Väntar tills natten kommer

Har läst Väntar tills natten kommer av Christoffer Holst, en bok som enligt någon recension skulle vara "en otroligt läskig skräckhistoria med skickligt utportionerade händelser av det klassiskt otäcka slaget, så att man efteråt undrar om det bara var hjärnspöken eller om det faktiskt var ett ljud? Tills man inte undrar längre utan gallskriker.” Låter ju jättebra, eller hur? Fast såhär i efterhand känns det som att antingen är recensenten av klent virke, eller så har jag liksom härdats efter decennier av Stephen Kingläsande (rolig grej på tal om det förresten: min man har nyligen börjat läsa Det, för vi har tänkt oss att se nyinspelningen med Bill Skarsgård som Pennywise The Dancing Clown, och han, min man alltså, inte Bill Skarsgård, klagade över att det var så himla många namn att hålla reda på. Jag har visserligen läst Det flera gånger, men det är säkert tio-femton år sedan sist. Trots det kunde jag utan att tveka eller ens behöva tänka efter rabbla upp både för- och efternamn på alla sju i Förlorargänget. Det här med att lägga namn på minnet är en superkraft jag har. Dock ej så himla användbar eftersom jag även är lite ansiktsblind så jag känner ju aldrig igen folk även om jag vet vad dom heter. Slut på världens längsta parentes) för jag tyckte inte berättelsen var anmärkningsvärt hårresande. Nu riktar sig väl boken i första hand till ungdomar, men de ska väl vara ännu mer härdade och avtrubbade än en mesig sextiotalist med livlig fantasi?

Aja. Berättelsen handlar om Lukas och Sam, ett ungt par som ska tillbringa en sommar i en stuga vid Vänern. Lukas är en stockholmare med lite svår bakgrund, Sam är en överklasskille från Göteborg som lite har glidit fram på en räkmacka i livet, men opposite attracts och så vidare. Sam har fått ett sommarjobb, vilket gör att Lukas tillbringar en massa tid ensam där han egentligen ska ägna sig åt en fotokurs men mest går omkring och inte får någonting gjort hela dagarna. Ja, sen hittar han en sextio år gammal dagbok som han börjar läsa i och så händer det ett och annat oförklarligt som såklart bara han märker, och sen händer det lite mer men graden av läsk är verkligen inte hög. Dessutom stör jag mig på rena felaktigheter, som till exempel:
1. Berättelsen utspelar sig i juni månad. En kväll ska Lukas och Sam "se Bonde söker fru till middagen". Det vet väl alla med lite koll att Bonde söker fru spelas in under sommaren (så att bönderna ska kunna ha romantiska picknickdejter hemma i kohagarna) och sänds på hösten, det är sen gammalt.
2. Lukas hittar en vinröd telefon som beskrivs som "en med skruvad sladd och nummerbricka man vrider på" (det korrekta ordet är btw "petmoj"). När han sedan läser i dagboken från 1954 så är får stugans f d ägare denna telefon i present. Nu är jag inte hundra på exakt hur telefonerna har sett ut genom tiderna, men när jag var liten så var ALLA telefoner grå och ägdes av Televerket, och de som hade gamla telefoner på den tiden hade såna där i svart bakelit. Det fanns INGEN som hade en vinröd telefon på 50-talet skulle jag vilja påstå.
3. Dessutom var det ju som sagt Televerket som ÄGDE själva telefonerna på den här tiden, och det här med att installera ett telefonjacket och öppna ett abonnemang var för det första svindyrt och för det andra något som inkluderade att det kom flera gubbar i en orange Volvo Duett och tillbringade en arbetsdag med detta. Så att överraska någon med att koppla in ett telefonjack lite i smyg på 50-talet känns...NJA. Rätt osannolikt om ni frågar mig.

Läste sedan att författaren är född 1990, så det är kanske inte så lätt att veta hur det gick till på den gamla goda tiden när allt var som det skulle, men lite research hade väl varit på sin plats. Den här boken får två fiskargubbar av fem möjliga.