Lelo

 Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Lelo av Markus Grönholm. Vilken debut! stod det bland annat i recensionerna som jag läste och imponerades av. Detta är handlingen: 

Ett dygn efter att tolvåriga Lena Karlsmark sagt hej då till kompisarna i stallet har hon fortfarande inte kommit hem. Cykeln har hittats övergiven vid en vägren. Erik Eriksson, som leder spaningsarbetet vid Enköpingspolisen, misstänker att hon utsatts för brott. En välkänd pedofil har uppehållit sig vid stallet.
När Erik kopplas bort från fallet och diagnosticeras med hjärncancer kan han ändå inte släppa utredningen. Tiden är nu knapp i dubbel bemärkelse: Erik har själv bara några månader kvar att leva - och för varje timme minskar chansen att hitta flickan vid liv.

Alltså nää, kände jag ganska så omgående när jag började läsa den här boken. Gillade, till skillnad från alla recensenter, INTE språket, det var för mycket seg dialog som inte bidrog med speciellt mycket. Och sen gillar jag inte när man överanvänder radbrytning. Och redan inledningsvis, när polisen Erik och hans kollega "Musslan" är hemma hos den här pedofilen och denne spelar "Sex Noll Två" med KSMB och poliserna säger att han ska stänga av musiken och så står det någon om att den "tystnade mitt i refrängen" och om man kan sin KSMB (och det kan jag) så vet man att "Sex Noll Två" inte har någon refräng och det kanske inte var droppen som fick min bägare att rinna över, men många droppar små blir till slut en å av irritation och då slår jag ihop boken och lägger den till handlingarna. Mest var det för att jag tyckte det var en seg och trälig berättelse som inte kom någonvart och Erik Eriksson kändes som den trettonde tungsinta  och sletna polisen på dussinet och nä, det orkade jag inte med. Den här boken får en överkorsad DNA-analys av fem möjliga.