Anger management by perkele vittu

Igår deltog jag på ett gruppmöte och tidigare nämnd kollega informerade om att hen ska sluta om en vecka för att börja ett nytt jobb. Ingen av det cirka tiotalet mötesdeltagare som närvarade så mycket som höjde på ögonbrynen eller ställde en fråga om någonting, det var som att de bara hade väntat på det. Personen som ledde mötet klämde till slut ur sig något lamt tackande för "den här tiden" som inte direkt lät som att det kom från hjärtat, och sen var det vidare till nästa punkt på dagordningen, ungefär. Känns lite som att jag i alla fall inte är den enda som är less på evighetslånga ursäkter och frånskyllningar till varför saker inte blivit gjorda, samt ett ständigt pågående jättebebisgnäll. För så har det varit. Vi har de här mötena varje torsdag klockan 10.30. Det finns ett antal arbetsuppgifter som olika personer i den här gruppen ansvarar för. Varje vecka går mötesordföranden igenom uppgifterna och efterfrågar vad som gjorts. Varenda vecka när frågan går till nämnda kollega så måste vi alla vänta en stund medan hen börjar klicka runt och leta efter någon powerpointpresentation. Som man väl för fan ser till att ha hittat och öppnat INNAN mötet? Eller?

Mötet fortsatte utan att något mer sades om detta. Känns till lika delar lite taskigt, det är ju liksom inte kul att vara någon som inte blir sedd, men samtidigt: varför ska jag känna att jag ska ta mer socialt ansvar än de andra, och åtminstone så orkar i alla fall inte jag engagera mig nämnvärt i någon som ändå ska sluta inom kort. Väldigt oklart hur den här (snart fd) kollegan (som ändå är 40+) har lyckats ta sig fram i arbetslivet tidigare, men tror att det kanske är möjligare att flyta under radarn och komma undan med att göra ett i bästa fall halvdant jobb om man är på ett större företag, men här är vi så få - även om själva koncernen är stor så är vi inte mer än ett tiotal tjänstemän anställda på vår sajt - att det märks direkt så fort någon inte levererar.  Om man inte levererar och när detta står klart så kan man ju antingen skärpa sig och börja leverera, eller så kan man ju ha inställningen att allting är alla andras och universums fel och att man själv bara är ett hjälplöst offer för omständigheterna och därför är i full rätt att ägna all sin tid åt att hitta på snyftiga ursäkter och bli en formlös massa av självömkan. Som man ju verkligen INTE ORKAR MED. 

Har ju dragit i trådar för att lösa problemet med att ovan nämnda kollega slutar med två veckors varsel och lösningen blev att jag ska anställa min dotter ett par månader. Hon pluggar ju, men har inget jobb annat än strödagar nu under sommaren och till hösten ska hon skriva sitt examensarbete och det går förhoppningsvis att kombinera med jobb. Arbetsskygg är hon i alla fall inte, det vet jag. Min chef tyckte att det var en MEGET GO LØSNING och jag fick beröm för snabbt och rådigt ingripande, typ.  Jaha, han  kontaktade HR och förklarade läget och skrev att han hoppades på EN HURTIG LØSNING eftersom läget var som det var, och att de skulle kontakta mig direkt för att lösa detta RIKTIGT HURTIGT dårå, och det utlovades att de skulle kontakta mig "direkt på morgonen" som igår då, och jag satt därför större delen av förmiddagen och väntade på att detta skulle ske utan att det plingade till i vare sig telefon eller inkorg. Sånt är så sjukt irriterande. Satt ju såklart inte bara och glodde utan hade annat att greja med, men det är ändå störigt. Skrev ett mail strax innan lunch, för då såg jag att HR-människan var grön på Teams, och frågade om hon hade tid att ta det nu eftersom jag skulle gå hem klockan 13.30. Fick inget svar. Vet helt ärligt inte riktigt vad man pysslar med på en HR-avdelning, men mycket verkar det vara.

Åkte till Laserkvinnan och fick behandling. Lyssnade på Camilla Läckbergs sommarprat på vägen dit och hem, det var lite sorgligt att en person som är så himla framgångsrik och liksom lyckad ändå går omkring med så mycket självhat. Och att folk tycker att de har rätt att kommentera utseende på det sättet. Internet är verkligen inte bra till allt. 

Kom hem, tog ut hundarna på en promenad, kom hem igen och då hade min man kommit hem och lyckats köra emot muren på vilken vår brevlåda hänger så att firmabilen hade blivit skrapad i sidan och brevlådan helt knycklig och hade lossnat från sitt fäste. Han var inte glad, brevlådan gick väl att fixa men firmabilen var ju enligt honom "fördärvad", fast det var ju inte som att den var i mint condition innan, så så djävla farligt var väl inte det (även om jag fattar att det är lite pinsamt). 

Hade beställt en ny laddare till min elcykel och igår hade den kommit! Yes! tänkte jag när jag fiskade upp paketet ur den lätt demolerade brevlådan på marken. Var nöjd och glad med allt som livet gav ända tills jag öppnade paketet och såg att laddaren inte alls passade. Vad FAAAAAN? Var tvungen att gå in på sidan och kolla vad det var som jag hade beställt, men johodå, det stod "passar till Monark Karin" och det är ju en Monark Karin jag har. Svor långa  och mustiga ramsor över alltings djävlighet i allmänhet och rötna internetföretag i synnerhet. Så kom min man och började plocka med sladdarna och prata om att det "kanske finns någon adapter" och jag tappade det på ett sätt som jag faktiskt inte brukar och röt RÖR NU INGENTING, JAG SKA SKICKA TILLBAKA SKITEN TILL DET DÄR DJÄVLA SKITFÖRETAGET. Mailade sedan (dock i en avsevärt mer sansad ton) och frågade hur vi skulle lösa detta på enklaste sätt. Fick till svar att jag skulle skicka tillbaks den och beställa en ny, blev upprörd på nytt eftersom VARFÖR I HELVETE SKA JAG BEHÖVA BETALA FRAKT NÄR DET ÄR DOM SOM GÖR FEL? men sen hittade jag deras "returportal" och kunde skriva ut nån etikett som förhoppningsvis löser problemet. Utom att jag fortfarande inte kan ladda min elcykel dårå. Vi har bestämt att min man ska köra och besiktiga bilen någon dag när jag inte behöver den, detvillsäga när det är en cykla-till-jobbet-måndag. Kanhända att jag igår vrålade BESTÄLL TID TILL BESIKTNINGEN NÄR FAN DU VILL FÖR JAG KOMMER VÄL ALDRIG MER ATT ANVÄNDA DEN DÄR DJÄVLA ELCYKELN. Ej jättestolt över mig själv. Började sedan städa och fick häva ur mig ytterligare en mustig radda med svordomar eftersom det tydligen bara är jag som kan gå ut med soporna i det här hushållet. Städade och gav ifrån mig så långa och dystra suckar att det kändes som på gränsen till att jag skulle börja hyperventilera, fast väldigt långsamt.

Kollade sen jobbmailen och då hade äntligen HR-människan hört av sig och jaha, nähä, då var det plötsligt VD som skulle skriva på anställningskontrakt och han är på semester och eftersom HR är HR så vet dom ingenting om vad folk egentligen jobbar med, utan tyckte att "NN kanske kan skriva på i VD:ns frånvaro?". NN jobbar med inköp och var inte ett dugg sugen på det, utan hänvisade vidare till vår produktionschef som aldrig har tid att svara på mail. Svarade därför att jag har ju skrivit på anställningskontrakt tidigare, men då var det för att det var min dotter som det var tvunget att vara någon "opartisk" som skrev på. Det tror jag nog inte att det var när vår VD anställde sin egen son på sommarjobb, men jag ska inte vara sån. Stör mig mest på att det ju inte alls sköts speciellt HURTIGT, fast det kanske är HURTIGT  med HR-mått mätt. 

För ett tag sen unnade jag mig ett par nya löparshorts, och de hade också kommit igår. Numera finns det ju en modell (som finns även på ridbyxor) med en sidoficka för mobiltelefon. Supersmidigt (i alla fall när det kommer till ridbyxor) att slippa ha någonting som liksom är i vägen eller som man riskerar att tappa (i synnerhet när det kommer till ridbyxor av modellen utan mobilficka på sidan, för även om de har fickor så är de oftast väldigt små). Och när det gäller löpning så vill ju åtminstone jag ha 1. någonstans att ha mobilen (och jag vill INTE ha ett sånt där armband som kasar ner och skaver och har sig) och 2. någonstans att göra av nycklarna. För man har ju oftast låst NÅGOT va? Huset eller bilen eller så, och den nyckeln vill man ju inte ha i handen under tiden man springer. Det verkar i alla fall ingen direkt tänka på, för det tillverkas otroligt mycket träningskläder utan fickor. Hittade i alla fall efter ett visst googlande en drömmig modell med inte bara en utan två benfickor och på rea dessutom. I svart, som jag ju helst vill ha, var alla storlekar utom S slutsålda. Jag har S i en del kläder, M i en del, beroende på om de är stora eller små i storlekarna. Chansade och beställde ett par svarta i S, tänkte att det är ju ändå stretchigt material så det går säkert bra, plus ett par mörkblå i M. Det visade sig såklart vara S och M i Thailand eller Filippinerna eller någonstans i den regionen, rent ut sagt skitsmå i storlekarna var de. M satt som ett ålskinn och S fick jag knappt ens upp över knäna. Trots stretch. Det blev jag ju inte gladare av igår, kan jag ju säga. 

Åt kvällsmat, spelade lite spel på mobilen och gick sedan och lade mig, inte direkt i vredesmod längre men någon jättekul dag att se tillbaka på var det ju inte. Idag ska jag försöka sluta lite tidigare, köra min lilla intervallträning och sen hem och slänga mig i soffan och kolla på nationshoppningen från Falsterbo. Vi hoppas att den planen håller åtminstone.