Mitt amöboida liv

Det är väl typiskt att när man för en gångs skull har en såkallat ledig kväll när man inte ska iväg och göra en massa, då är man trött som ett djävla AS och orkar inte göra ett dugg? Det är som att så fort man, jag, inte har piskan på sig så blir man, jag, en slö amöba som helst bara vill ligga still och inte ens tänka tanken på celldelning. Eller vad nu amöbor kan tänkas ha på agendan, men det kan väl inte vara så mycket. Tänker jag helt fördomsfullt, och så finns det kanske skitsmarta amöbor som löser världsproblemen på små kickar. Med sina små pseudopodier (som är benämningen på amöbornas rörelseorgan). Men nu tänker jag mig en normaltrög amöba, som mest flyter omkring och inte uträttar så mycket av vikt och värde och som inte funderar ett dugg på meningen med livet, universum och allting. En sån är jag idag.

Längtan efter Harry P.

Kan ju inte påstå att den magiska mån-måndagen blev så speciellt magisk. Det var bara en rätt så vanlig måndag med arbete och slit och räkningar och disk. Så djävla spännande liv har man ju inte, menar jag. Kände ett ologiskt sug efter att se Harry Potter bara för att det kändes höstigt och ruggigt. Riktigt Harry Potter-väder, när man tänder en brasa och gottar ner sig i soffan med en filt och kollar på Den flammande bägaren eller något i den stilen. Det löjliga är att jag har inte sett de senaste filmerna, eller ens läst de två sista böckerna. Tyckte den sista filmen jag såg, halvblodsprinsen, var så djävla deppig på något vis. Det kan ju liksom inte vara kul att vara ungdom och ha ansvar för att hela världens samlade ondska hålls i schack. Och sen blir det så löjligt när de samtidigt plötsligt ska börja flamsa runt med tjejer à la amerikansk high school-film när Voldemort sitter bara en trollformel bort och smider djävulska planer på att ta över hela världen. Nä, det var roligare när de var mindre, Harry och Ron och Hermione och dom. Alternativt: när inte Voldemort var så ond. Eller ond har han väl varit hela tiden, men när han inte hade så mycket krafter.  Det finns  väl tillräckligt med elände i världen ändå, kan man ju tycka. Men vilket år som helst ska jag ta tag i detta. Ja, att se de sista filmerna alltså. All världens ondska kan jag dessvärre inte göra så mycket åt.

SUPERBLODMÅNE ÖVER HAVÄNG

I natt var det såkallad "blodmåne", ett optiskt fenomen som uppstår när det är månförmörkelse som beror på att jorden ligger mellan månen och solen och det röda ljuset från solen bryts i atmosfären kring jorden, nånting ditåt i alla fall, i kombination med "supermåne", vilket beror på att månen befinner sig närmast jorden i sin omloppsbana som alltså inte är rund utan elliptisk, och dessutom var det fullmåne. Som ett astronomiskt Kinderägg, tre önskningar i ett. Nästa gång detta inträffar är år 2043 och det känns ju rätt avlägset. Fast beskrivs inte ALLA såna där himlafenomen som någonting som inte har eller kommer att inträffa på hundratals år. Och ändå är det ju rätt ofta, tycker jag nog.

I natt var det dessutom klart väder och det händer ju inte varje dag, så när jag körde till jobbet kunde jag beskåda denna SUPERBLODMÅNE ÖVER HAVÄNG, som Ulf Lundell skulle kunna ha kallat den. Eller ja, nu körde jag ju inte exakt vid Haväng, men befann mig ändå i hyfsad närhet. Och månen var röd och man såg skuggan från jorden vandra in över månkroppen. Det var rätt coolt. Dock inte så coolt att jag stannade och slet upp mobilen för att instagramma skiten ur detta. Någon måtta får det ju vara, och sen vet ju alla att såna där spektakulära fenomen ändå aldrig gör sig på bild. Ibland försöker jag ta bilder av dramatiska backar under hashtaggen #skåneärinteplatt, men den brant man nyss bestigit utan syrgas ser ju ut som vilken låglänt sluttning som helst på bild. KAMERAN LJUGER, det är ju det jag alltid har sagt.

