Light & Shade

Igår jobbade jag, inget särskilt hände. Folk har börjat ha semester och det märks även om vi har högsäsong. Det blir ändå ett slags undantagstillstånd när mycket ska hända "efter semestrarna", ungefär som när man mot slutet av året säger att "vi tar det nästa år". 

Efter jobbet åkte jag hem och gick en promenad med hundarna, sedan tränade jag ett hantelpass för hela kroppen som var kul och jobbigt. Körde 15 minuters yinyoga som avslutning medan svetten rann i strida strömmar ner på min träningsmatta. Sedan gjorde jag en smoothie som jag klunkade i mig lite snabbt innan det var dags att åka till K för möte. Kom hem vid 20.30, gick för att stänga till hönsen och upptäckte att en av Cream Legbarhönorna verkade ha skadat sig på något vis för hon haltade och höll ena vingen lite konstigt, oklart vad som har hänt, katt, rovfågel, slagsmål med annan höna eller att hon bara flaxat in i något? Ingen vet, får väl se idag om hon är på bättringsvägen eller vartåt det barkar. 

Har sovit som en djävla KRATTA i natt och eftersom jag är paranoid så tar jag orsakerna i ett låst inlägg. Idag är planen: jobb, intervallträning, pilates och sedan förhoppningsvis en lugn kväll och en god natts sömn. Vi får väl se hur det går med den saken.  

Har börjat lyssna på Mike Oldfield, som jag lyssnade mycket på när jag var 20-ish. Sen kom en period av familjeliv med man och småbarn och det fanns inte riktigt tid att lyssna på musik på det där sättet, och när man dessutom lever ihop med en annan människa och den personen inte gillar ens musik så är det ju inte bara att slänga på en LP-skiva i det gemensamma vardagsrummet som det var på den tiden innan man kunde gå in i sitt eget Spotify-universum och lyssna på vad fan man ville när man ville. När jag var igenom den tidsperioden i mitt liv så var det främst Lars Winnerbäck som stod och väntade på andra sidan och Mike Oldfield och en del andra artister hamnade lite i skymundan. Tänkte i alla fall för ett tag sen att nu ska jag lyssna igenom exakt ALLA Mike Oldfields album från början till slut när jag kör till jobbet, det är ju dötid som ändå inte används till något vettigt och då kan det ju vara kul att ha någon form av "uppgift" att ta sig an. Han har väl gett ut ett 25-tal album så det kommer att ta sin lilla tid men det kan det ju få göra då. Har hittills betat av Tubular Bells, Ommadawn och Hergest Ridge, återstår...resten dårå. 

Av den anledningen tänker jag just nu nästan orimligt mycket på Mike Oldfield, som ju inte ens var 20 år när han gjorde Tubular Bells som ju är ett ganska komplext stycke musik som jag har  periodvis haft lite svårt för, tror det beror på att man, jag, automatiskt associerar till Exorcisten som jag såg när jag var i en känslig ålder och tyckte var något av det mest obehagliga jag sett i hela mitt liv. Men tänk ändå att vara tonåring och kunna spela så många instrument och få ihop såna mäktiga musikstycken, när jag var i samma ålder kunde jag på sin höjd spela Blowing in the wind på akustisk gitarr. Jag undrar också om Mike Oldfield någonsin har haft ett vanligt jobb, typ...brevbärare? Har svårt att föreställa mig honom i vardagliga situationer som att klippa gräset och betala räkningar och vika tvätt, han känns liksom upphöjd från sådant som vanliga dödliga sysslar med. Jag tänker mig honom som en extrem ensamvarg som bor ensam i en stuga långt ut på engelska landsbygden och komponerar musik och tänker djupa tankar om livet, universum och allting, men så läste jag någonstans att han har sju barn med tre olika kvinnor så så djävla ensam kan han ju knappast ha varit. 

En liten anekdot på detta tema: två personer från yttre delen av bekantskapskretsen skulle gå på en Mike Oldfieldkonsert någon gång på 80-talet, det var i samband med att han hade sin jättehit med Moonlight Shadow som ju inte alls är speciellt representativ för hans musik i övrigt, men de här två personerna tyckte att den var ju toppen och då måste väl resten också vara lika bra. Det där är ju lite risky business, ungefär som när folk ska gå på Metallica och tro att alla låtar är i stil med Nothing else matters, men det här var ju 80-talet och möjligheten att utforska artisters repertoar var lite mer begränsad än vad den är i dag. Hur som helst, konsertbiljetter införskaffades, tågbiljetter köptes, hotellrum bokades, dagen för konserten kom, musik började spelas, de här två personerna kände inte igen en enda låt men tänkte att här får man ju inte verka som en bortkommen lantis utan han sparar väl det bästa till sist, så de försökte så gott de kunde att verkligen bjuda till, tralla med, vaja i takt, applådera, tända tändare och på det hela taget vara en engagerad publik för det var ju trots allt Mike Oldfield (men när skulle han egentligen spela Moonlight Shadow?) Konserten tog slut utan att nämnda låt spelades och de var minst sagt besvikna, men sen kom Mike Oldfield och tog över efter förbandet som de här personerna hade kämpat sig igenom och verkligen försökt gilla i tron att det var Mike Oldfield och att Moonlight Shadow skulle spelas vilken sekund som helst. Så kan det gå.