Dagens glädjestund #1

I fredags när Sabina och jag sprang vår lunchrunda kändes ju allt så HIMLA bra. Man, eller åtminstone jag, blir lite chockad av den känslan eftersom det överlag har har gått rätt så tungt och rätt så trögt trögt rätt så länge nu. Humlestafetten i maj var ett riktigt bottennapp, och efter det har det bara känts som en lång uppförsbacke och liksom inte lossnat riktigt förrän de senaste veckorna eller så. Och i fredags var det som sagt en sån där runda när allting stämde och genast blev alla gånger som det har varit svinjobbigt och skittråkigt att springa som bortsuddade ur minnet.
Trodde det till viss del berodde på att solen sken och  himlen var blå och löven sprakade i alla regnbågens färger (nästan) och luften var sådär härligt höstkrispig. Idag var det väl inte riktigt samma pepp att dra på sig shorts, t-shirt och sockiplast och ge sig ut, men jag gjorde det ändå. Och det kändes exakt lika UNDERBART, trots regn, dimma, lerpölar och åtta plusgrader. Ännu mer UNDERBART var att jag istället för Sabinas och min lite kortare runda klippte till med vår ursprungsrunda, den som vi sprang när vi började träna för första Humlestafetten och som jag inte sprungit överhuvudtaget sedan jag drabbades av fotskadan från helvetet för 3½ år sedan. Och det gick fan i mig hur lätt som helst. Skulle kunna ha fortsatt i evigheter, kändes det som. Lite runner's high-känsla, fast jag tidigare har fått plåga mig igenom 12-13 kilometer av pust och stön innan runner's high behagar infinna sig. Känner mig faktiskt helnöjd. Nu är jag väl ändå värd en svindyr gps-klocka? Va? Va? Va?