Till stallet istället, v 6 2024, pt 2

Så var det torsdag och dressyr och Köttbulledags igen. Nuförtiden går ju Köttbullen i regel lektionen innan, vilket betyder att jag har lite fri lek medan de andra ryktar och sadlar och tränsar. Hittills har jag använt den fria leken till att titta på lektionen innan, men igår kom jag på att jag ju faktiskt kunde utnyttja den tiden till att packa höpåsar istället för att behöva göra det efter lektionen. SMART (men ändå trög som inte kommit på det förrän nu). Såg därför inte Köttbullens lektion, men ridlärare V rapporterade att hon hade lekt med tanken att ta fram en långpisk (obs, det skulle aldrig hända i verkligheten) för Köttbullen hade varit EXTREMT seg och knappt bemödat sig med att trava ens en gång trots att skänklarna på barnet som satt på gick som lärkvingar. Så det var med andra ord en lat och tjurig lektionsponny som väntade mig, och inte blev det bättre av att vi skulle rida i skritt, trav och galopp på volter som skulle ökas och minskas och samtidigt skulle man rida inåtställd, rakställd och utåtställd. DET. VAR. JOBBIGT. Fick väl fram Köttbullen lite bättre än vad barnet fick och till slut blev hon också ganska fin i formen, men direkt arbetsvillig var hon inte. Ett par gånger försökte hon helt sonika dra från volten genom att spänna halsen, köra ut ytterbogen och bara marschera rakt ut på spåret, men för det mesta gjorde hon ändå vad hon skulle om än inte speciellt entusiastiskt. Högergaloppen var a pain in the ass, men i vänstergaloppen gick hon till och med i form kanske ett halvt varv på volten eller så, vilket för att vara Köttbullen är någon form av världsrekord. Önskar det blev vår snart så att Köttbullen kan bli klippt för hon är lurvigare än ett utegångsfår just nu, och det gör ju henne inte piggare om man säger så. 

So in the night I stand beneath the backstreet light

I natt kom det mer snö. Buhu buhu, jag som var så glad att det tack vare tövädret åtminstone på sina ställen var nästan barmark när jag var ute och gick igår, men säg den lycka som varar. Nu ska det dessutom bli minus, så den här snön kommer väl att ligga till fucking midsommar.

Igår jobbade jag, kom hem, gick 7,5 km, kom hem igen, tränade tabata och sen var det filmkväll. Vi började se en film som jag har glömt vad den hette men den handlade om en yrkesmördare. Första kanske 20 minuterna var bara att han satt i ett rum i Paris och spanade på huset mittemot och hade en extremt seg inre monolog med och om sig själv. Sen gjorde han sitt jobb, dvs sköt en person men misslyckades och  skottet träffade en annan, folk på högre ort blev missnöjda, han fick fly till Dominikanska Republiken där han tydligen bodde på sin fritid, fann att någon fiende (som man ju har en mängd av när man är yrkesmördare) hade misshandlat hans fru för att få vissa uppgifter som hon dock inte lämnade ifrån sig, sen kan det vara att jag nickade till en stund så det är lite oklart vad som hände efter det, speciellt som jag inte kunde med att erkänna att jag somnat utan låtsades att jag hängde med i handlingen, men så småningom hade han den där yrkesmördaren ett möte med sin uppdragsgivare där han (yrkesmördaren) dödade honom (uppdragsgivaren) med en spikpistol. Sen gav han sig iväg för att leta rätt på "någon" (oklart vem men det kanske förklarades medan jag vilade ögonen) vars uppgifter han fått tag på i ett kartotek över beställda och verkställda morduppdrag som uppdragsgivaren helt otippat hade hemma hos sig och som man inte trodde någon använt sedan tidpunkten kring första månlandningen. Sen bestämde vi oss för att pausa, filmen var över två timmar lång och man har ju sin skönhetssömn att tänka på, osv. Fortsättning blir kanske till helgen, eller nästa onsdag eller kanske aldrig för ingen av oss var egentligen superimponerad av den här produktionen. 

Idag är det som vanligt på torsdagarna: jobb, städning, ridning. Har gått från att ha det relativt lugnt till att ha rövmycket att göra på jobbet. Den kommande månaden, minst i alla fall, kommer att bli mer än hektisk så det är väl bara att kavla upp ärmarna och hugga i. 

