Then she opened up a book of poems and handed it to me

För några år sedan så började jag med utmaningen "gå från Fylke till Mordor" (2173 km) och i och med det summerar jag varje söndag veckans registrerade promenader i det block där jag också gör min träningsplanering. Första året blev jag klar strax innan jul, året därpå vecka 44 och nu i år redan vecka 34. Fortsätter ändå att skriva upp veckans skörd av kilometrar för det kan ju vara kul att se hur långt man kommer på ett år, och jag kommer (om det inte händer något drastiskt) snart att passera 3000-kilometersstrecket. Men det var inte det jag skulle komma till utan det att jag noterade att det för i helvete bara är sju veckor kvar av detta nådens år 2025. Ja, alltså, det borde ju inte komma som någon större överraskning eftersom det ju inte är helt obekant att det är november, men SJU VECKOR? Det är ju ingenting. 

Betyder också att det bara är tre veckor kvar innan folk börjar sluta på jobbet. Deppigt, speciellt A2 för vi har kommit varandra riktigt nära den här hösten och hon är så himla trevlig. Vi har redan bokat in att vi ska träffas och ta ett glas vin i mitten av december, för att det inte ska bli att man säger att man ska göra det och sen blir det inte av och så har det plötsligt gått flera år. 

Helgen har varit helt okej. I fredags sprang jag efter jobbet, 7 kilometer vilket är ett litet steg för mänskligheten men ett stort för mig. Kände mig utomordentligt nöjd efteråt, åkte till Willys och handlade, hem och gick ut med hundarna och tränade yinyoga. Sen åt vi hämtmat och kollade på Charterfeber Sverige. Herregud säger jag bara. Var hittar dom alla dessa människor som uppenbarligen inte skäms ett dugg över någonting? 

I lördags gick jag långpromenad och pratade i telefon med min dotter. Kom hem och tränade ett litet benpass. Åkte sedan hem till S och åt lunch och sedan satt hon, jag och L hela eftermiddagen och knåpade med Idrott Online samt administration av vår nya elevportal. Varvat med fika och snack om allt mellan himmel och jord så det var inte alls så torrt och trist som det lät. Åkte sedan hem, lagade middag och så var det mer charterfeber. Avslutade dagen med ett yinyogapass och kände mig duktig. Jag tycker inte det är svårt att upprätthålla träningsdisciplin så länge jag kan göra allting i ett svep, tjoff, tjoff, tjoff, för att sen känna att jag är klar. Nu hann jag inte med yinyogan innan jag skulle åka till S, och då tog det genast emot. Men det blev av. Sen gick jag och lade mig.  

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, sedan till bibblan för att hämta och lämna böcker, sedan hem och städa i hönshuset, träna yinyoga och så småningom landa i soffan. Min man och jag började slökolla på Gränsbevakarna Australien och det är ju som upplagt för att man ska bli sittandes i TIMMAR. Det blev vi väl kanske inte, men vi fick en beskärd dos av försök att smuggla in cigaretter, knark och konstig asiatisk mat down under. Sedan började världscupen i hoppning i Verona och så gick hela eftermiddagen, men det var ju inte som att jag hade något annat på agendan. Läste lite mellan varven i Elly Griffiths senaste i Harbinder Kaur-serien, mysigt. 

Ja, det var helgen det och nu är det ny vecka och nya tag. Ska rida ikväll och imorgon, sen är det styrelsemöte på torsdag och sen ska S och jag fortsätta knåpa med den där elevportalen på lördag, så det blir väl lite halvmycket. Men det får väl gå. På jobbet är det också lite halvmycket, men det får ju också gå. Eftersom det tydligen bara är sju veckor kvar till jul.