tisdag 25 september 2018

Gick obemärkt förbi och Ditt liv och mitt

Här kommer två böcker som jag påbörjat men med största sannolikhet inte kommer att avsluta: Gick obemärkt förbi av Ingrid Hedström och Ditt liv och mitt av Majgull Axelsson. Två romaner som av en slump visade sig handla om ungefär samma saker - hur man förr behandlade förståndshandikappade människor i Sverige. Jätteintressant ämne tycker jag, men böckerna tilltalade mig ändå inte. Ditt liv och mitt summeras så här på baksidan:
Märit kliver av tåget i Lund utan att själv förstå varför. Det är över femtio år sedan hon senast var här och hon har inte längtat tillbaka en sekund. Hit kom hon som läkarstuderande på 60-talet, en tid då folkhemmet växte och blomstrade.Men på Norra kyrkogården vittnar en massgrav om en annan verklighet. Här hamnade patienterna från Vipeholm, den stora anstalten för så kallade sinnesslöa strax utanför Lund. Det var där hennes bror gick under. Han som kallades Tok-Lars, Vidundret eller Haltelyttelasse. Vad var det som hände för alla dessa år sedan? Och vem bär egentligen skulden?

Ditt liv och mitt är en berättelse om en systers sökande efter sanning och upprättelse, om dem som inte fick vara med när svenska folket blev världsmästare i välfärd. En omskakande roman om hämnd, familjehemligheter och skuld.

Lät jättebra, tyckte jag, men jag tyckte Märit var rätt ointressant som person och i inledningen berättas det om saker och människor som man fattar att man ska få veta mer om sen, men det var för mycket hintande och för lite bakgrundsfakta och då tappade jag intresset lite. Annars gillar jag Majgull Axelsson, så jag ger den kanske en chans till för att se om det blir bättre, vi får se om jag hinner innan lånetiden går ut.

Gick obemärkt förbi kommer dock inte att få någon mer chans, för den var BARA tråkig med ointressanta karaktärer och en massa onödiga detaljer som inte tillför berättelsen något. Så här står det om den:
Vårdavdelningen för obildbara sinnesslöa ter sig under dessa år som en veritabel dödsanstalt för några av de svagaste och mest utsatta i vårt land. Så inleder prästen Gösta Lidelius 1958 sin skrivelse till inspektören för sinnesslövården. Han har själv för många år sedan medverkat till att sexårige Jan Ivar i församlingen tagits om hand och satts på anstalt. Där överlevde Jan Ivar bara lite drygt ett år. Driven av sin skuld har Gösta genom åren gjort otaliga eftersökningar och bilden av en dödsfabrik har vuxit fram allt tydligare. Många är de barn som avlidit bara kort tid efter att de blivit intagna på någon av anstalterna.
I romanen Gick obemärkt förbi får vi möta några av de barn som blev intagna på sinnesslöanstalter från 30-talet och framåt, en tid präglad av rashygieniskt tänkande. Vi möter också Helga, hängiven sjuksköterska som kämpar i motvind för att barnen ska få anständigare vård. För tidens melodi är att de här barnen ska gömmas undan och helst också glömmas bort.
Med stark inlevelse skildrar Ingrid Hedström en skamfläck i den svenska historien. Allt i romanen bygger på grundlig research. Utifrån autentiskt material levandegör hon en tid och en rad människoöden som borde ha fått långt mer ljus på sig. Romanen blir på så vis en viktig påminnelse - för det 30-tal som kan tyckas avlägset kastar skrämmande långa skuggor.

Tycker karaktären Gösta är så DJÄVLA tråkig och liksom alla andra karaktärer i boken alldeles för övertydligt gestaltade. Dialogen är stolpig och miljöskildringarna för omständliga. "Så grym så man får ont i magen", skrev en recensent om berättelsen och det kanske är något fel på mig för jag kände bara GÄÄÄÄÄSP. Synd, för ämnet är ju jätteintressant. Men det kan inte hjälpas, den här får ett överkryssat sömnpiller av fem möjliga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar