Källaren

Har läst Källaren av Lori Roy. En bok du inte kan lägga ifrån dig, stod det på omslaget men det vet jag inte direkt om jag håller med om. Detta är handlingen:

Samma dag som en svart lastbil skallrar förbi hennes hus och en flyer från Ku Klux Klan landar i familjens trädgård försvinner tioåriga Beth från sitt hem i Simmonsville, Georgia. Rustad med de egenskaper hon utvecklat när hon tagit hand om sin alkoholiserade mamma måste Beth nu försöka överleva månaderna hon har framför sig.
Sju år senare begraver Imogene Coulter sin pappa - en klanledare hon tillbringat hela livet med att distansera sig från - och försöker stå emot de minnen som begravningen framkallar. Men när Imogene städar ur det som tycks ha varit hennes pappas tillhåll dagen efter begravningen hittar hon ett barn - levande - i en övergiven källare, bakom en dörr som bara går att låsa utifrån.

Ja, men alltså...nä. Det här var inte speciellt lyckat om ni frågar mig. Det var för mycket tomgång, själva motivet kändes både långsökt och rätt så osannolikt. Som att jaha, här finns det en källare i ett uthus dit någon i familjen tassar iväg x gånger i veckan och bär med sig mat och böcker och grejer, men ingen undrar något förrän sju år senare och då är det för att man plötsligt kommer på att det finns en elkabel som går dit? NJA, känner jag. Den här boken får en Josef Fritzl av fem möjliga. 

Morgonen efter en natt med för lite sömn

Igår gick inte mycket som planerat. Det kom ett anrop i WhatsApp-chatten om ett möte i stallet efter jobbet med mycket kort varsel, men det gick ju att lösa. Sen kom det påbud med mycket kort varsel på jobbet om ett "snabbt avstämningsmöte" med konsulten och projektledaren i det projekt jag jobbar med nu, fast vi har nog olika definitioner om vad som är snabbt. Hur som helst, blev för ett tag sedan ombedd att göra en slags mall som andra ska kunna använda som inspiration, så igår visade jag ett upplägg som jag har knåpat ihop utan egentligen jättemycket möda utan bara med utgångspunkt för hur jag tycker det ska göras. Jobbar i en rätt smal och nischad bransch så det är ju inte precis så att det finns jättemånga människor att fråga när man ska göra nya saker, och det känns rätt ofta som att det bara ligger en panikgoogling mellan mig och allt jag jobbar med. Frågade därför lite anspråkslöst om det här var en tänkbar väg att göra det här på, och fick till svar: You are certainly putting the bar on a very, very high level for the others now. Får man väl tolka som att det var bra, antar jag? Hehe. Slut på avdelning skryt. 
Kastade mig in i nästa möte, jobbade vidare som ett litet as, åt tidig lunch samtidigt som jag svarade på mail, stack sedan iväg och tränade löpintervaller på det som skulle ha varit min lunch. Det var hett som i helvetet och nästan bara skitjobbigt. Åkte sedan hem, släppte ut höns och hundar i trädgården, tog in hundarna igen efter ett tag, konstaterade att jag inte skulle hinna göra något mer innan det var dags att åka igen. Åkte till stallet, klappade på Köttbullen, hade möte med personalen och delar av styrelsen, satt sedan kvar en stund och snicksnackade om allt möjligt. Kom sedan på att min man borde vara på väg hem och mellan bussar så jag åkte in till stan och fiskade upp honom. Svängde inom affären och handlade på hemvägen. Kom hem och var svinhungrig, verkligen utsvulten men det var väl för att jag ätit lunch tidigare än vanligt och så tränat på det och sen hade det ju gått ett antal timmar dessutom. Åt och sedan orkade jag inte göra något mer den dagen. Gick och lade mig, det var varmt i sovrummet så vi hade fönstren öppna och då var det väl jordens hålligång utanför. Folk som hojtade och tjoade, ungar som stimmade, EPA-traktorer som dönade nere vid Konsum, hundar som skällde, det var som om man försökt lägga sig och sova på motorvägen i rusningstrafik. Min man somnade och ljudet av hans snarkningar adderades till ovan nämnda kakofoni. Gav upp, flydde till Flickrummet™ men där kändes det som att det lät ännu mer och jag funderade på vad det var för människor som höll på och larmade och gjorde sig till en helt vanlig tisdagskväll. Klockan var då närmare 22.30 och jag hade mest av allt lust att sticka ut huvudet genom fönstret och vråla TYYYYYST, men så gör man ju inte. 

Somnade väl till slut, men så här års ljusnar det ju svintidigt och då brukar hundarna vakna. Ligger jag då inte i sängen så kan de få för sig att jag redan har gått upp p g a att det är morgon och så ska de leta rätt på mig. Hjälper inte att stänga sovrumsdörren för den puttar i alla fall Tage upp lätt som ingenting för den går utåt. Däremot kan han inte putta upp dörren till Flickrummet™ från utsidan, men det hindrar ju inte att han försöker. Jag vaknar ju såklart av detta och ibland händer det till och med att min man vaknar. Då brukar han gå ner och stänga in hundarna på undervåningen för att det ska bli tyst. Det är lite 50/50 om man lyckas med det, ibland går de bara och lägger sig i soffan men ibland står åtminstone Remus och gläfser i protest mot denna ohemula behandling. I natt var det en sån natt, eller natt och natt, klockan var väl kvart i tre eller nåt när cirkusen började. En kränkt tax' protestgruffande väcker såklart inte min man, men det  hade väckt mig om jag skulle ha sovit, men nu gjorde jag ju ändå inte det. Men kunde heller inte somna om trots att det bara var ett par gläfs av principiella skäl. 

Och idag har jag en l-å-å-å-å-n-g dag framför mig, med dubbla möten i olika tidszoner där jag dessutom ska hålla i en presentation. Gånger två dårå. Ska sen ha ett internt möte med folk (inte i mitt team dock, det är ju alltid en tröst) som inte gör sitt jobb och inte heller är ett smack intresserade av att förbättra sig, peppen inför detta möte är obefintlig men det är väl bara att köra på. Någonstans i detta ska jag också klämma in ett besök hos Fotspecialisten. Jaha, men då köööör vi. 

Sekten

 Har läst Sekten av Peter Pohl. Eller försökt läsa, rättare sagt, för trots att Peter Pohl är en favoritförfattare och sekter per definition är intressanta så var det här inget för mig. Detta är handlingen:

Allting börjar med en olyckshändelse. En glasflaska faller i golvet under ett bråk mellan två bröder, och lillasyster Elina får glassplitter i ögat. Sjukvården kan inget göra åt det skadade ögat och förtvivlat söker sig familjen till Irja Ljusmark, medium och healer på Bergtuna Hälsocenter. Irja lovar att hjälpa Elina, så som hon tidigare har hjälpt hundratals andra svårt sjuka människor. Men det är inte bara Elina som är i behov av hjälp, menar Irja. Hon förklarar för familjen att onda krafter omger dem, och för att Elinas öga ska bli friskt måste de bryta kontakten med alla de orena människor som finns i deras liv. Där och då börjar familjens väg in i sekten.

Boken bygger på tidningsartiklar, radioprogram och samtal som författaren Peter Pohl har haft med några av de inblandade. Den skildrar hur tillvaron i en sekt kan se ut och vilka mekanismer som gör att människor låter sig hjärntvättas av en sektledare.

Ja, nä, jag vet inte jag. Det här är ju baserat på en verklig händelse, och det kanske är det som gör det. Verkligheten är ju sällan regisserad och dramaturgiskt uppbyggd som en spänningsroman och det behöver den såklart inte heller vara. Men den här boken kändes bara rörig, osammanhängande och...ointressant. Fattar absolut att man kan bli både manipulerad och hjärntvättad av vissa sorters människor, men i det här fallet fattade jag det faktiskt inte för hon Irja kändes ju helflängd redan från start. Och det där ögat blev ju  heller aldrig bättre? Till slut gav jag upp. Den här boken får en överkorsad varningsflagga av fem möjliga. 

I never made promises lightly

Igår var det måndag, harvade mig igenom dagens möten ganska så friktionsfritt och sen susade jag iväg till Laserkvinnan och behandlade mig. Numera är det alltid nacke och axlar som är i fokus även om jag började gå dit p g a artrosen i knäna. Det är heller inte så värst mycket laserbehandling numera, utan mest massage. Hon kan minsann konsten att ta i, det får man ge henne. Nästan så att jag tycker hon är bättre än thailändskan jag brukar gå till, synd bara att det är så långt borta. Eller det tar ju 20 minuter att köra dit från jobbet, men sen ska man ju hem och då tar det 45, och det är rätt segt att köra bil i 45 minuter när man är trött i både kropp och själ. Men det får det väl ändå vara värt. 

