260618

Då var det torsdag, fast det blir som fredag eftersom det är midsommarafton imorgon. Midsommar är ingen stor högtid i vår familj. Jag har inget minne av att vi firade midsommar i min barndom, men sist jag var och hälsade på min mamma så lånade jag med mig mormors (mina föräldrar hade ingen kamera) fotoalbum för a walk down childhood lane, och där finns det bildbevis på stänger och blomsterkransar och tombolor, så uppenbarligen gjorde vi det i alla fall. Men det har inte lämnat några som helst bestående intryck. Har heller inga speciella planer för den här midsommaren, det får bli som det blir helt enkelt. 

Igår var jag på rehab efter jobbet. Det var ganska folktomt, skönt. Gjorde mina övningar och det gick bra. Sen tyckte fysioterapeuten att jag skulle testa något nytt och tog mig med till någonting som i det närmaste påminde om en bur i ett hörn. Där skulle man stå och balansera på två drygt decimeterbreda wobbliga gummiband och sedan göra övningar enligt ett förinställt program som visades på en skärm. Det var roligt!, kändes lite som att hoppa studsmatta fast man hoppade ju inte utan mer gungade upp och ner och hit och dit. Övningarna var inte heller vare sig svåra eller jobbiga, fysioterapeuten sa att nästa gång ska jag få svårare. 

Åkte hem, svepte ut med hundarna och sen var det tillbaks till stan igen för en anställningsintervju i stallet. Som jag och K höll i, det är inte som att jag ska söka jobb där. Var hemma vid 20.30 så det var ändå skaplig tid, men jag kände mig oerhört sleten när klockan ringde i morse. Skönt att det här är sista veckan på terminen, kommer såklart att sakna ridningen men det ska bli skönt att slippa ha så mycket inrutat och tider att passa ett tag. 

Tänker ibland på att Tage och Laban kanske blir de sista hundarna i den här familjen. När Boris fick somna in var det självklart att skaffa en till och ha en flock på tre, men det kändes inte lika angeläget efter Remus, och nu känns två alldeles lagom. Tage är åtta och Laban fem så förhoppningsvis har de ju många år kvar i jordelivet, men tanken på att någon gång i framtiden börja om med en valp känns oerhört avlägsen, för att inte säga obefintlig. Även om valpar kanske är det gulligaste som finns så känner jag mest att jag är klar med den biten, ungefär som när man känner att man är klar med att skaffa barn. Det är ju ändå en stor tidsmässig investering att forma det där lilla knytet till något som går att ha i möblerade rum (syftade på hundar, men det gäller ju i högsta grad även människovalpar). Och ingen vet ju hur det blir med jobb, är ju bortskämd med att hund på jobbet är en självklarhet men ska vi någon gång i framtiden kanske hyra in oss på något kontorshotell  nånstans så är det ju inget man kan ta för givet, och det är lite en förutsättning för att ha valp tycker jag. Att den kan vara med på jobbet alltså. Så jag känner att nä, detta blir de sista hundarna, men när jag säger det till folk möts jag av hissade ögonbryn. Klarar du verkligen det? sa S med skepsis och jag bara joo...det gör jag väl? Det är klart jag kommer att sakna individerna, precis som jag saknar Hilding och Remus och Boris och alla andra hundar som funnits i familjen under min uppväxt, och det är klart att jag kommer att sakna allt det mysiga och roliga. Men det är också att ha ett ständigt pågående lätt påslag av stress över att ta sig hem så fort som möjligt som jag känner att jag gärna hade kunnat vara utan. Faktiskt. Så känns det i alla fall just nu. Fast om vi spekulerar i att Tage och Laban lever i cirka 10 år till (som jag hoppas), ja då är det ju dags att gå i pension så då är det kanske dags att omvärdera allt igen. Inget är ju hugget i sten för alltid. 

Nu är det jobb, sedan hem och städa och så tillbaks till stan och stallet igen för styrelsemöte. Vi har styrelsemöte en gång i månaden, men juli brukar vi unna oss att ta lite ledigt så det känns som att det är mycket som ska falla på plats eftersom det är så länge tills vi träffas nästa gång. Fast vi har en WhatsAppgrupp där man kan avhandla både det ena och det andra vid behov, så det är ju inte som att vi är helt isolerade. Aja, det blir nog bra.