Häromdagen hörde jag en pappa förnöjt säga så här: Om jag vill prata med mina barn så stänger jag bara av internet hemma. Då kommer de framkrypande ut ur sina rum efter ett tag och undrar vad som står på och då kan man passa på.
Det känns väl som cirka det mest tragiska jag har hört i hela mitt liv. Vet inte om det tragiska består av att barn numera verkar leva sina liv fastklistrade vid en dator/padda/smartphone istället för att vara ute och hoppa långrep eller leka indianer och vita, eller det faktum att den här pappan lät så utomordentligt nöjd med att han hade kommit på ett sätt att kringgå det så att barnen blev tillgängliga när det råkade passa honom att umgås. Värt att känna till är att detta alltså är en person som tycker 40-timmars arbetsvecka är att likna vid en halvtidstjänst och som i princip jobbar jämt, även när han är hemma, så barnen lär väl ändå bara minnas honom som en person som enstaka gånger dök upp i samband med att internet försvann. I bästa fall.
Sorgligt är ordet, sa Bull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar