Marching out of time to my own beat now

Igår var en alldeles ofattbart seg dag. Inte på jobbet, där fick jag gjort vad jag skulle och lite till. Projektmötet med konsulterna gick bra, jag hade förberett en lista med konkreta och bra frågor som jag fick konkreta och bra svar på och hela mötet andades professionell effektivitet. Bra gjort av mig om jag får säga det själv. Satt kvar en stund på jobbet för att tajma in när "min" galopphäst skulle starta årets första lopp och följde det på ATG live. Han vann! Lämnade jobbet, svängde inom ett par godisaffärer på vägen hem för att försöka tigga till mig sponsring till lördagens tävling genom att fråga om de möjligtvis hade någonting med lite kort datum som de kunde tänka sig att sälja lite billigare för att stötta en förenings ungdomsverksamhet, tigg tigg, fjäsk, fjäsk. På första stället var det en ungdom som jobbade och som bad mig maila ägarna för hon fick inte bestämma sånt, och på andra stället fick jag löfte om att återkomma som idag så skulle de se vad de kunde göra. Tur man inte jobbar med att fixa sponsring säger jag bara, sånt här är cirka det värsta jag vet. För många år sen satt jag i en föreningsstyrelse där någon gubbe försökte bestämma att "alla i styrelsen ska fixa två sponsorer var". Är väl ändå förhållandevis lätt om man rör sig i det lokala näringslivets topp och har nätverk och kontakter och tentaklar ute både här och där, mindre lätt när man befinner sig i botten av den lokala näringslivskedjan. 

Åkte hem och gick ut med hundarna, kände mig alldeles ofattbart seg och trött. Tror lite att det berodde på att Remus var med, han är numera så gammal att han inte håller samma fart som de andra, och när han tycker att han ska nosa på något så blir det tvärstopp. Gubbhunden. Så måste det såklart få vara, men just igår kändes det jobbigt och som att vi aldrig kom någonstans för stannar en så stannar alla och nosar en så nosar alla och kissar en så kissar alla (utom jag dårå).
Kom hem, förhandlade med mig själv om min träning och kände mig som kapten Haddock i Tintin när han har en djävul på ena axeln som frestar med whisky och en ängel på andra axeln som förmanar honom att låta bli. Min djävul viskade förledande att det gör väl inget om man skippar ett träningspass någon gång då och då och du tränade ju både i måndags och igår och lockade med både soffa och glass, medan ängeln strängt påpekade att det är så det börjar när man går från att vara en tränande till en icke tränande person. Been there, done that och det funkar ju inte. Gjorde misstaget att sätta mig i soffan och snicksnacka lite med min man och då blev det ÄNNU svårare att masa sig upp, plugga i hörlurarna, dra fram pilatesmattan och köra sitt planerade tabatapass. Men jag gjorde det, även om det nog slogs svenskt rekord i pust och stön för det var hemskt vad det var jobbigt allting.

Duschade, fixade kvällsmat (ej glass) och sen var det dags för filmkväll. Vi började kolla på en fantasyfilm som hette Damsel och som var, tja, sådär. Är det inte konstigt att alla fantasyfilmer och serier utspelar sig på medeltiden? undrade jag och lanserade teorin att om fantasy hade utspelats i modern tid hade de klassats som science fiction, men min man hävdade att det inte alls var så och att det finns en genre som heter Urban Fantasy som utspelar sig i modern tid. Bad honom ge exempel på det och han svarade Stephen Kings Svarta Tornet. Det skulle jag mer vilja ha till magisk realism, men vad vet man var gränserna går? 

Såg halva filmen (vi brukar låtsas att de är miniserier) och sen var det läggdags. Idag är det jobb, sen hem och städa, sen till stallet och sen hem och sova. Hodeladihodeladi hoppsan vilken dag. 

Separationen

Detta är en bok jag inte kommer att läsa klart: Separationen av Katie Kitamura. Detta är handlingen: 

En ung kvinna har kommit överens med sin otrogne make att det är dags för dem att separera. Men trots att de sen ett halvår tillbaka inte längre lever tillsammans är det fortfarande en hemlighet. Hon har just påbörjat sitt nya liv med en ny man när hennes exsvärmor ringer henne och berättar oroligt att hon försökt få tag i Christopher som verkar ha försvunnit i en avlägsen region i södra Grekland. Hon går motvilligt med på att åka dit för att leta efter honom. Men när hon anländer till hotellet är Christopher inte där, han har inte synts till på ett tag och skulle dessutom ha checkat ut för ett par dagar sen. Med en nervkittlande historia om intimitet och otrohet berättar Katie Kitamura om separationer från personer man levt nära, men också om att ha modet att våga betrakta sig själv.

Nä, men det finns säkert många som gillar den här boken, men det var ingenting för mig. Tyckte den kändes seg och ointressant och själva handlingen konstruerad. Den får en överkorsad flaska ouzo av fem möjliga. 

All I'm taking is your time

Livet rullar på, det gör det. Efter jobbet åkte jag till stallet och donade med ljudanläggningen. Lite skoj att det fortfarande är samma ljudanläggning som gamla tävlingssektionen köpte in på 90-talet. Innan dess fanns det en uråldrig historia som ingen riktigt visste hur den fungerade utom en gubbe (som gissningsvis då var i samma ålder som jag är nu) som bara kunde tänka sig att vara behjälplig om det gagnade honom på något vis, och det gjorde det sällan, och utöver det så fungerade den ytterst nyckfullt och jag vet inte hur många gånger man stod där dagen innan tävling och fick förnedra sig och fjäska och krusa för nämnda gubbe och det var alltid lika nervöst och ovisst om det ens skulle fungera eller ej. Till slut bestämde vi, den nybildade tävlingssektionen (efter att den gamla avgått i vredesmod, oh the joy of föreningslivet osv) att så här kan vi inte ha det, och köpte in en förstärkare, CD-spelade och ett litet mixerbord till vilket man kunde koppla in en mikrofon. Sen fungerade det toppen och vi behövde aldrig mer be surgubben om hjälp. 

Nämnda ljudanläggning har nu drabbats av ålderskrämpor, verkar det som för ljudet som kommer ut i högtalarna i ridhuset låter som skit, ärligt talat. Då skulle man ju kunna tro att det är högtalarna det är fel på, men när man testar mikrofonen så låter det bra. Min man påpekade att sladdarna mellan CD-spelaren och mixerbordet hade sett sina bästa dagar, så då provade vi att byta dom, men det hjälpte inte heller. Nästa hypotes var att det var CD-spelaren som inte mådde tipptopp, och CD-spelare är ju för den delen lite omodernt, så igår testade jag att koppla in en bluetooth-adapter och strömma från Spotify. Funkade skitbra, men lät fortfarande som skit i högtalarna vilket fick mig att tro att det kanske ändå var högtalarna det var fel på, kanske att något baselement eller vad fan det heter hade pajat?

Hade tagit med en liten bärbar högtalare från Clas Ohlsson som jag ville testa och det visade sig ha SKITBRA ljud, hängde man den ut genom fönstret på domartornet så hördes det hela vägen ner till andra sidan ridhuset (60 meter bort), så det fanns ju i alla fall en plan B inför lördagens tävling. Skulle sedan testa mikrofonen igen, men eftersom jag stod i domartornet och högtalarna sitter i mitten av ridhuset så hörde jag inte hur det lät. Fick dra igång Spotify på telefonen och sedan lägga mikrofonen bredvid och klättra ner från domartornet och älga ut i ridhusets mitt för att lyssna. Det visade sig då att det var svinbra ljud i högtalarna även när man spelade musik, så då drog jag slutsatsen att det var ingången till mixerbordet som var problemet. Det kanske har ärgat eller något inuti, vad vet jag, men det finns väl någon kontaktspray för elektronik som kanske hade funkat,  man kan väl åtminstone testa och jag tänkte att min man har väl nåt sånt, han har ju allt. Åkte hem och lanserade denna teori för min man, men det visade sig att han inte hade någon "ren elektronikspray" och sen tyckte han att man skulle öppna och se hur det såg ut innan man sprayade in något, så jag erbjöd honom generöst att få följa med imorgon och göra detta medan jag rider. 

Var rätt trött och seg efter detta äventyr som också inkluderade ett besök på Kjell & Company för att hämta en specialsladd, en vända inom affären för att köpa äpplen och ett besök på bibblan för att hämta och lämna böcker. Körde pliktskyldigast ett pass pilates när jag kom hem och kom sedan lyckligtvis in i någon form av andra andning så istället för att drösa ner i soffan så gick jag ut och rensade lite ogräs i sparrislandet. Såg små små sparrisknoppar sticka upp och blev glad och hönsen blev glada för kirskålen. Annars blir det nog ett klent odlingsår, jag har visserligen sått tomater men det är också allt. Vet inte riktigt när jag ska hinna, men det löser sig väl. 

Nu är det onsdag och jag ska ha ett viktigt projektmöte med konsulter, som jag måste fixa på egen hand eftersom  min projektledare är iväg på någon mässa. Idag startar också "min" galopphäst (som jag äger en andel i) i ett lopp som går lagom till lunchen så det tänkte jag försöka följa via ATG Live. Efter jobbet ska jag åka till en närliggande godisbutik och se om det går att tigga till sig lite gratisgrejer som vi tänkte ha som giveaways på lördagens tävling. Sen hem, gå ut med hundarna, träna och så är det filmkväll. Japp, då kör vi. 

Livet innan du dör

 Har läst Livet innan du dör av Lina Nordquist. Detta är handlingen: 

I ett vanligt villaområde i Uppsala bor fyra grannar, var och en med sitt eget bagage. En korsade fyra hav för kärlekens skull, en är yrkeskriminell, en är företagare och den fjärde var polis tills han tvingades sluta. Grannarna möts av en slump en julikväll. Deras berättelser väver en skröna om värme och längtan efter försoning, men också om skam och sönderfall. I villaidyllen står väldigt lite rätt till. Några timmar förflyter och det skaver alltmer. När grannarna skiljs åt är en av dem död. 

Efter att ha läst Dit du går, följer jag så var förväntningarna skyhöga. Jag gillade den här boken också, bitvis åtminstone. Fantastiskt språk och intressanta karaktärer. Bitvis tyckte jag dock den var lite seg och omständlig, den stod liksom och trampade på tomgång emellanåt för att sedan ta fart igen. Lite ryckigt liksom. Den här boken får fyra villatomter av fem möjliga. 

Row your fucking boat

Igår var en halvträlig dag. I fredags landade ett jobbmail som rent teoretiskt innebar skitmycket att göra för somliga. Inte för mig, rent teoretiskt. Men helt plötsligt så är alla som har någon form av ansvar i detta jättejätteupptagna och/eller utbrända och/eller på gränsen att bli både det ena och det andra och då funkar det teoretiska inte alls. Så helt plötsligt fick jag lik förbannat i uppgift att koordinera och se till att rätt människor blev involverade i detta projekt. Styrde upp detta i fredags och igår kom en mötesinbjudan från en person angående detta och det var ju bra för då är den personen på gång i alla fall. Mötet skulle hållas klockan 14.00 och det är ju egentligen efter att jag slutat men okej då, jag stannar väl kvar för detta första möte som förhoppningsvis blir det enda jag behöver vara med på. Sen blev samma möte flyttat till 15.00 och då tänkte jag men okej då, jag åker hem och tar det mötet hemifrån. Hetsade hemåt, hetsade igenom ett träningspass för att ha det gjort, startade datorn och jaha, nähä, då hade mötet blivit flyttat till som idag då, to better fit everybody's working hours. Jamen tack så mycket för god framförhållning. Vet inte om det var av omsorg för mig, men jag hade ju tackat ja till mötet både klockan 14 och 15 så då borde det väl vara mitt bekymmer huruvida det fittade mina working hours eller ej, äh det gällde säkert någon annan.  

Stängde datorn och tog med hundarna på en promenad som kändes som flera MIL fastän vi bara var ute i någon timme. Det var så segt, som att vandra i sirap. Min man hade sökt ett jobb och nu var den annonsen borttagen utan att han fått besked om varken bu eller bä så han var på dåligt humör när jag kom hem igen. Gjorde min fot-rehab-träning och satt sedan bara och degade i soffan tills det var dags att åka till stallet. Där var det i alla fall kul, även om det inte gick så himla bra. Tur man har något att hänga upp sitt liv på utöver jobb och äktenskap, hehe. 

Idag ska jag till stallet igen för att fixa med ljudanläggningen. Har köpt en liten bluetooth-adapter som enligt mig borde gå att koppla in till mixern istället för CD-spelaren så att man ska kunna streama musik istället för att spela uttjatade CD-skivor som folk tröttnat på. Till det behövdes en specialsladd som såklart inte ingick, men det har jag beställt på click & collect på Kjell & Company. Vi får väl se hur det här går. 

Till stallet istället, v 16 2024, pt 1

Förra veckan fick vi ju önska hästar, fast sen vet jag inte vad som hände för nästan ingen fick det de hade önskat, haha. Ridlärare A var på utbildning så istället hade vi ridlärare V. Jag fick inte Köttbullen utan Irländskan, den ponnyn som jag hade på min första BOOT CAMP 2017. Beskrev henne då som "kanske norra Europas lataste" och med "Europas kraftigaste underhals" och inget av det hade väl förändrats förutom att hon blivit sex år äldre och utvecklat ännu fler skills att komma undan arbete. Är det något jag har lärt mig av att rida Köttbullen så är det att man får ange tonen redan från början, låter man henne gå och såsa i framskrittningen så får man liksom kämpa i motvind hela passet sen, så jag satte skänklarna i Irländskan från steg ett och jodå, jag fick nog till en hyfsad framåtbjudning, men hon var ju stel som samtliga av de sju svåra år som gått sedan jag senast red henne. Vi red övningen "slottet" som alltså är att man rider på en liten fyrkant och lägger en volt utåt i varje hörn, först i trav och sedan med volterna i trav och galopp på långsidorna. Hon gjorde väl vad hon skulle, men någon känsla av samspel var det absolut inte.  Det här blir något att bita i de kommande veckorna. 

No flag no uniform ever stopped a bullet from a gun

Jaha, då var det måndag igen och halva april har avverkats. Den här veckan säger prognosen att temperaturen knappt orkar ta sig upp till 7-8 grader på dagarna, regna ska det också göra och det känns som att våren är EXTREMT LÅNGT borta. Men det är väl bara att gilla läget.

I fredags jobbade jag, åkte och handlade, åkte hem och lämnade bilnycklarna till min man som skulle på något ärende, gick ut med hundarna, tränade, fixade tacos till kvällsmat och så kollade vi först på handboll, OS-kval för damer, Sverige mot Ungern där Sverige förlorade, och sedan Love Is Blind USA (nu känns det som att det BARA är Johnny och Amy som det är något med, de andra verkar ju mer eller mindre vrickade hela högen) och sen gick jag väl och lade mig p g a helt djävla slut efter en sjukt jobbig vecka.

På lördagen gick jag en långpromenad med två av tre hundar, Remus ska ta det lite lugnt ett tag enligt veterinären. Kom hem, åt lunch och sedan stimmade vi omkring för att hitta kläder värdiga en konfirmationsmottagning där konfirmanden själv låtit meddela att det var "dresscode: uppklätt". Vi kom dit uppklädda till tänderna (för att vara vi), men det var vi relativt ensamma om, de flesta var helt casual klädda, min exman kom i fleecejacka. Visade sig vara ett såkallat skämt från äldsta barnbarnets sida. Jaha. Jaja. Sen åkte vi hem, stinna av smörgåstårta och därefter orkade vi inte göra ett smack mer än ligga på soffan och dröna resten av eftermiddagen och kvällen. 

Igår var det upp tidigt, ut i skogen med hundarna och sedan hem och dra på sig löparkläderna för nu var det dags för lopp! Som vanligt var det problematiskt vad man skulle ha på sig, fryser aldrig när jag springer men i väntan på start är det ju mindre kul att som igår stå och huttra i vårvindar friska som istället för att leka och viska mer skar genom ben och märg. Tanken var att min man skulle skjutsa mig till loppet och släppa av mig och därefter åka på någon liten road trip och sedan komma och hämta mig igen, men vi måste ha missförstått varandra för han hade bara tänkt sig att vänta under tiden som jag knogade mig runt, och då hade jag ju kunnat ta med mig hur mycket kläder som helst och sluppit frysa röven av mig. Aja, så farligt var det väl inte ändå, småjoggade omkring lite planlöst och då var det inga problem att hålla värmen och sen var det dags för start. Banan var faktiskt toppenhärlig, började med en lätt utförslöpa så att man kände sig STARK. Sen blev det lite mer kuperat men inte så farligt som jag trott faktiskt, bortsett från slutet där man skulle uppför två svinbranta stentrappor, men det var ju bara att sega sig uppför. Gåendes, ska väl tilläggas. Har ju knappt sprungit något överhuvudtaget sedan i höstas p g a tådjäveln och hade inga visioner om att kunna springa hela det här loppet och det gjorde jag inte heller. Men det var jag inte ensam om, så jag kom åtminstone inte sist i mål. Jag sprang de första kanske...en och en halv eller kanske två kilometerna, sedan körde jag mina 30/30-intervaller resten av loppet. Det gick bra och kändes härligt. Ja, jobbigt också såklart, men härligt jobbigt. 

Åkte sedan hem och började fixa med lunch, baka bröd, koka ägg, etc. Min man åt överbliven smörgåstårta från konfirmationen (alla som ville fick med sig leftovers för det fanns sjuka mängder) men jag gjorde spaghetti och en sås på resterna av fredagens tacos, för smörgåstårta är bara god i tanken och i praktiken mest en gegga av vitt bröd och majonnäs som jag kan vara utan. Slöade i soffan med en bok resten av eftermiddagen, sen var det dags för handboll igen, Sverige-Storbritannien där de senare kommit in i OS-kvalet på ett wild card för att Kamerun inte fått visum. Det var en match som aldrig någonsin blev ens något som avlägset påminde om spännande, Sverige vann med 52-8 och blev därmed klara för OS. Sen lagade jag middag till mig själv och min man åt upp det sista av smörgåstårtan och sen  kollade jag på ett avsnitt av den nya Ronja Rövardotter (har sett tre avsnitt och vet inte riktigt vad jag ska tycka om den?) och sen var det väl i stort sett läggdags. 

Nu väntar ännu en fullspäckad vecka med jobb, sen ska det vara träningstävling i hoppning i stallet på lördag vilket innebär en massa fixande och trixande inför det. På lördag kväll ska jag gå på Ina & Petrina-showen och sen på söndag är det upp tidigt och iväg och tävla viltspår. Inte jättemycket vila och återhämtning den helgen inte, men det är väl bara att köra på, rakt in i kaklet, tjoho.