I'm gonna free fall out into nothin'

Igår var en rätt alldaglig dag. Det var också min födelsedag, men det är ju likamed alldaglighet för min del. När man var liten så var väl jul och födelsedag årets absoluta höjdpunkter som man såg fram mot i månader, nu kan man med lätthet vara utan både det ena och det andra. Ingen på jobbet visste om att jag fyllde år utom min chef (och det enbart för vårt HR-system skickar ut påminnelser till alla chefer när någon av deras undersåtar fyller år) som skickade ett grattismeddelande i Teamschatten. Men i övrigt var det som en helt vanlig dag, och det tycker jag är väldigt skönt. 

Fick ett mail från Willys att de p g a ovan nämnda tilldragelse skänkte mig en kladdkaka. Det är väl inget  som jag i normala fall köper, men nu blev jag girig och kände att de där 25 kronorna som den kostade tillhörde mig på något sätt. Kom hem efter väl förrättat värv, gick ut med hundarna, kände mig alldeles otroligt seg. Det är väl nu när semestern är inom räckhåll och man börjar slappna av kanske? Har även tyckt att det har varit oerhört motigt att ta sig ur sängen på morgnarna den här veckan. Men två dagar till och sen väntar flera veckor med sovmorgon.

Skulle egentligen tränat något tabataliknande igår, men var som sagt otroligt SEG så det tog emot väldigt. Gjorde min fotrehab och sedan hittade jag ett lugnt benpass som jag körde istället, plus lite yinyoga. Det fick banne mig räcka. Gick sedan ut i trädgården i förhoppningen att kunna locka in hönsen i hönsgården lite tidigare för att kunna ligga som en död säl i soffan resten av kvällen och slippa gå ut en gång till sen, men genvägar äro senvägar, det är ju sen gammalt. Dom dumma kycklingarna hade gått genom staketet till grannen igen, och Elizabeth mötte mig med något som bara kan uttolkas som uppgivenhet i blick. Man skulle ju kunna tycka att vår vildvuxna, frodiga och mångfaldiga trädgård skulle vara ett bättre tillhåll för växande ungdom än grannens golfgreen till gräsmatta, men det tycker uppenbarligen inte dom utan de sprätte runt där som om de ägde stället. Lockade med mat men då är det som att de inte fattar det är lika lätt att gå genom staketet på tillbakavägen som det är att gå dit, för det är ett evinnerligt åmande och springande fram och tillbaka innan de till slut bestämmer sig för DEN RÄTTA PLATSEN för detta och kastar sig igenom som om livet hängde på det. Är för fan värre än plattform 9 3/4 i Harry Potter. Sen var alla hönsen inne trodde jag, men då visade det sig att den flaxigaste Cream Legbarhönan som jag har döpt till Liselotte efter Ewa Frölings karaktär i Sista Dansen, var nere i trädgårdslandet. Det är inhägnat och enda gången de andra hönsen har varit därinne är när grinden råkat vara öppen, men Liselotte har en annan agenda och flaxar ogenerat över staketet dagligen och stundligen, och ser det väl som någon form av bonus agreement. Dock brukar hon flaxa tillbaka när hon ser att det vankas mat, men inte igår. Öppnade hönsgården igen och gick för att fösa in henne, och då började de andra hönsen gå ut igen. STÖN. Jaja, till sist var alla inne och jag kunde gå in och slänga mig i min älskade soffa. Sen åt jag och min man kladdkakan från Willys som faktiskt var helt okej. Pratade sedan i telefon med min bror en stund och sen var det läggdags. 

Idag händer väl inget speciellt. Torsdagar är ju städdag, igår när jag pratade med min bror så kom vi in på det där med hur skönt det är att ha rutiner och regler så att man vet vad man ska göra och när man ska göra det. Fast det låter ju förfärligt trist, påpekade min bror och det gör det ju, tänk om man visste det när man var liten och trodde att när man är vuxen så får man bestämma allt själv och göra precis som man vill, och så visar det sig att sanningen är att man frivilligt har schemalagt i stort sett all sin vakna  lediga tid och begreppet "läggdags" inte alls är så dåligt som man tyckte när vuxna människor bestämde att det var det precis när Ärliga blå ögon skulle börja rulla på den svartvita tv-apparaten i vardagsrummet. För Gud vad lite det skulle bli gjort om man varje dag liksom hmm...vad känner jag för att göra idag då?, utan ska man springa på tisdagen så springer man på tisdagen den runda man bestämt för flera dagar sedan och det oavsett väder och hur trött man känner sig. Och ska man städa på torsdagen så städar man på torsdagen istället för att invänta ett städryck som aldrig kommer att infinna sig, i alla fall inte i vårt hem. Sån har man alltså blivit, kunde jag konstatera den dagen då mitt femtiosjunde jordsnurr hade passerat. Det kunde väl för allt i världen ha varit värre.