En tisdag

Dålig grej: fick visst känningar av nerven-i-kläm/den-självdiagnosticerade-slemsäcksinflammationen i axeln/överarmen trots att jag plockade bort armhävningarna på måndagens träningspass och att det inte kändes ett dugg vare sig då eller efteråt. Men dagen efter (dvs igår) gjorde det däremot svinont. Typiskt att få en sån där lömsk krämpa, det vore väl ändå rimligt att det gjorde ont NÄR jag tränar och inte efteråt? Aja, får väl vila från tabata några dagar och sedan plocka bort allt som har med armar att göra och sedan lägga till en och en för att hitta boven i dramat. Eller bovarna. 

Kom inte iväg i tid från jobbet och sen var jag tvungen att åka och köpa nya halsband till hundarna. De som Remus och Hilding har är nog snart 10 år gamla och fästet till ringen där man i sin tur fäster kopplet är väldigt slitet. Hade ju varit trist om det gick av bara för att de får syn på en katt eller något. Tage har ett halsband som en gång i tiden varit Hildings och det har också sett bättre dagar, och Laban har samma tunna lilla halsband som han hade som valp. Nu har mina hundar nästan aldrig halsband på sig för vi använder sele när vi promenerar, utan halsbanden används endast när de ska ut på en snabb kissrunda morgon och kväll, samt när de är ute i trädgården. Men det är ju klädsamt om de åtminstone håller ihop. Åkte först till Granngården, men där hade de inget som passade, vidare till Dogman men där hade de bara antingen stryp eller ickestryp och jag vill ha så man kan välja mellan ickestryp och halvstryp, så jag fick vidare till Arken Zoo där jag äntligen hittade en modell (och en prislapp) som jag tyckte var ok. Vill ju också ha olika färger på halsbanden, inte för att det spelar någon roll SÅ, men eftersom hundarna har lite olika storlek så vill man ju slippa stå och prova sig fram vilket halsband som passar. Inte för att det var dom färger jag skulle ha valt om jag hade kunnat välja fritt, men utbudet var begränsat ifråga om det så det fick bli ett rosa, ett svart, ett blått och ett gult. Alla dessa affärer ligger inom ett och samma deppiga område lite utanför stan där det också finns affärer som Jysk, Biltema, Elgiganten och Mio Möbler, som en lågbudgetversion av THE MALL dit känns som att folk vallfärdar om helgerna när de inte har något bättre för sig. 

Åkte hemåt, stannade vid motionsslingan och körde mina 10-sekundersintervaller trots att jag har GRYM träningsvärk efter i måndags. Åkte sedan hem, fiskade upp hundarna och gav mig ut i skogen med dom. Körde ett pass pilates när jag kom hem och sedan var det dags att slå sig ner i soffan och hänga med Ruth Galloway eftersom Det låsta rummet var en av de fem böcker som jag hämtade på bibblan i måndags. Tyvärr var det fjortondagarslån på ALLA utan någon möjlighet till omlån, så här gäller det att sätta upp ett strängt lässchema och hålla sig till det. 

 

That ploughs through the angry sea

Igår var det måndag och jag jobbade som ett litet hjon hela dagen, åkte sedan hem, tog ut hundarna på en runda och sedan testade jag mitt nya tabata-inspirerade träningsupplägg. Blev VÄLDIGT nöjd faktiskt.  Har nu ändrat från 60 sekunders övning med 10 sekunders paus emellan till 45 sekunders övning med 15 sekunders paus (fast med lite högre intensitet), plus har ändrat från 3x10 till 4x8 repetitioner samt lagt in lite mer pulshöjande grejer och tagit bort armhävningarna pga tror att det är de som är boven i dramat till min nerv-i-kläm/självdiagnosticerade slemsäcksinflammation i axeln, och plankan pga SÅ DJÄVLA TRÅKIG ÖVNING. Hatar generellt allt som är statiskt, så nu är det färdigplankat för mig så att säga. 

Började sedan kolla på dokusåpan jag älskar att hata: ROBINSON. Tyckte det var ett rätt töntigt upplägg med "unga mot gamla" (speciellt eftersom "dom gamla" var HELKASSA i alla tävlingar), men dom måste väl komma på något nytt. Tyckte också att de "hemliga" lagledarna var helsopiga. Den där pensionärs-Peter verkar ju vara urtypen för självgod och mansplainande gubbe, och hon den unga Alva? Alma? som bara lipade över hur joooooobbigt det var och tänk om folk blir aaaaaarga på mig? var ju inte heller mycket att hänga i julgranen om ni frågar mig. Gillade spontant ingen utom möjligen han den där Oskar i det unga laget. 

Åkte sedan till bibblan och lämnade böcker samt hämtade ut en hel drös nya. Åkte till stallet, och när jag kom körande på motorvägen så kom det en ambulans med blåljus på en påfart. Saktade in för att den skulle kunnae köra ut framför mig och sedan döna vidare rakt ut i vänsterfilen, men den körde så himla långsamt på påfarten, trots blåljuset, så jag fick glida förbi påfarten. I vanliga fall hade jag då lagt mig i vänsterfilen för att den på påfarten skulle kunna komma ut i högerfilen, men en ambulans med blåljus vill väl komma snabbt fram så jag tänkte att det var bättre att ligga kvar i högerfilen så att den, när den kom ut bakom mig, bara hade att glida över till vänsterfilen (som var helt tom) för att sedan försvinna i fjärran. Men jag vet inte om det här var någon himla nybörjarambulans, för den låg bakom mig i högerfilen och blinkade med helljus och hade som sagt även blåljuset på men utan att köra om? ALLA bilar låg och tryckte i högerfilen för att lämna vänsterfilen fri, men ambulansen kände sig tydligen också hemma till höger? Fick ett sånt sjukt djävla stresspåslag, man vill ju liksom inte vara i vägen för ett utryckningsfordon, men vad gör man när utryckningsfordonet kör med blåljus men samtidigt ligger och småfiser i 70 km/h på motorvägen? Det tog en halv evighet innan den körde om och försvann i fjärran. VAD I HELVETE, liksom?

Värt att notera: nästan ljust på kvällarna nu till och med när jag kör till stallet vid 18.30-tiden. Det känns som att det ALDRIG kommer att bli vår, det har varit kallt och grått och regnigt i hundra år nu. Kan liksom inte föreställa mig hur det är att gå ut utan mössa och halsduk, minns inte längre hur något ser ut när det är grönt. Men det påstås att det ska bli vår även i år så man får väl ha lite förtröstan. 

Till stallet istället, v 12 2023, pt 1

Igår var det äntligen dags för Bästa Måndagsgruppen™! Undrar vilken häst jag ska ha? sms:ade både jag och min dotter till varandra. Hon fick Trotjänaren och jag fick Knubbis. Knubbis har jag ridit några enstaka gånger på drop in men det var 2019, alltså FYRA år sen. Läste 2019 och tänkte att det är väl ett par år sen, men fyra? Ja, tydligen. Hur som helst. Då, 2019, så var jag endast måttligt imponerad av Knubbis, tyckte han var rätt oengagerad och hade liksom svårt att hitta knapparna så att säga. Men jag har sett andra rida honom jättefint och han är välskolad och kan sina saker. 

Igår hade vi ridlärare L och det var hårdkörning från första stund. Det var arbete på volter och knappt någon skritt, bara trav (under nedsittning) och galopp. Knubbis var lite knepig att komma överens med i traven, det var lite svårt att hitta själva dragläget eller hur man ska säga, hur mycket man kan mata på framåt och hur mycket man sedan kan fånga upp. Men så skulle vi galoppera. För mig har ju galopp blivit stora djävla projekt, först med Bulldozern, sedan Pojken och nu med Köttbullen. Först får man slita som ett djur för att få dom att fatta galopp för hjälperna, sedan får man slita som ett djur för att hålla igång den galoppen man får, och slutligen så är galoppen i sig, åtminstone Pojkens och Köttbullen, så himla fyrtaktig och klunsig och obekväm, lite som att åka traktor på en skogsväg, det skumpar samtidigt som det känns som att ryggen liksom går i sidled. Knubbis är visserligen inget kallblod, men inte heller att betrakta som en ädel ponny, plus att han ju såklart också går mycket nybörjarlektioner där han kan göra lite som han vill så jag förväntade mig ingenting. Men när jag fattade galopp så var det fan i mig nästintill som en utomkroppslig upplevelse, det var som om hela världen stannade runt oss. Han tog hjälpen direkt (bara en sån sak), det var liksom nästan bara att sitta till så var vi i galopp, och VILKEN galopp. Ni vet som när man rider en islandshäst och får till en riktigt bra tölt, så att det känns som att man sitter i en fåtölj och allting är helt stilla? SÅN var galoppen. Det var bara för mig att sitta och lite försiktigt mata på framåt då och då, och Knubbis gick på en volt och var så fin, så fin, och jag blev så kär, så kär. Förlåt, Köttbullen, men nu har du fått lite konkurrens här faktiskt. 

Var så uppfylld av detta att jag inte riktigt minns vad vi gjorde. Men vi red i alla fall både öppna och sluta, och Knubbis bara gjorde det (ja, med min hjälp förstås). Med Köttbullen får man ju nästintill jobba ihjäl sig och ändå bara vara glad om hon klarar ett par steg här och där, men det här märktes ju att det var en riktigt skolad ponny. Så kul! L var också nöjd med oss. Viktigt, hehe. Har anmält mig till en dressyrkurs på påsklovet så jag hoppas lite nu på att jag ska få rida Knubbis då. Har fått såkallad mersmak. Har också fått GRYM träningsvärk, men det är ju ändå lite gött va. Hashtag detärintehästensomgöralltjobb. 

Det händer visst grejer?

Det händer visst litegrann?

There's so many different worlds, so many different suns

Swish,så var ännu en helg förbi för att aldrig någonsin komma tillbaka. Min man har bytt ridgrupp och rider numera på fredagar. Det innebär han åker vid 17.30 och kommer hem typ 20.15-ish, ännu senare ifall han får för sig att besöka den lokala THE MALL som ligger på vägen till/från stallet (han får, till skillnad från mig som hellre skulle skära upp pulsådrorna med mitt Visakort än att frivilligt sätta min fot på ett köpcentrum, såna idéer ibland, oklart varför). Det är kasst såtillvida att vi inte längre äter middag tillsammans, vilket vi ju bara gör fredag-lördag-söndag, men nu alltså bara lördag-söndag. Äta middag tillsammans innefattar ju även att kolla på någon gemensam serie och snacka lite skit. Men å andra sidan får jag några timmars egentid, och det är ju inte heller så dumt.

Den här helgen drog viltspårsträningen igång med buller och bång. Det innebär iväg till spårskogen för att lägga spår på lördagen och sedan, beroende på hur det går med spårning och logistik och allting, allt från några timmar till en heldag i spårskogen på söndagen. Spårläggningen går till som så att man blir tilldelad ett "område" (som i bästa fall har någon form av tydligt markerad gräns i stil med en mur eller ett kärr, men oftast inte) där man förväntas lägga ett proffsigt spår till någon annan, medan någon annan gör motsvarande på ett annat område. Det låter lätt i teorin, men fastän jag har snavat omkring i den skogen (som förvisso är jättestor) i över tio år nu så blir jag helt blank i hjärnan så fort jag lämnar stigarna. Jaja, det är bara att göra sitt bästa och plocka fram sin mentala styrka för är det så att man lägger ett dåligt spår så får man minsann höra det vid den gemensammma genomgången efteråt. Sågning är ett för svagt ord, det är snarare skövling och slutavverkning som gäller. Och det låter kanske lätt att lägga ett spår och det är det också om man kan överblicka var man har gått, men spårskogen är så himla kuperad så det finns nästan inget område som är platt och så fort man har gått uppför en backe så tappar åtminstone jag direkt orienteringen. Svindålig täckning är det där också, så det hjälper inte ett skvatt med Google Maps eller Runkeeper eller liknande appar för de plockar slumpmässiga koordinater hej vilt och resultatet blir därefter. En gång för ett par år sedan skulle jag testa för att se om tekniken ändå inte hade utvecklats lite. Gick vad jag uppskattade var 50 meter (kunde fortfarande se min startpunkt), kollade för att se vad det stod i appen och enligt den hade jag gått 1,3 km. Så där har man ingen hjälp. 

Hur som helst. Steg upp på lördagen, åt frukost, tog med mig hundarna ut i skogen. Tog en runda som jag betecknar som "medium", 9.7 km och bortsett från en backe i början så är den helt platt. Kom hem, åt lunch och tog itu med min läs-stress, ville få klart Grannar i döden så jag kunde lämna den på måndagen när jag ska hämta ut nästa omgång av reserverade böcker. Hann också med att städa och sortera bland mina träningskläder som legat nedtryckta i en byrå och skämts både länge och väl. 

Har i modern tid (denna sida millenniumskiftet) tränat hyfsat regelbundet. Innan jag flyttade till nästan-Österlen så gick jag på gym i stan, vilket var smidigt, plus att jag började löpträna cirka 2007. Sen har jag gått på gym i ett par grannbyar (finns tyvärr inget sånt i nästan-Österlen, bara Friskis & Svettis som har ett pass i veckan i den lokala gympasalen men då är det ett sånt där medelpass med hopp och skutt och rätt mycket koordination som jag är urkass på), men tycker det är jobbigt att hålla på och passa tider (det fick jag väl göra i stan också, men då hade jag inga hundar att samtidigt gå tusen kurser med, har kanske också blivit bekväm(are)?) men framför allt känns det rätt onödigt både för plånboken och miljön att åka bil 20-25 minuter gånger två för att träna i kanske 45 minuter. Nu är det ju längesen jag skippade träning på gym till förmån för hemmaträning, men visst är jag SUGEN att gå på pass, ha någon som skriker KOM IGEEEEEN som Pischa i Biggest Loser. Gud vad jag skulle vilja ha Pischa som tränare (fast jag är inte beredd att betala en spänn för det, hehe). 

Hur som helst, började sortera bland träningskläderna. Hittade saker som: löpartights. Kan kanske bli aktuella igen om min plan med mycket långsam gradvis ökning av intervallträningen funkar. Hittade ett gäng sport-bh:ar varav nästan ingen av de svindyra Shock Absorber:na som jag och Jenny köpte upp oss på när vi tränade inför Tjejmilen och senare Göteborgsvarvet, passade längre. Det var ju tråkigt. Vet inte riktigt vad som har hänt med kroppen, för andra träningskläder som jag hade i ungefär samma veva passar ändå ok, men Shock Absorber verkar vara gjord för någon annan kroppstyp än den jag tydligen har blivit 10+ år senare. Aja, det är väl inte hela världen, tänker jag. Hittade också min gamla löparjacka och det var lite den som jag var ute efter eftersom jag känner att mina intervaller visserligen ju är  otroligt blygsamma, men efter hand som temperaturen (och även tiden för löpning) kommer att öka  så kommer det inte vara görbart att springa med vinterjacka. Mitt upplägg är att jag svänger förbi motionsspåret på vägen hem från jobbet, det funkar visserligen att springa med hundarna men det är inte en idealsituation. Har med mig badskor i bilen och eftersom jag i princip ALLTID går klädd i Adidasbyxor, a k a narkotikajeans, så är underkroppen inget problem, men något tunnare än en vinterjacka hade ju varit att fördra. Men det har jag alltså nu, bra-bra.

