Vaknade i morse och hade typ pyttelite ont i halsen. Bara precis så lite att man märker att man har ett innandöme i sin hals, så att säga. Nu ska man ju inte träna när man är sjuk, men det här var enligt mig inte att vara sjuk och jag har flera gånger med framgång tränat bort en annalkande förkylning. Och jag menar, kan Lisa Nordén vinna VM i triathlon dagen efter en lång natt med matförgiftning och kaskadkräkningar så kan väl jag springa 5 km med pyttelite halsont. Så Sabina och jag var ute och sprang på lunchen och det kändes hur bra som helst både under tiden och efteråt, och sedan tänkte jag inte mer på min hals annat än att den inte kändes längre, så jag antog att anden hade besegrat kroppen eller nåt sånt där fränt.
Men nu ikväll när jag var på brukshundklubben så noterade jag att det började smyga sig på igen, det pyttelilla ontet. Har verkligen ingen lust att det ska utvecklas till en värstingförkylning som man ska gå och dras med i veckor framöver. Folk som är LB ("lide bissy", måste uttalas på dryg skånska) brukar säga att de inte har tiiiid att vara sjuka, det har väl jag i och för sig just nu, men jag har fan i mig inte LUST. Räcker det inte att jag gick och hostade och kraxade typ två av fyra semesterveckor? Var visserligen inte dödssjuk, men ändå, är inte kvoten fylld för ganska lång tid framöver i och med detta? TYCKER JAG NOG. Fast för säkerhets skull ska jag kanske gå och lägga mig tidigt med Mons Kallentoft. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den, Midvinterblod. Än, men jag har å andra sidan bara kommit typ 20 sidor eller så. Man vet ju aldrig, det kan ju arta sig. Som jag hoppas att mitt halsvirus inte gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar