Lite saft till de törstiga

Lite saft till de törstiga. 

Kom igen våren, kom igen

Fan vad det är kallt. Ska det aldrig bli vår? Två meningar som jag tycker man upprepar hur många gånger som helst, men vad bryr sig väl Kung Bore om det? Inte ett skvatt uppenbarligen. Igår var det i alla fall sol, men så iskalla vindar så det var knappt skönt ens när man stod i lä. Nåja, har ju i alla fall inte fått mer snö, men det är kanske bara en tidsfråga?

Jobbade, åkte förbi motionsslingan och körde min lilla intervallträning. Åkte hem, tog ut hundar, gick i skog. I skogen var det lä och rätt behagligt, åtminstone när jag gått ett tag och fått upp ångan och kroppstemperaturen. Kom hem, hämtade in sju ägg från hönsen som åtminstone dom anser att det börjar bli vår nu. Min man kom hem, vi satt och snicksnackade hit och dit i soffan, tänkte (åtminstone jag) dra igång ett avsnitt av Robinson, men sen ringde min syrra och ville bli underhållen när hon var ute och körde och kände sig lite trött. Gick upp på ovanvåningen och vi babblade på en god stund för det var ett tag sen vi pratades vid. Sen gick jag ner för att fortsätta hänga med min man, men han hade tröttnat på att vänta och gått ner i källaren, så jag greppade en bok och läste. Funderade återigen på Robinson, men kom fram till att det kunde vänta.

Jamen exakt så spännade är mitt liv just punkt nu. Fick mail om att ett viltspårtillfälle i påsk var flyttat och det var faktiskt rätt skönt. Från början var det inbokat träning både fredag och måndag, vilket i praktiken innebär att man även måste ta sig till spårskogen både på torsdagen och på söndagen, och även om viltspår är jättejättekul så hade det inte blivit så värst mycket påsk kvar. Men nu var fredagens tillfälle flyttat till någon gång i maj och i och med det försvann även torsdagens spårläggning, så då blev det ändå några lediga dagar. G-Ö-T-T. 

Helgen som kommer är också "ledig" (från viltspår). På lördag ska vi på kalas för äldsta barnbarnet som fyllde fjorton (14! hur gick det ens till?) förra helgen men då var de hos sin pappa så det blir fir först denna helgen. På lördag har vi även vår bröllopsdag, vi har varit gifta i 13 år och det innebär tydligen "spetsbröllop" fast jag vet inte jag. Det finns ju ingen direkt logik i de där dagarna, jag trodde ju att det skulle bli ädlare valörer ju längre tid man varit gifta, och i viss mån stämmer det ju (silver, guld, diamant för 25, 50 respektive 75 år), men så kommer såna där sketmaterial som masonit, plywood, mässing och brons för 28, 29, 42 respektive 52 år. När blev brons mer värt än guld? 

I alla fall. Vi bestämde att vi skulle dricka bubbel och äta hämtmat. Kan ju passa fint efter att ha suttit och tryckt i sig tårta och kaffe på eftermiddagen, då hamnar åtminstone jag i ett tillstånd som vi brukar kalla kalaskoma, där man är helt trött och orkeslös och mår på gränsen till lite illa. Det har väl med blodsockret att göra antar jag, för man blir snabbt återställd av att äta riktig mat, men vem orkar ställa sig och kocka när man är i kalaskoma? Vi ska också titta på en film som min man fiskade upp ur en sån där reakorg som jag inte begriper hur han ens orkar stå och rota igenom för de innehåller ju 99,9 % skit, men den här skulle i alla fall handla om Han Solo innan han började hänga med resten av Star Wars-gänget, så den kan kanske vara något. Man gillar ju Harrison Ford, det gör man ju. Min syrra berättade att hon och hennes man hade blivit bjudna på maskerad på temat "på vita duken" och då hade vår gemensamma moder föreslagit att hennes man skulle klä ut sig till Indiana Jones för hon (vår mor) tycker att han (min svåger) är lik Harrison Ford (här lägger jag in ett veto, min svåger har många goda sidor men att vara lik Harrison Ford är INTE en av dom), men då återstod det bara för min syrra att klä ut sig till något våp som han (Indina Jones) måste rädda och det var hon inte jättesugen på. Jag föreslog att hon kunde klä ut sig till Elsa, nazistspionen i Indiana Jones och det sista korståget istället, men det kunde ju ge lite konstig stämning på festen om man inte såg kopplingen, trodde hon (min syrra). Så nu skulle de klä ut sig till Robin Hood och Marion istället. Jaja. 

Lektioner

Det här är en bok som jag inte tänker läsa klart: Lektioner av Ian McEvan. Läste en recension där den beskrevs som helt fantastisk och djupt berörande och yadayadayada. Detta är handlingen:

Världen är fullt upptagen med att hämta sig efter andra världskriget, då den elvaårige Roland Baines liv vänds fullkomligt upp och ned. Han befinner sig trehundra mil från sin mors beskyddande kärlek, på en konstig internatskola. Hans sårbarhet attraherar pianolärarinnan miss Miriam Cornell, deras kärleksrelation ger honom ärr för livet, men också ett skört minne av kärlek som aldrig försvinner.

Långt senare i livet blir Roland lämnad av sin fru med deras pyttelilla son. Hans redan ansträngda situationen blir ännu svårare när radioaktiva ämnen från Tjernobyl sprids över Europa. Roland påbörjar sökandet efter svar på frågor uppkomna från djupet av hans familjehistoria. Frågor vars svar kommer att följa honom under resten av hans liv.

Roland gör sitt bästa för att följa med i historiens vingslag, men har ofta svårt att värja sig. Han söker lösningar på alla tänkbara sätt - genom musik, litteratur, vänner, sex och politik. I sökandet efter en ny kärlekspartner upplever han också en intensiv kärlek, som smärtsamt avbryts efter mycket kort tid. Hans livsresa ställer viktiga frågor till oss alla. Kan vi ha full kontroll över våra liv utan att någon annan får betala för det på vägen? Hur formar stora historiska händelser våra liv och minnen? Och vad kan vi lära av trauman i det förflutna?

Alltså njääääe vad jag tyckte den var trälig redan från start. En gång hörde jag en på radion som sa att om man inte tycker en bok är bra efter att man läst så många sidor som man är år gammal så är det OK att lägga den ifrån sig, och det tyckte jag var ett bra förhållningasätt. Så det gjorde jag efter att ha läst 54 sidor samt bläddrat lite framåt för att se om den ändå verkade arta sig. Det gjorde den inte. Tyckte den generellt var rätt pladdrig och samtidigt ointressant, samt rörig i tempus och Roland själv verkade ju inte vara dödsfestlig precis. Han får klara sig själv. Den här boken får en överkorsad pianolektion av fem möjliga.

Till stallet istället, v 13 2023, pt 1

Igår hade vi vikarie. Jag fick Knubbis, "tyvärr" stod det markarbete på schemat och jag ville ju cirka tusen gånger hellre rida ett rejält dressyrpass. Men nu skulle det travas över bommar istället, så det gjorde vi och det gick väl ganska bra. På slutet skulle vi komma över två galoppbommar och räkna galoppsprången emellan och då tyckte jag att han blev lite stark och inte riktigt svarade på förhållning efteråt. Och sånt gillar man ju inte riktigt, hehe. Annars gick det bra och avstånden stämde fint och så vidare. 

Vet inte hur jag ska göra nästa vecka då det är hoppning. Tror att Knubbis är en ganska bra hopphäst, i alla fall brukar han vara med när det är klubbtävlingar, och i mitt fall handlar det ju aldrig mer om än att hoppa sådär 50 cm. MAX. Men jag gillar ju inte hoppning, plus att de senaste gångerna har jag fått ont i ryggen efteråt. Är väl för att jag spänner mig och sen knycker det till i språnget på något ofördelaktigt sätt, eller något. Fast jag gillar ju att rida, och jag vill också gärna lära känna Knubbis bättre. Äh, jag får se hur jag gör. Dagsformen får väl avgöra, hehe.  

Så går det till på Saltkråkan

Så går det till på Saltkråkan.

Captured like a butterfly

Sista helgen i mars passerade utan att några större vårkänslor infann sig, och till råga på eländet så fick man vakna upp till SNÖ? Visserligen inga större mängder (än...?) men vadfan liksom. Minns knappt att det kan finnas ett tillstånd där man inte är ständigt påpälsad med jacka, halsduk, mössa. VÅREN, VAR ÄR DU?

I torsdags kväll förkunnade min man att han hade en mansförkylning på gång, så i fredags var det jag som fick åka och köpa glass och halstabletter efter jobbet. På grund av glassen kunde jag inte svänga inom motionsslingan och köra min lilla intervallträning på hemvägen utan fick köra hem och lasta in i frysen först. Bestämde sedan för att gå till motionsslingan, det är väl kanske 2 km dit och 2 hem och den lilla slingan där jag kör min lilla intervallträning är också 2 km, så det kunde väl bli en lagom promenad efter att ha suttit på röven hela dagen. Men väl där fick jag feeling och vek in på 5-kilometersslingan istället. Om 2-kilometersslingan är kuperad är 5-kilometersslingan kuperad i kubik. Jättejobbig är den, men också väldigt härlig (åtminstone när det går nedför) i omväxlande bok- och granskog. Nu har man inte kunnat gå där på hela vintern p g a att de har gallrat i bokskogen, men nu var det hyfsat undanröjt så att man i alla fall kunde ta sig fram utan att behöva lajva att man är Rambo II. 

Kom hem och var smutsig och svettig (som Rambo II) och dukade upp en enkel måltid bestående av grillad kyckling och potatissallad, den senare var rester från vår jobb-kickoff för några veckor sedan och således GRATIS. Fick feeling och tog ett glas vin också. Igår hörde jag ett radioprat om skadlig alkoholkonsumtion, eller "riskbruk" som de mest pratade om, vilket var om man drack mer än 9 glas vin per vecka. Kom fram till att jag nog inte ens druckit 9 glas vin det senaste halvåret, så det kändes ju bra. Har aldrig någonsin befunnit mig i någon slags riskzon, men förr var det mer att man slentriandrack ett par glas varje fredag och/eller lördag bara för att, liksom. Det gör jag inte längre, utan nu blir det mer när andan faller på. Och det gör den faktiskt rätt sällan. 

Hela hushållet knoppade in vid 21-tiden på fredagskvällen, min man pga sin mansförkylning och jag för att jag sällan är vaken senare än så. Vaknade upp till en regnig lördagsmorgon. Tog med Tage och Laban på promenad, medan Remus och Hilding låg kvar i soffan och tittade föraktfullt på oss. De fick stanna hemma med sin ålders rätt. Tycker att de börjar bli så gamla att de kan få slippa när det är kallt och blött, och de visar TYDLIGT att de är extremt osugna. Traskade en knapp mil, kom hem och städade i hönshuset. Rensade lite ogräs i ett hörn i trädgårdslandet, lyckades bränna mig på ett bestånd med etternässla som jag trodde jag hade utrotat men icke. Det var väl ett vårtecken så gott som något. Hönsen blev åtminstone glada åt att få lite grönt att picka och krafsa i. 

Åt lunch och sedan var det dags att ge sig iväg till spårskogen för att lägga spår till söndagens träning. Kom fram och möttes av en massiv hagelskur, följd av hällande regn, så när jag kom hem var det bara att skala av sig exakt varenda palta och hänga på tork. Fixade middag och så skulle vi titta på ett avsnitt av Kleo men då var det något strul med Netflix så det slutade med att vi tittade ikapp på Sveriges Mästerkock och Efter stängning. 

Ställde fram alla klockor och gick och lade mig tidigt, fast det blir ju inte så tidigt när man blir av med en timme. Sov dåligt och vaknade jättetidigt (borde man inte vakna senare?), hatar lite att ha tider att passa när det är omställning till sommar- eller vintertid. Det är ju inte raketforskning direkt men hjärnan ligger ändå och ältar lite: du har väl inte glömt? ställer telefonen om sig själv? det är väl en timme framåt den här gången?, osv. 

Tog med mig Laban och åkte till den kalla och blöta spårskogen. Hade trots vädret en trevlig dag och  lille Laban skötte sig utmärkt. Kom hem, hängde upp alla kläder på tork, tände en brasa och tittade ikapp på Biggest Loser. Min man hade återuppstått från dödsriket, a k a mansförkylningen, och förkunnade att han hade "fixat" Netflix genom att starta om tv-boxen. Så då kunde vi titta på Kleo och sedan såg vi ett avsnitt av någon vidrig serie som hette någonting med Snowflake om extremt bortskämda ungdomar som skulle drillas till disciplin och självinsikt via några amerikanska militärer. Det var så tillrättalagt och fjantigt att jag knappt orkade se klart ens det första avsnittet. 

Ja, det var väl helgen det. Nästa helg är det april. A-P-R-I-L. När ska det bli vår då?

Som vi lekte

Har läst Som vi lekte av Ninni Schulman och det kan du också göra. Detta är handlingen:

Året är 1982. 12-årige Mattias försvinner spårlöst från sitt hem i den lilla byn Våmhus. Ett år senare är han fortfarande borta och hans mamma håller på att gå sönder av sorg och ovisshet.

Den f. d. polisen Ingrid Wolt är på flykt undan sitt förflutna. Hon har just släppts ur fängelset Hinseberg och börjar sakta bygga upp sitt liv igen. I desperat behov av ett arbete startar hon Siljans Spaningsbyrå och hennes första uppdrag blir att hitta Mattias. När hon börjar nysta i fallet inser hon att den skenbara idyllen döljer mörka hemligheter.

Har läst och gillat Ninni Schulmans Hagforssvit (även om jag ibland blev lite trött på Magda och gänget). Det här var första delen i en ny serie och den börjar väldigt lovande. Spännande, välskriven, många tidstypiska detaljer, fina miljöskildringar, sorglig ibland och med skyhög igenkänningsfaktor (jag var också en sån som var sist på bollen med att bli tonåring) och ett riktigt cliffhangerslut. Den här boken får fem blandband av fem möjliga, stick iväg till bibblan med er allihopa.