Himmelsgården

Har läst Himmelsgården av Nilla Kjellsdotter. Det är en fristående fortsättning på Flickan i stenparken som jag läst och gillat, så jag såg fram mot denna. Detta är handlingen:

En ung flicka hittas död i skogen, med en vit ros i handen. Det råder inga tvivel om att hon blivit mördad.
Polisen Mija Wadö har precis återvänt i tjänst, och får fallet på sitt bord. Den döda flickan, Elin, har varit på rymmen tidigare, men alltid dykt upp igen. Den här gången är hennes pojkvän spårlöst försvunnen. 
Elin deltog i ett läger på Himmelsgården, och polisen kämpar med att få de unga lägerdeltagarna att öppna sig. Motstånd finns även hos byborna, som redan tycks ha bestämt sig för vem som är skyldig - en situation som snabbt kan bli farlig. Klockan tickar och det blir en rivstart för Mija Wadö.

NJA, kände jag efter att ha läst den här boken, tyckte inte alls den var lika bra som den förra. Det kändes som att det var mycket upprepningar (Mijas snusande, polisernas kaffevanor, vad hunden Jaava gjorde, MED MERA) och utfyllnad, och vad är det med att alla måste ha en äldre, färgstark och lite excentrisk släkting och varför måste alla polischefer i det närmaste beskrivas som karikatyrer? Själva lägerverksamheten och dess deltagare kändes synnerligen konstruerade och jag räknade rätt så kvickt ut vem mördaren och vad motivet för morden var, så det var inte ens spännande. Den här boken får två  små hemmastickade sockar av fem möjliga. 

Vikten av en skumtomte

Igår åt jag några skumtomtar på jobbet och är man fostrad i Luthersk anda med att man ska äta sitt bröd i sitt anletes svett och inte äta något godis annat än på lördagar (lite oklart om Luther har något med det att göra, men det hade han säkert) så började jag lite löst fundera på (eller det var kanske snarare ett önsketänkande?) om skumtomtar är så himla onyttigt egentligen?, det är ju mest...skum, och luft? Enligt etiketten på lådan har 100 g skumtomtar ett energiinnehåll på 355 kcal, vilket i och för sig lät rätt så mycket, men jag kunde inte föreställa mig hur mycket 100 gram var i termer av skumtomtar, för en tomte väger ju liksom ingenting känns det som, och 100 gram skulle lika gärna kunna vara en hel ICA-kasse full. Inga vittnen fanns i närheten när jag smög ut i labbet och kontrollvägde en slumpvis utvald skumtomte på en analysvåg, och det konstaterades att en slumpvis utvald skumtomte väger 6,4102 gram. Detvillsäga, 100 gram motsvarar drygt 15 normalstora skumtomtar. Så nu vet ni det, alla som legat sömnlösa och undrat. 

Efter denna starka insats (okej, gjorde lite annat också) åkte jag hem och gick ut med hundarna. Det var nio grader kallt men solen sken och himlen var blå så jag gick en rätt så lång runda. Kom hem, tränade ett pass pilates, tände en brasa och sedan låg jag i soffan och läste resten av kvällen. Gick och lade mig tidigt pga att jag som vanligt sovit som en kratta natten till tisdagen pga den gamla vanliga kombinationen sent hem från stallet, uppe i varv, kallt sovrum, snarkande man. I natt sov jag däremot jättebra, så snittet är väl ändå okej. Sen har Agnes Wold sagt att det inte är farligt att sova för lite så då väljer jag att tro på det, hehe. 

Ska jobba på jobbet på förmiddagen, sen åka hem och jobba hemifrån i eftermiddag pga möte som börjar (i min värld) sent och slutar (i min värld) ännu senare. Hinner i alla fall handla på hemvägen och träna på lunchen, hoppas också kunna komma ut med hundarna innan det blir mörkt men det får nog stanna vid en förhoppning för nuförtiden blir det ju mörkt otroligt tidigt. 

Idag och imorgon ska det snöa. Buhu. Jag gillar det inte och jag tycker inte det är det minsta mysigt, men det är ju såklart bara att acceptera läget. Jag kan förlika mig med kyla och barmark, men kyla i kombination med snö är verkligen inget för mig. Enda positiva med kylan som varit senaste veckan är väl att det i alla fall inte kommer att falla tung blötsnö, men det är väl också det enda. Brrrr. 

Klassträffen + Efter klassträffen

Har läst-om Klassträffen och uppföljaren Efter klassträffen av Rona Jaffe. Det är två böcker jag har haft i min ägo sedan 80-talet någon gång och jag läser-om dom lite då och då när jag vill läsa något verkligt okomplicerat och ytligt. Böckerna handlar om Annabel, Emily, Daphne och Chris som börjar på Radcliffe någon gång på 50-talet och så får man följa dom och deras liv och vedermödor genom tiderna. Annabel är  snygg men lösaktig och får dåligt rykte (där Daphne har ett finger med i spelet), Emily är judinna och skäms över det, Daphne är på ytan perfekt men har en mörk hemlighet (hon har epilepsi) och Chris har en försupen mor och är tantig och trist. Man får också lite ytligt lära känna Männen: Max, som generellt är en hyvens kille som blir bästis med Annabel, hans vän Alexander som är en riktig deppgök, Richard som är snygg och populär men gift med en kvinna han gjort med barn och som nu vägrar att skiljas så han kan inte gifta sig med Daphne som han  (och hon) vill. 

Efter fyra år på college så händer detta: Annabel är förlovad med Bill men blir dumpad precis innan bröllopet och gifter sig sedan med Rusty, men äktenskapet blir olyckligt och hon skiljer sig och flyttar till New York med sin dotter Emma. Emily är också förlovad med den snygge, stilige blivande (judiske) läkaren Ken och gifter sig med honom, men äktenskapet blir olyckligt, Ken börjar vänsterprassla och Emily får ett nervöst sammanbrott och hennes barn Kate och Peter är p g a det nära att drunkna i deras pool. Daphne lever ihop med den fortfarande gifte Richard, tills en dag hans exfru går med på skilsmässa och Daphne och Richard kan gifta sig och påbörja sitt perfekta liv. De får fyra söner och allt är perfekt, men Richard vill ha en dotter och så får de en som har Down's syndrom. Chris, som var tillsammans med Alexander under collegetiden, blir dumpad av honom efter examen för han reser till Paris, men Chris reser efter och så visar det sig att Alexander är bög (det är även Max), men han vill inte vara det och mot alla odds så blir dom ihop och gifter sig och får en son (han kanske snarare var bisexuell?). Detta är första delen, som utspelar sig mellan 50-tal och 70-tal. 

I andra delen har det gått ytterligare ett decennium. Annabel har startat en boutique som (såklart) blir väldigt framgångsrik, hon har mängder med unga stiliga älskare men tycker livet börjar kännas tomt. Hon inleder en relation med den unge och mycket framgångsrike konstnären Dean, men han dumpar henne precis när hon har börjat tro att det är allvar, hon blir deppig men så träffar hon (den också mycket framgångsrike) regissören Zack och blir efter lite förvecklingar hit och dit lycklig. Emily har ett tråkigt Beverly Hills-hemmafruliv, Ken har börjat med kokain och blir galen, hon lämnar honom, hennes son Peter föreslår att de ska starta en kakfabrik, de gör det, det går jättebra och hon blir berömd och lycklig. Daphne och Richards äktenskap utsätts för prövningar när en av deras söner tar livet av sig, Daphne insisterar på att dottern med Down's syndrom ska flytta hem till dom (hon har tidigare bott på hem) men det funkar väl sådär. Richard skaffar en älskarinna, Richard och Daphne skiljer sig, Daphne träffar så småningom en ny man (bantningsläkaren Michael) och blir lycklig. Chris och Alexander kämpar på, men Alexander är hela tiden otrogen med nya bögar, fast Chris älskar honom ändå. Hon blir olycklig och går upp i vikt, träffar en bantningsläkare (Michael), går ner i vikt, inleder en relation med sin gifte chef Cameron och blir lycklig. Ja, det var väl alltihop. Läser dom inte för att få en litterär upplevelse utan mer som att se en såpa på tv. Avkoppling, distraktion, det är ytliga berättelser med enkla konstruerade problem och lyckliga slut. De här böckerna får två amerikanska universitet av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 48 2023, pt 1

Igår var det Köttbullsmåndag och ingen var gladare än jag! Tänkte när jag stod och byltade på mig lager på lager på lager för att stå emot fem grader kallt (som känns som femtio grader kallt i ridhus) men samtidigt inte koka bort när man  väl rider, att hon nog skulle vara lite trött och seg idag efter helgens BOOT CAMP, för det är ju liksom lite utanför hennes komfortzon och även hon borde ju ha lite träningsvärk, kan man ju tycka (själv hade jag ändå förvånansvärt lite, men det kanske kommer som idag). Hon kändes väl sådär när vi skrittade fram, men då går hon nästan alltid och drar benen efter sig. Sen skulle vi ta tyglarna med enhandsfattning. Det har vi gjort någon gång förut, och det är svårt men nyttigt. Köttbullen kändes väldigt fin och framme för hjälperna och när vi skulle galoppera på en volt så bara galopperade hon, varv efter varv efter varv och jag bara satt. Trots att hon kom nära hästen framför så höll hon galoppen nästan hela tiden och allt kändes otroligt okomplicerat. Det blir något att fundera på för mig. Tycker ju inte att jag använder tyglarna speciellt mycket när jag galopperar eftersom dressyrtränare M har sagt att jag bara ska galoppera på framåt och inte bry mig om var hon har sitt huvud så kommer hon att hitta sin egenbalans så småningom, så jag brukar bara hålla lätt i dom, men uppenbarligen blev det ju ändå stor skillnad? Kändes som att hon hade ett helt annat framåtläge, men det kan ju vara en tillfällighet också. Får fundera vidare på detta. 

Övningen vi red var så här: Skritt, vända upp vid A, rida rakt upp på medellinjen och sedan rida i skänkelvikning från X och ut till M (eller H beroende på i vilket varv man var i), sedan fram i trav och trava utmed andra långsidan och göra två tiometersvolter på valfria ställen. Sen samma sak fast skänkelvikning i trav och så galoppfattning direkt när man kom ut vid M (eller H) och så tiometersvolter i galopp, och slutligen galopp hela tiden och flytta hästarna ut till spåret där vi tidigare red skänkelvikning.  Allt utan stigbyglar och jag kan säga som så här: Det. Var. Jobbigt. MEN: Köttbullen var SÅ FIN. Hon gjorde vad hon skulle. Skänkelvikning! I både höger och vänster varv! Fattade galopp hur fint som helst. HÖLL GALOPPEN I TIOMETERSVOLTERNA! Okej, nån gång blev det lite (osköna) avbrott (där jag studsade omkring i sadeln på ett mycket ovärdigt sätt), men på det stora hela: toppentoppentoppen, så här bra har hon nog aldrig känts förut. Känner mig som queen of fucking everything. Sen vet ju alla att den vanliga formkurvan är upp som en sol och ner som en pannkaka, så det gäller att passa på att njuta av framgången så länge den varar. 

And every one of them words rang true and glowed like burning coal

I fredags kom vintern och kylan. Från att ha regnat mer eller mindre konstant hela november slog det om och blev blixthalka, så det i princip var med livet som insats man tog sig fram utomhus. När jag kom hem från jobbet och tog med hundarna ut på promenad så var det svinhalt på gång- och cykelvägarna så man fick liksom hasa fram som en zombiepingvin. Ovärdigt. 

Hade tänkt göra soppa men orkade inte så det blev hämtmat. Sen var det handboll, Sverige mot Tyskland som uppvärmning inför VM som börjar nästa vecka och där det blev förlust för Sverige, oroväckande! Sen tyade jag inte mer utan gick och lade mig. 

På lördagen gick jag en runda med hundarna, det var kallt men ändå rätt härligt för solen sken och himlen var blå och det har man ju inte varit bortskämd med den senaste tiden. Sen var det BOOT CAMP i stallet för hela slanten. Kom hem, fixade mat och så tittade vi på House of the dragon och ett avsnitt av Klovn. Tycker House of the dragon är helt okej men vi har lite problem med att vissa av skådespelarna är så lika andra skådespelare. Plus att nästan alla Targaryans heter någonting snarlikt med ae, så det går ju inte att skilja på alla Aegon och Aemond och Daemon och Rhaenys och Rhaenyra och Laena och Raena och allt vad de heter. Plus att de ju dessutom gifter sig med varandra både kors och tvärs nästan oavsett om och hur de är släkt med varandra. Inte konstigt att Daenarys Targaryan till slut tappade det fullständigt, hon måste ju ha varit helt inavlad. 

Tycker så här:

1. Kung Viserys är lite lik den svenska skådespelaren Bengt Braskered. 

2. Ser Otto Hightower är lite lik den svenska skådespelaren Gustaf Hammarsten. 

3. Prinsessan Rhaenys är lite lik Marie Mandelmann.

4. Har också lite problem med att han som spelar prins Daemon är samma skådespelare som spelar prins Philip i The Crown. 

Så vi har lite svårt att ta serien på allvar. Igår till exempel när det var en kritisk scen med prinsessan Rhaenys, så sa min man Nu ska du se att Gustaf snart kommer inhoppandes och börjar spela på sin lilla fiol och sen fnissade vi åt det istället för att förfäras över inrikespolitiken i Westeros. Men underhållning som underhållning. 

Igår var det BOOT CAMP på förmiddagen, kom sedan hem och bytte om och studsade ner till bibblan medan jag fortfarande hade ångan uppe. Premiär för meröppet för mig! Det kändes väldigt busigt (hatar egentligen det uttrycket, men det var det som kom till mig) att smyga in på bibblan när den är stängd! Ha egen kod och inloggning! Tassa runt bland hyllorna utan att ha bibliotekariens vakande blick i ryggen (det tror jag i och för sig inte jag någonsin haft, men det kändes coolt att skriva det).  Lämnade en bok och hämtade en annan, sedan ångade jag hem igen, satte bröd på jäsning, bar in ved, tände i kaminen, duschade och damp ner i soffan lagom till returmatchen i handboll där Sverige glädjande nog hade ryckt upp sig och nu vann - vad det såg ut som - tämligen enkelt mot Tyskland. 

Det var helgen det. Nästa helg är det advent. Har inte pyntat något än, men har köpt ett fantastiskt doftljus som luktar exakt som gran, alltså inte någon artificiell barrdoft utan precis sådär som det luktade i storarummet (som vi kallade vårt finrum) hemma när julgranen stod där. Det blir lite feeling. Nu i veckan åker adventsstakarna upp, det är allt vad pynt som behövs enligt mig. Jaha, nä men det var väl allt, dags att ta tag i den här veckan dårå. 

 

Till stallet istället, v 48 2023, pt 3+4

Så var det dags för BOOT CAMP, the winter edition. Annars brukar vi ju ha BOOT CAMP typ i augusti, ofta när det är 25 grader varmt och man håller på att smälta bort även utan att sitta på hästryggen, men vissa år dimper det ner en höst/vintervariant också. Vinter var ordet sa Bull, för plötsligt har det blivit minusgrader och K-A-L-L-T, och alla vet ju att är det kallt ute så är det ännu kallare inne, i ett ridhus alltså. Men det var ju bara att bylta på sig lager på lager, skrapa rutorna på bilen och vrooma iväg. 

Vi skulle ha ridlärare M, som jag aldrig ridit för innan, och schemat var ett pass dressyr och ett pass markarbete på lördagen, och sedan ett pass hoppning och ett pass dressyr på söndagen. Var lite nervös för jag vet att ridlärare M också är hopptränare och inte för att jag kanske tror att någon ska tvinga mig att hoppa högre än jag tycker jag vågar, men förr så var ju ens ridlärare mycket för att man skulle knuffas ur sin comfort zone i hoppningen, var det så att det någon gång gick lite bra för en så skulle man hela tiden forceras till att hoppa högre, rida snävare svängar, hålla ett högre tempo osv, och JA, jag fattar att det är så man utvecklas, men det kändes också som att ridlärarna förr liksom fick en kick av att folk ramlade av, att det var ett välkommet avbrott i den grå vardagen. Nu är jag  absolut inte blyg för att tala om att jag är Sveriges, om inte norra Europas, mesigaste hoppryttare, men man vet ju aldrig hur det tas emot. Fast hittills har det tagits emot 100 % bra och ridlärare M var inget undantag. 

Men först var det dressyr! Första passet red vi mycket tempoväxlingar och övergångar och så volter där vi skulle flytta bakdelen på öppna delen och ställa utåt på slutna delen. Köttbullen var måttligt taggad på sidvärtsrörelser och började till och med spjärna emot på sitt gamla vanliga sätt i högervarvet genom att köra upp huvudet och vrida det till vänster, men i övrigt gick det ändå rätt så bra. Man kan ju lite förstå att Köttbullen tycker att hon är med i någon slags minivariant av 16 weeks of hell för först red jag henne på måndagen, sedan red någon av instruktörerna henne på onsdagen, sedan red jag henne igen på torsdagen och så fyra pass i helgen. 

Andra passet var det markarbete med bommar och sockerbitshinder, då skulle vi först rida skänkelvikning mot en bomserie på kvartslinjen, sedan trava över bommarna och sedan skänkelvikning ut till spåret igen, och sedan skulle vi hoppa över sockerbitshinder i galopp. Nu var sockerbitshindren på det lägsta, detvillsäga kanske 20 centimeter, så inte ens jag behövde ju hetsa upp mig över det, hehe. Det gick i alla fall bra, ja kanske inte skänkelvikningarna, men det övriga. 

Nästa dag, dvs söndagen, så skulle vi börja med hoppning. Vi var två grupper och vår grupp byggde medan den andra gruppen gjorde i ordning sina hästar. Sen fick vår grupp mocka och packa höpåsar  i ponnystallen medan den andra gruppen red, för personen som skulle ha haft stalltjänst hade blivit sjuk. Då älskar man ju mänskligheten lite i allmänhet och hästtjejer i synnerhet, för alla bara JAJEMEN, DET FIXAR VI och rusade iväg med skottkärror och grepar i högsta hugg. 

Sen var det vår tur att hoppa, GULP. Men det gick faktiskt jättebra, mest såklart för att Köttbullen är fullständigt okomplicerad i hoppningen och det egentligen bara handlar om att hålla igång och styra, för hon hoppar det man styr henne mot (i alla fall inom rimliga höjder). Jag och min ridkompis Carina som också är ponnytant hoppade kanske 30 centimeter och sen fick de andra hoppa högre, alla var nöjda och det gick bra för alla. Efteråt sa Carina och jag att man kanske skulle skicka ett mail till Peder Fredricsson och berätta att det fanns två riktigt vassa beridare tillgängliga om han behövde förstärkning nere på Grevlundagården. 

Sista passet var dressyr, dessutom blev vi ganska omgående beordrade att släppa stigbyglarna. Man var ju rätt så mör, men det var ingen pardon utan bara att lägga upp dom och skumpa omkring på sin rätt så ömma röv. Först red vi samma övning med flytta bakdelen på voltens öppna del och rida med hästen utåtställd på slutna delen, sedan var det öppna på långsidan och skänkelvikning på andra långsidan och slutligen förvänd galopp på båge. Förvända galoppen gick inte jättebra, för då var både jag och Köttbullen trötta plus att vi red på en liten fyrkant och hur vi än bar oss åt så tycker jag att vi hade någon annan precis framför oss, och då är inte Köttbullens första tanke att hon ska hålla igång galoppen till varje pris. Men resten gick faktiskt jättebra, hon var så fiiiin och hon gjorde det hon skulle, utifrån sina förutsättningar på ett jättebra sätt. Var helnöjd efteråt. En härlig känsla.  

Distant memories are buried in the past, forever

Igår hände det inget speciellt förutom att det var nio plusgrader när jag steg upp. I onsdags var det fyra minus, så det var ju lite skillnad om man säger. Under dagen började det blåsa, och på kvällen vankades det både regn och hagel. Det var som att det var april istället för november. 

Sen var det fel att skriva att det inte hände något speciellt för det hände en tråkig grej för min man, han blev nämligen uppsagt från sitt jobb. Det är bistra tider även i hantverksbranschen numera. All nyproduktion av allt verkar ju ligga nere och alla sparar in på allt som inte är nödvändigt. De sista veckorna har han fått gå och be om mer jobb istället för att bara få en to-do-lista lång som ett ösregn, så det har väl varit på gång ett tag. Men det blir det ju inte roligare av. Aja, det löser sig väl på något sätt. Det kan väl inte vara lågkonjunktur i evigheter ändå va? 

Jobbade, åkte hem, promenerade med hundarna, städade, bäddade rent i sängarna, åkte till stallet, kom hem, duschade, gick och lade mig. Innan jag åkte till stallet så noterade jag att en av mina skor var borta. Trodde det var Laban som var skyldig, men dörren till hallen hade varit stängd och när han snor en sko, vilket skam till sägandes fortfarande händer, däraf den stängda dörren, så brukar man komma på honom med att han ligger och tuggar på den och jag kunde banne mig inte hitta den någonstans. Gick till och med ut och letade på yttertrappan för jag tänkte att den kanske hade åkt med ut i blåsten, men nä. Nu var det inte skor jag använder i stallet så det spelade ju ingen roll SÅ, men det var irriterande. Hatar när saker till synes bara försvinner. Sen hittade min man skon i tvättkorgen. Man kan ju undra hur den har hamnat där, men förklaringen var ganska enkel. När jag bytte lakan i sängen så hade jag nämligen föst högen med de gamla sängkläderna med foten framför mig, från sovrummet och vidare ut i övre hallen och nerför trappan, och sedan när de låg där i en hög på golvet i nedre hallen så samlade jag ihop dom och la i tvättkorgen och då råkade tydligen ena skon följa med. 

Idag är det BLACK FRIDAY, Gud bevare mig väl för det. Tur man slutar tidigt så att man slipper trängas med folk som ska gå man ur huse för att stilla shoppingsuget och som av den anledningen korkar igen vägarna för vanliga dödliga som bara vill ta sig hem. En fröfirma där jag brukar handla (på nätet såklart) hade infört BLACK FRÖDAG, det tycker jag var roligt. Väntar nu bara på att nåt företag som säljer bläckpatroner ska annonsera BLÄCK FRIDAY, om det inte redan är gjort villsäga. Är ju inte som att man lusläser alla annonser som fladdrar förbi i ens flöde för då skulle man ju sannerligen inte få mycket annat gjort.

Helgen är som sagt vikt åt BOOT CAMP och mycket annat lär man ju inte orka, hehe. Tänkte först köra lite intervaller efter jobbet för nu känns tån rätt hyfsad, men sen tänkte jag att det nog inte är fel att låta den vila över helgen också, så det blir nog raka vägen hem och så en promenad med hundarna istället. Ska också på ren jävelskap gå till bibblan och lämna och hämta en bok, bara för att man kan. Har ju fått tillträde till meröppet-funktionen nu men ännu inte testat om det funkar så det blir kanske platt fall, hehe. I normala fall är ju bibblan helt stängd på fredagar, men nu har man ju lite fått nycklarna till himmelrikets portar i handen. 

Ikväll tänkte jag laga någon soppa, tycker det känns som soppväder idag, och sen ska vi kanske då se klart på mastodontfilmen Harry Potter och de vises sten som vi påbörjade i onsdags. Eller så blir det ett avsnitt av House of the dragons. Eller kanske till och med båda? Vi får väl se hur dagsformen, eller snarare kvällsformen, är. Det brukar ju inte vara mycket med en på fredagskvällarna, men plötsligt händer det och någon gång kanske orkar man vara vaken till efter 21?