Hundlivet

Nu har jag rapporterat om höns och vaktlar, men hur går det med hundarna då, undrar kanske vän av ordning och jodå, det går väl bra, svarar jag på den. Valpen Tage är snart 4 månader och har tagit sig igenom den värsta valpperioden, den där man bara kan kommunicera genom att bitas med sylvassa tänder. Därmed inte sagt att skor och möbler går fria från hans tuggande och gnagande utan han kräver fortfarande mycket passning.
Rumsrenlighetsträningen går rätt bra så länge man är uppmärksam. Oftast går han själv mot dörren när han behöver gå ut, men där gäller det ju att vara med på noterna för han står inte och artighetshåller sig om man är för sölig med att komma till undsättning eller missar att han står där och vill ut. På sista tiden har han börjat lyfta på benet utomhus, vilket ser jättelöjligt ut eftersom han har så långa ben och knappt kan hålla balansen, men det lär han sig väl med tiden.
Han kan både sitta och ligga på kommando så länge det inte händer alltför mycket runt omkring honom som stör. Hans kriterier för störiga saker är i och för sig rätt så omfattande, ett löv som faller, en bilmotor som startar på avstånd, såna saker får honom att glömma allt. Haha.

Vad säger taxmaffian om detta då? Hilding är en hårt prövad tuggleksak som Tage klättrar och klänger och biter på, men han har ju en ängels tålamod och lite till. Remus är strängare, men också den som tar sig an Tage och leker och busar med honom för att visa hur man uppför sig i vår flock. Så på det stora hela går det rätt bra. Tage är fortfarande så liten att han kommer undan med det mesta, men samtidigt börjar han lära sig lite var gränserna går.

Alla goda ting är tre: Hilding, Remus och Tage.
Ibland lyckas alla dessutom fastna på en och samma bild.

 



"Stanna kvar" är ännu inte ett befäst kommando, kan man väl säga.

På jobbet är Tage en uppskattad kollega.

Världen ska upptäckas. Här: Läskiga saker i stan!

Läskiga saker vid kusten! 

Läskiga saker i skogen!

 

Full koll på korna i hagen. Lyxigt med en egen storbilds-TV, tycker hundarna.

NAAAAW!





Vi hör av oss

Har läst Vi hör av oss av Jacob Sundberg. Många i min omgivning har läst den och tyckt att den var fantastiskt rolig och talande och träffsäker och you name it, så förväntningarna var rätt högt ställda på denna samling noveller om människor i anställningsintervjusituationer. Blev dock rätt fort trött på den och tyckte mest att den kändes så himla överdriven. Okej, jag fattar att man måste skruva till situationer och karaktärers egenskaper och sånt för att det ska överträffa och bli roligare än verkligheten, men efter typ tredje helt osannolika berättelsen så tyckte jag inte det lockade jättemycket med ytterligare sex noveller där alla människor och situationer framstod som mer eller mindre helfnoskiga. Tror de kanske hade gjort sig bättre om man hade läst dom en och en med någon veckas paus emellan, nu blev det blev lite korvstoppningskänsla, plus att jag hade rätt svårt att hitta den där igenkänningsfaktorn som alla talar om. Har i och för sig inte varit på sådär jättemånga anställningsintervjuer i mitt liv, men jag har själv hållit i åtskilliga rekryteringar och jag kände inte igen mig från varken sökandens eller arbetsgivarens sida. Men det är väl jag som inte har nån humor dårå. Den här boken får två a-kasseutbetalningar av fem möjliga.

En oskyldig lögn

Har läst En oskyldig lögn av Sabine Durrant. Har tidigare läst Allt att förlora, som jag först tyckte var sådär men som tog sig på slutet. Den här berättelsen handlar om Paul, en misslyckad författare som inleder en relation med Alice, som är bekant med en av Pauls gamla studiekamrater som han springer ihop med av en slump en dag. Paul är inte precis en sympatisk typ, snarare tvärtom. Han ljuger och stjäl och manipulerar så det står härliga till och är cynisk som få, och relationen med Alice inleds från Pauls sida mest av anledningen att han ska ha någonstans att bo (gratis). Jaha, och sen, under en semesterresa till Grekland, kommer Pauls lögner ikapp honom, och plötsligt står han anklagad för både det ena och det andra.

Jag tycker att boken var helt okej, men precis som med Allt att förlora så var det rätt många och långa transportsträckor som kändes lite onödigt detaljerade. Och sen var det ju svårt att känna någon som helst sympati för Paul ens när allt vändes mot honom, eftersom han var ett sånt as. Den här boken får tre glas Ouzo av fem möjliga. 

Reportage från en vaktelbur

Får väl uppdatera mina trogna läsare med lite bilder på vaktlarna också. Vaktlar är så gulliga att se på, men ska jag vara helt och uppriktigt ärlig är de ganska tråkiga som husdjur betraktade. De är liksom inte sociala på samma sätt som hönsen, fast jag antar att de kanske blir det om man pysslar jättemycket med dom. Men mina ägnar sig mest åt att ligga och trycka under grenar när de inte äter eller dricker. Det är ett naturligt beteende för vaktlar, så det är ju inte mycket att göra åt.
Vi har japanska jumbovaktlar, de är modell större fast ändå små om ni fattar vad jag menar. Större än en koltrast men mindre än en duva.

Så här bor våra vaktlar. Buren består av fyra sektioner där
ändsektionerna är små krypin i händelse av dåligt väder.
I varje sektion finns en lucka som man kan öppna utifrån.
Tage gillar att hålla koll på dom. En gång hoppade han in
i buren när jag öppnade, men jag hann få ut honom innan
både han och vaktlarna fattade vad som skulle kunna hända. 

Här är spa-delen med sandbad. Som strö har jag grenflis,
vilket är OTROLIGT uppskattat.

Och här är matsalen. Om höns är svårfotograferade så är
vaktlar sju resor värre. Det här är i alla fall den stolta
tuppen Johnny som inte alls vill vara med på bild.

I den öppna delen av buren har vi lagt in grenar eftersom
deras hobby lite är att gömma sig.

Det här är Honung. Hon är den enda som har den här
färgen och är en av tre hönor som jag är bergsäker på.

Tuppen Johnny till vänster och nån av de mer anonyma
hönorna till höger.

Hönan Svartprick (jättefantasifullt namn). Vi har två vita
hönor, men Svartprick är, till skillnad från Snövit, inte
helvit.

Längst in: Snövit, och så två av de anonyma hönorna som
jag inte ser skillnad på. Vi har totalt 7 hönor och en tupp. Från
början var det 8, men en blev sjuk och dog.

Johnny (längst fram) med en av sina fruar. Önskar att jag hade
kunnat infoga ett ljudklipp på när Johnny gal för det är ett
så pass gulligt läte och låter inte alls som en hönstupp. Men
dels har jag inget sånt ljudklipp och dels hade jag ändå inte
vetat hur man skulle få det att hamna i blogginlägget. Ni
får googla eller nåt.

I somras var vaktlarna oerhört produktiva och värpte som bara den, men nu har de gått ner på sparlåga och det är bara någon enstaka som lägger ett och annat ägg varje dag. Jag antar att det är helt normalt när det blir kallare och mörkare. När andan faller på (d v s snart?) så ska vi bygga en annan bur till vaktlarna för den här är rätt svårstädad.  Den har nätbotten och tanken var att vi skulle flytta runt den då och då så att de kunde äta gräs, men de föredrar att krafsa och rafsa i sitt grenflis tio gånger av tio och vill man göra dom riktigt lyckliga så kan man slänga in några nävar vissna löv som de får jobba sig igenom. Gräset skiter de fullständigt i, och sedan blev den färdiga konstruktionen rätt tung och därmed också svår att flytta. Nästa gång bygger vi en allroundbur på ben så att man kan städa den utan att ligga dubbelvikt och som går att använda både till vaktlar och kaniner. STAY TUNED!

Till stallet istället v 38 pt 2 och v 39 pt 1

Det är synd om människorna, skrev Strindberg, och det är synd om Pojken, skriver jag. Något felas honom, han har ingen feber, äter bra men är trött och hängig på ett sätt som inte går att härröra till dålig kondition. Så nu får han vila från ridning ett tag. En ridkompis som är en sån där person som månar om att alla ska ha det bra ringde och berättade detta inför fredagens drop in-ridning så att jag skulle veta och vara mentalt förberedd och få möjlighet att välja någon annan istället. Så pass snällt och omtänksamt, tyckte jag som ju mest gillar att harva runt på en och samma häst hela tiden.

