Nu är jorden en TV, där alla är fina

Julen står för nästan allt extrafett vi lägger på oss, stod det i dagens Metro som jag läste på bussen, och jag bara suckade. Eftersom övervikt är ett växande problem så tycker jag absolut att man ska upplysa folk som uppenbarligen inte förstår vikten av goda kost- och motionsvanor. Men när jag läser meningar som Dessa fyra faktorer* tillsammans gör att allt du äter åker med raketfart till dina fettdepåer, speciellt runt mage, rumpa och lår, så undrar jag om de så kallade rådgivarna själva är så värst upplysta. Det är ju inte precis så att december månad i sig upphäver fundamentala metaboliska processer. I artikeln uppmanades man att "dela med sig av sina tips" till en Jim, som uppenbarligen är tidningen Metros egen hälsoguru. Jag skulle rekommendera honom en grundkurs i biokemi till att börja med.

För det handlar inte om vad man äter mellan jul och nyår, utan vad man äter mellan nyår och jul. Det är klart att det inte är hälsosamt att proppa i sig fett och alkohol samtidigt som man alternerar mellan att stressa och sitta stilla, men man blir inte fet och man får inte hjärt- och kärlsjukdomar om detta sker en gång om året. Och det finns ingen kroppslig funktion som vid enstaka tillfällen transporterar ris à la Maltan och Janssons frestelsen "med raketfart" till någon fettdepå där den ska lagras för all framtid bara för att man tuggade i sig den i samband med Kalle Ankas julafton.

En av  mina fysiklärare, som även var månskensbonde, sa en gång de kloka orden: Termodynamikens första huvudsats** gäller oavsett om det handlar om att banta människor eller göda svin. Förstår man bara det så klarar man både det ena och det andra.

Jag påstår att det faktiskt inte är svårare än så. Så Jim, jag hoppas att det här  rådet transporteras med raketfart till din hjärna.

* Överätning, äkad alkoholkonsumtion, mindre fysisk aktivitet och ökad stressnivå.
** Den så kallade energiprincipen.

I händelse av hädelse

Just nu läser jag, bland annat, Anne Franks dagbok. Förra gången jag läste den gick jag på mellanstadiet och jag vill absolut minnas att jag tyckte att den var bra. Eller så var det kanske för att alla vuxna påstod att den var så fantastisk och framhöll att det minsann "hade hänt på riktigt" med ett allvar som gjorde att man liksom inte vågade annat än att säga att man tyckte den var jättebra av rädsla för att någon skulle tro att man annars sympatiserade med nazisterna. Och det ville man ju inte.

Men ärligt. Jag tycker den är skittråkig. Anne Frank själv är beskäftig som en gammal skolfröken och det är mest ett evigt ältande om vad de äter och vem som sover var och hur de skalar potatis och vem som grälar med vem och om vad, utblandat med existentiella tonårstankar som inte heller är så värst intressanta att ta del av. 

Så, nu är det sagt. Men det känns lite som att ha svurit i kyrkan.  

But the film is a saddning bore, cause I wrote it ten times or more

Är det inte hemskt märkligt när det handlar om liv på andra planeter, att man hela tiden utgår från att de livsformerna är helt överintelligenta varelser med förmåga att förstå och tala alla språk, bygga högteknologiska rymdskepp och slutligen sitta inne med filosofiska sanningar om livets mening som vi jordbor aldrig tycks komma till insikt om, det sista gäller bara om de är goda. Är de onda är deras enda syfte att döda och förgöra andra planeter, vilket ju kan tyckas onödigt eftersom de borde begripa att Christer Fuglesang inte direkt är någon Darth Vader och utgör inget hot.

Och i själva verket håller vetenskapsmän på och hetsar upp sig över att man eventuellt kan ha hittat bevis som går att tyda som att det någon gång vid något tillfälle har funnits någon simpel encellig organism i storleksordningen mikrometer på Mars.  Några sketna mikroorganismer som förökar sig genom delning, det är lite svårt att föreställa sig att de tillgodogjort sig mångdimensionell visdom eller att de ska utgöra stommen till en intergalaktisk armé vars syfte är att söndra och härska i hela universum.

Som om youhurtkulturer plötsligt skulle ta över hela kylskåpet och sprida ett budskap om fred. Lactobacillus i alla Dofiluspaket, förena eder, ni har en uppgift att fylla.

George Lucas, du kan gå i pension. Nu tar jag över.

The national economy is said to be OK

Idag har jag varit och ställt mig till arbetsmarknadens förfogande. Eller åtminstone skapat lite arbete för arbetsförmedlingens tjänstemän, för det känns som att det är mer går ut på det ibland.  


För några år sedan satt alla arbetsförmedlare i ett öppet kontorslandskap. Då fick man sitta på en liten stol bredvid deras skrivbord och tala ut om sin situation och samtidigt tvingas lyssna på naiva 20-åringar som sade sig vilja jobba med "nåt med data" och dystra långtidsarbetslösa från nedlagda industrier som skulle få omskolningsbidrag som pratade med grann-arbetsförmedlarna. Det var rätt störigt och jag antar att det är ännu störigare för arbetsförmedlarna, som dessutom ständigt tvingades vandra fram och åter för att hämta papper från den enda och mycket avlägset belägna skrivaren. Men det var kanske att betrakta som en enkel form av motion. 

Nu har man övergett kontorslandskapen och alla sitter i varsitt rum i nya lokaler. Jag vet inte om det är likadant i alla städer, men här beter sig arbetsförmedlingen ungefär som den flygande holländaren och tvingas flytta runt i olika lokaler intill domens dag. Det är nästan lite spännande att ge sig ut på den årliga jakten på arbetsförmedlingen, man vet aldrig var man kommer att hamna. I år återfanns de dock på samma ställe som förra året, men spänningen tar inte slut för det. Arbetsförmedlingen är nämligen väldigt pigga på att förändra sina rutiner och det är alltid lika roligt att hitta årets nyhet vid inskrivningen. 

För längesen, innan min tid ska väl tilläggas, blev man helt enkelt tilldelad en handläggare på arbetsförmedlingen. En person som hade hand om ens ärende och som man träffade på i förväg uppgjorda tider. Det verkade väl bra, men var tydligen inte det eftersom systemet hade skrotats när det var aktuellt för mig att använda mig av arbetsförmedlingens tjänster första gången. Istället fick man ta en nummerlapp och så kom arbetsförmedlarna och ropade upp ett nummer och så fick man ropa "Bingo" och så blev den arbetsförmedlaren ens handläggare som man fick dra sitt livs historia för. Okej, det var väl ingen ropade "Bingo" då, men i övrigt gick det till så, och nästa gång man kom dit upprepades proceduren och så fick man en helt annan handläggare och så fick man dra sitt livs historia en gång till. 

Året därpå fick man först ställa sig i en särskild kö i väntrummet, där det satt en särskild arbetsförmedlare bakom en pulpet. Till denna person fick man sedan säga sitt ärende, och sedan fick man en nummerlapp och fick sitta och vänta på att slumpen skulle generera en handläggare och så upprepades proceduren ovan en gång till.  


Nu kommer man in och får stå i kö vid en disk, ungefär som på systembolaget i fornstora dagar. Sedan får man säga sitt ärende och visa legitimation, så att de på arbetsförmedlingen ska vara säkra på att man verkligen är den man utger sig för att vara och inte någon låtsasarbetslös, eller det är vad jag tror i alla fall. Sedan får man en nummerlapp och så upprepas Bingo-sceneriot. 
Årets heta nyhet var dock att den person som ropade upp en inte blev ens handläggare, utan den personen såg bara till att man hamnade i systemet. Vem man sedan fick till handläggare bestämdes av vilken dag man var född på, och denna handläggare skulle sedan inom 14 dagar kalla en till möte för att upprätta en "handlingsplan".  Det kan ju bli lite fel i och med att julen infaller då och många är lediga, men annars har vi varit väldigt bra på att hålla det där med 14 dagar hela hösten, försäkrade han som skrev in mig med en iver som om jag riktigt insisterat på att bli kallad till möte den 27 december.  

Sedan fick jag se ett 13 minuter långt bildspel om arbetsförmedlingens tjänster och mina skyldigheter som arbetssökande, och sedan fick jag en mängd broschyrer i en pinsam mapp som det står "Min handlingsplan" på som jag sedan fick gå och skylta öppet med på stan.

Sedan köpte jag 100 gram rättvisemärkt mjölkchoklad och gick till biblioteket och läste serier. Stefan har nämligen hetsat mig att avge ett löfte om att läsa den fruktade boken "Dammexplosioner" nu i vinter, men jag kände att jag måste börja med något mer lättsmält.

"Klagomuren, hejsan det är Olof"

Idag var säsongsavslutning som det brukar heta i tv-serier, fast det här var på jobbet, och i morgon väntar nya äventyr på arbetsförmedlingen. Jag lider nämligen av ett fenomen som kallas säsongsanställning. Det innebär att jag  jobbar ganska mycket i ungefär 9 månader och väldigt lite eller inte alls resten av året. Då står jag, som det så vackert heter, till arbetsmarknadens förfogande. Arbetsmarknaden har dock hittills inte velat förfoga särskilt mycket över mig, så nu väntrar bistra tider med handlingsplaner och snål och försenad a-kasseersättning.

Men man kan även se det som att jag kommer att få möjlighet att proffsblogga hela dagarna. Som Alex Schulman, fast med ersättning från staten.

Mitt nya valspråk ska bli Staten, det är jag.  Jag har ett så vackert och ödmjukt sinnelag. Kan man få jobb som kung?

Sjung "Sweet home Alabama" för den tycker jag är bäst

Nu har Vinslöv kommit med på den nya Monopol-spelplanen efter en omröstning från svenska folket i allmänhet och Vinslövsborna i synnerhet. Nu funderar vi i fikarummet på om det faktum att Vinslöv ska ersätta Drottninggatan kommer att höja taxeringsvärdet på Stefans hus.

Själv är jag Monopol-konservativ, en tjurskallig bakåtsträvare som tycker att det ska vara de gamla vanliga gatorna, annars är jag inte med och spelar. Enligt min syrra har man inte ens pengar i de nya Monopolspelen, utan plastkort som man drar i en kortläsare. Herregud. Halva nöjet är ju att sitta och bläddra i sina sedelhögar och se om man har råd att köpa Hamngatan. 

I vår familj är det strängt förbjudet att köpa gator i en färg som någon annan har börjat köpa in sig på. Det vill säga, har jag köpt Centrum så får inte mina motspelare köpa Norrmalmstorg, även om de hamnar där innan jag gör det. 
Jag blev chockad första gången jag spelade Monopol med människor jag inte var släkt med och som hade noll förståelse för mitt Men du ser väl att jag har Valhallavägen! Då kan du väl för fan inte köpa S:t Eriksgatan! Nej, istället skulle alla sitta där med sina strötomter och aldrig få börja bygga hus utan bara skvätta med småhyror på några hundralappar hit och dit. Helt förkastligt, det blir ju aldrig spännande på det viset. Med våra regler förvandlas spelplanen snabbt till några rejäla fastighetsimperier där man bokstavligt talat får hålla andan för varje gång tärningarna rullar. 

Jag har för mig att det finns en regel för hur många hus och hotell man får ha på varje tomt, fast den följde vi inte heller utan tryckte dit så många att det mer liknade kåkstaden Lugnet än en fashionabel stockholmsgata. Det blev så dyrt att röra sig att man riktigt andades ut när man fick lappen Gå i fängelse. Gå direkt i fängelse utan att passera Gå! för då kunde man stå över tre slag och hoppas på att någon annan hann gå på ens gator under tiden. Det var vinna eller försvinna i ordets rätta bemärkelse. 


Min bror är än idag skeptisk till sällskapsspel. Jag tror det beror på att jag och min syrra lurade honom att det var förmånligt att köpa lågprisfastigheter medan vi själva roffade åt oss Centrum och Diplomatstaden. Sedan satt vi där med våra mäktiga hotellkedjor och håvade in tiotusentals kronor medan stackars Erik fick nöja sig med att få 500 kronor i hyra för Västerlånggatan. Jag kan inte minnas att han vann en enda gång, jag minns däremot att så gott som varje spelomgång avslutades med att spelplan och sedlar och hus och kängan och strykjärnet och hunden ven genom luften i vredesmod och affekt. 

Det var tider det. I krig, kärlek och Monopol är allting tillåtet.

Took a drop o the pure

I dagens lokaltidning kan man läsa om en 86-årig man som kört på en 46-åring på ett övergångsställe, efter att 86-åringen först stannat för att släppa fram honom. 46-åringen trycktes upp på motorhuven och fick klamra sig fast i vindrutetorkaren samtidigt som han lyckades larma polisen på sin mobiltelefon. 86-åringen ömsom gasade och bromsade och hötte med näven, körde sedan mot rött ljus och in i en annan bil, varpå han klev ur och frågade sin ofrivillige passagerare om denne var nykter. Precis som om det var a) förbjudet att gå över gatan om man var onykter b) en bilförares plikt att stävja potentiell onykterhet genom att köra på folk. Rensa upp i leden, liksom.

Hahaha, jag önskar att jag hade fått bevittna denna osannolika biljakt. Som om Kurt Russels farfar skulle göra en pensionärsversion av Death Proof.