Saxat från Facebook m m

Saxat från Facebook m m 

Holy bandits, band of hope, hauling an unholy rope

Igår snöade det hela dagen. Plaskig tung blötsnö som både lade sig och samtidigt började smälta, vilket gjorde att man, jag, var tvungen att på sina ställen vada i decimeterdjupt smältvatten när jag var ute och gick med Tage och Laban efter jobbet (Remus utnyttjade sitt åldermansprivilegium och stannade hemma). Första kilometern var plågsamt kall om de ej vattentäta barfotaskobeklädda fötterna, men sen fick jag upp värmen så det bara blev kallt precis när jag var tvungen att vada genom någon ny mindre sjö (vilket jag i och för sig fick göra både titt som tätt). Gick en runda strax utanför byn och där var det inte så många som hade gått så det gick bra. Gjorde sedan det fatala misstaget att förlänga denna runda och gå I byn, vilket alla andra människor i hela världen också hade gjort så där var det knöligt och halkigt och dant, vilket gjorde mig på dåligt humör. HATAR när det känns som att man bara kasar omkring som ett djävla hjon utan att komma någonstans. Hatar vintern, hatar vädermässiga bakslag som detta. För nu ska det dessutom bli kallare, så all slask och snösörja kommer att frysa till is och göra det ännu bökigare. BLÄ.

Ringde vårdcentralen igår angående tån från helvetet. Fick prata med en person som lät som att hon var ungefär 12 år gammal, beskrev mina problem och hon sa att hon skulle "gå runt och höra sig för lite" och sedan ringa tillbaka med en tid hos antingen "fysio" som tydligen är det nya begreppet för fysioterapeut, eller läkare. Hann precis klämma in att jag redan går hos en fysioterapeut och det är ju inte en direkt osanning även om just han och jag inte har pratat om just min tå. Det var ju en DJÄVLA TUR att jag sa det, för när 12-åringen ringde tillbaks rätt många timmar senare så sa hon att "eftersom jag redan gick hos fysio" så skulle jag få en tid direkt hos läkaren. Annars hade jag väl fått börja med att gå till någon som gissningsvis skulle säga att jag skulle börja med att göra tåhävningar varje dag i två månader och sedan fick vi se. Kände att den omvägen hade jag verkligen inte orkat ta och det är ju inte som att jag inte tränar mina fötter, jag kör tåhävningar/tåpress och balansövningar om inte dagligen så i alla fall flera gånger i veckan och det skulle jag påstå är åtminstone lite över medel för vad folk i min ålder i allmänhet gör. Och bortsett från tån från helvetet så har jag starka fötter med god rörlighet, ja det är ju inte som att helvetestån inte är rörlig, men den gör ju ont.
Sen har jag inga bra erfarenheter av fysioterapeuterna på just min vårdcentral som i mycket annat är toppen (i alla fall de delar som jag har kommit i kontakt med, vilket i och för sig inte är jätteofta, senast var mitt besök hos den såkallade klipp- och klistradoktorn, men det fick 10/10), men just när det kommer till fysioterapeuterna så känns det som att alla som jobbar där heter Margareta eller Karin och blev legitimerade sjukgymnaster omkring 1979. Obs, det är inget fel på att heta Margareta eller Karin eller på att ha utbildat sig till sjukgymnast på 70-talet, men jag fixar inte att man ska få en taffligt handritad lapp med cirklar och streck och pilar som ska beskriva vilka övningar man ska göra. Sist jag besökte en fysioterapeut på den vårdcentralen så frågade Margareta-Karin om jag ville ha tips på knäskydd (tror jag det var) och det ville jag och trodde jag skulle få något proffsigt insidertips, men hon började helt planlöst att googla "bra knäskydd" och ursäkta mig men det kan jag ju lika gärna göra själv.

Men nu har jag i alla fall fått en läkartid! Visserligen inte förrän om 14 dagar, men har jag lufsat runt med denna tå sedan i...november kanske? så klarar jag såklart att göra det i två veckor till.

Kom hem (12-åringen ringde medan jag var ute och klafsade omkring i snöslasket), hängde upp exakt alla mina kläder på tork, tränade ett pass pilates och sedan kollade jag och min man på ett avsnitt av LOVE IS BLIND JAPAN som vi har börjat följa. Det är ju liiite kulturskillnad, får man ju ändå säga? Tror ingen man i västvärlden lite överseende skulle säga till en kvinna att Det gör mig inget att du är skild eller tycka att hon är toppen främst för att hon kan laga mat? Sen är det ju säkert mycket som klipps bort och klipps ihop så att det som sägs inte är i sina ursprungliga sammanhang och därför framstår som lite märkliga, fast å andra sidan, VAD VET MAN? Man tror hela tiden att man har hört det värsta och sen visar det sig att det alltid finns någon som kan kläcka ur sig något som ligger ännu längre bort på korkskalleskalan (och nu menar jag inte ens specifikt för deltagarna i LOVE IS BLIND utan bland folk i allmänhet, tyvärr). 

Jaja. Det var tisdagen det. Jobbmässigt var det både högt och lågt, fick epitetet Fabolous Anna av min projektledare men mötte massivt motstånd av folk på andra fronter när jag motsatte mig att en helt ny arbetsuppgift skulle landa på mitt team, eftersom det a. var en uppgift som hörde hemma i produktionen och inte på labbet, b. inte finns någon vettig plats att utföra den specifika arbetsuppgiften på ett vettigt sätt i större skala på labbet, samt c. inte finns resurser att göra detta under högsäsong och det är under högsäsong det kommer att vara aktuellt. Menar inte att man inte ska hjälpas åt över avdelningsgränser för det tycker jag absolut att det ska och det gör vi alltid här när det kör ihop sig, MEN man kan liksom inte planera för att lägga på någon nya arbetsuppgifter när det inte finns utrymme för det. Det är ju extremt lätt att sitta och säga att något "inte kommer att ta så mycket tid i anspråk" (för någon annan) när alla VET, eller åtminstone borde veta, att det aldrig någonsin under vår högsäsong kommer att uppstå stora sjok av ledig tid att fylla med nya arbetsuppgifter på permanent basis, utan då måste i såna fall antingen tillsättas mer resurser eller så måste någon annan arbetsuppgift som tar motsvarande tid i anspråk försvinna och varken det ena eller det andra kommer att hända i det här fallet, och sist jag kollade så var det i alla fall inte tillåtet att schemalägga övertid. Men det var som att dom jag diskuterade detta med var födda både i farstun och igår. Tänker dock inte ge mig angående detta i första taget och sista ordet är verkligen inte sagt.   

Idag snöar det åtminstone inte, det är väl alltid något att glädja sig åt. Ska jobba och sedan hem och träna och sen är det filmkväll med min man. 

I've been walking all day, and I'm nearly done

Sitter med grus i ögonen, kom hem vid 22-tiden igår, duschade och gick och lade mig. Kunde såklart inte somna och de här djävla melatonintabletterna som jag testar kunde lika gärna vara sockerpiller om ni frågar mig. Har ändå köpt TRIPLE STRENGTH från utomlands, men det hade lika gärna kunnat vara amfetamin minus det roliga (som man väl ändå får av amfetamin? eller är jag felunderrättad?). När jag kravlade mig upp i morse hade det dessutom kommit fem centimeter SNÖ under natten. Det var visserligen väntat, men ändå. VadFAAN? Orkar ej med några vädermässiga bakslag just nu, fast vad har man att välja på?

Sur på jobbet också för jag har väntat i två veckor på att en annan person, en konsult som jag bara haft kontakt med via projektledaren, ska göra sitt jobb så att jag kan ta vid och börja göra mitt. Det här är en kedja som skulle ha varit att konsulten skulle ha gjort vissa saker, sedan skulle jag ta över och passa bollen vidare till ett gäng medarbetare världen över, och när de gjort sitt så skulle jag komma in och göra min huvuduppgift i det här projektet, men konsulten har av olika skäl dragit ut på tiden och precis innan jag gick hem igår fick jag ett meddelande från projektledaren med frågan om inte jag skulle kunna göra det konsulten skulle ha gjort istället? Ja, det kan jag väl, det handlar mest om copy paste tror jag, men det hade ju varit mer klädsamt om jag hade fått uppgiften för låt oss säga två veckor sedan, för då hade startskottet som jag ska lämna över till andra kunnat gå DÅ istället för nu, och deadlinen för andra hade blivit mer rimlig, och MIN deadline därefter hade blivit lite luftigare, men nu är det som det är. Utöver det har jag vad som känns som tusen andra projekt som ligger och pyr lite här och där, inga superakuta ännu men de ska göras och det inom den närmaste tiden. BUÄH. Jaja, det är ju bara att bita ihop och börja knoga på. Hoppas i alla fall att den snö som föll i natt regnar bort under dagen så att man åtminstone slipper skotta. ORKAR INTE MED MER VINTER NU. Det känns liksom inte rättvist att universum låter en få nosa på sju-åtta plusgrader och sol ena dagen för att sedan lappa till en med ett snöoväder.  

