tisdag 17 oktober 2023

Winter is coming

I natt kom den första frosten, för hösten alltså. Var nog bara någon enstaka minusgrad, för termometern  i köksfönstret stod på 1.4°C men den är också något av en glädjemätare, eller det kanske snarare är så att givaren till termometern sitter utanför köksfönstret och där slinker också en del av den goda stugvärmen ut p g a gamla dragiga fönster. Fick hur som helst skrapa rutorna i morse, så nu är det där vi är. I eftermiddag blir det till att skörda vad som finns kvar att skörda, detvillsäga en massa zucchini och några få tomater. Mangold finns i och för sig kvar i massor, men den räknar jag med klarar sig ett tag till om man kan lita på väderprognosen. 

Ingen ridning igår p g a hoppning. Gick en mil i skogen istället och lufsade också ner till biblioteket där jag premiärlämnadetillbaks en bok i den nya självservicedisken. Det har man väl kunnat göra på andra bibliotek i åttahundra år eller så, men vår lilla by är inte alltid först med det senaste. Vi ska få flexibla och utökade öppettider också, vilket är bra för nu är det ju bara öppet tre eftermiddagar i veckan. Lånade en annan bok och hann inte mer än hem så kom det ett sms att jag hade ytterligare en reservation att hämta, men den får bli liggade till en annan dag. 

Har drömt så sjukt stressiga drömmar de två senaste nätterna. Natten till måndagen drömde jag att jag och min kompis Jessica hade åtagit oss att ordna ett jättestort barnkalas för omkring 50 barn som vi inte ens kände utan det var mer som någon slags affärsidé vi hade, och i drömmen var det typ två timmar kvar och absolut ingenting var fixat, vi hade ingenstans att vara, ingen mat, inga aktiviteter och i drömmen yrade jag omkring inne på Lidl för att försöka köpa godis och fryspåsar att lägga godiset i (väldigt oklart varför jag inte bara kunde köpa godis i påsar som brukar finnas vid lösgodiset, men det här med fryspåsarna var en oerhört central del i drömmen), men hittade varken det ena eller det andra. I natt drömde jag att jag hade anmält mig till en utomhussimtävling och en brukstävling på samma dag och helt sorglöst hade resonerat att det skulle nog inte vara några problem att hinna båda. Vilket det såklart visade sig vara för brukstävlingen var jättelångt borta och man var tvungen att åka buss dit, och så var det lottning om startordningen och då var det viktigt att jag skulle få starta bland de första så att jag skulle hinna dit efter att ha varit med i simtävlingen, och först ville han som lottade inte säga vilket startnummer jag fick och sedan fick jag ett jättesent startnummer och skulle starta 19.30. Vet inte vad Freud skulle ha sagt om det här, men allt i drömmen är så utanför min komfortzon så det är väl någon slags undermedveten stress som ligger och bubblar någonstans? Känner mig dock inte speciellt stressad, men det är väl det som är grejen med det undermedvetna, hehe.

Idag ska jag på återbesök till kiropraktorn. Önskar att jag kunde säga att behandlingen hjälpt men det känns ungefär som förut. Sen fattar ju jag med att om man haft ont i två månader så går det ju inte över på några dagar. Fast man hoppas ju. Har även sträckt mig i ryggen på något sätt, blir så trött på det här måndagsexemplaret till kropp som ju är som ett djävla smörgåsbord av diverse krämpor. Och detta fastän man tränar och är aktiv, äter rätt sunt, går och lägger sig tidigt och försöker vara snäll och trevlig mot omvärlden i största allmänhet, men det är som om någon satt med en djävla voodoodocka och stack nålar på diverse ställen och det på en daglig basis. Men man får väl tänka att det finns dom som har det värre (som min peppiga mamma alltid sa när vi var små). 

Häromdagen läste jag att bara en av sju personer i 40-årsåldern klarar att resa sig på ett ben från en stol enligt någon japansk testmetod som säger att om man inte klarar det när man är 40 är risken stor att man inte kan gå som 70-åring. Var såklart tvungen att testa, jag klarade det även om knäna protesterade. Artrosen har gjort att mina knän är betydligt stelare och jag kan inte längre t ex sitta på knä. I ett avsnitt av House of Cards så var det en person som var bunden till händer och fötter men hon lyckades ändå wobbla sig upp på knästående. Det hade jag aldrig klarat p g a mina rötna knän, så det känns trist att jag inte ska kunna överleva ett kidnappningsdrama på grund av artros. I och för sig dog den här personen i House of Cards ändå, så det kanske inte spelar så stor roll. Men baserat på den här japanska testmetodens resultat så kanske jag i alla fall kan hålla mig gående även på ålderns höst. Man kan ju alltid hoppas. 



 





4 kommentarer:

  1. Prövade stoltricket, inga som helst problem trots att jag inte tränar alls längre. Men jag sitter heller aldrig i min soffa och degar, vid datorn sitter jag pa en barstol vid min alldeles egna köksbar. Kanske det hjälper, om inte annat med hallningen.

    Tänkte ocksa pa Robinson igen som du skrev om igar, är det inte väldigt manga som har tatueringar som är med? Jag har alltid tyckt att det är lite white-trash-vibe pa sadana människor. Kanske är det jag som är gammaldags. Vad tycker du?
    /Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Numera känns det som att det är mer ovanligt att INTE vara tatuerad än att vara det. Jag drar nog white-trash-gränsen vid tatueringar på ansikte och hals :)

      Radera
    2. Ar det möjligen sa att du och/eller din man har tatueringar :)?
      /Annika

      Radera
    3. Jag har några (gjorda när jag var i 18-årsåldern), men min man tillhör den minoritet (?) som inte har några.

      Radera