Glöm aldrig Tintin

Har läst Glöm aldrig Tintin av Sanam Gharaee. Detta är handlingen:

8 januari 2023 skickade jag iväg min åttaårige son Tintin för att ha umgänge med sin pappa Alexander. Tintin som var världens gladaste kille. Omtänksam, snäll, och påhittig.

Alexander hade varit svärmorsdrömmen som höjt mig till skyarna. Sen kom Tintin. När allt inte längre var på Alexanders villkor var jag inte längre den fru han önskade. Åren som kom kantades av hot och psykiskt våld. Trots det kämpade jag hårt för att skapa en kärleksfull vardag för mig och Tintin. När Tintin började bli rädd och vägra umgänge slogs jag, förgäves, för att Tintin skulle slippa träffa sin pappa. Inte ens när Alexander misstänktes försöka kidnappa Tintin utomlands stoppades umgängena. En pappa har tydligen rätt till sitt barn. Till vilket pris som helst.
"Det kommer gå bra", var det sista jag sa till Tintin innan han åkte.
Men det gick inte bra. Några timmar senare knackade polisen på dörren. Alexander har gjort det oåterkalleliga. Han har tagit livet av mitt barn.
Fallet Tintin fick stor uppmärksamhet våren 2023. I Glöm aldrig Tintin skildrar Sanam Gharaee kampen för sin sons frihet. Boken är en sann berättelse om en mamma som försöker rädda sin son från en våldsam man - och förlorar mot det svenska rättssamhället. Om att få sitt barn mördat av den man en gång älskade allra mest.
Frågan på allas läppar var och är fortfarande: Hur kunde det få ske?

Ja, det kan man ju verkligen fråga sig. När man som utomstående läser en sån här berättelse känns det helt osannolikt, men uppenbarligen är det ju inte det. Så tragiskt och sorgligt. Betygsätter inte den här boken pga finns liksom ingen rimlig skala. 

Vecka 29

Men det är helt galet att det är VECKA TJUGONIO och att det fortfarande är tre veckor kvar tills min semester börjar. Också helt galet att jag inte äter mer jordgubbar, det är ju ändå det bästa med sommaren men bortsett från midsommar och nån liter köpt efter det så har det varit en jordgubbsfri sommar so far. Tycker de är så himla dyra i år? Ja, allt är ju förvisso dyrt i år, men 50 spänn för en liter (som man ju, om man är jag, glufsar i sig på nolltid) flera veckor efter midsommar? Inte okej. 

I fredags sprang jag efter jobbet. Det gick bra, men herregud vad långsamt det går! Har ju aldrig varit snabb, men så här långsam som jag är nu så tror jag att jag nästan skulle kunna bli passerad av folk som promenerar i ett raskt tempo. MEN: 6 minutes or 16 minutes: a mile is still a mile som det står i den peppiga Runners 40+-Facebookgruppen som jag är med i. Nu har jag sprungit 3 kilometer två gånger i veckan i två veckor och nu är det alltså dags att trappa upp till FEM KILOMETER. Det känns mastigt när tre kilometer känns som att det är på gränsen av ens förmåga. Fem kilometer är dessutom liksom en magisk gräns för mig för (enligt mig): kan man springa fem kilometer kan man också springa tio, och kan man springa en mil kan man också springa två, det är bara en fråga om pannben. Nu har jag ju inga planer på att springa några fler halvmaraton, men den där Tjejmilen närmar sig ju med vad som känns som ljusets hastighet. Första året jag sprang tog jag mig (också) från i princip helt otränad, men då hade jag ju ändå tränat sen i...april, maj någon gång kanske. Nu är det juli, och jag är dessutom betydligt äldre än vad jag var då, så det är lite som att rassla igång ett gammalt tröskverk som har stått på en loge i en massa år, dammigt och övergivet. Men det är bara att bita ihop.

Efter löpträningen åkte jag till Willys och handlade, sedan hem och tränade ett pass pilates. Kollade på nationshoppningen från Falsterbo och såg Sverige vinna! Såg också en irländare som ramlade i vattengraven, det tror jag i princip aldrig att jag har sett förut. Ingen skadade sig och allt gick bra, så då kan man väl få fnissa lite i efterhand. Sen åt vi middag och kollade på sista avsnittet av The Glory. Tyckte det var en serie som ändå "hade nåt", fast den hade gott kunnat tajtas till lite. 

På lördagen skulle det regna hela dagen och det gjorde det också, verkligen strilade ner från arla till särla. Remus bäddade ner sig i soffan och deklarerade att han inte tänkte ta ett steg utanför dörren om det inte var absolut nödvändigt, så jag hade bara Tage och Laban med mig. Gick drygt 14 km och efter kanske halva tiden så började min regnrock läcka. Jag köpte ju en regnkappa förra året, den ska hålla 10 000 mvp stången och det gör den kanske men det hjälper ju inte när den läcker vid fickorna, man blir blöt i alla fall, så den är inget att ha annat än vid ett lättare duggregn kanske. Rotade fram mitt gamla regnställ som jag köpt i en jaktaffär för hundra år sedan och som jag sedan haft i bilen in case of regn. Kläder från jaktaffärer brukar borga för god kvalitet och jag har testat detta regnställ i skarpt läge i spårskogen ett flertal gånger och funnit det vara helt vattentätt, men nu visade det sig att gummit hade börjat åldras och spricka så det vattentäta var ett minne blott. JAHA. Kom hem, skalade av mig alla blöta kläder, hängde upp på tork, tränade benpass och gjorde fotrehab. Sen låg jag på soffan och läste och väntade på att sändningarna från Falsterbo Derby skulle börja. Det gjorde dom aldrig för det blev  först framflyttat och sedan inställt p g a regnet. Det var ju trist. Ännu tristare var detta: Skulle ställa in en flaska vatten i kylskåpet och tappade den rätt på min fot. Det låter ju helt odramatiskt, men HELVETE vad ont det gjorde, det kändes som att stortån blivit helt krossad. Tur att det var min bättre fot i alla fall så att det blir jämna plågor, sa jag sarkastiskt till min man efteråt. 
Lagade middag och så började vi kolla på andra säsongen av House of Dragons. Hade glömt rätt mycket från första säsongen, till exempel vem som är släkt med vem och det underlättar ju inte heller att nästan alla Targaryans heter någonting med ae som låter nästan likadant. Aja, det ger sig väl kanske. 

Igår tog jag min (nästan) krossade tå och traskade iväg med två av tre hundar. Det regnade inte men var mulet och lite småruggigt så jag tog en fleecejacka. Sen kom förstås solen fram efter tre minuter och sken sedan tjänstvilligt under hela promenaden. Dock var mina skor fortfarande blöta efter gårdagen och att gå i blöta skor utan strumpor genererar friktion som sakta men säkert skrapar bort skinnet på utsatta delar av fötterna. Var helt blodig om fötterna när jag kom hem och skalade av dom igen, skorna alltså, fast det såg mycket värre ut än vad det var. Tvättade fötterna, tränade ett pass pilates, stekte pannkakor till lunch. Sen var det soffa och bok och så småningom Falsterbo Grand Prix där det väl gick lite sisådär för de svenska ekipagen om man ska vara ärlig, men vi har ju också blivit extremt bortskämda med framgångar de senaste åren så det är klart att förväntningarna är höga. 

Ja, det var väl i stort sett helgen det. Kollade lite på EM-finalen i fotboll, men efter 45 minuter och noll gjorda mål så gav jag upp och gick och lade mig. Andra halvlek var tydligen mer dramatisk och det slutade 2-1 till Spanien, men då sov jag min skönhetssömn. 

Den här veckan händer inte så mycket. Fixarkväll i stallet imorgon, det blir väl bara vi närmast sörjande misstänker jag, samt besök hos Laserkvinnan på fredag. Det är väl allt så här långt i alla fall. 

I hear a voice from below

Äntligen fredag! tänkte jag reflexmässigt när klockan ringde, men egentligen känns det som att den här veckan bara har rusat fram, även om det egentligen inte har hänt något speciellt. Men dagarna går, det gör de ju onekligen.

Efter jobbet åkte jag hem, gick en promenad med hundarna, gjorde fotrehab och städade. Hann sedan sitta ner i en kvart innan det var dags att åka till stallet för möte i en av alla miljoner arbetsgrupper som vi sätter ihop lite ad hoc. Säger inte rakt ut att förra styrelsen var värdelös, men känner inte heller att de ansträngde sig speciellt mycket för att lämna snyggt. Det är mycket lösa trådar och oavslutade projekt hit och dit, det ska gudarna veta. Igår betade vi i alla fall av en sån där surdeg som nu bara ska renskrivas och skickas ut på remiss till resten av styrelsen innan den kan bli ett faktum. Gött. 

Sen blev det som det nästan alltid blev, att vi satt kvar och snicksnackade fram och tillbaka om ditt och datt och högt och lågt. Det är det jag verkligen älskar med föreningslivet, det är ett så lätt sätt att umgås. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag att umgås endast med me, myself and I. Sen betyder det inte att jag inte har vänner, men det måste vara enkelt. Typ som Jenny och jag när vi träffas, vi bestämmer en dag, går till någon restaurang, äter och dricker och pratar och sen åker var och en hem till sitt. Perfekt och vi kan babbla om oss och det som vi är intresserade av och behöver liksom inte anstränga oss för att vara inkluderande eller fundera på om ens män gillar varandra eller hitta ett samtalsämne som passar alla.  Tycker det är ett djävla bök det där när man ska börja blanda in respektive och träffas hemma hos varandra och sen måste man bjuda igen och så bara pågår det. 
När man var liten och lekte med kompisar så hade man ju som jag minns det ingen speciell agenda utan man gjorde väl bara det som föll en in och sen var det inget mer med det. Men nu, i alla fall om man inte har varit vänner since forever och känner varandra utan och innan, så är allt så djävla krångligt och det känns som att man alltid måste göra något? Typ: äta middag, spela spel, kolla på Mello, vilket gör att umgänget liksom blir ett arrangemang som kräver, kanske inte en massa men ändå någon form av arbetsinsats av den man ska vara hos. Jag och min man har dessutom noll gemensamma vänner och det blir liksom alltid lite stelt, tycker jag som inte riktigt har de där sociala färdigheterna i mig. Tycker det är hundra gånger bättre att träffas under ett klubbemblem någonstans i en klubbstuga på neutral mark och så leker man så länge man har lust och sen åker var och en hem till sitt. 

Idag ska jag springa mina 3 kilometer efter jobbet, sedan handla och sen bara åka hem och lägga mig på soffan tror jag. Idag ska det vara sändningar från Falsterbo Horse Show, men de börjar redan typ vid 13-ish men borde ju kunna ses på SVT Play sen? Tänker mig sedan hämtmat eller något annat enkelt. Inget bokat i helgen heller utan det ska väl bara få flyta på hoppas jag. Jamen då säger vi så. 

I dina händer

Har läst I dina händer av Malin Persson Giolito. Tidigare har jag läst och gillat Störst av allt och Bara ett barn . Den här går ju som serie på Netflix också just nu och detta är handlingen: 

Redan någon timme efter larmsamtalet hämtas 14-åriga Dogge till förhör. Jämnåriga Billy är skjuten på lekplatsen där de brukade hänga som små, och Dogge höll i vapnet.

Den engagerade lokalpolisen, de ensamstående mammorna, ägaren av livsmedelsbutiken på torget - ingen är skonad i ett samhälle där gängvåldet tar över och barn dödar barn. Och vem tar ansvar för att det aldrig händer igen?

Jag började kolla på den här serien på Netflix för ett tag sen, men har hittills bara sett första avsnittet för det var liksom så HIMLA tungt och nattsvart, ibland orkar man bara inte? Boken var också himla tung och nattsvart. Menar inte att allt måste vara enhörningar och prinsessor och sådär, men just det här med gängkriminalitet får mig liksom nästan att tappa tron på exakt allting (varför lånar man då en bok om gängkriminalitet? IDIOT), det är så himla deppigt. Så det är säkert inget fel på boken som sådan, den var välskriven och sådär, men helt enkelt inte för mig. Den får tre mindre förorter av fem möjliga. 

Flick the switch and open your third eye

Igår var det varmt. Så här känns det att vara utomlands! deklarerade min kollega Stefan vid halvåttatiden när vi gick vår gemensamma morgonpromenad över gården till kaffeautomaten i den byggnaden där fikarummet ligger. Det var jätteskönt, då, med tjugoplusnånting grader, ljumma sommarvindar och en sol som sken sådär lite lagom. När det sedan var dags att åka hem ett antal timmar senare så var det istället äckligt och tryckande kvavt och mulet. 

Kom hem, gav Remus hans lilla mellanmål som han på veterinärens ordination ska få från och med nu. Tage och Laban var väldigt konfunderade, mat nu? Inte till dom? Det var till och med så att Remus själv var lite förbryllad, är det kväll redan? Sen gick vi ut på promenad i den kvava äckliga värmen som under promenadens gång transformerades till åska och regn. Kom hem igen, dyngsur. Gick ut till hönsen, snodde tre ägg från Ulrika och petade in dom under Christine Perfect. Vi får väl se vad det blir av det här nu. 

Min man höll på att montera vår nya duschkabin, han har ett sånt himla tålamod för det var en himla massa pill, men till slut blev han klar och den kunde invigas. GUD vad det kändes konstigt när man nu ändå är van vid en som varit...ja, jag vet inte, 130 lång nånting, och nu skulle man in i en som var 70x90. Kändes som att man var Dracula i en kista eller nåt, men det vänjer man sig väl vid efter ett tag. Innan hade vi ju en som var i den storleken och jag kan inte minnas att jag någonsin tyckte den kändes klaustrofobisk så det går säkert över om ett tag. Njöt däremot ENORMT av all plats som plötsligt uppenbarades badrummet, som ju kanske på sin höjd är 2x2 meter och rätt mycket av det tas ju upp av handfat och toalettstol. Men helt plötsligt behövde man inte ha tvättkorgen kloss mot toastolen och man  kunde klä på sig utan att slå i någon himla glasvägg och man (jag) nådde handdukshängaren utan att behöva halvkravla över toastolen, halleluja vad trevligt det var. Badrummet kändes också väldigt mycket ljusare nu, den förra duschkabinen var i något slags mörkt glas och betydligt högre så den slukade nog en del av ljuset från badrumsarmaturen. 

Poppade popcorn och påbörjade vår filmkväll. Vi såg en thailändsk film som hette Hunger som handlade om en tjej som jobbade på en familjerestaurang men blev headhuntad till nån sån där extremt hype:ad krog som ägdes av en kock med stenansikte som var jättejättesträng. I vanlig ordning orkade vi inte se klart hela utan fick istället låtsas som att det var en miniserie i två avsnitt. Var trött och seg men tvingade mig att läsa ut en bok och sedan kollade vi lite på matchen mellan England och Nederländerna, som ju ändå för att vara fotboll var rätt så underhållande de tjugo-nånting minuter som vi kollade. Men  matchen började inte förrän 21.00 och man, jag, orkar ju inte sitta uppe tills den slutar och sååå spännande är det ju inte att kolla på vad som mest verkar vara ett evinnerligt harvande på mittfältet, så vid 21.30 gav jag upp, tömde diskmaskinen, borstade tänderna och gick och lade mig. 

Idag ska jag jobba, hem och städa, sen till stallet för möte, sen hem och lägga mig antar jag om inget oförutsett inträffar. Hodeladihodeladi hoppsan vilken dag, eller nåt. 

On the road

Igår jobbade jag till lunch, åt min mikrade matlåda vid skrivbordet medan jag jobbade undan det sista, bytte om och åkte sedan och sprang min lilla Pi-runda, den tredje av fyra och nästa vecka är det fem kilometer som gäller. 

Åkte sedan hem, tyckte jag hade gott om tid så jag gjorde min fotrehab, sedan lastade jag in Remus i bilen och åkte till veterinären i Dalby. För den oinvigde är Dalby typ en förort till Lund och veterinärkliniken där är helt fantastisk, så det är värt resan tycker jag. Det tar ungefär en timma från Nästan-Österlen och vägen dit, om man kör på småvägar som jag gjorde eftersom det är närmaste om kanske inte snabbaste vägen, är så trevlig. Det är små gårdar, beteshagar med kor och hästar, böljande sädesfält, vägrenar med blåklint och vallmo och nästan ingen trafik alls. Sen efter ett tag ska man ut på stora vägen mot Malmö och det är mindre charmigt. Fasade lite för hemvägen, för då ska man (från Dalby räknat) svänga vänster ut på en rikligt trafikerad 2+1-väg, vid typ...16.30-tiden när alla ska hem från sina jobb? Jag kommer att bli stående där till imorgon bitti!, beklagade jag mig i förväg för alla som ville (och kanske inte ville) lyssna. 

Veterinärbesöket gick i alla fall bra, även om Remus tycker att det är ett svårt brott mot de taxliga rättigheterna. Förra gången bedömdes han ha en "måttlig" smärtreaktion när veterinären klämde på där bukspottkörteln sitter, nu blev den nedgraderad till "lindrig", vilket var positivt. Ultraljud av lever, galla, bukspottkörtel etc såg bättre ut än förra gången, fråga mig inte vad de ser för det har jag ingen aning om, men huvudsaken är ju att det går på rätt håll. Dock fanns det en liten sten i urinblåsan som man behövde ha ett öga på. Den var bara kanske 1 mm i diameter, så förhoppningsvis kissar han ut den, men det kan också vara att han inte gör det och då måste den opereras, antar jag. Om man inte kan spränga med ultraljud eller något? Aja, den dagen den sorgen. Återbesök om ett par månader för att främst ha koll på stenen, sen ska han äta en omgång till av den där medicinen med 8 tabletter som jag fick jaga runt halva Ankeborg för att få tag på.  Men nu var det ju inte så akut, så då kan jag beställa på nätet och få det hemskickat. Plus att han ska börja få mat tre gånger per dag istället för två, för att minska risken för illamående p g a att magen är tom. 