Ska ringa vårdcentralen idag för nu är jag så djävla trött på min tå. Har nu kört två kurer med maxdos antiinflammatoriskt och ja, det har väl blivit lite bättre men BRA är ett starkt ord i sammanhanget. Det ger lite samma effekt som att smörja med Voltaren, det lindrar lite för stunden men så fort man slutar så är man tillbaks på ruta ett. Tror inte det handlar om inflammation, eller rättare sagt att inflammationen är sekundär och att det i själva verket handlar om nerver i kläm eller något sånt. Tycker i och för sig att "nerver i kläm" är en sån djävla slaskdiagnos som man alltid får så fort man har ont någonstans, men NÅGOT måste det ju vara. Är beredd att tänka om när det gäller Mortons, det kanske är det jag har ändå även om det inte känns som det gjorde 2011. Aja, någon medicinkunnig får börja nysta i det här för jag har slut på tålamod nu. Snittar ju ändå på cirka 15 000 steg om dagen och det är synnerligen trist att få 15 000 smärtimpulser varje dag som det är när det är som värst. Vissa dagar känns det ändå helt okej  och då blir jag överlycklig och tänker att NU HAR DET VÄNT, men sedan visar det sig att det inte har det och då blir det deppigt igen. Förra gången kändes det ju som att jag kontant hade en sten i skon och det var inte skönt, men nu känns det mer som att någon kör in en voodoonål lite då och då. Kul med variation åtminstone? 

Till stallet istället, v 6 2024, pt 1

Igår skulle jag till stallet på möte i tävlingskommittén innan ridningen, kom dit några minuter innan mötet skulle börja och sprang som ett barn till anslagstavlan för att se vilken häst jag skulle få. Nej okej, jag sprang inte, men gick med raska steg i alla fall. Visade sig att jag skulle ha Travaren. Helt okej för mig , han är snäll även om han inte är speciellt lättriden. Känslig i munnen, blir lätt trippig och har svårt för galoppen (dock ÄR han ingen travare eller fd travare, men han påminner ändå om en). 

Mötet gick väl...bra? Det visade sig att några som tidigare varit drivande i tävlingskommittén av olika skäl nu valt att lämna klubben, det är ju sånt som händer. Första gången jag kom med i tävlingskommittén var omkring 1996, då avgick ALLA kort därefter i någon form av oklart riktad missnöjesyttring, och jag var ensam kvar att bygga upp ett raserat korthus utan att ha en aning om hur någonting fungerade. Men det gick ju att lära sig och under ett drygt decennium var jag sedan the queen of fucking everything när det kom till att vara tävlingarrangör, så det kan man väl bli igen tänker jag. Grejen är den att under de cirka 15 år som jag har varit borta har allting digitaliserats och det som förut gjordes i pappers-, brev- och telefonform görs nu i ett system som bara en av de som lämnat haft tillgång till och kunskap om. Men som jag lite sturskt sa Men det kan väl inte vara så djävla svårt att lära sig om ALLA klubbar har det här?  Så det löser sig säkert, och det var för övrigt bara två tävlingar inplanerade för året, en Pay & Jump i april och en enstjärnig (det som tidigare hette lokal) hopptävling i september. Inga klubbtävlingar var planerade, men jag tänker att vi får svetsa ihop oss lite mer först (och jag får uppdatera mig!) och sen kan man börja bygga vidare. Plus att det brukar vara någon form av åtminstone klubbhoppningar på loven, typ sportlovshoppning, påskhoppet etc, som instruktörerna håller i. Det är ju ett stort plus för "på min tid" så ville den dåvarande ridskolechefen överhuvudtaget inte befatta sig med sånt och det var en evig kamp eftersom vi i tävlingssektionen (som det senare blev) tyckte att det borde finnas någon instruktör som tog ansvar för själva hästdelen när det kom till klubbtävlingar på ridskolans hästar och ponnyer och som också hjälpte till att fördela hästarna så att alla åtminstone skulle få en häst/ponny som de hade suttit på tidigare och behärskade, för om alla skulle få som de hade önskat så skulle vissa hästar skulle få starta 18 gånger och andra ingen. Men där var intresset minst sagt svalt, så åtminstone där verkar det ju ha blivit en förändring till det bättre. Det ska nog gå att bygga upp någonting igen och nu har vi i tävlingskommittén känt varandra på pulsen lite och det här ska nog bli bra. 

Skuttade sedan ut i ridhuset för ett pass med Travaren. Tyckte det gick riktigt bra, om man bortser från galoppen, och där gjorde vi många väldigt fina fattningar, men han har ju svårt att hålla galoppen och nu skulle vi galoppera på kvartslinjen och han har så dålig egenbalans så det gick verkligen inte bra. Men i skritt och trav var han riktigt drömmig! Var framme bra för skänkeln, gick lugnt och avspänt istället för att ömsom sega och ömsom trippa fram bakom hand som han mycket väl kan göra. Vi red en övning som var så här: trav och nedsittning, efter en hörnpassering skulle vi rida skänkelvikning in till kvartslinjen, därefter en sexmetersvolt och sedan rakrikta och skänkelvikning för andra skänkeln ut på spåret igen, därefter galoppfattning och galoppera på andra kvartslinjen ner till kortsidan, övergång till trav och så börja om från början. Egentligen var det meningen att vi skulle rida utan stigbyglar och det hade jag absolut kunnat göra om det inte varit galopp involverad, men Travaren bryter liksom inte av till trav som andra hästar gör när det enda som händer är att det blir lite skumpigt innan man hittar tillbaks till rytmen, utan med honom blir det verkligen som en tvärnit så man nästan far fram över halsen oavsett hur förberedd man tycker man är. Kände att det skulle varken gynna honom eller mig att jag skulle dunsa omkring i obalans när det redan var jobbigt för honom, så jag gav mig själv lite dispens. Inte för att det gick lättare med galopparbetet, men jag satt i alla fall någorlunda stadigt. Men bortsett från det kändes det BRA! Ser fram mot att få fortsätta jobba med den här killen. 

En helg som gick i LOVE IS BLIND SVERIGE:s tecken

I fredags morse steg min man upp i ottan (fast inte lika tidigt som jag) och tog buss och tåg till Köpenhamn. Kom hem i lördags eftermiddag och var helt begeistrad över att han för 250 spänn på tre timmar och med endast ett byte involverat färdats från Nästan-Österlen till mitt i smeten i en storstad. Det borde ju inte komma som en SÅDAN överraskning, för vi har ju varit i Köpenhamn förut, men då har det i och för sig involverat en hel del logistik kring lämnande av hundar vilket ju såklart ökar tiden och minskar känslan av smidighet rätt mycket. Själv var jag minst lika begeistrad över ett dygns egentid, även om mina planer lät otroligt fattiga jämfört med att åka till Köpenhamn. Fatta vilket deppigt liv man har när ens planer en fredagskväll är att städa skafferiet och SE FRAM MOT DET, sa jag till min dotter och min bror  som jag pratade i telefon med vid två olika tillfällen under dagen, men deppigt eller ej så var det exakt det som hände. Kom hem från jobbet, gick en promenad med hundarna, körde mitt benpass och sen djävlar plockades varenda pinal ut ur ovan nämnda skafferi, hyllorna torkades av, ett par öppnade påsar med nachos-chips av okänd ålder och en mängd konstiga fröer som ingen använt på åratal hamnade ute i  hönsgården. Ställde in allting, en del nu dessutom förpackat i Clas Ohlssons smarta matförvaringsboxar så det blir prydligt och snyggt istället för en massa påsar staplade på varandra i mer eller mindre amorfa skapelser, och DJÄVLAR vad nöjd jag kände mig sen. 

Resten av helgen har väl varit ungefär som vanligt med långpromenader, träning, läsning, slappande men med undantaget att jag plöjt hela säsongen av LOVE IS BLIND SVERIGE och nu måste vi nog prata lite om det. Är förstummad, och då menar jag verkligen inte stum av beundran. Alltså, vaaaar får dom dessa människor ifrån? Minns när jag själv gjorde mig själv till en del av "ett socialt experiment", a k a när jag hade en profil på Spraydate. Det var förvisso ett lyckat experiment såtillvida att jag faktiskt träffade min man där, han var den enda som föreföll vara någorlunda normal, alla andra (av dom jag var i kontakt med, ska väl tilläggas) verkade ju mer eller mindre vara försöksutskrivna från någon anstalt redan i sina presentationer och dom man hade kontakt med var ju inte mycket bättre heller för den delen. Kändes som att det mest ut på att navigera mellan och försöka undvika alla mer eller mindre bittra misslyckade frånskilda karlar som sökte antingen en mamma/hushållerska eller en het älskarinna, helst i en och samma person. Var på tre Spraydate-dejter innan jag träffade min man,  två av dom kan man läsa om här, och den tredje var med en kille som jag kände hade stor kompispotential, men han ville mer och jag "kände ingen attraktion" (som jag skulle ha uttryckt det om jag varit med i LOVE IS BLIND) och efter en kväll på krogen och några efterföljande sms där vi bara konstaterade att vi inte var ute efter samma sak så rann det hela helt odramatiskt ut i sanden. 

Jaja, det var ju inte det som det här inlägget skulle handla om utan LOVE IS BLIND. Måste erkänna att jag inte fattar upplägget riktigt, alltså jag fattar ju såklart grundprincipen med att de är i de här kapslarna och inte får se varandra och sen ska de fria osv, men går det till så att alla först dejtar alla? Hur lång är varje dejt, är det tidsbegränsat som typ speeddejtingen i Bonde söker fru, eller kan de sitta därinne i kapslarna i timmar och babbla med varandra? Kan man sedan önska att man vill dejta med någon speciell och hur går det i så fall till? Osv, osv. Andra frågor som dyker upp är: vem i helvete har designat de där extremt fula vinglasen i guld som alla ständigt går omkring med i handen, har deltagarna obegränsad tillgång till vin, äter de aldrig? och förutom att sitta och kolka, vad gör de när de inte dejtar? Varför är alla tjejer uppklädda och sminkade till tänderna när det enda de ska göra är att sitta i en soffa och bokstavligt talat tala med en vägg? 

Andra saker man kan reflektera över är castingen, alla är ju såkallat normsnygga och i ungefär samma ålder och har halvflashiga jobb i stil med ekonomisk rådgivare, HR-specialist, egenföretagare och operativ chef. Kunde de inte ha valt ut några som inte nödvändigtvis såg ut att platsa på ett veckotidningsomslag och som knogade på som högstadielärare i Bollebygd eller körde truck på Coops centrallager i Eskilstuna eller något annat helt vanligt? Men det ska ju bli bra tv av det, så det hade väl inte funkat med helt vanliga dödliga som kanske inte bryr sig så mycket om ytan, eller så tänker de att den här typen av människor som de har castat per definition är mer ytliga och därför blir experimentet mer komplext...kanske. Annat som man kan fundera över är varför ingen av deltagarna verkar kunna uttala en enda mening utan att slänga in lite amerikääänska. Ska inte säga att jag aldrig drar till med något engelskt uttryck för det gör jag absolut då och då, men inte så till den MILDA GRAD som de här deltagarna. Kom inte och säg att svenska språket saknar ord, för man kan väl säga lika gärna säga att man tycker att någon är perfekt istället för att hässja fram OM MY GOD, YOU'RE FLAWLESS. Om ni frågar mig dårå. Och på tal om språket undrar jag om produktionen har varit inne och styrt upp så att de inte får säga några såkallade runda ord? För det var ju väldigt mycket prat om "det  fysiska" och "det intima", vilket i min värld låter ungefär lika upphetsande som att prata om "nedre toalett" i hygiensammanhang. Min man (som inledningsvis tyckte att det här var det värsta skräp som någonsin visats, men som sin vana trogen ändå inte kunde låta bli att engagera sig) menade på att unga människor nuförtiden är så himla präktiga och timida att de inte ens klarar av att prata om helt normala kroppsfunktioner, men jag tror det handlar om att det är en internationell produktion och att det inte ska behöva läggas på en massa irriterande beeeeeep-ljud stup i kvarten som de skulle fått göra om kapslarna fylldes av snuskprat?

Nu ska jag berätta vad jag tycker om deltagarna/paren. 

1. RASMUS och KRISSE-LY. Först gillade jag inte Rasmus speciellt mycket p g a att han höll på och noja så himla mycket om Krisse-Ly:s (tänker överhuvudtaget inte kommentera namnet Krisse-Ly) utseende, "är hon kines?" "hon har estländskt påbrå, hur påverkar det"? och tyckte att Krisse-Ly verkade labil och på gränsen till psykiskt instabil och med rätt så kraftiga golddigger-vibbar. Men sen tycker jag ändå Rasmus verkar vara snäll, även om han ger intryck av att ha glidit lite fram på en räkmacka genom livet, inte för att man inte kan vara snäll p g a det men för att man kan ha väldigt svårt att förstå att andra människor inte per automatik har glidit genom livet på samma stora räkmacka och att det är skillnad på att vara den som sitter på räkmackan vs den som sliter på en fiskebåt i Norra Ishavet för att få ihop till ingredienserna. Men jag gillar ju snälla människor. Plus att Rasmus, till skillnad från Krisse-Ly, verkade ha ett sunt förhållningssätt till sitt hundägande. Det verkade ju dock ha gått bra med hundarna ändå, men det var nog inte tack vare Krisse-Ly:s insatser. Sen tycker jag också att det är lite väl överdrivet att redan på typ första dejten börja prata om sina kraschade familjeförhållanden  och hur otrygg och olycklig man är, men det är ju jag det. Rasmus verkade ju inte bli nämnvärt avskräckt i alla fall. Han verkar ändå vara en som man kan hålla i handen när åskan går, och det gillar man ju. 

2. AMANDA OCH SERGIO. Oh my God, var ska man börja? Det här kommer att gå åt helvete, var min första tanke när de började dejta, för alla sociopatvarningsklockor började ringa direkt. Tror fortfarande det, även om de satt på den här uppföljningen och försäkrade att de var så lyckliga och deras relation var så stark och stabil, men fick en känsla av att han tvingat henne att säga det. Det ska väl vara en kristen tjej som lever efter en helt orimlig vända-andra-kinden-till-principen som ska stå ut med en så extremt självgod och sliskig karl som Sergio, alla normala hade väl sprungit åt andra hållet när han började med sitt extremt konstiga snack redan inne i kapslarna, men det kanske är skillnad när man inte kan se folk och deras kroppsspråk och ansiktsuttryck som jag tyckte skrek ut dissociativ personlighetsstörning. Tror inte ens att han är katolik utan det var säkert något som han hittade på i stunden, för vem säger annars "hon är kristen och jag är katolik" som om det skulle vara två olika religioner? Tror INTE att den här relationen är bra för Amanda, det här kommer att sluta illa, kom ihåg var ni hörde det först. Och hela den här grejen med hans extremt överdrivna minspel när det här "ryktet om att han hade ett barn" sattes igång, han måste väl för i helvete vetat att han hade haft sex med någon vid ungefär den tidpunkten och att det fanns en viss möjlighet till att det skett en befruktning? Sånt lärde man väl sig för Guds skull redan på mellanstadiet. 

3. CATJA OCH CRISTOFFER. Här var väl det enda exemplet på någon som stack ut litegrann, inte så att Cristoffer inte skulle ha platsat på ett veckotidningsomslag utan det var väl mer attributen lila hår, pärlhalsband, tantmönstrad scarf/bandana som stack ut från den metrosexuella normen och som man märkte att Catja inte gillade när hon väl fick se det. Inte för att jag tyckte det var direkt hett heller, men jag gillade ändå Cristoffer som person. Visserligen hade jag nog förmodligen dött på fläcken om någon sagt "hej mitt hjärtas dröm och eviga längtan" varje gång vi sågs, men det är väl ändå bara att säga ifrån att det här känns lite too much? Men han verkar så himla snäll och omtänksam och dessutom så härligt obrydd om vad andra tyckte om hans hårfärg och övriga attribut. Plus att han läxade upp Sergio när Sergio nojade över att Amanda berättat att hon hade skolios och blev mobbad för det och då var det precis som att han (Sergio) såg framför sig någon krumryggad häxa och fick kalla fötter. Nä, Cristoffer var alldeles för bra för en sån som Catja, vad är det att noja över att någon är "för snäll"? Okej, jag tycker inte att det är så hett att någon lägger sig platt och blir ängslig och självutplånande, men det har väl inte med snällhet att göra utan snarare att någon är för dominant och nedtryckande och den andra måste göra allt för att vara till lags. Och för att vara en som efterlyste mycket mer "bad boy"-attityd så var ju Catja otroligt mesig som drog som en avlöning bara för att Cristoffer en gång höjde rösten åt henne när kamerorna var av. 

4. EMILIA OCH LUKAS. Jaha, här verkade allting vara frid och fröjd, fast ändå inte? Känns ju lite som att det inte klickade riktigt för dom och om man börjar prata om att man ska gå till en sexrådgivare när man bara har dejtat några veckor, då känns det väl ändå som att det mer handlar om prestige att man ska "lyckas i en utmaning" bättre än någon av sina "medtävlande" snarare än äkta känslor? För när Lukas dejtade en annan tjej i de här kapslarna, då pratade han ju vitt och brett om hur het på gröten han var när det kom till "det intima" och det skulle slängas upp på bord och ojojoj. Och sen när han dejtade Emilia, som ju ändå var den han hade valt, så hette det "vi får ta det lugnt, vi tar en dag i taget och ser vad som händer" osv osv och att "den fysiska attraktionen" saknades, och den är väl ändå liiiite A och O i alla fall i början av ett förhållande? Sen när det kom till själva bröllopet så sa både jag och min man (som vid det här laget var nästan lika engagerad som jag) att det är väl klart att dom har snackat ihop sig innan, det är väl ingen som kommer att bara "nä, min magkänsla säger nej" vid altaret när dom har gjort så mycket ansträngningar med kläder och grejer och bjudit dit släktingar från Finland och hela midevippen. OCH SÅ VAR DET PRECIS DET SOM HÄNDE. Vadfan, djävla piss-Lukas. Sen kanske Emilia var världens psykopat när kamerorna var av, det vet man ju i och för sig inte. Men oavsett: det kunde ha skötts lite snyggare. Fast blev väl inte lika bra tv dårå. 

5. MEIRA OCH OSKAR. Här var ett par som jag inte trodde på, tror inte heller på det i det långa loppet. Känns som att det är obalans där, att hon bara ska hitta fel på honom, vad han har på sig, vad han äter/inte äter, etc, och att han bara fogar sig i det istället för att bara "men herregud, jag är en vuxen människa, jag bestämmer väl själv om jag vill äta oliver eller inte". Tappar också fullständigt respekten för människor som a. handlar nya kläder åt sin partner för att de inte gillar deras stil, b. människor som låter andra människor handla kläder åt dom för att de inte gillar deras stil, och tycker också det är ganska respektlöst att komma hem till sin partner för första gången och sedan bara dissa allt som finns i dennes hem. Trodde faktiskt att Meira skulle säga nej på bröllopet för hon har väl hela tiden känts ganska tveksam och passivt om inte aggressiv så åtminstone missnöjd, och också för att upplägget på bröllopet var att Oskar först blev tillfrågad och sedan Meira (på de andra bröllopen blev först tjejen tillfrågad och sedan killen). Jaja, det kommer väl en dag när han tröttnar på att plocka upp hennes omkringslängda outfits och drar som ett minustecken i en Excelformel. 

Sen måste man väl också nämna:

6. JOHAN. Alltså, hur sjukt var det inte när det först blev nästan som triangeldrama när han också var jätteintresserad av Meira men hon till slut valde Oskar. Då blev det tårar och hans hjärta var krossat och buhu buhu, men inte värre än att han en kvart senare kunde fria till en annan tjej (Kimia?). Tur att hon  i alla fall avstyrde det riktiga frieriet (efter att de fått se varandra), för det kändes verkligen desperat x 1000. 

Ja, det var verkligen en helg, eller åtminstone en tv-serie, att minnas. Nu har vi (ja, min man är numera officiellt engagerad) börjat kolla på LOVE IS BLIND JAPAN. Vi har hittills bara sett första avsnittet, men det är lite större åldersspann på deltagarna, en är 24 och en är 56 år. Tror i den svenska versionen var väl alla mellan typ 26-38-ish, i alla fall av dom som man har fått se lite mer av. 

Ja, det var väl i stort sett helgen och nu är det dags för ny vecka och nya möjligheter. Ikväll ska vi ha möte i tävlingskommittén i stallet, det kan bli spännande. Känner mig pepp och taggad. Sedan är det ridning och vi ska få nya hästar, alltid lite pirrigt innan man vet vilken man får. Hoppas på något stabilt och inte någon av de lite yngre och hetare. Helst en ponny såklart, men det verkar ju vara uteslutet nuförtiden, suck.