Igår kom ett sms att min mördarsnigelplockare fanns att hämta på ett utlämningsställe nära mig. Med tanke på att avsändaren till försändelsen var "Snigelshopen" så hade man ju förväntat sig att det skulle gå riktigt lå-å-å-å-ngsamt (hahaha). Men det gjorde det alltså inte. Beställd på söndagen, hämtad på onsdagen. Återstår nu bara att se om den funkar lika bra i verkligheten som i reklamen, men än finns det ju inga mördarsniglar (eller finns gör de ju, men i dvala och ej till någon större förtret). Förväntningarna är skyhöga.
Lite lustigt dock att "ett utlämningsställe nära dig" råkade vara Don Corleones bageri som jag bloggade om i ett annat liv 2007. Nu är det ju över fem år sen jag flyttade ut på landet, så jag fattar inte riktigt hur försändelsen har hamnat där? Har aldrig handlat någonting från "Snigelshopen" innan, så det kan ju inte vara några gamla uppgifter som ligger kvar och skräpar i systemet. Jaja, det var inte hela världen eftersom jag jobbar bara ett stenkast därifrån.
Att gå in på köpcentrat där bageriet ligger är lite som att träda in i en annan värld, då detta ligger i anslutning till ett såkallat miljonprogramsområde. Där sitter arbetslösa karlar från jordens alla hörn och spelar kort dagarna i ända, lugnt och stillsamt så det är inte så att man går dit med livet som insats (som vissa verkar tro). För ett tag sedan var det någon som tog upp att man borde jobba för att det skulle finnas en naturlig samlingsplats där även för kvinnor. Men då var det väl någon lättkränkt djävla viting som uttalade sig i lokalpressen? (är lite osäker på källan här) och tyckte att nu gick väl ändå jämställdheten lite väl långt. Skulle vi liksom lägga våra heliga svenska skattepengar på att några kärringar i slöja skulle ha någonstans att gå om dagarna?
Ibland får man bara sån lust att döda, slakta, mörda. Och nu syftar jag inte längre på mollusker som äter upp min sallad och snuvar mig på en årsskörd av vaxbönor och haricot verts.
torsdag 26 februari 2015
tisdag 24 februari 2015
Twin Peaks 2015, the fikarum edition
Jag och Marcus pratar om den nya tv-serien Jordskott.
Jag: Nej, jag har inte sett del 2 än, ska se den ikväll. Men vet du, jag började kolla på Twin Peaks igen!
Marcus: Den gamla?
Jag: Ja, det var jätteroligt. Det var mycket med telefoner kan man ju säga. Typ: Laura är inte hemma, var kan hon vara, vi ringer Bobby. Nej, vi kan inte ringa Bobby direkt för han är och tränar, så vi får ringa hem till hans föräldrar och sen till någon telefon i skolans gympasal, och sen: vi måste ringa Leland Palmer, var är han, vi måste ringa hotellet och det var växeltelefonister som satt och kopplade samtal hit och dit. Det hade ALDRIG gått att spela in en sån tv-serie idag.
Marcus: Idag hade det bara blivit: Var är Laura, hon svarar inte i telefonen, nähä, hon är död.
Jag: Och sen hade de använt en sån där hitta-iphone-app och så hade de hittat henne direkt.
Marcus: Det hade inte blivit någon lång tv-serie...
Jag: Ett avsnitt, trettio minuter. Inklusive reklam!
Än har inte David Lynch hört av sig för att be mig och Marcus att hjälpa till med uppföljaren. Konstigt.
Jag: Nej, jag har inte sett del 2 än, ska se den ikväll. Men vet du, jag började kolla på Twin Peaks igen!
Marcus: Den gamla?
Jag: Ja, det var jätteroligt. Det var mycket med telefoner kan man ju säga. Typ: Laura är inte hemma, var kan hon vara, vi ringer Bobby. Nej, vi kan inte ringa Bobby direkt för han är och tränar, så vi får ringa hem till hans föräldrar och sen till någon telefon i skolans gympasal, och sen: vi måste ringa Leland Palmer, var är han, vi måste ringa hotellet och det var växeltelefonister som satt och kopplade samtal hit och dit. Det hade ALDRIG gått att spela in en sån tv-serie idag.
Marcus: Idag hade det bara blivit: Var är Laura, hon svarar inte i telefonen, nähä, hon är död.
Jag: Och sen hade de använt en sån där hitta-iphone-app och så hade de hittat henne direkt.
Marcus: Det hade inte blivit någon lång tv-serie...
Jag: Ett avsnitt, trettio minuter. Inklusive reklam!
Än har inte David Lynch hört av sig för att be mig och Marcus att hjälpa till med uppföljaren. Konstigt.
söndag 22 februari 2015
Mördare av mördarsniglar
Vi lider av mördarsniglar. Ja, kanske inte just exakt punkt nu, men det är väl bara en tidsfråga innan de börja kräla fram ur lövhögar och annat och föröka sig av hjärtans lust.
Minns förr, innan det fanns mördarsniglar. Då tyckte man att åker- och trädgårdssniglar var ett bekymmer, men det är ju fan i mig ingenting mot den misär som mördarsniglarna åstadkommer. Mot de förra hade man åtminstone en rimlig chans, mot de sistnämnda är man om inte dödsdömd så åtminstone rätt så i underläge. Man plockar och plockar. Vi har nästan 2000 kvadratmeter tomt och man kan lätt plocka flera hundra sniglar vid ett och samma tillfälle. Nästa dag är det fan i mig minst lika många igen. Förra året tänkte jag att nu djävlar är det jag eller sniglarna, så mot mina principer köpte jag järnfosfat och strödde ut (principen var: inga bekämpningsmedel i trädgården, men järnfosfat är ju åtminstone inte giftigt för andra än för sniglar). Men man kan ju inte täcka 2000 kvadratmeter med järnfosfat varenda gång det har regnat, då hade man ju fått skaffa en sån där silo som finns på bondgårdar och börja beställa hem bulktransporter från Lantmännen. Känns väl inte riktigt görbart om ni frågar mig.
Men nu i år är jag laddad. Har beställt en såkallad snigelplockare (en av de trista sakerna med att plocka mördarsniglar är att man måste kröka rygg som om man var en figur på Vincent van Goghs tavla Potatisplockarna. Och det låter sig kanske göras lite lättvindigt av någon ung och vital person, men när man som jag och min man har uppnått en slags motvillig medelålder så är inte kroppen med på vad som helst längre. I alla fall inte utan att protestera och hämnas på något sätt). Läget är ju som det är och även om man hatar mördarsniglar så har de väl ändå rätt att dö en hyfsat snabb och smärtfri död. Så nu har jag hittat en finurlig grej som plockar, klipper sönder och deponerar mördarsnigeln i en plastpåse som man sedan bara knyter ihop och slänger i soporna. Allt utan att man behöver böja sig eller vidröra det slajmiga (allvarligt? Har ni fått mördarsnigelslem på händerna någon gång? Det är fan i mig nästan OMÖJLIGT att tvätta bort, det krävs liksom skrubbning med grova sidan av en Scotch-Brite-svamp och löjliga mängder varmt vatten och tvål). Hoppas den funkar. Jag har annars inga skrupler mot att helt sonika sätta en tung träsko på mördaren och vrida till, det tråkiga med den metoden är att det blir en massa snigelkadaver som hundarna tycker är fint att rulla sig i när de, kadavren, uppnått en viss grad av mognad och odör. Alltså måste man plocka upp och allvarligt, det finns roligare saker att göra än att skyffla upp döda sniglar.
Ska även handla extragrovt slippapper på rulle och spika på pallkragarna, för då ska det enligt uppgift riva och raspa såpass oskönt mot mördarsnigelmagarna så att de då inte ska tycka att min plocksallad är mödan värd. Det återstår dock att se. Nu djävlar är det hur som helst krig.
Minns förr, innan det fanns mördarsniglar. Då tyckte man att åker- och trädgårdssniglar var ett bekymmer, men det är ju fan i mig ingenting mot den misär som mördarsniglarna åstadkommer. Mot de förra hade man åtminstone en rimlig chans, mot de sistnämnda är man om inte dödsdömd så åtminstone rätt så i underläge. Man plockar och plockar. Vi har nästan 2000 kvadratmeter tomt och man kan lätt plocka flera hundra sniglar vid ett och samma tillfälle. Nästa dag är det fan i mig minst lika många igen. Förra året tänkte jag att nu djävlar är det jag eller sniglarna, så mot mina principer köpte jag järnfosfat och strödde ut (principen var: inga bekämpningsmedel i trädgården, men järnfosfat är ju åtminstone inte giftigt för andra än för sniglar). Men man kan ju inte täcka 2000 kvadratmeter med järnfosfat varenda gång det har regnat, då hade man ju fått skaffa en sån där silo som finns på bondgårdar och börja beställa hem bulktransporter från Lantmännen. Känns väl inte riktigt görbart om ni frågar mig.
Men nu i år är jag laddad. Har beställt en såkallad snigelplockare (en av de trista sakerna med att plocka mördarsniglar är att man måste kröka rygg som om man var en figur på Vincent van Goghs tavla Potatisplockarna. Och det låter sig kanske göras lite lättvindigt av någon ung och vital person, men när man som jag och min man har uppnått en slags motvillig medelålder så är inte kroppen med på vad som helst längre. I alla fall inte utan att protestera och hämnas på något sätt). Läget är ju som det är och även om man hatar mördarsniglar så har de väl ändå rätt att dö en hyfsat snabb och smärtfri död. Så nu har jag hittat en finurlig grej som plockar, klipper sönder och deponerar mördarsnigeln i en plastpåse som man sedan bara knyter ihop och slänger i soporna. Allt utan att man behöver böja sig eller vidröra det slajmiga (allvarligt? Har ni fått mördarsnigelslem på händerna någon gång? Det är fan i mig nästan OMÖJLIGT att tvätta bort, det krävs liksom skrubbning med grova sidan av en Scotch-Brite-svamp och löjliga mängder varmt vatten och tvål). Hoppas den funkar. Jag har annars inga skrupler mot att helt sonika sätta en tung träsko på mördaren och vrida till, det tråkiga med den metoden är att det blir en massa snigelkadaver som hundarna tycker är fint att rulla sig i när de, kadavren, uppnått en viss grad av mognad och odör. Alltså måste man plocka upp och allvarligt, det finns roligare saker att göra än att skyffla upp döda sniglar.
Ska även handla extragrovt slippapper på rulle och spika på pallkragarna, för då ska det enligt uppgift riva och raspa såpass oskönt mot mördarsnigelmagarna så att de då inte ska tycka att min plocksallad är mödan värd. Det återstår dock att se. Nu djävlar är det hur som helst krig.
Jag älskar söndagar
Eller ja, alla lediga dagar är ju mer eller mindre göttedagar. Fan vad jag längtar till pensionen när man får vara ledig, fri som fågeln, göra vad man vill JÄMT. Synd att det är cirka 20 år dit. Ej överskådlig framtid om man säger. Men de här söndagarna som är som idag: Man har stigit upp tidigt (p g a en viss tax som envisas med att hoppa omkring i sängen och tjoa HURRA, DET ÄR MORGON, VAKNA NU ALLESAMMANS när man som bäst stilla låter sig vaggas uti Morfei armar. Det GÅR att få honom (Remus, ej Morfeus) att somna om, men under den proceduren hinner jag oftast vakna och då är det lika bra att gå upp), man har ätit frukost, gått långpromenad med hundarna, kommit hem, bakat bröd, ätit lunch, löst korsord i DN och sen sitter man här med fötterna på bordet i den bästa fåtöljen framför kaminen och glor ut genom putsade (av Eriks Fönsterputs) rutor på naturreservatet som badar i vårsol. SÅ DJÄVLA GÖTT. Ville bara säga det, hejdå.
fredag 20 februari 2015
Saliga äro de lättkränkta
För ett par veckor sen var jag på teater och såg Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, (en fantastisk bok av Mark Haddon som nu har blivit en pjäs där Hildings bror Versus har en roll, (dock inte, som jag först trodde, som hunden som det hände något besynnerligt med, men det finns fler hundar i denna berättelse). Det ville man ju inte missa, förutom att jag var nyfiken på hur det skulle gå att göra en pjäs av denna rätt så speciella bok. Svar: Det gick bra. Det gick för djävla bra. Ni som bor i Skåne, gå och se denna pjäs, det är fan i mig en order).