Men i alla fall. Blodmåne, supermåne, fullmåne. Det borde innebära att den här dagen är...magisk på något vis. Den som lever får se.

Höstkläder

I går lyssnade jag på Ring så spelar vi när jag körde till spårskogen i arla morgonstund. Det talades om att det varit "lönefredag" och nu skulle det väl shoppas loss? Jodå, medgav hon som fick frågan, helst skulle hon vilja byta ut hela garderoben men det var väl inte ett helt rimligt önskemål att omsätta i handling. Och jag blev helt matt bara av tanken. Det där med att man tydligen ska vilja köpa nya kläder stup i kvarten bara för att det är ny årstid, vem har kommit på det? Er har dom ju verkligen lyckats med, om jag får säga min mening, de här som vill att hjulen ska snurra och vinsten ska upp på bekostnad av ändliga resurser och slavarbete till slavlöner i tredje världen (medan svensk teko-industri andas med respirator eftersom det är billigare att lägga ner och flytta hela skiten till låglöneländer för att folk ska ha råd att köpaköpaköpa).
Alltså jag har en hel IKEA-garderob full av kläder. Aldrig att ni skulle höra mig säga att jag "har absolut inget att sätta på mig", för här finns det resurser för alla årstider, som används år ut och år in. Sen att folk eventuellt inte tycker att min snäppet-ovanför-baglady-dresscode är så djävla piffig är ju en annan sak. Det är ju verkligen inte mitt problem.

Var och shoppade jackor och mössor till barnbarnen i fredags. Det är ju befogat eftersom de växer som svampar. Hade sånt flyt att det var 20% på alla jackor plus att jag hade ett presentkort som jag fått i julklapp och ej använt till mig själv p g a ovanstående, så det var nästan så att affären fick betala mig för att ta jackorna därifrån. Så ska det se ut!

Mitt liv på distans pt 3

Alltså det här med att läsa GRUNDKURS I PEDAGOGIK på distans och ha seminarier genom att man ska skriva reflekterande inlägg i nåt djävla forum, det känns väl måttligt inspirerande måste jag säga.
På den gamla goda tiden när allt var som det skulle och alla hade uppringt internet och 56k-modem och ens sociala liv till viss del utgjordes av att knattra så tangentbordet glödde på Aftonbladets Sodom-och-Gomorra-chat, då dissade man ju en person som inte svarade på ens inlägg efter typ...trettio sekunder? Då var hen antingen inte intresserad, eller så trög i fingrarna att det inte kom på fråga att man skulle slösa bort dyrbar surftaxa på att vänta på svar som levererades med cyberrymdens motsvarighet till ett par oxar dragandes på ett timmerlass på en knögglig skogsväg. Kan ju säga att det var rätt knepigt att hålla sig till den där trettiosekundersregeln, för man chattade ju alltid med minst fem-sex personer samtidigt (om olika saker), samtidigt som man dessutom skrev smådryga svar i stil med "Genom fönstret" när man fick såna där intetsägande Hur ser du ut?-förfrågningar som man fick cirka en gång i minuten, samtidigt som man dessutom registrerade nick i stil med "Välutrustad Man (22 cm)" och frågade hur i all världen han nådde upp till tangentbordet och sånt där, men är man flink i fingrarna och snabb i tanken så går det.

Men det här "seminariet" alltså. Man skriver ett inlägg och sen tar det fan i mig ett år innan någon har svarat. Typ. Det är ju hur segt som helst och jag fattar inte vad det ska syfta till. Kommer på mig själv med att längta tillbaks till Sodom och Gomorra. Inte för att det syftade till så mycket mer än att vara ett tidsfördriv, men det var fan så mycket roligare än GRUNDKURS I PEDAGOGIK i alla fall, den saken är säker.