Kom hem, gick ut med hundarna, pratade i telefon med min a. mamma, b. bror, och c. dotter. En riktig familjedag med andra ord. Sen kom min man hem och då pratade jag med honom också, fast inte i telefon. Laddade hem ett spel som hette något i stil med logic puzzles som gick ut på att man fick några påståenden i stil med "John har ett rött äpple", "Personen som åt banan hade inte blå tröja" och "Av två personer hade den ena en grön hatt och den som inte hade en handväska åt ett plommon" och utifrån det ska man lista ut vilka (i det här fallet) frukter och färger och människor som hör ihop. Men så fanns det ett spel-i-spelet som gick ut på att man skulle samla "keys" och det var lite som Tetris fast man kunde inte vända på klossarna. Det var SJUKT beroendeframkallande måste jag säga. Det där tror jag att jag skulle vara bra på, sa min man självsäkert och laddade ner det han också. Än så länge är det dock jag som har familjens highscore, hehe.

Ska jobba idag, sen blir det bökigt för måste till stallet på ett möte med personalen klockan 15 och ska hinna köra löpintervaller innan dess. Det i sig är inget problem, men jag måste hem och ut med hundarna också och sen tillbaks till stan igen så frågan är om jag ska knö in löpintervallerna på hemmaplan istället för att ta dom direkt efter jobbet. Dessa i-landsproblem, men det löser sig väl på något sätt.  Nu har jag i alla fall tankat bilen och betalat räkningar och kan därmed bocka av två punkter på den allmänna tråklistan. Dags att göra skäl för lönen. 

Dit floden för dig

Har läst Dit floden för dig av Shelley Read, en bok som enligt uppgift skulle vara något i stil med Där kräftorna sjunger, en bok som jag i och för sig bara tyckte var lite sisådär. Detta är handlingen:

1940-tal, Colorado. Den tonåriga Victoria Nash lever och arbetar på en persikofarm som ensam kvinna i en familj fylld av destruktiva män. Av en slump möter hon främlingen Wilson Moon på gatan och de faller handlöst för varandra. Relationen är lika passionerad som förbjuden. När Victoria blir gravid tvingas hon fly upp i bergen och bosätta sig i ett litet skjul. Hon är förkrossad av sorg, men den starka samhörigheten med vildmarken ger henne kraft att försöka återta det hon förlorat. Samtidigt stiger floden i dalen och hotar att utplåna hennes hem och allt hon känner till.

Den här boken fyllde mig av en känsla av att den skulle kunna ha varit en följetong i Allers när jag var liten, och jag skulle kunna ha läst den med samma inlevelse som jag läste Den blå lagunen när den gick som följetong i Allers när jag var liten, åtta-nio år sådär. Tyckte den var superspännande då, skulle gissningsvis inte tycka den var lika superspännande idag. Lite den känslan fick jag av den här boken. Den kändes...platt, liksom endimensionell, tillrättalagd och inte speciellt svår att lägga ifrån sig. Lite som en Allersroman. Den får två persikor av fem möjliga. 

Midsommar 2024

Jaha, midsommar kom och gick i år också, inget dramatiskt direkt. Jag kan inte minnas ett enda midsommarfir värt namnet, i många år har jag t o m tänkt att vi inte precis firade midsommar i min familj men jag har sett foton i familjealbumen att det har vi minsann visst det gjort, i alla fall vissa år finns det bildbevis på att vi åkt iväg till något ställe där det rests stång och spelats dragspel och sådär, men jag har absolut noll minne av det så någon stor grej har det i alla fall inte varit. Det blev det inte i år heller, men lite långhelg är ju aldrig fel. 

I torsdags åt vi midsommarlunch på jobbet. Den var rätt så påver, men man ska väl inte klaga för även en påver midsommarlunch är ju bättre än ingen alls, men jag tänkte för mig själv att när det var Jenny och jag som ordnade midsommarlunchen så var det fan i mig lite mer stil på den. Efter lunchen var tanken att jag skulle vara med på ett möte, men det blev med väldigt kort varsel och för mig okänd anledning flyttat till fredagen och då tackade jag vänligt men bestämt nej och åkte hem. Gick ut med hundarna, städade det sista, åkte sedan till stallet, var väl hemma därifrån vid 20-tiden och då var jag vrålhungrig så jag gjorde en Coop-pizza (min man hade ätit något grandiost på sitt jobb och var fortfarande mätt) och tog ett glas vin bara för att markera att det var helg. 

I fredags gick jag en runda med hundarna i strålande solsken, kom hem, släppte ut hönsen, satt en stund i trädgården och njöt av ledighet, fint väder, att ha en trädgård och höns som pickar runt fötterna på en. Sedan gick jag in och lagade mat och vi, det var bara jag och min man, åt midsommarlunch vid tvåhugget sådär. Det var trevligt, efter det inträdde någon form av seriös matkoma och vi orkade varken göra eller äta mer den dagen så det var väl ändå en djävla tur att man varken hade gäster eller var bjuden någonstans utan bara kunde ligga i soffan och dröna resten av dagen. På kvällen låg vi och slötittade på fotbolls-EM, Frankrike mot Nederländerna, en match som ingen av oss brydde sig det minsta om och inget hände det heller trots att kommentatorerna hävdade att det var en innehållsrik första halvlek. Hur det nu kan vara det när det står 0-0 efter 45 minuter! 

På lördagen vaknade jag tidigt, gick en långpromenad utan att möta en enda människa ens när jag gick genom byn. Kom hem, släppte ut hönsen, tränade ett benpass, gjorde fotrehab och åt rester till lunch. Låg sedan och läste resten av dagen tills det var dags att laga middag. Sen kollade vi på The Glory och sen var det väl läggdags. Man har ju inte ett alltför händelserikt liv om man säger så. 

Igår traskade jag ytterligare en långrunda, lämpade av hundarna hemma och travade sedan till bibblan för att lämna och hämta böcker. Pratade i telefon med min dotter, kom hem, tränade pilates, stekte pannkakor till lunch, låg sedan på soffan och läste större delen av eftermiddagen tills det var dags att masa sig upp och fixa ihop lite middag. Ett sånt gött liv man har ändå va? Åt middag, kollade på The Glory, gick och lade mig tidigt. Vaknade vid midnatt av en variant av mardröm som jag brukar kalla logistikdröm, för det är hela tiden på temat att jag ska ta mig någonstans och det blir hela tiden en massa komplikationer, det kan vara tåg som man måste ta men som blir inställda, bussar som man måste hinna med men så hittar man inte rätt hållplats, man är ute och kör bil och tar fel avfart från motorvägen och hamnar på helt fel ställe och det är omöjligt att ta sig tillbaka och det är alltid tider som måste passas och saker som man absolut inte får men ändå hela tiden riskerar att missa och en djävla stress helt enkelt. Nu i natt var jag ute och cyklade på en sån där gammaldags cykel med ett jättestort hjul och låg i mittenfilen av en trefilig väg och skulle svänga av men kom liksom aldrig i ett läge där jag kunde byta fil, vips körde jag istället bil och följde efter en annan bil som körde mot färdriktningen i en rondell och jag bara körde efter fastän jag visste att det var fel men det fanns liksom ingen återvändo, och plötsligt var jag i Göteborg och sekunden senare i Jönköping och bilen var försvunnen och jag vågade inte ringa min syrra och be henne komma och hämta mig för det var så pinsamt på något sätt. Sedan vaknade jag. Låg och tänkte på om jag var stressad på något sätt, för det här brukar vara universums sätt att tala om det för mig, men kunde inte komma på någon speciell orsak. Det ger sig väl. Somnade om och vaknade sedan klockan 03.00 och kunde inte somna om en gång till, så speciellt utvilad känner jag mig inte just nu. 

Men nu är det ny vecka och nya tag! Idag ska jag till Laserkvinnan på behandling, sen bara hem och gå ut med hundarna och göra fotrehab och sen inget mer. Har - som det ser ut just nu - en ganska lugn vecka jobbmässigt, men det kan såklart ändras med mycket kort varsel. Dags att kavla upp ärmarna och dra igång. 

Till stallet istället, v 25 2024

I torsdags var det dags för extra dressyrträning och djeflar vilket pass vi fick! Igår när jag tränade pilates kände jag att träningsvärken fortfarande inte släppt helt så det var mycket för pengarna om man säger så. Fick Köttbullen, hurra! Vi gjorde egentligen inget megasuperavancerat, vi inledde med att rida fram ganska länge med enhandsfattning - det är så nyttigt!, och sen var det en evighetsövning med öppna och skänkelvikning, men det gick i ett och svetten rann om oss alla. Köttbullen var duktig, tycker jag, hon kärvade lite i öppnan i höger varv men det blev inte sån anspänning som det mycket väl skulle kunna ha blivit, vet inte om det är jag som har blivit bättre på att tolka hennes signaler eller hon som har insett att det inte hjälper. Hehe. Efter ridningen s-l-ä-p-a-d-e vi oss ner till hagarna med hästar och ponnyer och sen tillbaka upp till stallet igen med trötta fötter. Nu är det sommarlov för hästarna, vi ses igen vecka 31 då det är dags för BOOT CAMP.