Jag hatar att köra bil i städer där jag inte hittar. Pjäsen visades i Lund, och för er som inte känner till det så är Lund verkligen ett rövhål att köra bil i. En massa enkelriktade knöliga kullerstensgator som inte leder någonstans annat än till andra enkelriktade knöliga kullerstensgator, och det finns ingen att fråga för alla man möter ute på gatorna är nyinflyttade studenter som möjligtvis kan vägen till Smålands Nation, men det är ju aldrig dit man ska. Men inför det här besöket hade jag gjort noggranna efterforskningar. Från avfarten på motorvägen så skulle det bara vara att köra raka spåret in till Mårtenstorget och där kan man parkera och sen ligger teatern bara ett stenkast därifrån. Så enkelt kan det väl helt enkelt inte vara? Nä, mycket riktigt. Det visade sig att det inte bara var jag som hade tänkt denna listiga tanke om var man lämpligast ställer bilen en söndag eftermiddag i Lund. Mårtenstorget var knökfullt, så jag fick panikköra runt i smala medeltida gränder med ett blodtryck som i raskt tempo närmade sig helt ohälsosamma nivåer, och när jag till sist hittade en tom ruta att ställa bilen i visste jag inte var jag var någonstans utan fick peta igång Google Maps i telefonen för att hitta till teatern och sedan gå med mobiltelefonen utsträckt framför mig som om jag tillhörde av någon forntida infödingsstam som ödmjukt försökte blidka den vite inkräktande mannen med gåvor.
Men det gick ändå bra till slut. Jag var dock "lite sen" enligt mina mått mätt. Pjäsen började klockan 16.00 och jag kom dit 15.52, men hade mina parkeringsplaner gått i lås så hade jag varit där kanske 15.40 eftersom jag hatar att stressa. I alla fall. Fram kom jag ju, och jag hade till och med kommit ihåg att memorera gatan-där-jag-ställde-bilens namn så att jag skulle hitta tillbaks till den sen.
Det var jättekö till garderoben, men de som jobbade där var flinka och raska så det gick ändå rätt så kvickt. Framför mig stod två välskräddade kärringar som såg ut att vara från socialgrupp ett och som kanske hade tänkt att de skulle avrunda en strävsam vecka som omfattat både Rotarymiddagar och bridgeaftnar med att lapa i sig lite kultur sådär på söndagseftermiddagen. De lämnade in sinapersianpälsar ytterplagg (vet faktiskt inte riktigt vad en persianpäls är, men det låter rikt och passande), betalade, fick en bricka. Sen går ju vilken normalt funtad människa som helst ÅT SIDAN och låter de andra människorna som står och trampar i kön bakom komma fram. Eller hur? Men inte de här exemplaren på misslyckad evolution. De stod lugnt kvar i trängseln framför disken, till synes helt omedvetna om att folk ville fram och få lämna in sina kläder. Den ena slog upp programmet och började famla efter läsglasögonens senilsnöre för att läsa någon oerhört viktig information om pjäsen hon stod i begrepp att se. Den andra öppnade handväskan, tog upp en kam och började piffa till frisyren eftersom en mild midvintervind hotade att ha flyttat på några hårstrån. Båda tittade med härsken min på mig när jag trängde mig fram med jackan i handen och ett så syrligt URSÄKTA MIG att pH-skalan inte riktigt räcker till för att beskriva.
Allvarligt. Hur är folk egentligen funtade? Blir så djävla trött att jag är på god väg att förvandlas till Michael Douglas' karaktär i Falling Down. Kötta loss med ett basebollträ bland idioter och ställa saker tillrätta. Dock: vill helst ej bli skjuten av en töntig polisman vid namn Prendergast mot slutet av min fantastiska dag då folk ska få vad de förtjänar.