Åkte sedan iväg till spårskogen och lade spår, sen var det bara hem, laga mat, kolla på tv (vi har börjat kolla på Kleo på Netflix, den är rätt bra) och sen blev jag väl trött och gick och lade mig i vanlig ordning. På söndagen var det dags för upp till bevis för ens egna tvivelaktiga spårläggartalanger i allmänhet och Labans spårförmåga i synnerhet. Han har inte gått ett spår sedan i maj förra året, nu tror jag absolut inte att hundar "glömmer hur man spårar" som vissa påstår ibland, men det var första gången han gick ett nattgammalt spår. Men det gick faktiskt jättebra, han larvade fram som om han aldrig gjort något annat. Spåret blev faktiskt också rätt bra, fick lite kritik för att det gjorts onödigt svårt för orutinerade hundar men på det stora hela hade jag fått till det bra. Dock var spåren bara cirka hälften så långa nu som de ska bli sen, så det kommer att finnas rikliga möjligheter till att klanta till det och göra bort sig, hahaha.

Allt flöt dock på bra, vilket inte hör till vanligheterna, så jag var hemma redan strax efter 14.00. Kändes ju lite lyxigt att både hinna med spårträning, matlagning, brödbakning etc, och ändå hinna slappa några timmar i soffan. Kollade ikapp på Biggest Loser och sen fick jag inspiration och satte ihop ett nytt tabata-inspirerat pass till mig själv på 4 x 8 repetitioner istället för 3x10 som jag kör nu. Plockade bort armhävningar och övningar med "hantel" (använder ett svingammalt och tungt strykjärn) p g a att den här nerven-i-kläm eller inflammerade slemsäcken (ny pigg egenställd diagnos) i vänstra axeln/överarmen fortfarande inte har gett med sig helt (men har blivit mycket bättre), så det är kanske dumt att utmana det ödet. Ska testa idag och se hur det känns. 

Ja, det var väl helgen det. Veckan som följer innebär inget märkvärdigt vad jag vet och nästa helg blir upprepning av den som precis gick. Sedan är det en helgs "paus" från spårträning och sen är det påsk! Som kommer att innehålla en massa spårträning, för det är såna tider nu. Mycket egentid för min man, hehe. 

Grannar i döden

Har läst Grannar i döden av Lucy Foley och det kan du också göra. Har tidigare läst och gillat Nyårsfesten och Bröllopsfesten (tyckte det var lite synd att den här inte fick titeln Grannfesten, hehe). Detta är handlingen:

En rik societetskvinna. En akoholist. En vilsen tonåring. En kvinna på bristningsgränsen.

Alla är de grannar. Men bara en av dem är en mördare.

Jess lämnar London i behov av en nystart. Hennes halvbror Ben lät knappast överlycklig när hon ringde och frågade om hon fick tillbringa några nätter på soffan i hans lägenhet. Men han sa inte nej. När Jess anländer till det vackra huset i Paris slås hon av hur stor och pampig hennes brors lägenhet är. Men själv är han spårlöst försvunnen.

Jess börjar söka i spåren efter sin halvbrors försvinnande, och lär samtidigt känna de andra hyresgästerna i huset. De är en eklektisk samling människor, och alla verkar de dölja något. Och Jess börjar känna sig iakttagen. Någon vill henne illa.

Jamen det här var en spännande historia, om än lite rörig, berättad ur olika perspektiv och den hoppade också lite hit och dit i tiden. Det var bra driv och själva intrigen var rätt så komplex och ibland oförutsägbar. Störde mig lite på ett visst överanvändande av franska ord och fraser som jag inte direkt tyckte tillförde något, man fattar väl att franska personer bosatta i Frankrike pratar franska med varandra utan att det måste dunkas in typ Mais oui och Naturellement i var och varannan mening. Men i övrigt var det spännande. Den får fyra flaskor rötjut av fem möjliga. 

Nutidsorientering

 Vi tar ett litet hopp till nutid.