Min mormor (RIP) var en Fin Dam. När jag var liten och hon kom på besök, från stan ut till oss på landet vid vägs ände, så andades det liksom flärd över det hela. Bilen var blänkade svart, tvättad och nyvaxad, mormor själv hade kappa och hatt och högklackade skor och parfym och smycken i guld. Och så pratade hon skånska, vilket kändes väldigt exotiskt på den tiden*.
Jag tänkte lite på det idag, när jag sladdade in på parkeringen vid Adrians dagis i min gamla Volvo från 1990 som mest av allt verkar fungera som en slags mobil soptipp. Iklädd oknutna gympaskor, Adidasbyxor, stulna pilotsolglasögon och med Dead Kennedys på rätt så hög volym i bilstereon. Att det är en bit kvar tills det där med flärd känns som ett naturligt inslag i ens liv. Liksom.
* Inte lika exotiskt NU när man själv har bott i Skåne i snart 25 år och hör grötiga diftonger vart man än i världen vänder. Tiderna förändras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar