måndag 29 augusti 2022

Sig själv närmast

Har läst Sig själv närmast, den tredje och avslutande delen i trilogin om Marianne Lindberg De Geers alter ego Mona. Detta är handlingen:

Mitt i graviditeten blir Mona lämnad av sin pojkvän Johnny, en samhällsengagerad göteborgsmusiker som inte lever som han lär. Han beskrivs i pressen som den mest turnerande artisten i landet och hans närvaro hos Mona och dottern Sarah är högst sporadisk.

Som ensamstående mamma under det skenbart fördomsfria 1980-talet slits Mona mellan kraven från omvärlden och behovet av egentid. I hennes väg står inte bara samhällsstrukturer utan också hon själv. Men hur besviken och arg hon än är på Johnny vägrar hon ge upp hoppet om att det en dag kan bli de två igen.

Jag gillade den här boken mer än vad jag gillade Under belägring, som jag ju tyckte handlade lite för mycket om psykiatrin (inte för att det är ointressant i sig, tvärtom, men själva upplägget kändes rätt omständligt och onödigt detaljerat), men inte fullt lika mycket som jag gillade På drift. Det var lite upprepningar som jag tyckte kändes onödiga, är det en uttalad trilogi så tycker jag att det är upp till läsaren att vara uppdaterad på handlingen i tidigare böcker, till skillnad mot böcker som är fristående fortsättningar på någonting. Men det kanske bara är jag som tycker så. I alla fall. Jag tycker generellt att Marianne (jag känner mig nästan Marianne med henne nu efter att ha plöjt igenom denna självbiografiska trilogi på en helg) skriver bra, engagerande, närvarande, rappt. Sen tycker jag det var lite synd att hon inte hann klämma in hur hon träffade Carl Johan De Geer. Inte för att jag har någon relation till honom, var väl knappt ens född när han gjorde den där "skända flaggan"-konstverket och jag H-A-T-A-D-E barnprogrammet Tårtan. Tyckte det var helt vidrigt, så smutsigt och äckligt, men av någon anledning så satt man ju som liten ändå klistrad framför tv:n så fort det vankades barnprogram, för det var ju som regel bara nån halvtimme-ish (?) per dag plus tre minuter Hacke Hackspett insprängt i något trökprogram i stil med Sveriges Magasin. Man hoppades väl att det skulle bli något bra, som Trazan & Banarne, Professor Balthazar eller Fablernas Värld, men det var ju oftare någon obegriplig tjeckisk dockfilm med skuggfigurer eller Vilse i pannkakan. Jamen hur som helst. Marianne skriver så oerhört kärleksfullt om Carl Johan (tydligen är jag Carl Johan med honom också nuförtiden) i Tvära kast så jag blev lite nyfiken på hur de träffades och så vidare. Men det fick jag fortsätta vara, för boken handlade inte om det. Men å andra sidan så var ju "Monas" förhållande med "Johnny" (a k a Björn Afzelius) mer än tillräckligt för att fylla ut sidorna. Alla har inte varit ihop med en folkkär artist, men jag tror många kan relatera till att vara ihop med män som av olika skäl beter sig som as, åtminstone kunde jag det. Den här boken får tre och en halv folkparksturnéer av fem möjliga. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar