A feeling that I should have been home yesterday

Igår var en riktig rövdag. Vi har haft lite processrelaterade problem som kommer och går och det är svårt att hitta en röd tråd i vad som egentligen är orsaken så det är ju (inte så) lite pyssel med det. Plus att den här DSI-personen, som just för tillfället är den som ska hålla i rodret, inte precis gör något åt saken. Sen hade jag ett Teamsmöte där jag skulle försöka guida en kollega i Tunisien genom ett nytt system, problemet är bara att hen är så hetsig och när jag säger "scroll down a bit please" så scrollar hen flera kilometer och blir sen helt hetsig och bara "I don't understand, where is it, I can't see anything". Var helt SLUT efter det, och utöver det är det deadline på ett annat projekt som idag då, och det mailas kors och tvärs om detta hela tiden. Och sen skulle jag få iväg ett materialprov och hittade ingen kartong som var stor nog utan fick till slut tömma en kartong som innehöll plastpåsar och använda den, vilket innebar att ett stort antal mindre kartonger med plastpåsar måste staplas någonstans. Och sen var det nya panikmöten p g a ovan nämnda diffusa problem och jag kom därför inte från jobbet i tid. Kom hem, hastade ut med hundarna, körde min fotrehab och gjorde sedan en blixtinsats med städningen där jag plockade, dammade, skurade toaletten och bytte lakan i sängarna i ett rasande tempo. När jag precis var klar och hade 45 minuter på mig att äta och varva ner lite innan det var dags att byta om och åka till stallet så ringde en kollega på mitt privata nummer vilket vi har sagt är okej om det är något akut och det var det. Så istället för att dimpa ner i soffan med en macka och en kopp te så fick jag älga upp till mitt Flickrum™, starta jobbdatorn, logga in, starta affärssystemet och när man gör det på distans så behöver man ha en kod som man får på sms och då hade plötsligt jobbtelefonen ingen internetanslutning och inte fan har jag väl lösenordet till vårt wifi i huvudet, så ner igen och försöka leta rätt på det, fick det till slut att funka, löste problemet och sen hade jag tio minuter på mig att äta och varva ner, det gick ju sådär. 

Men nu är det i alla fall fredag! Det kom lite regn igår kväll och natt, det var faktiskt skönt efter de senaste veckornas ihållande sol och värme. Plus att det behövs. Idag har jag förutom en kort veckoavstämning inga bokade möten, skönt. Gissar att det blir det ändå p g a ovan nämnda deadline, men i huvudsak tänkte jag att jag ska ägna den här dagen åt att jobba med mitt projekt. Hade möte med min projektledare igår och hon sa angående en rapport som ännu inte offentliggjorts att I am not allowed to share this information with anyone, but you are definitely not anyone so I will share it with you anyway vilket var väldigt gulligt sagt. Och gjort, hehe. 

I helgen är det viltspårträning imorgon och, gissningsvis, slitjobb på söndag eftersom grannarna vill ha kapat grenar på en stor björk och vi aldrig är sena att ta på oss sånt arbete i utbyte mot gratis ved. Aja, man ska väl ha en aktiv fritid, men tror dock att jag kommer att hinna ligga på soffan och läsa lite också. Den som lever får se. 

Till stallet istället, v 21 2024, pt 2

Igår åkte jag till stallet kl 17.00 för att vara på plats cirka kl 17.30 för att sedan rida kl 18.00. Kom en mil, sedan, javisstja, vägarbete, vakt, lots, hela den skiten som jag lite hade förträngt p g a att jag körde en annan väg hem från jobbet för att slippa och det räckte tydligen för att det också skulle slinka ur närminnet. Vakten frågade om jag "skulle med ett tåg eller något"? och jag bara nää, vadå då? Och då sa hon att det var cirka en halvtimmes kötid, så om jag hade bråttom så rekommenderade hon att jag vände och körde en annan väg till vart jag nu skulle. Jag hade ju inte bråttom, men om man adderar en halvtimme till 17.10-nånting som klockan var då, så skulle den bli 17.40-nånting innan jag ens hade kunnat börja köra vidare, vilket innebar att jag skulle vara i stallet 18.00 prick om inget annat oförutsett inträffade. Valde därför att vända. Fick köra tillbaka hem till byn, kasta mig in på en annan omväg och gasa på där jag kunde, vilket inte var speciellt ofta för den vägen är mycket smalare och man är ju inte precis ensam i trafiken. 

Klockan gick och jag bad en bön att Köttbullen skulle gå lektionen innan, men hade en känsla av att hon inte skulle det. 17.48 sladdade jag in på stallbacken och då utbröt en febril aktivitet bland mina ridkompisar som varit där i tid. Så när jag knäade in i stallet med min stövelväska, hjälm, skyddsväst, Köttbullens specialträns osv så stod en redan och borstade Köttbullen och en annan kom med sadeln.  I telefonen efteråt hittade jag sms om var jag var och om de skulle börja fixa. Älskar mina ridkompisar! 

Ridningen gick däremot inte speciellt bra. Vi skulle rida den där övningen där man rider i en liten fyrkant och gör en halv framdelsvändning i varje hörn. Den övningen är Köttbullens HAT-ÖVNING, och min med. Därifrån skulle vi fatta galopp från skritt, galoppera två varv på stora mittvolten, övergång till skritt igen och sedan rida en likadan fyrkant fast med en halv bakdelsvändning i varje hörn. 
Köttbullen HATAR att göra framdelsvändningar, tror det blir lite information overload i huvudet på henne och det kan hon inte riktigt hantera så istället för att lyssna så spänner hon halsen, skjuter ut bogen och går rakt fram. Ridlärare V sa att jag skulle korta tyglarna, och när jag gjorde det så blev hon (Köttbullen) as-sur, spände sig och började andas på ett speciellt sätt som hon bara gör när hon är upprörd. Utöver det var det hästar överallt som gjorde olika saker hela tiden kändes det som, och ridlärare V kan ju bara vara på ett ställe samtidigt och då blir det ju lite skralt med feedbacken. Så NJA. Var väl inte det mest lyckade upplägget. Gav lite upp mot slutet för det kändes som att topplocket skulle gå på Köttbullen vilken sekund som helst om jag hade fortsatt att pressa henne, så väl känner jag henne att när hon stannar upp och andas på det där sättet så är det bara att ge tygel och rida framåt, det tjänar liksom inget till att försöka tvinga henne.
Efteråt kände jag mig ledsen, det kändes verkligen bara som att det var missförstånd hela vägen och det ligger ju på mig, och så började det inre ältandet av min egen otillräcklighet: jag är för otydlig i mina hjälper, blir för stum i handen, saknar känslan för finlir, buhu buhu. Sen hjälpte vi till att släppa ut ett antal ponnyer i hagen och när jag fått älta lite med mina ridkompisar som ju vet EXAKT hur det känns så kändes det lite bättre. Men det var ju inte som att jag åkte hemåt i ett moln av eufori, och sen glömde jag lik förbannat att köra omvägen hem och fick därför avrunda denna pissdag med att sitta i bilkö. Var inte hemma förrän vid nio! Aja, det är bara att spotta i nävarna och ta nya tag. 

Giving up the role of pretender

Igår struntade jag i mötet som låg efter min ordinarie arbetstid, brukar aldrig gnälla över det, brukar alltid fixa och trixa och slå knut på mig själv för att vara med, men igår: nej, nu räcker det. Det är inte ens mitt projekt, det är ett djävla pissprojekt långt utanför mina ansvarsområden som jag har blivit intvingad i "för det finns ju ingen annan som kan de här sakerna". Det stämmer till en viss del, men rätt mycket av "de här sakerna" finns ändå tillgängliga för den som ids bemöda sig och gå in i systemen och leta lite. Men framför allt var gårdagens möte bara ett avstämningsmöte där jag och, förmodar jag, dea andra vet exakt var vi står, för vi mailar, ringer och sms:ar om detta DAGLIGEN, så det blir bara löjligt att fyra personer ska sitta en timme och i princip upprepa samma saker som har flaxat fram och tillbaka i mailen hela veckan. Så när jag knogat mig genom mina åtta timmar så skyllde jag på "some production issues that I need to deal with" (sant, men det hade jag redan dealat med) och drog iväg och tränade intervaller istället.  Åkte sedan till Willys och handlade och sedan hem. Blev stående i bilkö i tusen år p g a att de håller på att asfaltera vägen och det är vakt och lots och grejer. Sen när det äntligen blev vår tur att köra gick det ändå väldigt trögt för det var ett ställe där man var tvungen att köra på vänster sida av vägen och personen som låg direkt bakom lotsen fattade inte det, trots att lotsen blinkade och svängde över, svängde tillbaks, blinkade igen och vinkade och stod i.  Aja, TILL SLUT kom jag hem i alla fall. Lät hundarna rasa i trädgården, släppte ut hönsen ur hönsgården, bar lite ved, gick in och  tränade pilates, traskade ner till affären och hämtade två Instaboxleveranser. Hem igen, duschade och damp ner i soffan med kvällsmaten. Sedan var det dags för hundarnas kvällsmat, så ut och in igen med dom, sedan ut och stänga in hönsen i hönsgården. Tolv av tretton hönor kom som skjutna ur varsin kanon när jag kom, men den trettonde hönan Ulrika stod inte att finna någonstans. Gick runt och letade i evigheter, den delen av trädgården där hönsen får vara är inte speciellt stor, kanske 300-400 kvadrat? och den enda del av trädgården som liksom är platt och fyrkantig, så man tycker ju att det skulle vara lätt att hitta en höna, men nä. Sen kom min man äntligen hem, han hade stannat i stan (där han byter buss) för att gå på banken eftersom han inte lyckats installera bank-ID på sin nya telefon, men banken stängde fyra och sen går det bara en buss i timmen hem till nästan-Österlen, så han var väl måttligt glad över att vara hemma 18.30 med oförrättat ärende dessutom. Och jag var måttligt glad över att vara av med Ulrika, men precis när jag skulle börja beklaga det så dök hon upp glad i hågen med en padda i näbben som hon väl hade varit och fångat någonstans, så det var väl därför hon inte kom. Dock fortfarande väldigt oklart var hon har varit, och det var heller ingen information som hon tänkte dela med sig av.   

Så var det dags för filmkväll. Förra veckan började vi kolla på någon japansk serie om ninjor som väl var sådär, men vi sa att vi skulle ge den en chans till. Gjorde det, men näe, det var verkligen inte mycket att hänga i julgranen. Gav upp och gick och lade mig. 

Idag är det torsdag, lika med jobb, städning, ridning. Och snart är det helg, gött. Eller ja, vi ska hålla på med ved på grannens tomt så vet inte hur gött det kommer att bli, det återstår väl att se. 

If the button is pushed there's no running away

Igår jobbade jag hemma, mest p g a att jag ju skulle på möte i stallet på eftermiddagen och det kändes onödigt att i princip bara åka hem och vända för att gå ut med hundarna. Gillar ju egentligen inte att jobba hemma, men igår kändes som ett genidrag. Har nämligen cirka ett ton lagtext att läsa in mig på - det är en massa uppdateringar i arbetsmiljölagstiftningen på gång, visserligen börja de inte gälla förrän 2025, men snart har ju halva 2024 passerat utan att jag på något vis har haft tid eller sinnesro att sätta mig ner och börja titta på detta. Men igår så kom jag i alla fall en bit på väg. Gillar inte att sitta vid skrivbord och läsa massor av text på en skärm, men halvliggandes i en säng eller soffa går utmärkt även om det är trökig text. SÄRSKILT om det är en trökig text, skulle jag vilja säga efter igår. 

Stör mig på en (manlig) kollega i min relativa närhet, han är urtypen för såna som kör med strategisk inkompetens för att komma undan eller slippa lära sig saker som han inte vill jobba med. Tyvärr har hans (kvinnliga) chef gått på det och tar honom i försvar exakt hela tiden och kommer med ursäkter för allt vad han inte tar sig för. Han har inte jobbat här så länge (drygt två år, så tjaaa?), han är inte så van vid ditt, han har ingen utbildning inom datt (det har ingen annan heller, i det här fallet handlar "datt" bara om att använda huvudet och sitt sunda förnuft), han är fortfarande lite grön/ringrostig/osv. Och det finns ingen man i denna värld som kan göra sig så liten och ynklig som den strategiskt inkompetente (DSI) när han ställs inför ett jobbrelaterat problem han inte kan (vill) lösa. 

Köper absolut att man inte kan vara världsbäst på allt när man är ny (fast efter två år är man väl inte så djävla ny längre?) och/eller när det gäller grejer man inte jobbar med dagligdags, men jag har extremt svårt för när folk liksom inte VILL bli bättre på saker och dessutom utan att skämmas fortsätter låta sina kollegor dra ett tyngre lass för att de tycker att de "inte kan detta", "vet inte hur de ska lösa detta" osv. 

Den här veckan har DSI:s chef semester och då är tanken att han ska sköta en del av hennes arbetsuppgifter. I princip alla har ett tyngre lass att dra när någon annan har semester för de allra flesta har arbetsuppgifter som inte går att flytta fram eller göra tidigare utan de måste utföras i realtid och vara klara innan man går hem. Har väl gått sådär för DSI hittills, men jag har officiellt slutat curla. Dels p g a att jag retar mig på hela grejen med den strategiska inkompetensen, dels därför att han ju faktiskt MÅSTE lära sig och det gör han inte om någon annan hela tiden går in och tar över. Plus att förra sommaren, när han för första gången täckt upp "på allvar" för sin chef och det gick ju verkligen inte som på räls så fick jag dels ta över en del av dessa arbetsuppgifter bara för att det skulle flyta på, plus att jag hjälpte honom att göra tydliga instruktioner med skärmdumpar och grejer för att underlätta för honom.  Sen när hans chef kom tillbaka och frågade hur det hade gått så svarade han att det hade gått bra "med lite hjälp, eller ganska mycket hjälp faktiskt, från NN" (vår VD). Och då hade jag kanske gjort HÄLFTEN av hans arbetsuppgifter i flera veckor! Inte för att jag nödvändigtvis behöver ha ett tack för att jag hjälper någon för det tycker jag ingår i jobbet, men ändå. Utöver detta så tycker jag att DSI alltid på och sätter sig på tvären och ska dividera och förhala och hålla på när jag behöver ha information från honom för att kunna sköta kontakter med myndigheter som angår oss alla. I höstas gick det till och med gått så långt att jag gick till vår VD och sa att jag kände mig öppet motarbetad av DSI och att han äventyrade den goda relation med våra tillsynsmyndigheter som jag ägnat år, blod, svett och tårar åt att bygga upp och nu skördar frukterna av. Detta vet vår VD om och han är ju också angelägen att den här kontakten ska fungera så friktionsfritt som möjligt, så det räckte med att jag antydde att ska det vara så här så kan ju DSI ta över myndighetskontakterna från och med nu, för sen kom informationen jag efterfrågade på ett litet kick. Men att det ska behöva vara så? 

Hur som helst. För ett tag sen kom ett mail från vår IT-avdelning som efterlyste ett svar på någon IT security gap analysis-something something som hade landat hos DSI och naturligtvis "kunde" han inget om det så han skickade den frågan vidare till bland annat mig, något som jag struntade i för jag jobbar väl inte med IT-säkerhet mer än någon annan (medan DSI åtminstone på pappret har delar av det i sina ansvarsområden). Sen igår kom en påminnelse från IT-avdelningen att det var "urgent" och så hänvisade man till någon ISO-standard avseende IT-säkerhet. Då tyckte DSI att han kunde skicka det vidare till mig för jag "kunde väl det där med ISO". Svarade att jag kan ISO-standarderna för miljö, kvalitet och arbetsmiljö men inga fler, och sen lämnade jag det åt honom att lösa bäst fan han ville. Senare på dagen mailade han och ville ha underlag för produktionsorder, som jag mycket väl skulle kunna gå in i en mapp och hämta och maila till honom, men nu svarade jag bara att de finns i den och den mappen. Punkt. Inte för att jag tror att han fattar att det här är svaret på det som han har ropat i skogen, men han får fan växa upp nu. 

