

En gammal gubbe mailade mig på dejtingsajten, a k a Det Sociala Experimentet. Så här skrev han:

Skulle ju behöva någon som kommer och lyssnar med mig - på mina gamla skivor.......såsom Ebba Grön....
Din profil - yes yes yes...
För du är ung....och jag är.....:-)
Come on.......kul tanke!

Vad fan, jag har väl egna skivor med Ebba Grön. Resten begrep jag överhuvudtaget inte. Eller, jag kan ju förstås läsa mellan raderna. Men om den näst sista raden skulle vara en hänvisning till en Ebba Grön-text så var den felciterad. Och är man så jävla orkeslös att man inte ens kan förmå sig till att slutföra raderna någon annan förväntas läsa mellan så lär det väl inte finnas mycket krafter kvar överhuvudtaget, och come on, så jävla kul är inte den tanken. 

Eller något sånt, tänkte jag svara. Men jag besinnade mig för stunden.

Letters from the wasteland

Idag har det nästan varit sommar. Dessvärre har jag tillbringat större delen av denna vackra dag inne i ett ridhus. I ridhus råder ett nästan permafrostliknande tillstånd så gott som året om, så jag led inte av värmen i alla fall. Efter många långa timmar i ett mögligt speakerbås lider man snarare av självmordstankar. Eller åtminstone kraftig existentiell ångest. Få saker kan dessutom mäta sig med den känsla av tristess som uppstår när en dressyrtävling börjar lida mot sen eftermiddag, man har tröttnat rätt så rejält på det aktuella programmet och man vet att det ändå är timmar kvar tills eländet är slut och man får åka hem.

Det gäller att ha hög beredskap med spektakulära samtalsämnen för att slå ihjäl all dötid som uppstår. Idag avhandlades bland annat vilken sexuell anomali som var minst önskvärd att ens partner uttryckte önskemål att vilja prova. Det höll ju tanken igång ett bra tag kan jag säga. Sedan kan man avhandla en del sensationellt skvaller, och jag måste säga att hästfolk är ett synnerligen tacksamt ämne i det avseendet. De bidrar med ett och annat precis hela tiden.

Men framåt eftermiddagen tar luften i båset slut och man riktigt känner hur hjärncellerna lägger av en efter en. Man är helt isolerad från omvärlden och har ätit sig igenom hela sortimentet i kafeterian, och därför hamnat i ett läge av abnorm slöhet kombinerat med artificiell rastlöshet på grund av alldeles för mycket kaffe. Det enda man kan göra då är att förse alla människor med föga smickrande och helt ur luften tagna egenskaper och sedan hitta på tänkbara intriger utifrån detta. Ett alternativt tidsfördriv är att säga allt ovanstående med konstig dialekt, typ "stockholmare på valium" eller hittepådanska.

Allt detta utspelar sig och avhandlas i mustiga ordalag under tiden som mikrofonen står i läge "av". Hittills har jag aldrig fumlat och låtit mina privata tankar kring huruvida person X ägnar sig åt sodomi dåna ut i högtalarsystemet. Eventuellt är det bara en tidsfråga innan detta blir verklighet, men den dagen, den sorgen.

Inte ja men inte nej, inte bra men helt okej

Idag har jag varit i Malmö och proffs-shoppat med Jenny och Smilla. När man proffs-shoppar i Malmö åker man först till Myrorna på Ystadsvägen, sedan hämtar man ny kraft på Subway innan man sätter kurs mot Myrorna på Södra Förstadsgatan. Sedan har man allt man behöver.

Idag intalade vi oss att vi skulle hitta ett vuxet tema. Anständighet och mognad skulle prägla våra inköp, men det stupade omgående när jag hittade ett par gymnastikskor i orange och gult som i princip skulle kunna ha tillhört Pippi Långstrump. Så det blev ingenting av med den saken idag, men det går ju fler tåg. Både dit och hem.