Uppmuntrad av detta påbörjade jag lång dags färd mot hem. Tänkte att jag kunde väl se vad småvägarna hade att erbjuda och fick på så vis se rätt mycket av Skåne, för det var ju inte precis raka vägen, men jag hade ju ingen större brådska heller. Var hemma strax innan 18 och möttes av kaos, för min man hade tömt uthuset på föremål (många, många) som uppfyllde halva tomten och inomhus stod den nyinförskaffade duschkabinen som inte alls var uppackad och monterad vilket jag hade hoppats på i hemlighet, men det sker kanske idag. 

Traskade iväg till bibblan för att lämna böcker och hämta ut en hel trave nya. Kom hem och åt kvällsmat och satte mig med en bok, men då kom min man och ville att vi skulle ha något slags planeringsmöte angående uthuset, eller ekonomin kring det för det är sannerligen inte billigt att ens bygga ett litet skjul på,vad kan det vara, 10 kvadratmeter? och då ska ändå fasadbrädorna från gamla huset återanvändas. Men ja, det är väl inget att be för. 

Vi har en pytteliten damm i vår trädgård, och nu hade min man sett grodor där, eller åtminstone en groda. Sånt gillar man ju, men nu var han, min man alltså, inte grodan, livrädd för att hönsen skulle äta upp dom, för de har ju bevisat att de verkligen inte är blyga för att mumsa i sig paddor när det står på menyn, så han har hägnat in hela den lilla dammen med kompostgaller så det ser för djävligt ut. Tycker synd om hönsen för de gillar att vara där och krafsa och sprätta omkring. Funderar på att anlägga ytterligare en pytteliten damm någon annanstans i trädgården ÅT hönsen. Hahaha. Får väl bli ett semesterprojekt kanske? 

Apropå höns så har hönan Christine Perfect, av min man döpt efter sångerskan i det brittiska bandet Chicken Shack (senare Christine McVie i Fleetwood Mac), lagt sig att ruva hon också. Vadfalls, hon är över sex år gammal och har aldrig någonsin visat sådana tendenser tidigare? Christine Perfect är en av våra blommehöns och de ska ju inte vara så ruvningsbenägna, men det skiter hon ju uppenbarligen i. Ulrika, den (numera fd) enda hönan som vi har som vill ruva är någon blandras. En gång köpte jag avelsägg av Plymouth Rock, fick då ett par ägg av Silverudds blå som bonus för hon jag köpte av hade inte lyckats samla ihop så många som jag ville ha, eller hur det nu var. Sen visade det sig att hennes barn nog hade varit med och blandat ihop äggen så i slutändan blev det två Plymouth Rock, som båda var tuppar och hamnade i frysen, och av Silverudds blå-äggen så blev det våra två svarta höns Ulrika och Eleonora, men Ulrika är inte renrasig Silverudds blå för hon är ingen grönvärpare plus att hon har som ett skägg och ser litegrann ser ut som en uggla, så kanske är hon någon slags Faverolle-blandning? Ulrika har i alla fall ersatt äggkläckningsmaskinen, men nu ser det alltså ut som att även Christine P ska göra henne sällskap, för hon har legat i tre-fyra dagar och häromdagen när jag skulle kolla om det fanns några ägg i redet så väste hon och pickade efter mig som en sann surhöna. Jaja. Får väl peta in ett par av Ulrikas ägg under henne och se vad som händer.

Men jag glömmer dig inte

Har läst Men jag glömmer dig inte av Peter Pohl. Det här är handlingen: 

Under några korta sommarveckor möts två ungdomar som redan fått sina törnar i livet. De hjälper varandra att överleva och uthärda i en annars outhärdlig tillvaro.

Den beskrivningen sa ju inte jättemycket om vad boken handlade om, men det handlar i korthet om Jörgen, 12 år som träffar Sally, också 12 år (så ungdomar, njaa?) och vänskapen som växer fram mellan dom, tills den plötsligt avbryts av skäl jag inte ska spoila här. Beskriven sådär intensivt och hjärtskärande så att det nästan gör ont att läsa, som (nästan) bara Peter Pohl kan. Tyckte också mycket om att läsa om Karl-Olof och Margareta, även om de kanske nästan var lite för bra för att vara sanna? En fin berättelse men kanske ändå något...tunn? Och då menar jag inte till antalet sidor. Den här boken får tre  långa hundpromenader av fem möjliga.