I takt med att fallet växer och kräver fler offer plågas Sakka av barndomsminnen från mörkerlandet i norr. Samtidigt gör hon allt för att dölja den hemlighet som kan ödelägga såväl hennes privatliv som yrkeskarriär. Snart är Sakkas största rädsla inte bara att förlora mördaren ur sikte, utan något som är ännu värre: att förlora sig själv.
Tidigare har jag läst Annabelle, Francesca, Beatrice och Lågorna av samma författare. De tre första tyckte jag var bra, den fjärde sådär. Den här boken började jag läsa innan jag påbörjade mitt episka höstlov, sedan lade jag den åt sidan till förmån för Rygga inte undan som jag köpte någon gång i somras men en ledig vecka och en oläst Stephen King har varit min morot hela hösten. Den, Korpen, alltså, var rätt lätt att lägga ifrån sig. Tycker att karaktären Sakka är ungefär samma lika som karaktären Charlie Lager i de tre första böckerna, tungt bagage som hon abso-LUT inte vill/kan prata om med någon, inga sociala skills att tala om, ska till varje pris sköta allting själv, ska jobba som en djävul vilket såklart går ut över relationen som ju är trasslig redan innan pga bagage, klasskillnader, oförmågan att kommunicera, etc. Såna karaktärsdrag går det ju tretton på dussinet på hos polisdeckarna, ibland tänker jag att man borde skriva en deckare där huvudpersonen äter och sover på regelbundna tider, dricker alkohol med måtta, har en bra relation med sin partner och på det stora hela har ett jättebra liv. Men det hade väl inte vält några kiosker direkt. Nog om det. Trots stereotypa polisdeckarkaraktärsdag så kändes den här berättelsen rätt trött. Den får två klasskillnader av fem möjliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar