Mitt liv är bra som det är, tack

Har läst Mitt liv är bra som det är, tack av Johanna Sernelin, en bok som jag nappade åt mig från Nyss återlämnat-vagnen på bibblan. Detta är handlingen:

Emelies liv är bra som det är, tackar som frågar. Hon trivs på jobbet, är nöjd i sin relation, och inte alls arg på sin mamma för det som hände i det förflutna. Och syrran? Som bästa vänner! För Emelie skulle väl aldrig ljuga?
När Emelie anar att sambon är otrogen söker hon upp den hon tror är älskarinnan. Plötsligt befinner hon sig i ett trassel lögner samtidigt som det förflutna börjar göra sig påmint på ett minst sagt påträngande vis. Hon kommer inte bara den andra kvinnan nära utan upptäcker även fler sanningar än väntat, inte minst om sig själv.

Jag gillade den här boken inledningsvis, det var bra driv och jag tyckte mycket om karaktären Emelie men tyckte till slut att karaktären Alexander bara var TOO MUCH, det finns väl ändå gränser för hur mycket någon (Emelie) vill stötta en rockstarwannabee som lever upp ens pengar, aldrig visar någon uppskattning och som inte ens kan passa tiden i tvättstugan. Fast visst, de här typerna finns ju, men det blev lite väl överdrivet kan jag känna. Mot slutet av boken tyckte jag att inte heller att Emelie kändes lika trovärdig längre, utan att gå närmare in på handlingen så känns det inte som att det var en rimlig utveckling av en  karaktär som är ett kontrollfreak i grunden. Stör mig lite på rena sakfel, t ex är det E4:an och inte E6:an som går förbi Jönköping och nog säger man Kristinakyrkan och inte Kristinekyrkan? (googlade dock det sista och det visade sig att det var jag som hade fel, men jag backar aldrig ifråga om E4:an). Den här boken får tre par strumpor av fem möjliga. 

We'd be allright if the wind is in our sails

I höstas började en kund klaga på en produkt som de tidigare varit helnöjda med. Det visade sig vara stora problem med en storsäljande produkt och kunden är dessutom en sån där KEY ACCOUNT CUSTOMER som det heter på ekonomiska, så det var en rätt rejäl magnitud på detta. Det första man då måste fråga sig är om något i produkten har ändrats, och det hade det. Nämnde detta för vår VD som en tänkbar orsak, men han trodde inte på det fastän (enligt mig) ett barn hade kunna se sambandet: 2022 hade kunden inga problem, förändring X gjordes inför 2023 och under 2023 började problemen, då känns det väl ganska givet att X är inblandat? Men nä, det trodde han alltså inte. Fick tjata mig till att vi skulle göra ett test i stor skala med 2022 respektive 2023 års formulering och lyckades till slut få igenom det. I fredags utvärderades resultatet, jag filmade hur det såg ut, laddade upp filmerna i en mapp i systemet och skickade sedan ett mail till alla berörda, inklusive VD såklart, med länk till var filmerna fanns och sedan utgick jag från att alla själva skulle ta sig in och titta utan att man specifikt behövde be dom om det. Igår hade vi ett möte där detta CLAIM (som det tydligen heter nuförtiden) fanns med som en punkt på agendan. Utgick då från att alla hade sett filmerna och började mala på om att Ja, eftersom man kan se en väldig tydlig skillnad på produkten där X ingår jämfört med där den inte ingår så kan man väl dra slutsatsen att det är X som är problemet? och VD bara Jamen kan man se någon skillnad då? Trodde först han hade fått en synskada, men det visade sig att han inte hade sett filmerna så skadan satt kanske någon annanstans? Jaha, fick då ta upp filmerna och visa och det var han ju tvungen att erkänna att det fanns en skillnad. Det tråkiga är att den i sammanhanget enkla lösningen som innefattar att exkludera X, är förenat med ökade kostnader och det är ju aldrig poppis. VAD BEROR DET PÅ? ville han då veta, för vet man det så kanske man kan jobba med faktor X istället för att exkludera den. Svarade att jag inte visste, men medan jag pratade så ploppade det upp en tanke i huvudet och jag började utveckla den och fick ihop en jättebra orsak-sambandsresonemang som jag avslutade med orden Det kan väl vara en rimlig hypotes? Fick ett surmulet Jaja, det är åtminstone en hypotes till svar. Ibland tycker jag inte att mitt jobb förtjänar mig, inte så att folk behöver överösa mig med lovord och beröm stup i kvarten (det är det förvisso ingen som gör), men NÅGOT djävla erkännande när man har hittat orsaken och kommit med lösningen till ett gigantiskt problem hade kanske varit på sin plats? Hade lust att avsluta mötet med att tacka mig själv för de insatser jag gjort i en fråga som borde vara angelägen för alla men där alla andra bara har suttit och frågat sig varför utan att ägna en sekund åt att försöka ta reda på varför, men det verkade så bittert och passivt aggressivt att jag lät bli. 

Efter lunch åkte jag iväg på thaimassage, vilket känns som att det var evigheter sen så det var gött. Åkte sedan hem och tog en liten promenad med destination bibblan. Tycker det fortfarande är skitcoolt med meröppet-funktionen så man kan tassa omkring därinne alldeles ensam när de egentligen har stängt.  Gick sedan hem och lade mig på soffan och läste hela kvällen. G-Ö-T-T. 

Idag jobbar jag hemma, halvligger i min pallsoffa i mitt Flickrum™  där det var ganska svalt, men jag har precis tänt i den lilla kaminen så mig går det ingen större nöd på. Jag har möte sent i eftermiddag, däraf hemmajobbandet, plus att sen ska jag in till stan och träffa Jenny och dricka VIN. G-Ö-T-T igen. Min man funderar lite löst på att åka till Köpenhamn fredag-lördag och det hade i så fall inneburit en i sammanhanget mindre ocean av egentid för mig. G-Ö-T-T, igen (om det nu blir av alltså). Vi får väl se.  

Döda kvinnor förlåter inte

Har läst Döda kvinnor förlåter inte av Katarina Wennstam. Har läst flera av hennes tidigare böcker och gillat dom, och den här har ju blivit så himla hyllad så förväntningarna var höga. Detta är handlingen:

Fyra kvinnor ur olika samhällsklasser bor alla i samma fastighet på Södermalm. De förs samman av ett fruktansvärt dödsfall på den gemensamma gården, under den kylslagna nyårsnatten mellan 1895 och 1896. Det står snart klart att den avlidna kvinnan försökt genomföra en illegal fosterfördrivning.

Och som vanligt när förväntningarna är höga så blir besvikelsen desto större, för jag tyckte helt ärligt att den här boken bara var sådär (vilket nästan känns lite som att svära i kyrkan). Det stod också om den att En gedigen research ligger bakom Katarina Wennstams mest passionerade bokprojekt någonsin och det kanske är det som är en del av problemet. När vissa människor skriver historiska romaner så har man inga som helst problem med att känna att man ÄR i den tiden, man liksom bara sugs med utan att någon pedagogiskt förklarat för en vad som fanns och inte fanns "på den tiden", det framgår liksom naturligt. Men den här boken känns så otroligt överarbetad med detaljer om hur det var "på den tiden" att det mer känns som en SO-lektion på högstadiet än en roman, även om Katarina Wennstam också försöker låta sina karaktärer förklara en del, till exempel genom att bara råka vara patient hos Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare, eller bara råkar gå på något föredrag som handlar om korsetters vara eller icke vara. Sen tycker jag också rent generellt att det känns rätt så osannolikt att de här fyra kvinnorna (en änkefru, en sällskapsdam, en sömmerska och en husa) "på den tiden" skulle bli sååå djävla tighta, tror inte att det var fullt så enkelt att sudda ut gränserna mellan klass och samhällsskikt, men vad vet väl jag? Plus det faktum

(((((( !!!!!  SPOILER ALERT !!!! )))))

att änkefrun med syfilis bara skulle råka träffa en stilig singelkarl som OCKSÅ hade syfilis (och att båda var symtomfria förutom något sår, och utöver det, vad det verkade som, fyllda av kättja och liderlighet) och som DESSUTOM var en rent fenomenal älskare, känns ju som en väldigt onödig tantsnuskdetalj som jag hade kunnat leva utan, samt det kändes väldigt osannolikt att sömmerskan Hildur bara skulle RÅKA hitta för utredningen av dödsfallen helt avgörande dokument i en kakelugn där de var halvt uppbrända men där det bara RÅKADE finnas kvar så mycket information att det kunde leda till ett gripande, och när sedan boken slutade med att Fredrika startade en detektivbyrå så kände jag mig på gränsen till uppgiven. Den här boken får två fallna kvinnor av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 5 2024, pt 1

Fem minuter innan det var dags att åka till stallet igår kände jag att Nää, jag skiter i det. Jag vill inte. Det är vad hoppning gör med mig nuförtiden. Sen åkte jag ändå dit. Hela vägen dit irriterade jag mig på att jag hört ridlärare V säga lite perifert till någon att Jag har lovat [Häxan] att de ska få hoppa lite när de andra har hoppvecka och jag tror men vet inte säkert att torsdagar och måndagar har hoppvecka samtidigt. Tänkte att jag skulle säga till någon att jag inte går i en dressyrgrupp för att få hoppa och vill dom hoppa så får dom väl gå i någon annan grupp, men sen lade jag ner den där diskussionen med mig själv och ingen alls för det har ju inte ens inträffat. Fast känner jag Häxan rätt så är det säkert bara en tidsfråga. Hon är liksom en sån som inte kan ta att någon tycker annorlunda, förra terminen hade vi ju en gång när vi tog några språng och efteråt sa hon något i stil med att det här var kul och då svarade jag att jag inte tyckte det och då skulle hon liksom övertyga mig om att jag visst tyckte det var kul eftersom det per definition är kul att hoppa. Enligt henne dårå. 

Var på dåligt humör, men det kan man ju inte vara i stallet någon längre tid. Fick Hästen, vilket jag misstänkte eftersom det var honom jag "egentligen" hade det här blocket. Informerade ridlärare A om min massiva opepphet som inte på något vis minskade när jag såg övningen som gick ut på att hoppa tre hinder som stod på medellinjen och där fokus väl var att rida rakt och ha bra rytm och jämna galoppsprång. Ridlärare A var förstående och sänkte när det var min tur. Hästen är snäll, men han är lång och lite stel och har stor galopp och eftersom det var hoppning så var det inte så mycket fokus på lösgjordhet och liknande när vi red fram, det blir mer ren uppvärmning för annars hinner man inte hoppa. Kändes som att jag satt på en Finlandsfärja när jag styrde upp mot hinderserien, men Hästen är tack och lov rätt så okomplicerad och hoppar snällt det man styr honom på. Det var absolut inte högt, men jag som är van att rida ponny tyckte förstås att det var jättesprång ändå. Fegade ur en gång och styrde åt sidan, men sedan tog jag mig samman och hoppade serien. Två gånger, sen tyckte jag att jag hade gjort mitt. Känns ändå bättre att sluta när man har en bra känsla än att det ska vara som det var förr i världen när ridlärare och tränare bara hetsade en att  hoppa högre och rida snävare svängar så att det nästan alltid slutade med att någon ramlade av (som jag minns det i alla fall), eller åtminstone att det blev stopp. Det är klart att man måste utmana sig själv för att utvecklas, men seriöst så känner jag att om man är inne på sitt 56:e jordsnurr så behöver man inte utvecklas mer när det kommer till hoppning. Värt att känna till: Jens Fredricsson (som var med och vann Sveriges legendariska lag-VM-guld i Herning 2022), är ett år äldre än jag, och Rolf-Göran Bengtsson (som var med och vann Sveriges legendariska lag-EM-guld i Milano 2023), är sju år äldre än jag, så alla tycker ju tack och lov inte som jag. Hehe. 

Aja, jag var med (i alla fall lite) och överlevde och nu är det några veckor till nästa hoppning. Gött. 

Skrattar bäst som skrattar sist, eller nåt

Skrattar bäst som skrattar sist, eller nåt

He soothed the souls of psychos and the men who had the horn

Då var handbolls-EM över och så även (nästan) januari och cirka hälften av oxveckorna, i alla fall enligt mig som tycker att livet inte börjar återvända på riktigt förrän i mars. 

I fredags smet jag från jobbet vid lunch, åkte till cykelaffären i grannbyn och rekade inför dotterns vid det här laget rätt försenade examenspresent. Fanns inget för samma pris såklart, men nu har jag stökat så länge med den här skiten att jag bara tänkte vadfan och bestämde mig för en Monark Karin, likadan som jag själv har och är supernöjd med. Det råkade dessutom vara kampanj på den. Köpte ett kedjelås, gjorde upp om hämtning dagen därpå och åkte sedan hem och plåstrade om min blödande ekonomi ytterligare lite. Hehe. 

På kvällen var det handbollssemifinaler och ja, jag (och gissningsvis många med mig) är FORTFARANDE upprörd över det där djävla makedonska domarparets mycket märkliga domslut i slutminuterna som så småningom ledde till att Frankrike kunde kvittera och sedan vinna förlängningen. Sverige lämnade in en protest till IHF och det fanns en mikroskopisk chans att den skulle godtas, målet underkännas och att resultatet efter 60 minuter (27-26 till Sverige) skulle gälla, men den chansen var som sagt mikroskopisk och avslogs såklart med motiveringen att det inte var en skyldighet för domare att använda VAR. NÄHÄ? Vad ska dom då ha  det till? Så djävla surt. Och det säger jag inte (bara) för att jag är en dålig förlorare, utan för att rätt ska väl ändå vara rätt. Det var en tveksam bedömning på Gottfridssons steg, det var en ganska uppenbar offensiv foul på Carlsbogård som släpptes igenom, men framför allt: det var definitivt fotfel på Prandi i det där avslutande frikastet. Menar inte att domare ska springa ut och titta på VAR titt som tätt, men när det är i matchens absoluta slutskede, det är absolut jämnt och det handlar om att komma till en fucking EM-final? Kommer nog att ha väldigt svårt att smälta detta. Jag och många med mig. 

På lördagen gick jag äntligen till skogs. Remus var lite oförklarligt halt så han fick stanna hemma, men Tage, Laban och jag tågade iväg och njöt av barmark och sol. Kom hem, slog in kedjelåset och åkte hem till dottern med det. När vi firade hennes examen förra helgen fick hon ju bara en hemgjord serietidning med information om att presenten var "på väg" och sen har jag inte informerat om att den affären blev avblåst utan låtit henne tro att det är så det ligger till. Jag är svindålig på att ljuga så det är ju tur att Post Nord har ett allmänt dåligt rykte som alla kan relatera till. 

Hade rätt mycket bry med hur själva presentöverlämnandet skulle gå till. Ursprungligen hade jag och min exman tänkt att hon skulle få ett paket med en nyckel och i nyckeln satt ett snöre och så skulle den leda till cykeln som skulle stå gömd i min exmans trädgård (i den ursprungliga planen ingick det att vi skulle fira hemma hos honom). Det skulle dock inte vara lika görbart hemma hos henne, så jag åkte dit, överlämnade paketet med låset och sa att hon skulle hoppa in i bilen för att vi skulle åka iväg "en sväng". Sen fick hon öppna paketet i bilen, men hon fattade inte riktigt vad det var (det såg inte ut som ett traditionellt cykellås utan mer som en tygklädd kedja med en ring i ena änden) och så var vi framme vid cykelaffären och hon fattade fortfarande inget. Äldsta barnbarnet hade uppfattat när min exman försade sig, och han (barnbarnet) hade berättat för dotterns sambo att dottern skulle få en ny cykel, och han (sambon) hade (när dottern tjatade som ett barn innan julafton) sagt att det var något "som var bra till hushållet" så hon tänkte att det kanske var en airfryer eller något sånt, så hon trodde nog att vi var i cykelaffären p g a att jag hade något ärende dit och att vi skulle vidare sen. Så det blev faktiskt det där SURPRISE MOMENT:et som jag trodde att vi inte skulle få till. Kul!

Fikade med dom, åkte sedan hem, tränade ett pass pilates och slappade sedan med en bok tills det var dags att laga middag. Sen såg vi ett avsnitt av evighetsserien House of cards som lite har fått ligga i träda nu under handbollen, och sen skulle jag klippa mig tänkte jag. Brukar ställa in klippmaskinen på 9 mm och det gjorde jag nu också, och sen tog jag bort den här distansen när jag skulle putsa till lite i nacken som jag brukar göra, och sen gjorde jag det FATALA misstaget att tänka att jag bara skulle köra maskinen ett par extra varv och glömde att distansen var bortplockad så helt plötsligt hade jag en landningsbana på ena sidan av huvudet. JAHA, det var ju bara att skala av det som återstod och låtsas att man ville vara en replika av Sinéad O'Connor eller nåt. Man kan ju tycka att det inte är så stor skillnad mellan 9 mm och 1 mm, men det är det. Kallt är det också, det var ju inte rätt årstid för detta. Aja, det växer ut igen. 

Igår gick jag äntligen ÄNTLIGEN min vanliga kuperade söndagsmil. Rätt mycket träd hade fallit, antingen nedtyngda av blötsnö eller på grund av att det har blåst, eller en kombination, så ibland fick vi ta oss offroad för att komma runt. Inte kunde man gå torrskodd överallt heller, men det var ändå superhärligt. Kom hem, städade i hönshuset, tränade mitt benpass och damp sedan ner i soffan och gjorde mig redo för medaljmatcherna. Fick se Sverige vinna bronset, det var faktiskt välförtjänt. Johanna Ahlm, Sveriges expertkommentator, menade på att Sverige egentligen inte hade förlorat några matcher bortsett från den mot Norge som inte spelade någon roll, och det stämmer ju för de skulle ju egentligen ha spelat oavgjort mot Danmark och de skulle egentligen ha vunnit mot Frankrike. När sedan finalen spelades var jag faktiskt ganska oengagerad och när Frankrike slutligen vann (efter förlängning) så brydde jag mig inte så mycket fastän jag tidigare sagt att jag skulle heja på Danmark eftersom jag inte tyckte Frankrike förtjänade att vara i final. Men jag hade nog bränt allt krut i bronsmatchen, hahaha. 

Jaja, nu är det ny vecka och nya tag. Har inte jättemycket på jobbagendan, eftersom jag just nu mest går omkring och väntar på att andra ska göra sitt så att jag kan börja med mitt så just nu befinner jag mig lite i ett limbo. När andra gjort sitt däremot, då kommer jag att få multum att göra så det är väl bara att passa på att försöka utnyttja den här tiden på bästa sätt. 

Imorgon ska jag på massage, det känns som att det var evigheter sen så det ska bli skönt. Annars är det väl inget speciellt som händer direkt. Ridning ikväll, det står hoppning på schemat, GULP. Vet ju inte ens vilken häst jag ska ha eftersom det varit lite rörigt. Först hade jag ju Hästen, sen nästa gång fick jag Trotjänaren eftersom Hästen gått två lektioner och Trotjänaren ingen den dagen, sen gången därpå avbokade jag p g a snökaos och gången därpå var det teori. Så det kan ju bli "spännande". Det blir i alla fall inte Trotjänaren för han hoppas inte pga lite klena framben, så Hästen...eller kanske någon helt annan? GULP x 1000. Over & out. 

HURRA, Sverige-Tyskland 34-31 och EM-brons till Sverige!!!

Puuuuh, nu sitter man med kaninpuls och ömma stämband och pustar efter en (som vanligt) otroligt spännande match där Sverige ändå spelade fantastiskt i första halvlek och ledde med sex mål i paus. Men sen spelade Tyskland upp sig betydligt i andra halvlek och Sverige gjorde ett antal tekniska fel och ett tag skilde det bara två mål, vilket ju i handboll är lika med ingenting. Den tyska publiken, kanske 19000-nånting, vrålade som apor och ville ha passivitetsvarning så fort Sverige hade bollen i mer än ett par passningar (kändes det som) så anfallsspelet kändes stressat. Men det ordnade ju upp sig till slut. Puuuh, det känns ändå som någon slags kosmisk rättvisa med tanke på domarskandalen i fredags och den efterföljande protesten som avslogs. Ska tok-heja på Danmark i finalen för tycker inte att Frankrike förtjänar ett guld efter att ha kommit till final genom rötna domare som först dömer bort Sveriges mål för stegfel som var mycket tveksamt, sen inte dömer offensiv foul när det var det och sen slutligen inte ens orkar masa sig ut och kolla på VAR fastän plandomaren inte ens tittade på Prandis fötter utan bara glodde mot målet i det avslutande franska frikastet. Om jag fortfarande är sur över det så lär det ju inte vara någonting jämfört med vad spelarna varit. Aja, nu blev det ju i alla fall medalj, och OS-platsen är i och med det därmed också fixad.