Lita inte på någon

Har läst Lita inte på någon av TM Logan. Detta är handlingen:

Två främlingar, ett barn och ett ögonblick som förändrar allt...
Ellen försöker bara hjälpa en främling. Det är så det börjar: ge några minuters andrum åt en stressad ung mamma som sitter mittemot henne på tåget. Att hålla barnet en kort stund medan kvinnan tar ett viktigt telefonsamtal.
Fem minuter går.
Tio.
När tåget stannar vid en station ser Ellen mamman skynda bort på perrongen utan att ens slänga en blick åt sitt barn. Ellen ska precis ropa efter hjälp när hon upptäcker en lapp i barnets väska, tre desperata rader slarvigt antecknade på en pappersbit:
Snälla skydda Mia.
Lita inte på polisen.
Lita inte på någon ...

Jag tyckte det här var en hyfsad berättelse. Bitvis rätt spännande och med en twist på slutet som jag inte såg komma, men jag tyckte karaktären Ellen var alldeles för överdriven, bara för att man har ett förflutet i flottan så får det väl ändå finnas en gräns för hur mycket man tål och hur driftig och uthållig man kan vara när man är jagad till livet bärandes på ett barn (bara det är ju jobbigt) med glasskärvor i fötterna (funkar kanske för John McClane i Die Hard men knappast någon annan). Den här boken får tre IVF-behandlingar av fem möjliga.  

Chasing the sun

I morse var det alldeles OTROLIGT svårt att ta sig ur sängen, men nu är det i alla fall sista dagen innan semestern. Kanske årets bästa dag, hehehe. Det är ju i alla fall en göttig känsla som infinner sig när veckor av obruten ledighet fortfarande ligger helt framför en och möjligheterna till frihet och lättja till synes är oändliga. Sen att man är tillbaks i i grottekvarnen igen efter en grisblinkning behöver vi ju inte låtsas om. 

Igår var det händelselöst på jobbet, åkte hem och gick drygt 7 kilometer med hundarna. När vi var nästan hemma började det regna (äntligen!), först ett lätt duggregn som sedan utvecklades till ett rejält skyfall men då hade vi hunnit in så det gjorde ju ingenting.

Städade, åt kvällsmat och sedan slappade jag i soffan med en bok. Min man fick ett ryck och skulle steka upp några frysta hamburgare som han köpt på extrapris för hundra år sedan och som legat i frysen sedan dess. Min man är mycket för att handla på extrapris (bra), men inte så mycket för att ha en plan för det han köper (mindre bra) utan han kan komma hem med i princip vad som helst som det sitter en orange prislapp på oavsett om det är något vi brukar äta eller ej och sen känns det som (fast det förnekar han) att han förväntar sig att jag ska ta hand om det. Hamburgare för mig är någonting man antingen får i lön när man hjälper till i sin förening, köper på något evenemang för att stötta ett random föreningsliv, en nödlösning till lunch när man är på språng eller något man beställer på krogen när inget annat på menyn verkar lockande. Det är absolut gott, men liksom inget jag känner för att stå och laga till hemma. Men nu blev det alltså av, jag hade redan när det påtalades deklarerat att jag inte var intresserad av att äta nämnda hamburgare eftersom jag redan ätit kvällsmat.
Det är inte som att min man inte kan laga mat, men han gör det otroligt sällan och jag vet ingen som är så omständlig i köket som han. Varenda låda ska öppnas, varenda pinal som eventuellt skulle kunna komma till nytta ska fram och det är inte som att han liksom diskar och plockar undan lite efterhand som normala människor gör, utan varje ledig yta blir belamrad med grejer så att det ser ut som en bomb har slagit ner. Dessutom ska han alltid spela  (i mina öron) skitdålig musik jättehögt under tiden. Såna stunder kan jag verkligen sakna att bo ensam, men man får ju ta det onda med det goda och han klagar aldrig när jag spelar flummig pilatesmusik och tränar i matrummet. 

Gick och lade mig, men sov sisådär. Hade ju trott att regnet skulle göra att det blev lite svalare, men det var väl tveksamt om det blev så värst mycket skillnad. I morse när jag steg upp var det 17 grader och enligt prognosen är det 50 % sannolikhet för regn i eftermiddag. Eftersom jag planerat att springa så kommer det väl att vara blå himmel, sol och minst 25 grader i skuggan så jag lämnar det eventuellt lite öppet för jag är inte jättesugen på att upprepa tisdagens upplevelse. 

Har beställt ett par nya ridbyxor! När jag återupptog ridningen 2017 så köpte jag ett par Pikeur Candela som uppfyllde exakt alla mina krav på god komfort med hög midja och helskoning i någonting som i alla fall inte var silikon, som ju är det nya svarta men som jag egentligen inte gillar eftersom jag tycker det blir för mycket friktion av det. Denna modell är klassisk och har nog sett likadan ut "alltid", vilket innebär att den funkade utmärkt till dess att mobiltelefoner blev stora som Aladdinaskar och inte längre fick plats i fickorna. Är extremt osugen på att ha min telefon liggande obevakad medan jag rider, har inte heller lust att be ridläraren hålla ett öga på ens telefon under tiden som en del gör, så därför kastade jag in handduken och övergav jag mina Pikeur Candela till förmån för något annat märke med silikonskoning som jag alltså inte ens en gång från början ville ha. Men nu har klassiska Pikeur Candela börjat säljas i uppgraderad modell med benficka! Och helskoning i mocka, eller i alla fall något mockaliknande, ej silikonbaserat. Har gått och sugit på den karamellen ett tag men bestämde mig igår för att DETTA ÄR JAG VÄRD (som så mycket annat, hahaha) och då var det lite rea också, så det var ju inte så dumt. 

Idag är planen att jobba det sista innan semestern och sedan kanske eventuellt då springa en runda om inte vädret blir för djävla outhärdligt. Annars får det väl bli en promenad, tänker jag. Ska till bibblan och lämna och hämta böcker också, plus åka ut en sväng till stallet för att lämna lite grejer. Och sen blir det tre, två, ett, s-e-m-e-s-t-e-r. Men först en arbetsdag till, nu kör vi hela vägen in i kaklet.  

I'm gonna free fall out into nothin'

Igår var en rätt alldaglig dag. Det var också min födelsedag, men det är ju likamed alldaglighet för min del. När man var liten så var väl jul och födelsedag årets absoluta höjdpunkter som man såg fram mot i månader, nu kan man med lätthet vara utan både det ena och det andra. Ingen på jobbet visste om att jag fyllde år utom min chef (och det enbart för vårt HR-system skickar ut påminnelser till alla chefer när någon av deras undersåtar fyller år) som skickade ett grattismeddelande i Teamschatten. Men i övrigt var det som en helt vanlig dag, och det tycker jag är väldigt skönt. 

Fick ett mail från Willys att de p g a ovan nämnda tilldragelse skänkte mig en kladdkaka. Det är väl inget  som jag i normala fall köper, men nu blev jag girig och kände att de där 25 kronorna som den kostade tillhörde mig på något sätt. Kom hem efter väl förrättat värv, gick ut med hundarna, kände mig alldeles otroligt seg. Det är väl nu när semestern är inom räckhåll och man börjar slappna av kanske? Har även tyckt att det har varit oerhört motigt att ta sig ur sängen på morgnarna den här veckan. Men två dagar till och sen väntar flera veckor med sovmorgon.

Skulle egentligen tränat något tabataliknande igår, men var som sagt otroligt SEG så det tog emot väldigt. Gjorde min fotrehab och sedan hittade jag ett lugnt benpass som jag körde istället, plus lite yinyoga. Det fick banne mig räcka. Gick sedan ut i trädgården i förhoppningen att kunna locka in hönsen i hönsgården lite tidigare för att kunna ligga som en död säl i soffan resten av kvällen och slippa gå ut en gång till sen, men genvägar äro senvägar, det är ju sen gammalt. Dom dumma kycklingarna hade gått genom staketet till grannen igen, och Elizabeth mötte mig med något som bara kan uttolkas som uppgivenhet i blick. Man skulle ju kunna tycka att vår vildvuxna, frodiga och mångfaldiga trädgård skulle vara ett bättre tillhåll för växande ungdom än grannens golfgreen till gräsmatta, men det tycker uppenbarligen inte dom utan de sprätte runt där som om de ägde stället. Lockade med mat men då är det som att de inte fattar det är lika lätt att gå genom staketet på tillbakavägen som det är att gå dit, för det är ett evinnerligt åmande och springande fram och tillbaka innan de till slut bestämmer sig för DEN RÄTTA PLATSEN för detta och kastar sig igenom som om livet hängde på det. Är för fan värre än plattform 9 3/4 i Harry Potter. Sen var alla hönsen inne trodde jag, men då visade det sig att den flaxigaste Cream Legbarhönan som jag har döpt till Liselotte efter Ewa Frölings karaktär i Sista Dansen, var nere i trädgårdslandet. Det är inhägnat och enda gången de andra hönsen har varit därinne är när grinden råkat vara öppen, men Liselotte har en annan agenda och flaxar ogenerat över staketet dagligen och stundligen, och ser det väl som någon form av bonus agreement. Dock brukar hon flaxa tillbaka när hon ser att det vankas mat, men inte igår. Öppnade hönsgården igen och gick för att fösa in henne, och då började de andra hönsen gå ut igen. STÖN. Jaja, till sist var alla inne och jag kunde gå in och slänga mig i min älskade soffa. Sen åt jag och min man kladdkakan från Willys som faktiskt var helt okej. Pratade sedan i telefon med min bror en stund och sen var det läggdags. 

Idag händer väl inget speciellt. Torsdagar är ju städdag, igår när jag pratade med min bror så kom vi in på det där med hur skönt det är att ha rutiner och regler så att man vet vad man ska göra och när man ska göra det. Fast det låter ju förfärligt trist, påpekade min bror och det gör det ju, tänk om man visste det när man var liten och trodde att när man är vuxen så får man bestämma allt själv och göra precis som man vill, och så visar det sig att sanningen är att man frivilligt har schemalagt i stort sett all sin vakna  lediga tid och begreppet "läggdags" inte alls är så dåligt som man tyckte när vuxna människor bestämde att det var det precis när Ärliga blå ögon skulle börja rulla på den svartvita tv-apparaten i vardagsrummet. För Gud vad lite det skulle bli gjort om man varje dag liksom hmm...vad känner jag för att göra idag då?, utan ska man springa på tisdagen så springer man på tisdagen den runda man bestämt för flera dagar sedan och det oavsett väder och hur trött man känner sig. Och ska man städa på torsdagen så städar man på torsdagen istället för att invänta ett städryck som aldrig kommer att infinna sig, i alla fall inte i vårt hem. Sån har man alltså blivit, kunde jag konstatera den dagen då mitt femtiosjunde jordsnurr hade passerat. Det kunde väl för allt i världen ha varit värre. 

Before the boat had hit the water, the whale's tail came up and caught her

 Igår var sannolikheten för regn 90 % och då tänkte jag att det blir ju perfekt med lite lugn och fin intervallträning efter jobbet. Det var 20 grader varmt redan när jag steg upp klockan fyra och hela förmiddagen var det mulet och kändes som att regn och åska hängde i luften, men så fort jag hade slutat jobba och dragit på mig springkläderna så stack de där 10 % fram sitt bleka tryne och adderade sol och blå himmel till de där 28 graderna varmt som jag hade hoppats att regnet skulle ta udden av. Mörka moln lurade dock i horisonten så jag intalade mig att regnet var på väg samt kände att nä, men nu får det ändå bli AV, jag har sprungit så himla lite den här sommaren, men FY FAN vilken miserabel tur för de där mörka molnen gjorde ingen som helst nytta. Jag kan nog vara rätt så seg och ihärdig, men min akilleshäl är värme, då förvandlas det såkallade pannbenet till någon slags mjukost. Gick ändå hyfsat de första 2 kilometrarna för där var det lite öppet och blåste en del, men sen kom jag in i skogen där luften stod helt stilla och det var som att bli kokt i en kannibals gryta, och därefter ut på en grusväg där den omgivande vegetationen liksom kapslade in fukt och värme från den gassande solen så att det kändes som att det var dubbelt så varmt som de 28 grader som bara det är på tok för mycket. När jag i mycket makligt tempo tagit mig runt knappt 6 kilometer kändes det som att jag hade bestigit Mount Everest utan syrgas, inte för att jag har gjort det men jag har hört att det ska vara rätt jobbigt. 

Åkte hem och tog ut hundarna på en kort promenad, nu var det mulet och fläktade så det var ändå rätt skönt. Var sedan präktig och tränade både pilates och yinyoga, men sedan tog orken slut. Gick ut för att stänga in hönsen i hönsgården, då hade de dumma kycklingarna gått genom staketet och in till grannen. Mammahönan Elizabeth stod på sin sida av staketetet och väntade troget på att de skulle tröttna på att leva la dolce vita därinne, vilket de inte verkade vara jättesugna på och jag fick stå och skramla med hönsmat i en hink i typ en kvart innan de fattade vinken och tog sig tillbaka. 

Tror kycklingarna är av rasen Plymouth Rock. Min man, som var den som åkte iväg och köpte kycklingarna, kunde ju i efterhand inte för sitt liv komma ihåg namnet på rasen på utan levererade en ytterst luddig förklaring som i stort sett kunde passa in på vilken hönsras som helst, men nu har i alla fall de här kycklingarna börjat få fjädrar och ser typiskt Plymouth Rock-randiga ut. Av de ursprungliga sex kycklingarna dog två första dygnet, oklart varför men sånt händer, och en försvann spårlöst någon vecka senare, gissar på rovfågel eller katt, sånt händer också, men tre återstår. Jag köpte ju avelsägg av Plymouth Rock en gång, men den säljaren var mer än lovligt virrig så av totalt sju ägg så var det bara två som var Plymouth Rock och båda var tuppar. Tyvärr tror jag att de här också är tuppar, men vi har ju för all del tillräckligt många höns så det är ju inte hela världen, köpte ju kycklingarna för att få Elizabeth att sluta ruva. 

Lillemor, den höna som ursprungligen lade sig att ruva någon gång i våras och som också triggade igång Elizabeth som sedan helt fräckt tog över hennes ägg, fick ju ett gäng avelsägg samtidigt som Elizabeth fick kycklingarna, men Lillemors modersinstinkter är kanske inte riktigt vad de borde vara för hon har irrat än hit och än dit i sina ambitioner. När superhönsmamman Ulrika har ruvat så har det hänt att andra hönor klämt sig ner i samma rede för att värpa (det finns flera reden men vissa är envisa med att de ska värpa i JUST DET), men då har Ulrika bara legat kvar. När samma sak hände med Lillemor så lämnade hon redet, men istället för att gå tillbaka när det var ledigt så gick hon och lade sig lite varsomhelst. Flyttade ju henne sedan till en kattbur, men det hände flera gånger att jag hittade hennes (dyra) avelsägg kalla och övergivna medan Lillemor låg någon annanstans och tryckte. Vi funderade ett tag på att åka och köpa kycklingar även till henne, men så helt plötsligt var hon ute i trädgården och valsade omkring med de andra hönsen så nu verkar det som att den här ruvlusten börjar klinga av, även om hon fortfarande gärna ligger och trycker i något rede emellanåt. Jaja. Det ger sig väl med tiden.

Idag är planen: jobba, träna, inte så mycket mer. Kanske bege mig ut i skogen och plocka hallon dårå, det blev ju inte av igår pga jättevärmen. Idag ska det väl i alla fall vara hyfsat normalt väder? Vi får väl se hur det blir med den saken. 

B Wahlströms ungdomsböcker: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Spindelns gåta

Boken börjar dramatiskt med att deckarna är ute och åker i den Rolls Royce som de numera har obegränsad tillgång till livet ut (verkar det som), och håller på att krocka med en annan bil. Chauffören WORTHINGTON läxar upp föraren i den andra bilen som inte respekterade trafikstadgan, men denne hävdar självsäkert att PRINS DJARO alltid har förkörsrätt var han än befinner sig i världen (knepigt utgångsläge). Det visar sig att prinsen, som kommer från det dittills okända europeiska landet Varanien, är på statsbesök i USA och han tycker det är jättekul att få träffa några amerikanska grabbar i allmänhet och Tre Deckare i synnerhet så efter att ha bett om ursäkt för sin chaufför så bjuder han helt frikostigt med sig JUPITER, PETER och BOB till Disneyland där de alla roar sig kungligt (höhö). Men prins Djaros följeslagare HERTIG ROJAS är missnöjd med tilltaget och påpekar dessutom att det är inget mot vad HERTIG STEFAN kommer att bli. Hertig Stefan är Varaniens regent i frånvaro av Djaros fader som omkommit i en jaktolycka, men inte så länge till för snart blir Djaro myndig och ska krönas till kung (till Hertig Stefans stora förtret, förstår man så småningom). Efter en trevlig dag tillsammans på nöjesfältet så skiljs de åt, för Djaro har "förpliktelser" och därefter bär det av hem till Varanien igen för hans del.

Ett par dagar senare ringer självaste ALFRED HITCHCOCK och hintar i sannerligen kryptiska ordalag om att ett uppdrag är på gång för deckarna, och knappt hinner de lägga på luren förrän BERT YOUNG, en snubbe från självaste utrikesdepartementet, dyker upp på JONES' VRAK & STYCKEGODS och överlämnar en personlig inbjudan från prins Djaro att närvara vid kröningen. De unga präktiga deckarna ojar sig förstås över ifall föräldrarna ska tillåta en så lång resa ända till Europa, samt vad det kommer att kosta (ändå rimligt), men då visar det sig att amerikanska staten träder in och står för fiolerna eftersom de vill att det ska hållas ett vakande öga över Varanien eftersom man har på känn att det är "något på gång" där (något mindre rimligt scenario). Man misstänker att Hertig Stefan, premiärministern och HÖGSTA RÅDET har gaddat ihop sig mot prinsen och ska se till att det inte blir någon kröning utan snarare en statskupp, och vem är då bättre lämpad till ett sådant uppdrag än tre amerikanska tonåringar som ska vandra omkring på Varaniens gator och torg, låtsas vara turister men hålla ögon och öron öppna och rapportera allt misstänkt till Bert Young, allt via utrikesdepartementet tillhandahållna otroligt fiffiga walkie talkies med inbyggda i kameror och bandspelare. 

Sen bär det iväg till Europa! Prins Djaro möter upp för frukost i deckarnas rum i palatset. Den huslige Bob får syn på ett spindelnät som han avser att avlägsna men blir bryskt hindrad via en glidtackling från prinsen. Sedan får man veta att spindeln är Varaniens nationalsymbol, beroende på att back in the days (1600-talet) hade det varit revolution och dåvarande PRINS PAUL fick fly för sitt liv, han gömde sig hos en gatusångarfamilj och då var det så otroligt turligt att en spindel raskt vävde sitt nät över dörren bakom vilken han hölls gömd, så när soldaterna kom för att leta trodde de att dörren inte hade öppnats på evigheter (oslugt). Sen lyckades prinsen samla ihop sina anhängare genom att ringa i en speciell kyrkklocka, senare kallad prins Pauls klocka, kväsa upproret och bestiga tronen. Han lät även tillverka en spindel av silver som var så skickligt avbildad att man knappt kunde se skillnad på den och en riktig, som sedan dess varit både nationalsymbol samt en del av riksregalierna och enligt traditionen ska den bäras vid kröning. Nu visar det sig dessvärre att silverspindeln blivit stulen och ersatt med en kopia och hela kröningen riskerar att gå i putten på grund av det. Djaro misstänker att hertig Stefan ligger bakom och ber deckarna om hjälp att hitta spindeln, för utan den skulle det bli fiasko av alltihop. 

Sedan bär det iväg för turistande/spioneri och de får skjuts av prins Djaros motsvarighet till deckarnas Worthington, chauffören RUDY, som per omgående avslöjar att de är skuggade. Han släpper av dom i en park och säger att de ska gå och köpa ballonger av en "tös" som visar sig vara Rudys syster ELENA och som via förmodat telepatiska förmågor genast bekräftar att de är skuggade av en man och en kvinna. Deckarna sätter sig på en uteservering och beställer glass, strax kommer paret dit och slår sig i slang med dom och man fattar direkt att det är något lurt med dom för de tycks veta att deckarna är från Kalifornien fastän de inte sagt ett knyst om det. Jupiter hittar på att de ska gå och tvätta händerna och ber paret vakta deras kameror, men sätter i smyg igång den i kameran inbyggda bandspelaren (listigt). Paret ger sig sedan av, men när de lyssnar på inspelningen så visar det sig att paret är utsänt av någon "Freddie" för att luska kring deckarnas närvaro. Paret, som heter MAX och MABEL, tror dock inte att deckarna är deckare, men Freddie har dock hävdat att han tror att de jobbar åt CIA. Som tur är så är Max och Mabel sådär övertydliga som bara skurkar i ungdomsböcker kan vara och så att de raskt avslöjar att hela deras agenda handlar om att avstyra kröningen av Djaro, använda hertig Stefan som en "nickedocka" och själva ta makten över Varanien där de planerar att smälla upp casinon och spelhålor i en omfattning som skulle få Monte Carlo att framstå som en lekstuga, samt göra hela landet till ett skatteparadis för rika amerikaner och som om det inte vore nog med det vill de också riva upp alla utlämningsavtal så att rika brottslingar kan betala furstligt för att få gömma sig i Varanien. Det här är ju så ruskigt att deckarna avser att avlämna rapport till Bert Young per omgående.  

Rudy berättar under färden tillbaka till slottet att hans fader varit premiärminister tills hertig Stefan avsatte och fängslade honom, samt att det finns en hemlig motståndsrörelse: SPELMANSPARTIET (där alla är släkt i rakt nedstigande led till familjen som gömde prins Paul) där de under bilfärden passerar ett stort antal av dessa. Hertig Stefan är inte populär hos FÖLKET, men han har å andra sidan förbindelser med all massmedia så det är svårt för spelmännen att sprida sitt budskap men de kämpar på och verkar  liksom Rudy och Elena kunna förmedla otroligt mycket information bara genom ögonkontakt och nickningar.

Så fort deckarna kommer tillbaka till slottet rapporterar de till Bert Young som beordrar deckarna att komma till amerikanska ambassaden nästa dag för det här var allvarliga grejer. Och värre ska det bli!, för när den redige Bob ska ta fram en näsduk (vilken 14-ish-åring packar med sig näsdukar på en resa?) från byrålådan där han lagt sina näsdukar (vilken 14-ish-åring har med sig näsdukar i plural och lägger dom prydligt i en byrålåda?) så hittar han den stulna SILVERSPINDELN som någon uppenbarligen planterat där för att sedan kunna anklaga deckarna för att ha stulit den! Knappt har tanken snuddat dom så bankas det på dörren och barska röster kräver i både lagens och regentens namn att de ska öppna. Bob irrar planlöst omkring i rummet för att hitta ett gömställe till Silverspindeln, och plötsligt klättrar Rudy och Elena upp genom fönstret (lite anmärkningsvärt med tanke på att de bor i ett tornrum), och hjälper deckarns att fly med hjälp av rep som strategiskt knutits fast på lämpliga ställen. Tyvärr tappar Bob taget, dråsar i backen, slår i huvudet och tappar minnet och när de så småningom tagit sig i relativ säkerhet så kommer han inte ihåg var han gömde Silverspindeln (förargligt).
Deckarna håller sig gömda, sedan följer ett idogt letande efter Silverspindeln utan annat resultat än att de blir överrumplade av vakter som den lömske hertig Stefan har placerat ut lite här och där. Elena och Peter kommer undan, men Jupiter, Bob och Rudy åker fast och blir förda till FÖRHÖRSRUMMET, ett ruskigt ställe med historiska tortyrredskap som stegel och järnjungfru (hu!) där hertigen väntar och hotar lite med, men när deckarna varken kan eller vill avslöja var Silverspindeln är tar hertigen till det tunga gardet, ZIGENARGUBBEN ANTON, som stultar in från ingenstans och med hjälp av rök från magiska frön som han eldar upp  och som tydligen fungerar som något slags sanningsserum försöker han få ur dom var Silverspindeln finns, men tyvärr hjälper ju inte ens det mot Bobs minnesförlust. Hertig Stefan blir gramse och beordrar att varenda medlem i spelmanspartiet ska anhållas för statsfientlig verksamhet och för deckarna och Rudy väntar nu de djupaste fängelsehålorna! Som väl är finns det goda motståndsmän i vaktstyrkan så de lyckas fly och ta sig ner i Varaniens enormt vidlyftiga avloppssystem där Rudy som av en händelse råkar hitta som i sin egen ficka. Efter ett tag dyker Elena samt KUSIN DMITRI upp i en roddbåt (!), varpå de så småningom återförenas med Peter (som inte fick plats i båten). Dmitri har hört ett meddelande från premiärministern på radion där denne beordrar alla medborgare att lyssna på radio eller TV klockan 8.00, för då skulle det komma ett viktigt tillkännagivande och man kan ju lätt föreställa sig att det går ut på att hertig Stefan ska anklaga prins Djaro för att ha varit inblandad i en utländsk och mot Varanien illasinnad komplott och nu inte kommer på tal om att bli regent utan det kommer hertig Stefan att vara även fortsättningsvis.

Rudy, Elena och Dmitri beslutar att ledsaga deckarna till amerikanska ambassaden (landets angelägenheter får komma i andra hand). De tar sig upp ur avloppssystemet men det är ur askan i elden för hertig Stefan har vaktposter överallt på stan, och de får fly hals över huvud och barrikadera sig i en kyrka, vilket lägligt nog är samma kyrka som prins Pauls kyrkklocka finns, och den rådige Jupiter kommer då på att de kan ju ringa i den för att få varanierna att förstå att det är något lurt på gång. Klangen från prins Pauls klocka verkar finnas hårdkodat i alla varaniers DNA så de går man ur huse och ingen sitter framför radio- eller tv-apparaterna när premiärministern basunerar ut att de avslöjat ett kuppförsök där deckarna och Djaro varit inblandade. Spelmanspartiet och FÖLKET hinner dock inte mobilisera sig förrän vakter har brutit sig in i kyrkan så att klockorna tystnar och ännu en gång får deckarna syna insidan av Varaniens fängelsehålor! Men redan nästa morgon kommer Bert Young och berättar att FÖLKET förstått att prinsen var i fara eftersom klockan ringt, så slottet stormades och alla vakter blev beskedliga som lamm och bytte omedelbart sida, hertig Stefan och premiärministern arresterades, Rudys,och Elenas fader blev per omgående utsläppt ur fängelset och återinsatt som nygammal premiärminister, sammansvärjningen blev tillintetgjord och nu finns det egentligen bara ett smolk i den varaniska glädjebägaren och det är att Silverspindeln fortfarande är puts väck. Men den smarte Jupiter drar sig till minnes att han sett två spindlar i det där nätet som var i deras sovrum och det är ju solklart för alla och envar att två spindlar inte delar samma nät, så det var där Bob hade "gömt" spindeln precis när vakterna kom (listigt). Djaro blir så lycklig över att få tillbaks Silverspindeln att han  per omgående dubbar deckarna till riddare a Silverspindelns order, och gör dom dessutom till hedersmedborgare i Varanien (inte illa).
Alla de onda, inklusive skurkarna Max och Mabel, åkte fast och fick skaka galler, prins Djaro kröntes till regent i deckarnas närvaro men deras hjältedåd blev inte känt för allmänheten på grund av "diplomatiska orsaker". THE END.

When you choose the precious few

Igår var det en lugn dag på jobbet. Har bestämt mig för att den här sista veckan innan semestern kan man banne mig lägga ribban på good enough och inte mer. Har också bestämt mig för att få lite mer rörelse under mina timmar på jobbet. När jag jobbade operativt så var man mestadels på fötter från arla till särla och det var så man längtade efter att få sitta vid skrivbordet en liten stund. Nu sitter jag bara vid skrivbordet och att sitta på röven åtta timmar om dagen fem dagar i veckan kan ju inte vara helt och hållet bra i längden tänker jag. Ska därför försöka få till en rutin med ett par korta promenader runt gården under arbetsdagen. Gården är ungefär så stor som...en och en halv fotbollsplan kanske? så det är ju inga långrundor direkt utan mer bara för att bryta stillasittandet och få in lite ny luft i huvudet. Sånt som maniska kaffedrickare och/eller rökare automatiskt får när de går till kaffeautomaten och/eller rökrutan och det är det ju aldrig någon som säger nåt om, tänker jag när det ändå känns som att jag smiter från jobbet de där minuterna. Påminner om en bekant jag hade för en massa år sen, han jobbade på någon fabrik och där hade man en rökpaus i timmen. Det var kanske inte så att han var den ende som inte rökte, men alla utom han gick i alla fall iväg och satte sig i matsalen/rökrummet fem minuter varje timme. Han hade inte lust att sitta i den där Lützendimman, så när de andra gick iväg satt han kvar vid sin maskin och läste en bok istället. Och herredjävlar vilket liv det blev om det. Han menade på (med all rätt, anser jag) att han jobbade exakt lika mycket som alla andra, men produktionsledningen upplevde det som ett demonstrativt maskande och i det närmaste krävde att han skulle gå och sätta sig i rökrummet som alla andra. Ack, those were the days. 

Efter jobbet åkte jag, på uppdrag av min man, till Biltema för att köpa två stycken rörmojänger. Han skickade bild och artikelnummer och innan jag åkte från jobbet så kollade jag upp var på Biltema det fanns och med denna information och siktet inställt på BYGG 42 så tänkte jag att det här skulle väl gå i ett nafs. Men då hade jag inte räknat med Biltemas RÖTNA sätt att organisera saker på. De här rörmojängerna hette på biltemiska "avloppsböj, 45°, 75 mm" med artikelnummer 87-261. Kom fram till BYGG 42 med gott mod, scannade av hyllkanterna efter artikelnummer som man skulle kunna tro var i någon form av nummerordning. 87-259, 87-260, nu börjar det närma sig men nehe, nästa var 88-042. Var det kanske så att de istället var sorterade efter diameter?  32 mm, 40 mm, 50 mm men nehe, nästa var något slags förgreningsrör. Antal grader då? Det började lovande här med, 15°, 30°, HURRA 45° men nehe, då var det 50 mm diameter. Stod framför den där djävla BYGG 42 i vad som kändes som flera timmar innan jag äntligen hittade rätt. Här finns det mycket förbättringspotential vill jag lova. 

Kom hem, gick ut med hundarna, kom hem igen, hittade ett brev från sjukhuset i brevlådan med det mycket glädjande beskedet att min bortopererade tumör som förväntat var godartad och ingenting mer behöver göras. Har väl inte direkt legat sömnlös över detta, men lite har det ändå gnagt någonstans eftersom den här sortens godartade tumör kan bli elakartad över tid och ingen kan ju säga vad tid är i det här sammanhanget. Någon gång sker det ju och någon drabbar det ju, är väl en teori som den icke rationella delen av hjärnan ändå har jobbat lite med i det fördolda och skickat ut tankar om det när det varit läge, förslagsvis omkring klockan 02.18 för att säkerställa att det ska finnas gott om tid och plats att älta detta lite extra. Men nu kan jag alltså lägga detta till handlingarna och gå vidare i livet, så GÖTT. 

Körde sedan ett Vibes-pass som hette "Be determined", ett helkroppspass utan redskap som bland annat innehöll utfallssteg (som jag hatar), burpees (som jag också hatar) och dips (som eventuellt är den övning jag hatar mest av allt eftersom jag kanske har Sveriges klenaste triceps). Hade ju aldrig satt ihop ett sånt här pass själv, men av någon anledning funkar det att göra passet när Sanna och Jenny visar och via en surfplatta säger peppiga saker som "kom igen", "bra kämpat", "bara tio sekunder kvar nu". För många år sedan så tänkte jag om mig själv att jag var alldeles för odisciplinerad för att träna hemma, jag måste gå på gym för att kunna gå på pass där någon säger åt mig vad jag ska göra och pressar mig ur komfortzonen. Det var ju en lätt tanke att ha när man bor i stan och på cykelavstånd från gymmet, betydligt mer komplicerat när jag flyttade till Nästan-Österlen där det inte finns något gym. Har ju tränat i perioder i grannbyarna, men tyckte det blev för djävla jobbigt med ett pass som började DÅ, då måste jag åka senast DÅ, och då måste jag äta senast DÅ, hela dagen blev liksom inrutad kring detta kändes det som. Plus att det kändes väl sådär för både plånbok och miljö att åka bil 25 minuter dit och 25 minuter hem för att träna i 45 minuter. Så då skippade jag det och det gick väl bra ända tills jag fick artros och blev tvungen att börja träna. Då kunde jag ju visserligen döda myten om mig själv som för odisciplinerad för hemmaträning, det har väl funkat  helt okej, men med Vibes är det (i alla fall än så länge) KUL. Finns så himla mycket att välja på och det är inget mästrande om att man måste göra EXAKT SÅ HÄR för att övningen MÅSTE GÖRAS PÅ RÄTT SÄTT. Är så nöjd! Nästa vecka tänker jag att jag ska börja med "våga yoga", sju pass som jag tänker blir en perfekt inledning på semestern. 

Efter träningen så åt jag kvällsmat och sen gick jag ut i trädgården och plockade hallon. Borde ge mig ut i skogen och plocka också, har hittat ett ställe med sjuka mängder. Kanske idag? Den som lever får se. Ska träna intervaller efter jobbet, det är väl det enda som står på agendan. Men ja, först jobb såklart.    

Musan

Har läst Musan av Mats Strandberg, detta är handlingen: 

Frånskilda deckarförfattaren Hedda Strömberg kan inte längre skriva. Den ekonomiska ruinen kommer allt närmare henne och åttaåriga sonen Hugo. Hon måste hitta inspirationen igen. Nu genast. Det känns som en livlina när den framgångsrika kollegan David Ridings bjuder henne till familjens lantställe. Långt borta från vardagen kanske fantasin kan flöda fritt igen.
"Lantstället" visar sig vara den enorma Villa Thamyris, som i slutet av 1800-talet blev en viktig knutpunkt för dåtidens kulturelit. Under veckan försöker Hedda kämpa mot den förlamande avund som David Ridings alltid väcker hos henne. Det vackra huset och dess invånare påminner om allt hon själv inte har. Familjen har både pengar och kulturellt kapital som sträcker sig många generationer bakåt i tiden.
Hedda hittar inspirationen på Villa Thamyris. Det känns äntligen magiskt att skriva igen. Men hon upptäcker också att de ståtliga tegelväggarna döljer mörka hemligheter. Kreativiteten har ett högt pris, och allt ställs på sin spets när Heddas son anländer lagom till midsommarfirandet. 

Jag har läst Hemmet, Färjan, Konferensen, Slutet, Bekantas bekanta och Engelfors-trilogin och tycker väl att Mats Strandberg både blandar och ger. Färjan, Konferensen och Hemmet gillade jag mycket,  Engelfors-trilogin: helt okej, de andra: not so much. Den här kvalar kanske in i kategorin: helt okej, för det tycker jag nog att den var. Men inte mer än så. Det var liksom att ingenting hände i de första två tredjedelarna och sedan blev allting helt absurt. Tror berättelsen hade vunnit mer på att det absurda liksom  fick smyga sig in lite successivt istället för att slänga in allting på en gång. Det var kanske någon slags chockeffekt han var ute efter, men jag tyckte bara det blev överdrivet. Den här boken får tre grekiska gudinnor av fem möjliga.