Bulldozern är ju numera utesluten från allt som inte är funkis- eller nybörjarlektioner, så jag valde Irländskan istället. Har inte ridit henne sedan förra sommarens boot camp, så det var väl på tiden. Hon var inte fullt så lat, men betydligt stelare än jag mindes henne så det var ju inte direkt så att Jan Brink kom krypande naken och erbjöd mig pengar för att ge honom lite tips och råd i dressyren. Dessutom skulle vi rida en övning där vi skulle galoppera över bommar i sicksack över medellinjen. Den gick i och för sig bra och Irländskans galopp är väldigt bekväm, men jag hade velat jobba mer lösgörande. Men man kan ju inte få allt. Kände mig ändå hyfsat nöjd efteråt och hoppas jag får rida henne mer under Pojkens vila på obestämd tid.

I går red jag min vanliga lektion och då fick jag såklart inte heller ha Pojken utan blev tilldelad Hästen. Jippi...not, men det är ju bara att sitta upp. Förra veckans lektion var ju inget som gick till historien direkt, men man vill ju ändå vara en som ändå reder ut situationer. Dock gick den här lektionen BETYDLIGT bättre. Vi hade en jätterolig framridning där det hände saker hela tiden, det var tempoväxlingar och volter och galopp i lätt sits och samlad galopp på volten och trav över bommar och en massa annat, och jag tyckte att han blev både lösgjord och lyhörd PLUS att jag faktiskt kunde sitta på honom i galoppen, åtminstone lite bättre än förra veckan när det större delen av tiden kändes som att huvudet var i Hässleholm och bakdelen i Ystad.
Det var ju trist att man skulle förstöra den känslan med HOPPNING, för det var vad vi skulle göra sen. Först var det galoppera runt spåret, vända in och hoppa ett hinder på diagonalen, landa i rätt galopp och galoppera genom två hörnpasseringar, bryta av och trava över ett kryss på andra diagonalen, landa i rätt galopp, galoppera genom hörnet och sedan vända in och hoppa ett tredje hinder. Det var inga höjder att tala om och eftersom Hästen nu hade både huvud och bakdel om inte samlade så i åtminstone samma kommun så det gick ändå rätt bra att styra och få till de vägar som jag hade tänkt mig, inte de som han själv valde lite efter eget tyckande.

Eftersom hoppning är så tidsödande kan man i vår grupp välja "ridlektion, extended version" i de delar av hoppblocken som inte är markarbete, men det valde såklart inte jag. De andra i gruppen är väl mer hoppintresserade för så fort jag förklarat mig nöjd med livet så åkte hindren upp säkert en halvmeter (vilket fortfarande var långt ifrån högt-högt, men jag är feg och står för det).

Nästa vecka är det i alla fall hoppblockets sista vecka, sedan återgår allt förhoppningsvis till det normala.

Bygga hönshus - an epic movie part 36

Ni trodde kanske att ni sett sista avsnittet, men det var visst bara en säsongsavslutning av denna mastodontfilm. Ett bygge blir visst aldrig färdigt om man gör det själv. Nu var den - kanske - sista punkten kanske inte superhögt prioriterad, för det har ju varit både vår och sommar och långa ljusa nätter. Men nu har höstdagjämningen kommit och gått och de mörka kvällarna är här. Och då vill man ju kanske ha en liten lampa att lysa sig fram med? Jaha, men om man inte har dragit ut någon el till hönshuset? AJ DÅ, tänker kanske ni, men OFF GRID tänker nu jag. Så en solcellspanel och armatur införskaffades, i och för sig för rätt längesen, men sen var det väl såklart inte bara att smacka upp den hur som helst. Om nan skulle tro den medföljande instruktionen så var det livsviktigt att panelen satt i EXAKT rätt vinkel och att det inte fick vara någon som helst skugga någon del av dagen, för annars skulle kapaciteten minska med miljontals procent per sekund (okej, lite överdrivet). De villkoren gick ju inte riktigt att uppfylla på vår tomt, så det fick helt enkelt bli vad det blev. För att inte takutsprånget skulle skugga slog vi på ett par extra bräder (som ska målas vita så småningom).

Här sitter själva solcellerna. I söderläge, men delvis skuggade
av träd och annat. Kände ej för att kalhugga hela trädgården
samt intilliggande naturreservat för att få en lampa att lysa.

 

Och - TADAA - det lyser ju ändå. Här ser ni baksidan av
gaveln på vilken panelen sitter. Sladden från panelen går in
genom väggen och leder till ett batteri, där strömmen lagras.
Sedan räcker batteriet till att driva den lilla lampan.
Och batteriet laddas även när solen inte lyser. Det räcker
med dagsljus, även om det såklart går fortare när solen steker.

Funkar även när det blir riktigt mörkt.
Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart.

Okej, kanske inte världshistoriens bästa bild. Men se vad
mörkt utvändigt och se vad ljust invändigt. Hilding står i
dörröppningen och undrar lite varför husse och matte far
som tossingar fram och tillbaka och tänder och släcker
och jublar åt den gratisa elen.

Gick obemärkt förbi och Ditt liv och mitt

Här kommer två böcker som jag påbörjat men med största sannolikhet inte kommer att avsluta: Gick obemärkt förbi av Ingrid Hedström och Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson. Två romaner som av en slump visade sig handla om ungefär samma saker - hur man förr behandlade förståndshandikappade människor i Sverige. Jätteintressant ämne tycker jag, men böckerna tilltalade mig ändå inte. Ditt liv och mitt summeras så här på baksidan:
Märit kliver av tåget i Lund utan att själv förstå varför. Det är över femtio år sedan hon senast var här och hon har inte längtat tillbaka en sekund. Hit kom hon som läkarstuderande på 60-talet, en tid då folkhemmet växte och blomstrade.Men på Norra kyrkogården vittnar en massgrav om en annan verklighet. Här hamnade patienterna från Vipeholm, den stora anstalten för så kallade sinnesslöa strax utanför Lund. Det var där hennes bror gick under. Han som kallades Tok-Lars, Vidundret eller Haltelyttelasse. Vad var det som hände för alla dessa år sedan? Och vem bär egentligen skulden?

Ditt liv och mitt är en berättelse om en systers sökande efter sanning och upprättelse, om dem som inte fick vara med när svenska folket blev världsmästare i välfärd. En omskakande roman om hämnd, familjehemligheter och skuld.

Lät jättebra, tyckte jag, men jag tyckte Märit var rätt ointressant som person och i inledningen berättas det om saker och människor som man fattar att man ska få veta mer om sen, men det var för mycket hintande och för lite bakgrundsfakta och då tappade jag intresset lite. Annars gillar jag Majgull Axelsson, så jag ger den kanske en chans till för att se om det blir bättre, vi får se om jag hinner innan lånetiden går ut.

Gick obemärkt förbi kommer dock inte att få någon mer chans, för den var BARA tråkig med ointressanta karaktärer och en massa onödiga detaljer som inte tillför berättelsen något. Så här står det om den:
Vårdavdelningen för obildbara sinnesslöa ter sig under dessa år som en veritabel dödsanstalt för några av de svagaste och mest utsatta i vårt land. Så inleder prästen Gösta Lidelius 1958 sin skrivelse till inspektören för sinnesslövården. Han har själv för många år sedan medverkat till att sexårige Jan Ivar i församlingen tagits om hand och satts på anstalt. Där överlevde Jan Ivar bara lite drygt ett år. Driven av sin skuld har Gösta genom åren gjort otaliga eftersökningar och bilden av en dödsfabrik har vuxit fram allt tydligare. Många är de barn som avlidit bara kort tid efter att de blivit intagna på någon av anstalterna.
I romanen Gick obemärkt förbi får vi möta några av de barn som blev intagna på sinnesslöanstalter från 30-talet och framåt, en tid präglad av rashygieniskt tänkande. Vi möter också Helga, hängiven sjuksköterska som kämpar i motvind för att barnen ska få anständigare vård. För tidens melodi är att de här barnen ska gömmas undan och helst också glömmas bort.
Med stark inlevelse skildrar Ingrid Hedström en skamfläck i den svenska historien. Allt i romanen bygger på grundlig research. Utifrån autentiskt material levandegör hon en tid och en rad människoöden som borde ha fått långt mer ljus på sig. Romanen blir på så vis en viktig påminnelse - för det 30-tal som kan tyckas avlägset kastar skrämmande långa skuggor.

Tycker karaktären Gösta är så DJÄVLA tråkig och liksom alla andra karaktärer i boken alldeles för övertydligt gestaltade. Dialogen är stolpig och miljöskildringarna för omständliga. "Så grym så man får ont i magen", skrev en recensent om berättelsen och det kanske är något fel på mig för jag kände bara GÄÄÄÄÄSP. Synd, för ämnet är ju jätteintressant. Men det kan inte hjälpas, den här får ett överkryssat sömnpiller av fem möjliga.