Det blåser från Sahara och himlen står i brand

Någon gång förra veckan så trodde jag att jag skulle bli dunderförkyld, sådär rejält som en man, eftersom Micke på jobbet varit hemma ett par dagar med feber och allt och alla vet ju, fast det borde vara en myt, att en förkylning smittar mest innan den bryter ut. Hur det nu kommer sig, man tycker ju att den som snorar och hostar och nyser och beter sig skulle sprida tusenfalt fler viruspartiklar än den som bara går omkring och känner sig sådär jagtrorjaghållerpåattblisjuk-hängig. Men i alla fall. Micke låg hemma och var däckad och jag kände mig lite halvvissen i ett par dagar, men det blev visst bara en liten smidig tjejförkylning, för efter ett par dagar kände jag mig som vanligt igen och jag prisade Gud och mitt immunförsvar, för är det något som är tråkigare än tråkigt så är det såna där sega förkylningar som varar i åratal, känns det ju som i alla fall.

Tills idag då. Nu tycker jag att det gör JÄTTEONT i halsen. Vad är det här för djävla ordning? Immunförsvaret, hallå hallå? Det finns väl möjligen EN fördel med att bli sådär dyngförkyld, och det är att det finns ett slags förlopp. Man vet att det tar en tid och sedan är man frisk igen. Men det här att gå omkring och känna sig vissen, få lite symtom som varar i ett par dagar och sedan blir det inget mer med det och så tror man att man är bra men så smyger det på något annat symptom och så håller det på sådär i eoner av tid, det är ju så värdelöst att det inte finns ord för det. Så sluta genast upp med såna där dumheter, kroppen. Tack på förhand.


När jag körde hem idag så hörde jag på radion att det är insamling till Världens Barn, och det är ju bra. Man ringer ett nummer, samtalet kostar 50 kronor och av dom går 45 kronor oavkortat till barn som har det svårt. Och då undrar jag surt över de där fem kronorna. Skulle inte telefonbolagen, som för helvete borde tjäna astronomiska summor pengar på alla såna här telefonröstningar i alla möjliga sammanhang, kunna tänka sig att skänka den där femman som det kan tänkas kosta att administrera detta, till lite djävla välgörenhet för den goda sakens skull? Jag skänker gärna, men jag VÄGRAR göra det via telefonbolag som tar betalt för det. Vägrar dessutom att stötta Musikhjälpen av olika anledningar som jag har bloggat om förut.  Däremot fick jag idag mail från min adopterade orangutang Ben som nu är en av de som får del av mitt pekuniära överskott. Eller ja, det var väl inte han personligen som hade skrivit mailet utan organisationen Save The Orangutan som skickade ut alla samlade nyhetsbrev om Ben på ett bräde till mig som ny månadsgivare så att jag kunde uppdatera mig om hans öden och äventyr ända sedan han var nyfödd.  Tycker det är så gulligt att han har kompisar och går i "skogsskola" och får lära sig att vara en vild orangutang, och tror nog att han kommer att ta examen med bravur vad det lider. Idag visade jag en bild på honom i fikarummet sådär som folk visade foton på barnbarnen innan det fanns Instagram och andra sociala medier att skryta och skräppa i (obs, det händer att jag även visar foton på barnbarnen i fikarummet ska väl kanske tilläggas).

Har läst ut Belinda Bauers senaste bok Det slutna ögat på rekordfart (i alla fall med tanke på att jag typ aldrig är hemma), den var spännande och bra kan jag väl säga utan att spoila handlingen. LÄS! alltså. Hasade ner till biblioteket och lämnade tillbaks den och snappade åt mig Anna Janssons senaste. Jag både gillar och inte gillar Maria Wern. Hon är lite too much, men jag gillar henne bättre sen hon blev av med Krister. Fast nu med Björn...jag vet inte. Det känns lite väl smörigt och Hollywood om ni frågar mig. Men intrigerna är bra och man får väl ta det onda med det goda.


Nä, men nu ska jag väl koka lite te till den här lessna halsen och hoppas att viruspartiklarna dör jämmerdöden per omgående för så här kan vi ju inte ha det.

