Blev helt orimligt glad igår när jag såg att jag skulle få rida Köttbullen, det kändes som att jag var 10 år och fick min älsklingsponny. På ridskolan där jag red som barn så fanns det ett litet kontor med en lucka ut mot stallgången, och där satt ens allsmäktige ridlärare och delade ut hästar till ridsugna barn efter principen "först till kvarn". Det första man gjorde när man kom till stallet var att springa till den där luckan och lägga sitt lilla ridspö på golvet framför för att markera sin plats i kön, och sedan gjorde man väl annat, typ hängde i stallgången eller tittade på när andra red, tills ridläraren dök upp. Jag bodde svinlångt från ridskolan och mitt ridspö hamnade därför nästan alltid i slutet av raden, vilket gjorde att jag i princip aldrig fick rida de mest populära hästarna. MEN sen tycker man ju olika, så det som är en persons älsklingshäst kan ju nästan vara en annan persons mardröm. Sen hade man väl inte heller några såna pretentioner som barn utan var glad bara man fick rida. Minns det i alla fall inte som ett problem.
Jag hade ju i alla fall "önskat" Köttbullen men hade inga större förhoppningar om att jag skulle få henne för hon går ju rätt mycket barn- och funkislektioner och det är ju generellt ingen bra idé att ha vissa hästar som går jättemånga lektioner och andra nästan inte alls. När jag var 20+-ish och började rida på min nuvarande ridskola så var systemet att man fick välja en häst som man hade två gånger och sedan bytte man. Den som valde först åkte sedan längst ner på turordningen och fick välja sist nästa gång, vilket innebar att man kunde vara hyfsat säker på att få en häst man gillade så länge man var befann sig på övre halvan av turordningen, men sen blev det mer och mer riskabelt ju längre ner på den listan man befann sig. Mardrömmen var när ridläraren med myndig röst sa XX MÅSTE GÅ, för då visste alla att det var en häst som inte hade gått tillräckligt eller inte alls de senaste dagarna och därför med största sannolikhet hade stått och laddat upp sig och då kunde vad som helst hända, och det var ju sällan någon erbjöd sig frivilligt att rida just den hästen (det fanns väl en anledning till att den inte hade gått) och var man då den sista att välja så fick man inte välja utan då fick man ta XX vare sig man ville eller ej.
På den tiden gick hästarna inte alls ute i hagen på samma sätt som de gör idag. Tror de var ute i någon paddock på förmiddagarna (och misstänker tyvärr att det inte alls hade så mycket med deras välfärd att göra, utan mer för att det skulle vara enklare för personalen att mocka), sedan togs de in och sadlades så att de skulle vara färdiga till första lektionen. Sedan stod alla hästarna sadlade i sina spiltor tills sista lektionen var slut på kvällen, oavsett om de gick en eller fyra lektioner eller inga alls. GUD vilken skillnad det är mot nu när alla hästar står i box, går i hage hela dagarna och det är en självklarhet att man gör i ordning sin häst innan och efter man ska rida. Förr var det också alltid något av en mardröm att rida första lektionen efter jullovet, för då hade hästarna också stått inne och laddat upp sig och det var mer regel än undantag att någon häst flög i luften och drog med sig halva gänget på en skentur. Tror också man fodrade mycket mer slentrianmässigt med kraftfoder på den tiden, kvällsfodringen förr bestod t ex bara av havre och det skulle väl ingen drömma om att ge idag. Så kanske inte så konstigt att de var laddade och på tårna.
Hur som helst. Fick som sagt Köttbullen och återseendets glädje var kanske inte helt ömsesidig, hehe. Märktes att ingen ridit henne ordentligt på ett tag, för hon var inte hundra procent samarbetsvillig. Tror dock att hon är brunstig så det kan säkert spela in. Sen red vi också en övning som inte riktigt passade henne, markarbete med bommar i olika serier och sedan skulle vi försöka flytta lite i sidled efter den sista bomserien. Hon behöver mer övergångar och arbetet på böjda spår för att lossna, men men. Var ändå härligt och hon gjorde vad hon skulle, om än inte med någon överdriven entusiasm. Efteråt var hon löddrig av svett, så lite ansträngning från hennes sida var det ju ändå. Ska inte heller säga att jag var sval och oberörd, hehe.