Fick till en hyfsat effektiv arbetsdag där jag passade på att promenera med hundarna på den tid som jag egentligen skulle ha åkt till och från jobbet, samt träna tabata på lunchen. Sedan var det dags att åka till stallet. Hade möte i vår "kommunikationsgrupp" där vi håller på att gå igenom och revidera gamla dokument som förra styrelsen lämnat efter sig och det är ett riktigt hästjobb (höhöhö) för den förra styrelsen och styrelsen innan den hade dokument på hjärnan, men att se till att saker och ting hängde ihop var det inte så noga med. Men det går framåt. Sen dröjde jag mig kvar i stallet, satt på en bänk i solen och kollade på när några ridkompisar tränade hoppning och snackade skit med några andra som skulle rida lite senare. MMM. Stallmys när det är som bäst. 

Åkte sedan hem och det var i princip bara att äta kvällsmat, duscha och gå och lägga sig. Nu är det en ny dag med nya möjligheter, måste försöka få ihop eftermiddagens schema bara. Någon idiot (jag) har tackat ja till ett möte klockan 14 och samtidigt tänkte jag att jag skulle hinna springa efter jobbet och åka och handla och ändå vara hemma i vettig tid. Det går ju inte? Aja, det löser sig på något sätt. 

Till stallet istället, v 21 2024, pt 1

Förra veckan eller när det nu var så nämnde jag för en av instruktörerna att jag aldrig ridit en häst som vi kan kalla Jätten, eftersom han är stallets största häst. Det är absolut inget fel på honom så, tvärtom är han nog både trygg och hyfsat välskolad och många gillar honom, men det är ju det där med att rida stora hästar när man själv bara är tre äpplen hög. När vi pratade om det var att ridlärare N sa något om hur han var att rida och jag svarade "jag vet inte, för jag har aldrig ridit honom", alltså inte"åååh vad synd att jag aldrig har fått rida Jätten", men ridlärare N bara "VA, säger du att du ALDRIG har ridit Jätten" och fortsatte skämtsamt "det måste jag skvallra om till ridlärare A". Vet inte hur skämtsamt det var, men igår när jag åkte till stallet fick jag en kraftig känsla av att det skulle stå Jättens namn bredvid mitt på tavlan. Hade också en kraftig känsla av att det vankades uteritt, för det är den tiden på året nu. Är ju inte överdrivet förtjust i uteritt, mest för att det är ganska begränsat var man kan rida och efter 30+ år i samma stall så kan man dessa stigar innan och utan. Men men, det är ju kul för hästarna att få göra något annat än att harva runt på ridbanan, så det får man ju bara ta.

Hade rätt om uteritten men fel om Jätten, för bredvid mitt namn står det KÖTTBULLEN. Gav till ett sånt glatt litet pip så att man skulle kunna tro att jag var sex år istället för inne på det femtiosjätte jordsnurret. Sen red vi alltså ut, och det var så tjockt med mygg att så fort vi hade kommit ner i skogen så kunde vi bara trava och galoppera, så fort man saktade av så blev man fullkomligt ATTACKERAD. Men det var en kul ritt för ridlärare A, som är relativt ny, är kanske inte lika inkörd i vad som är "den vanliga rundan" utan snurrade runt både här och där, visserligen på samma stigar som vi alltid rider men det kändes ändå som lite nytt. Plus att vi galopperade på ställen där vi inte brukar galoppera. Det finns en "galoppsträcka" och standarden brukar vara att man skrittar och travar på övriga stigar och så är det galopp där. Men nu blev det ett annat upplägg. Plus att vi jobbade lite med att flytta hästarna i sidvärtsrörelser där stigarna tillät. 

Köttbullen var pigg och travade på med stora steg, en härlig trav som man nästan aldrig får till på ridbanan. Fick hålla rätt hårt i henne för hon vill gärna dra ner huvudet och hon är S-T-A-R-K. Inte så att hon bockar, men är man ett litet barn (fysiskt, inte en mental 6-åring) så är det lätt att följa med ner i marken. För mig är det mer bara irriterande. Hur som helst var det ändå en trevlig runda, sen hjälptes vi åt att duscha hästar och få ut dom i hagarna. Som väl var skulle de gå i hagar som ligger hyfsat nära stallet, men vi var bara fem stycken så det blev ändå ett par vändor att gå och jag var inte hemma förrän 22.30. Aja, det är smällar man får ta. 

Inget av det här är sant

Har läst Inget av det här är sant av Lisa Jewell och det tycker jag du också kan göra. Detta är handlingen: 

När den populära podcast-stjärnan Alix Summer är ute på den lokala puben och firar sin 45-årsdag, träffar hon Josie Fair. Det visar sig att även Josie är ute och firar sin 45-årsdag. När de några dagar senare stöter ihop igen utanför Alix barns skola, berättar Josie att hon lyssnat på Alix podcast och föreslår att hon själv skulle vara ett bra intervjuobjekt. Alix känner sig tveksam till en början, men Josie påstår sig bära på en stark livshistoria och till slut går Alix med på förslaget.

Men snart går det upp för henne att Josie bär på mörka hemligheter, och steg för steg nästlar hon sig in i Alix liv - och in i hennes hem.

Och plötsligt försvinner Josie. Och handlingen i Alix true crime-podcast kretsar nu kring henne själv. Vem är egentligen Josie Fair? Och vad döljer hon?

Har tidigare läst en hel radda böcker av Lisa Jewell:
 Fågelburen
Flickorna i parken
Jag fann dig 
Och sedan var hon borta
Den tredje hustrun
Varje steg du tar
Familjen Lambs hemlighet

Den osynliga flickan
Natten då Tallulah Murray försvann
Familjen Lambs återkomst
och med något undantag (Den tredje hustrun) gillat dom skarpt. Det blir lite jobbigt när man har höga förväntningar, men Inget av det här är sant gjorde mig sannerligen inte besviken. Spännande och  lite krypande obehaglig där saker och ting först verkar vara på ett sätt och sedan på ett helt annat. Och sen eventuellt på ett tredje? Sen kan man ju tycka att Alix borde ha lyssnat LITE mer på sin magkänsla, men det är klart att om hon bara avfärdat Josie med ett "tack, men nej tack" när hon kom med sitt förslag så hade det ju inte blivit någon bok. Den får fem podcastavsnitt av fem möjliga, marsch iväg till bibblan. 

Annandag pingst, numera en helt vanlig sketen måndag

Helgen sprang iväg, precis som alla andra helger. I fredags sprang även jag, en liten runda efter jobbet och det kändes fint. Det blev en ganska lång runda sammantaget, för Fotspecialisten har sagt att jag ska springa på stigar, inte asfalt och helst inte heller på grusväg, så jag fick gå en bit för att komma till stigarna och sen gå en bit till för att komma tillbaks till utgångspunkten, så totalt blev det drygt 8 km men själva springdelen var väl kanske...1,5 km? Max. Men det kändes bra. Åkte sedan och handlade och sedan hem och tränade ben och gjorde fotrehab. Kände mig duktig. Sedan kom min man hem och vi åt sallad till kvällsmat och kollade på Love is Blind Brasilien och sen gick jag och lade mig. 

I lördags ringde klockan 06.00, upp och ut med hundarna och sedan iväg och träna viltspår. Det gick MYCKET bra, tycker Laban har känts lite svajig de senaste gångerna, men nu var han som en trygg liten maskin som det bara var att följa efter. Och då är det ju också lätt att själv vara duktig och tänka på allt man ska tänka på, det är mycket svårare att vara en god förare när man tycker att hunden bara irrar och man inte har en aning om var spåret går eller var man är eller vilket håll man kom ifrån.

Kom hem, åt lunch och sedan högg jag ved en god stund medan min man klippte gräset. Sen satt jag i en vilstol under äppelträdet och läste medan hönsen sprätte runt vid mina fötter. Det kändes som livskvalitet av stora mått. Gick in, lagade middag, åt den och sedan kollade jag klart på säsong 1 av den nya Ronja Rövardotter. Gillar den (även om jag inte begriper varför man till varje pris måste upprepa scenen där ett gäng mestadels blekfeta medelålders karlar ränner omkring nakna i snön), tycker det är kul att de har broderat ut berättelsen lite och så att säga gett den en kontext. Gillar också att den är lite mörk (hade kanske dock inte gillat det lika mycket om jag varit målgrupp, dvs barn?). Och naturbilderna är helt fantastiska. Blev lite snopen att det var två säsonger, hade inte kollat hur många avsnitt det var men plötsligt var det alltså slut. Nu får man vänta till "senare i år" och se hur de får ihop allt. 

Igår vaknade jag och hade ont som fan i ryggen. Min man trodde det var vedhuggningen, men jag tror snarare det beror på att jag försökte peta ut en sticka under foten det sista jag gjorde innan jag gick och lade mig, och den satt så djävla dumt till att jag var tvungen att försöka utföra akrobatiska konster som min kropp uppenbarligen inte klarar av. Kan ju inte böja knät hur mycket som helst p g a artrosen, och därför fick jag försöka böja ryggen istället, vilket inte heller gick särskilt bra. Till slut fick jag kapitulera och be min man om hjälp, men innan dess tror jag att jag frestade på min diskbuktning lite väl mycket. Det är ju satan att man ska vara ett sånt djävla måndagsexemplar. Kände mig som en mindre pigg nittioåring, men tog med mig Tage och Laban ut i skogen på vår vanliga söndagsrunda, tränade pilates och gjorde fotrehab. Sen ville min man ha hjälp med att hålla en stege medan han sågade ner grenar på ett träd hos grannarna. Gjorde det och gick sedan in och stekte pannkakor till lunch. Sen fick jag äntligen lägga mig raklång på soffan och läsa, men det kändes lite B eftersom solen sken, himlen var blå, milda vindar fläktade och äppelträden och syrenerna stod i blom, så efter ett tag gick jag ut och satte mig i trädgården. Läste vidare, gick sedan in och lagade middag som vi åt medan vi tittade på våra brasilianska kärlekspar. Nu är det inte långt kvar till bröllopet och jag tror inte på något av paren längre. 

Så var det ny vecka och nya möjligheter. Idag är det ridning, känns som evigheter sen men det har ju bara varit en veckas uppehåll p g a teori. Imorgon ska jag jobba hemma för jag ska ha möte i stallet klockan 15 och då hade det ju varit smidigt att bara stanna kvar efter jobbet, men nu när min man har börjat sitt nya jobb dit han åker buss så kommer han inte hem förrän tidigast klockan 17 och då tycker jag att det blir alldeles för lång tid för hundarna att vara ensamma, så däraf hemmajobbet. Har också en massa jobbrelaterat att läsa, så det passar bra att göra hemifrån där ingen stör. 

Fick ett meddelande från 1177.se att jag fått en tid hos en ortoped på lördag i grannkommunen. Visste inte ens att de jobbade på lördagar, men ska ringa idag och boka om den tiden för jag har ju min viltspårskarriär att tänka på och har betalt dyra pengar för att träna densamma. Känner inte heller ett superstort behov av att träffa en ortoped nu när jag är i Fotspecialistens händer (höhö), men vi får väl se var det landar någonstans.