Catching up

September ser ut att gå till historien som en bloggfattig månad, så nu gäller det att ligga i som en räv för att jobba upp statistiken för så här kan vi ju inte ha det. Har dock lidit av en viss idétorka, eller rättare sagt har det väl mest känts som att jag den senaste tiden flängt omkring mellan A och B och C och resten av alfabetet, så när jag väl haft "en stund över" har att pränta ner sina reflektioner över livet inte stått jättelångt ner på Maslows behovstrappa om man säger. Eller ska det vara upp? Är inte jättebra på Maslow, men visst borde det vara så att det mest basala kommer först, det vill säga längst ner? Eller går man kanske nedåt så att det minst viktiga ligger i botten? Åt vilket håll går egentligen den djävla trappan? 

Ikväll börjar i alla fall Bonde söker fru och Marcus och jag är taggade för ändlösa fikarumsdiskussioner om pinsamma speeddejtingar och val och vem som ska få "följa med hem till gården". Jag tror att "hästbonden" (a k a fälttävlansryttaren) blir en av de som TV4 kommer att följa. Läste i tidningen Ridsport redan i somras att han hade fått en massa brev redan innan hans presentation visats på tv och nu är det väl nästan så att Posten fått anställa extra för att administrera alla brev från kärlekskranka tonårstjejer som vill nästla sig in hos en hyfsat känd tävlingsryttare samt TV4:s kamerateam. Så det lär ju bli konkurrens och såkallat bra tv, speciellt nu när till och med nån donna som varit med i Paradise Hotel vill vässa klorna och vara med och dejta honom. Fast hennes brev var ju något av det lamaste jag läst, men han är kanske ytlig och då spelar ju sånt uppenbarligen ingen större roll.
Sen gissar jag att TV4 även kommer att följa "älgbonden", för det har aldrig varit med någon sådan förut, men de andra två utvalda känns inte lika solklara. Men det kommer ju att ge sig ikväll. SÅ LADDAD FÖR DETTA!

Sen börjar ju tredje säsongen av Bron på söndag! Har lyckats missa typ alla trailers, så jag har ingen aning om upplägget/plotten inför denna säsong, men det blir säkert bra. Saga är ju med, och då BLIR det bra. Älskar Saga. Det enda som skulle kunna bli dåligt är om hon plötsligt blev...som alla andra.

Hörde en gång nån polisexpert säga nåt i stil med att jo, hon (karaktären Saga Norén alltså) var ju en mycket bra polis men det skulle nog vara lite problematiskt att ha henne med i personalgruppen. Det förstår jag inte alls. Hon måste ju vara rena drömmen att samarbeta med enligt mig. Kompetent, jobbar som fan, inget tjafs, går rakt på sak, säger som det är och ägnar inte en massa tid åt dösnack om väder och vind. EFFEKTIV.

För att  tag sedan blev jag ofrivilligt vittne till två par som skulle bestämma tid och plats kring ett evenemang som handlade om att "tjejerna" skulle göra något och under tiden skulle "killarna" laga middag åt dem alla. Jamen det låter ju inte så svårt, eller hur? Nä, men då tassade alla runt i EVIGHETER som katter kring het gröt och bara bräkte fram det ena ängsliga tyckandet efter det andra i stil med "vad tycker du...?" "nä, mej spelar det ingen roll, bestäm du...", "vi måste kanske höra vad de andra tycker först eller vad tror du...?" "det kanske var en dum idé det här, eller vad tycker du...?" "hur dags ska vi träffas, vad tror du blir lagom?" "det får ju inte vara för tidigt på dagen...eller?" "hur lång tid tror du att det tar...?" och till slut hade jag, som bara var ofrivillig åhörare och inte hade ett smack med detta att göra, lust att slå näven i bordet och ryta ifrån och bara styra upp allting åt dom eftersom de aldrig verkade komma till skott och fatta någon form av beslut. HUR SVÅRT KAN DET VARA, liksom?

Nä, mer Saga Norén åt folket. Då blir det bra.