Förvånansvärt många har googlat på Sara Wedlund förra veckan. Och hamnat här, där den enda informationen är en kvällstidningsrubrik som jag snott från Varanteatern: "Sara Wedlund: Satan åt min lilla ponny". Man måste älska Varanteatern.
I övrigt funderar jag lite på såna här personer som är EMO eller vad det nu heter. Ja, men det är ju förstås jättetragiskt att folk mår så dåligt att de måste skada sig själva, karva sönder armarna med rakblad och fimpa cigaretter mot kroppen och hålla på. Men varför hör man aldrig talas om EMO-personer som skär sönder fingertopparna med 70-grams kopieringspapper och sedan skivar upp ett par kilo tomater (pH-värde omkring 4, svider rejält) som en ångestdämpande åtgärd, eller som med flit konstruerar några riktigt saftiga skoskav och sedan går ut och joggar 15 km på det? För det är ju ändå smärta som är snudd på jämförbar med att föda barn. Är det inte tufft nog, eller vadå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar