Här kommer vecka 28

I torsdags när jag var ute och gick fick jag någon slags känning i något...ja, inte fan vet jag, muskelfäste? senfäste? slemsäck? finns ju många varianter, men någonting ungefär mellan vaden och hälsenan på vänster ben började göra...ja, inte direkt ont, men det var "något" som inte kändes riktigt som det skulle. Brydde mig inte så mycket om det och kände inget på fredagsmorgonen så sen glömde jag bort det. Efter jobbet i fredags så stack jag iväg och körde mina intervaller. "Sprang" en runda på drygt 7 km varav intervalldelen väl var drygt 4 km och det kändes så bra, lätt liksom. Promenerade resten av rundan och då började jag känna av det där muskelfästet/senfästet/slemsäcken/whatever igen, och nu rätt så mycket mer än dagen innan. Det var inte så att jag behövde halta, men det var heller fan inte så långt ifrån heller. Röven! 

Åkte till Willys för att plocka ihop två Picadeli-sallader till kvällsmat, och där kom nästa dråpslag: de hade inte picklade morötter med dill som jag tycker är något av det godaste man kan äta och en av anledningarna till att jag köper Picadeli-sallad på Willys, eftersom Picadeli-sortimentet ju varierar lite med butikerna. Nähä, det var väl bara att plocka ihop lite annat och se glad ut. Det gjorde jag inte, såg glad ut alltså, eftersom jag hade ont i min vad/hälsena och inte fick äta picklade morötter till kvällsmat. Men man får ju helt enkelt gilla läget ändå, orkade verkligen inte åka runt till alla stans matvarubutiker och leta efter picklade morötter så jag åkte hem istället. Smetade liniment på vaden och hittade ett Back On Track-skydd som nog egentligen var till en armbåge men det funkade att ha det på vaden också, som en slags benvärmare. 

På lördagen tejpade jag ihop mig själv med sporttejp innan jag gick ut med hundarna och det gick bra, det kändes ingenting. Åkte sedan och gick spårprov med Laban. Det gick sådär. Eller så här: han gjorde ett jättejättefint upptag i rutan, spårade jättebra fram till första vinkeln och där fick han problem. Vinkeln var lagd framför ett djävla BRÄSKE (som det heter på skånska) av björnbärsrevor och annat bös, och jag misstänker att han hade behövt gå fram för att kunna ringa sig tillbaks, men nu gick ju inte det och då hade han ingen annan strategi att ta till. Det var också skitsvårt att läsa av honom eftersom han hela tiden var tvungen att stanna och ta sats och hoppa över eller krypa under de här björnbärsrevorna, så man kan ju förstå att han hade det kämpigt. Remus hatar att gå i björnbär, men han är ju så rutinerad att han bara kör upp huvudet och vindar in var spåret fortsätter medan han tar en bekväm omväg för att slippa få taggar i sina kungliga tassar. Men det har inte Laban hunnit lära sig än.
Sen finns det ju domare som står kvar tills dom ser att hunden är rätt och sen börjar de gå, men den här domaren var en sån där ambitiös jävel som följde med även om det var fel. Det ska dom ju egentligen göra, så det kan man ju såklart inte säga något om, men många gör det inte och det spelar ju egentligen ingen roll SÅ, för om hunden inte vill eller kan spåra så kvittar det ju att man vet var spåret går, man kan leda en häst till vatten, osv. Kände inte att Laben fick något riktigt fäste på spåret men någonstans var vi ju tvungna att ta vägen så till slut kom vi iväg även om det kändes tveksamt, men domaren följde ju med så... Jaha, men efter ett tag så ropade domaren att vi kunde komma tillbaka och där rök det förstapriset, fast det kunde det ha gjort ändå beroende på hur kinkigt han bedömer vad som är ett "längre tappt". 

Aja, det där får vi helt enkelt sätta in på erfarenhetskontot.  Resten av spåret gick i alla fall jättebra och jag är nöjd med hans, Labans alltså, fighting spirit, han ger inte upp även om det är svårt. Till skillnad mot till exempel Tage, så fort han tycker en uppgift i spåret blir honom övermäktig så börjar han istället kolla efter fåglar, gräva efter sork eller diverse andra överslagshandlingar. Men Laban kämpade på till det bittra slutet trots att det var hett som i helvetet, så det får han en guldstjärna för. Men visst är det lite retligt eftersom det verkligen har gått som på räls på träningen. Men jag har ju också haft en känsla av att det kanske har gått som på räls för att han egentligen inte haft några svårigheter i sina träningsspår. Sedan är det ju svårt att bedöma vad som är svårigheter för just honom, för det är klart att  han inte har fått en mer krattad manege än någon annan. Aja, det är väl sånt som visar sig med tiden. 

Åkte sedan hem och var rätt seg, det var varmt och jag hade sovit rätt dåligt på natten p g a värmen. Åt lunch, kollade färdigt på Ett anständigt liv och läste ut en bok som jag plockat åt mig på någon loppis någostans. Det var väl ungefär allt vad som mäktades med. 

På söndagen skulle det bli asvarmt, så planen var att gå upp tidigt och beta av långpromenaden. Vaknade dock inte förrän vid åtta nånting och det var över 20 grader varmt i skuggan när jag gick ut med hundarna vid halv niotiden. Hade någon idé om att jag skulle gå uppe på åsen, för där skulle det väl ändå fläkta lite, plus att det skulle vara någon slags veteranmotormarknad i hembygdsparken, som ligger på vägen till motionsslingan som jag ofta går på söndagarna, och jag kände inte för att trängas bland medlemmarna i "Tändkulemotorns vänner" och "Ölands Veterantraktorklubb", det räcker med att den senare blockerade hemvägen för mig i fredags med ett släp innehållandes en, får man väl förmoda, veterantraktor som skulle ställas ut, får man väl också förmoda, så att jag fick puttra fram i 30 km/h i över en mil. 
Knatade upp för backarna med hundarna i släptåg, men där var det vindstilla, plus att cirka 95 % av de träd som jag hade tänkt skulle skugga oss tydligen bara fanns i min fantasi. Djeflar vad varmt det var! Svetten rann och hundarnas tungor hängde ut som slipsar. Till slut nalkades vi hemmet igen. Fick då en tanke att jag skulle gena över kohagarna för att slippa gå den sista biten utmed stora vägen, för det kände jag skulle kunna vara svettdroppen som skulle få bägaren att rinna över. Korna är väl i skuggan under träden nere vid vattnet, tänkte jag och klättrade uppför ytterligare en djävulsbacke för att ta mig hemåt utan att stöta på O'Hare och hans damer. Inte för att jag lider av koskräck, men om man är någorlunda normalintelligent så går man ju inte in i en flock kor med kalv med hundar i släptåg. Men  kohagen är enorm, plus kuperad, så man kan ju absolut gå där utan att träffa på någon levande varelse överhuvudtaget. NÄHÄ, men just denna dag när temperaturen stigit till modiga 27 grader i skuggan (noterade jag när jag till slut kom hem), då låg väl hela koflocken och solbadade nästan precis vid grinden där jag skulle gå ut, där det inte finns tillstymmelse till skugga. Höll på att avlida vid tanken på att behöva gå tillbaka eller till nästa grind, så jag gjorde en kringgående manöver och strök utmed staketet och hoppades att korna skulle tycka det var för varmt för att se oss som ett hot. Lyckades med denna taktik och överlevde alltså. 

Kom hem, stekte pannkakor till lunch, sen tog jag mig samman och gick ut i carporten vedporten och började stapla ved som legat där sen tidigt i våras i väntan på att inspirationen ska infinna sig. Det var faktiskt nog det svalaste stället man kunde vara på, men det betydde ju inte att det inte var varmt. Fick i alla fall undan en del, sen gick jag in och lade mig på soffan med alla fönster öppna. Började läsa-om Mr Mercedes av Stephen King. Skulle någon fråga mig när jag läste den så skulle jag ha svarat att det väl var tre-fyra år sen, men tydligen var det åtta år sen? Galet. Fast vid närmare eftertanke ändå inte med tanke på att det ju faktiskt kommit ett gäng böcker sen dess. 

Idag var planen att jag skulle cykla till jobbet, men när jag kom ut och skulle påbörja färden så upptäckte jag att jag knappt hade något batteri? Vadfan liksom? Förra måndagen när jag cyklade så blev ju batteriet helt urladdat när jag cyklade hem, men sånt kan ju hända och hem kom jag ju och sen var det väl inte mer med det, tänkte jag. Tyckte visserligen att lampan på laddaren, som är röd när batteriet laddas, blev grön ovanligt snabbt, men tänkte inte mer på det heller och laddaren fick sitta i tills nästa morgon som jag brukar göra så laddat bör det ju ha blivit, men tydligen inte då? Blir så himla trött på trilskande teknik. Satte batteriet på laddning på nytt innan jag tog bilen och vroomade iväg till jobbet, får väl se när jag kommer hem om det har hänt något. Förhoppningsvis kanske det i alla fall hjälper att köpa en ny laddare? Den som lever får se, osv.