Jag hatar att köra bil i städer där jag inte hittar. Pjäsen visades i Lund, och för er som inte känner till det så är Lund verkligen ett rövhål att köra bil i. En massa enkelriktade knöliga kullerstensgator som inte leder någonstans annat än till andra enkelriktade knöliga kullerstensgator, och det finns ingen att fråga för alla man möter ute på gatorna är nyinflyttade studenter som möjligtvis kan vägen till Smålands Nation, men det är ju aldrig dit man ska. Men inför det här besöket hade jag gjort noggranna efterforskningar. Från avfarten på motorvägen så skulle det bara vara att köra raka spåret in till Mårtenstorget och där kan man parkera och sen ligger teatern bara ett stenkast därifrån. Så enkelt kan det väl helt enkelt inte vara? Nä, mycket riktigt. Det visade sig att det inte bara var jag som hade tänkt denna listiga tanke om var man lämpligast ställer bilen en söndag eftermiddag i Lund. Mårtenstorget var knökfullt, så jag fick panikköra runt i smala medeltida gränder med ett blodtryck som i raskt tempo närmade sig helt ohälsosamma nivåer, och när jag till sist hittade en tom ruta att ställa bilen i visste jag inte var jag var någonstans utan fick peta igång Google Maps i telefonen för att hitta till teatern och sedan gå med mobiltelefonen utsträckt framför mig som om jag tillhörde av någon forntida infödingsstam som ödmjukt försökte blidka den vite inkräktande mannen med gåvor.
Men det gick ändå bra till slut. Jag var dock "lite sen" enligt mina mått mätt. Pjäsen började klockan 16.00 och jag kom dit 15.52, men hade mina parkeringsplaner gått i lås så hade jag varit där kanske 15.40 eftersom jag hatar att stressa. I alla fall. Fram kom jag ju, och jag hade till och med kommit ihåg att memorera gatan-där-jag-ställde-bilens namn så att jag skulle hitta tillbaks till den sen.
Det var jättekö till garderoben, men de som jobbade där var flinka och raska så det gick ändå rätt så kvickt. Framför mig stod två välskräddade kärringar som såg ut att vara från socialgrupp ett och som kanske hade tänkt att de skulle avrunda en strävsam vecka som omfattat både Rotarymiddagar och bridgeaftnar med att lapa i sig lite kultur sådär på söndagseftermiddagen. De lämnade in sina
Allvarligt. Hur är folk egentligen funtade? Blir så djävla trött att jag är på god väg att förvandlas till Michael Douglas' karaktär i Falling Down. Kötta loss med ett basebollträ bland idioter och ställa saker tillrätta. Dock: vill helst ej bli skjuten av en töntig polisman vid namn Prendergast mot slutet av min fantastiska dag då folk ska få vad de förtjänar.
torsdag 19 februari 2015
True Detective
Denna serie har man ju hört talas om. Fast jag har nog kanske lite blandat ihop den med True Blood och tänkt att näe, inte en till djävla vampyrhistoria. Inte för att jag har sett så många, men det känns rätt gjort och därför började inte min puls att slå hårdare när folket i fikarummet på jobbet började prata om True Detective, först att den skulle visas och sedan att den hade varit. GUD SÅ BRA, var det samlade omdömet, och då tänkte jag att jamen det var ju typ flera år sen jag hörde talas om den (efter en googling såg jag att den hade premiär 2014, så jag blandar nog återigen ihop den med någon vampyrserie), så det måste ju vara typ säsong hundrafemtioåtta och det orkar man ju inte ta tag i.
Så var det ju alltså inte fallet (HÖ HÖ HÖ), utan första avsnittet av första säsongen låg och gäckade på SVT Play och igår bänkade vi oss framför densamma. Och efteråt stämde vi in i fikarumspanelen: GUD SÅ BRA. En som min man kände hade sagt att man fick "ge det några avsnitt", men det tyckte inte vi, vi föll direkt. Gillade Rust Cohle mest, vet inte vad det säger om mig som alltid verkar ta till mig såna där introverta och lite missanpassade karaktärer, men så länge det bara är på tv kan man nog leva med det. Hade väl däremot varit värre om hela ens bekanskapskrets hade bestått av svåra personer som inte kan umgås och helst pratar om jättenördiga saker som ingen annan uppskattar. Eh. Lite som jag kanske. Fast än har inget som jag har åkt med bett mig att bilen ska vara "en plats för tystnad och eftertanke", men det är väl bara en tidsfråga kanske.