Nu är det teori nästa vecka. Har anmält mig till en dressyrkurs torsdag och fredag, det var egentligen den nya ridläraren som slutade hastigt och lustigt som skulle ha den, men nu blir det väl någon annan. Den blir i alla fall av, det kollade jag igår. Idag ska jag rida Lille P. Soliga gnägg från hästbloggaren.
Bestämde mig ju tidigare i veckan för att jobba hemifrån om torsdagarna ett tag framöver, men idag blev det inte så p g a att jag kom på att jag hade en tid hos Laserkvinnan efter jobbet. Laserkvinnan huserar i en by ungefär 2 mil från stan och är jag PÅ jobbet tar det 20 minuter att åka dit, för då är jag så att säga på rätt sida stan. Är jag hemma tar det 45 minuter. 45 minuters bilfärd är rätt drygt om ni frågar mig och även om den totala tiden blir densamma så känns det på något sätt mindre drygt att dela upp det i 25 + 20 minuter.
Efter mitt besök där så hinner jag vara hemma i en knapp timme innan det är dags att ge sig av till stallet. Såna här dagar är fan inte optimala, men nu får man bita ihop och gilla läget. Är nyfiken på vilken häst jag får! I den här gruppen fick man nämligen skriva önskehäst på tavlan, och det gjorde jag eftersom jag uppenbarligen inte blir äldre än 12 år. De andra i Torsdagsgruppen har redan sina favorithästar, så de skrev inget och då var det tydligen underförstått att man fortsätter med den man har. Efter moget övervägande önskade jag Köttbullen, även om Trotjänaren ju var väldigt trevlig att rida. Men Köttbullen har ändå en särskild plats i hjärtat! Nu tror jag inte det blir så, för det är ju fler som vill ha Köttbullen, inte i vuxengrupperna såklart, men det är ju barngrupper också och i alla fall en av dom är samtidigt som vår. Så vi får väl se hur det blir med den saken.
Har av olika skäl haft det rätt så påfrestande ett tag, och igår hade vi dessutom tillsynsbesök på jobbet, vilket vi har två gånger per år. Då kommer det bistra tjänstemän från myndigheter och grillar en in till benen och kräver objektiva bevis på hur man lever upp till lagstiftning och andra krav, och efter ett sånt besök så är man rätt mör. Eller i alla fall jag som ska föreställa vara såkallat ansvarig för sånt i vår verksamhet. Så det blir nog bra med lite laser idag för det känns som att axlarna har krupit upp till öronen och fastnat där även om allt gick bra. Men jag lever rätt ofta med känslan att bara vara en tillsynsrapport från att få skaka galler på Hinseberg på obestämd tid, och det tar på krafterna kan jag berätta.
Igår när jag kom hem, flera timmar efter att min normala arbetstid slutar, så var jag verkligen helt slut som artist. Hade mest av allt lust att gräva ner mig i soffan och tillbringa hela kvällen med att titta på Skilda Världar eller något annat relativt intelligensbefriat, men präktiga jag (eller åtminstone kände jag mig rätt präktig efteråt) tog istället ut hundarna på en promenad, körde ett pass fysträning samt städade badrummet innan jag till slut landade i soffan med Marianne Lindberg De Geers dagbok som jag för närvarande läser med stor förtjusning. Älskar kombinationen av det extremt vardagliga när Marianne och Carl Johan äter blåbärspaj, tittar på fotboll och oroas för corona, och det för mig extremt främmande och avlägsna livet med kultur och konst som jag aldrig kommer att leva.
Snart är det helg och som jag längtar efter den. Även om det innebär omställning till vintertid eller normaaaaltid som det tydligen heter (kommer dock aldrig att acceptera det uttrycket). Har jobbat rätt mycket och med rätt slitiga saker, så nu vill jag BARA. KUNNA. TA. DET. LITE. LUGNT. Men det är tydligen svårt att få till i detta livet.