Rolig detalj: Vi har en nästan exakt likadan krona hemma (fast vår är av renhorn istället för hjort) som mordoffret hade fastbundet på huvudet. Planerar nu att börja begå ritualmord och gäcka polisen med skumma installationer när man nu helt ovetande satt inne med svincool rekvisita. NÄDÅ, SKOJAR BARA.
Känns i alla fall bra att ha två serier att följa nu när vi är lite mellan säsongerna.
Så var det ju alltså inte fallet (HÖ HÖ HÖ), utan första avsnittet av första säsongen låg och gäckade på SVT Play och igår bänkade vi oss framför densamma. Och efteråt stämde vi in i fikarumspanelen: GUD SÅ BRA. En som min man kände hade sagt att man fick "ge det några avsnitt", men det tyckte inte vi, vi föll direkt. Gillade Rust Cohle mest, vet inte vad det säger om mig som alltid verkar ta till mig såna där introverta och lite missanpassade karaktärer, men så länge det bara är på tv kan man nog leva med det. Hade väl däremot varit värre om hela ens bekanskapskrets hade bestått av svåra personer som inte kan umgås och helst pratar om jättenördiga saker som ingen annan uppskattar. Eh. Lite som jag kanske. Fast än har inget som jag har åkt med bett mig att bilen ska vara "en plats för tystnad och eftertanke", men det är väl bara en tidsfråga kanske.
Rolig detalj: Vi har en nästan exakt likadan krona hemma (fast vår är av renhorn istället för hjort) som mordoffret hade fastbundet på huvudet. Planerar nu att börja begå ritualmord och gäcka polisen med skumma installationer när man nu helt ovetande satt inne med svincool rekvisita. NÄDÅ, SKOJAR BARA.
Känns i alla fall bra att ha två serier att följa nu när vi är lite mellan säsongerna.
onsdag 18 februari 2015
Jordskott
Har kollat på första avsnittet av Jordskott nu (eftersom ordinarie sändningstid är kl 21.00 en vardagskväll är den ju inget för en medlem av den såkallade SÖMNSEKTEN som jag tydligen tillhör, men tack SVT Play) Såg fram jättemycket mot den, "en svensk Twin Peaks" måste ju bara vara jättebra om man som jag både gillar svenska tv-deckare OCH Twin Peaks, men nu känner jag mer...eh, NJA? När jag tänker mig "en svensk Twin Peaks" så tänker jag mig ett traditionellt mordfall med någon slags övernaturlig och rätt läskig twist och där saker och ting verkligen inte är vad de ser ut att vara på ytan. INTE att man ska copypaste:a en massa detaljer som till exempel en polis som lyriskt utgjuter sig om att det här stället har den godaste pajen (fast hjortron istället för körsbär), visa klipp med timmerstockar som rör sig i slow motion (minus sågklingan från Packard Mill), en gammaldags skylt i trä ("Welcome to Twin Peaks"-kopia) vid infarten till den lilla orten Silverhöjd, samt att vissa människor beter sig helfnoskigt redan från början (t ex scenen med skrivaren i polishuset).
Så NJA. Det blev absolut inte kärlek vid första ögonkastet som det blev med Twin Peaks, men jag får väl "ge den en chans". Är sugen på att ha en tv-serie att följa och diskutera i fikarummet på jobbet, en serie som går på SVT och visas en gång i veckan och som inte kan sabbas av att någon osolidarisk fan har laddat ner en hel säsong och konstant ligger tio avsnitt före en i tid med stor risk för spoilers. Så kan man ju inte ha det.
Så NJA. Det blev absolut inte kärlek vid första ögonkastet som det blev med Twin Peaks, men jag får väl "ge den en chans". Är sugen på att ha en tv-serie att följa och diskutera i fikarummet på jobbet, en serie som går på SVT och visas en gång i veckan och som inte kan sabbas av att någon osolidarisk fan har laddat ner en hel säsong och konstant ligger tio avsnitt före en i tid med stor risk för spoilers. Så kan man ju inte ha det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)