Mordkonsulten

Har läst Mordkonsulten av Elly Griffiths och jag är väldigt avundsjuk på alla som ännu inte har läst någonting av henne för dom har ju något oerhört fantastiskt framför sig, till skillnad från mig som nu har det bakom mig och måste leva i ett limbo tills nästa bok kommer, när det nu blir. Mordkonsulten handlar om det här:

När den nittioåriga Peggy Smith hittas död i sitt hem ser polisinspektör Harbinder Kaur till en början inga skäl till misstankar. Peggys hemhjälp, Natalka, redogör för vad som tycks ha varit en naturlig död.
Men det ska snart förändras. Det visar sig att Peggy ljugit om sina hjärtproblem och att hon varit övertygad om att någon förföljde henne. Att hon sedan länge, i hemlighet, agerat »mordkonsult« åt ett antal kända kriminalförfattare, och därför visste mer om mord än vad som är sunt.
När Natalka städar ur Peggys lägenhet blir hon hotad till livet av en maskerad, beväpnad inkräktare. Och Harbinder Kaur börjar tänka att det kanske inte existerar något sådant som ettdödsfall fritt från misstankar, trots allt...

Ja, vad ska man säga? Jag gillar Harbinder Kaur nästan lika mycket som jag gillar Ruth Galloway. Fallet var absolut spännande, men jag gillar nästan transportsträckorna bäst. Allting är så småputtrigt och mysigt och hemtrevligt och alla karaktärer är helt fantastiska. Den här boken får (inte oväntat) fem kioskdeckare av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er.

Vänder det nu?

Snart finns det inte ord för att beskriva hur less jag är på kylan. Kom hem igår, då hade pannan stannat och det var 15 grader i köket (förmodligen i resten av huset också, men vi har bara termometer i köket). Tände i kaminen, gick ner och joxade med pannan, fick igång den, satt sedan klistrad framför kaminen tills det började bli någorlunda varmt. Sedan slocknade det i kaminen, gissningsvis p g a dåligt drag i skorstenen p g a att murstocken blivit för kall. Eldade på igen, satt framför kaminen och läste men var så trött att jag inte orkade hålla ögonen öppna. Flyttade över till soffan och rev av ett guilty pleasure-avsnitt av Varuhuset från Öppet Arkiv. Så mycket drama där nu alltså, hahaha. Satt där tills jag började frysa och jaha, då hade väl pannan stannat IGEN! Så tröttsamt. Den här gången var det min man som gick ner i pannrummet och själv gick jag och lade mig i det minst sagt svala sovrummet iförd joggingdress, raggsockor och med elektrisk värmedyna. Tre hundar kröp ner under täcket och när jag väl fått upp värmen somnade jag som en sten och klockan var då inte ens 21.00. Kul liv man har just nu. MEN! Imorgon ska det enligt den väderprognos som jag är inne och uppdaterar säkert 20 gånger om dagen bli en plusgrad framåt eftermiddagen. Önskar att jag hade kunnat säga "plusgrader" i plural men så bra är det alltså inte. Man får väl nöja sig med det lilla just nu. 

Med risk för att bli tjatig (men det som hjärtat är fullt av fyller bloggen): SOM jag längtar efter våren. Häromkvällen såg jag en scen i någon serie där en karaktär stod och tog ett bloss på en balkong en ljus sommarkväll. Jag slutade röka 1994 och har ALDRIG känt att jag har velat börja igen, men det där såg så extremt härligt ut att jag nästan kände att det skulle vara värt det. Skojar bara, såklart kan man stå på en balkong en ljus sommarkväll och bara njuta av livet utan att fylla lungorna med tjära och kolmonoxid, men ja. Det är uppenbarligen såna tankar som dyker upp just nu.

Har för första gången i år jobbat på jobbet hela veckan, bara det att man kan välja är ju rätt lyxigt. Jag tyckte ju det var rätt gött att ta ett par dagar här och ett par dagar där. Dock har vi för några veckor sedan bytt telefonsystem från Skype till Teams och av någon anledning blir det världens eko när jag har möten i Teams hemma, men när jag är på jobbet funkar det bra. Gissningsvis beror det på att jag har headset på jobbet men inte hemma och att datorns mikrofon och högtalare sitter för nära varandra, eller det är i alla fall det svar jag har fått från supporten, men i så fall undrar jag varför det problemet aldrig uppstod så länge vi använde Skype? För mikrofonen och högtalaren satt ju på samma ställe då, och på den tiden var det aldrig någon som upplevde att det blev eko. Det är det ingen som kan svara på, men jag ska låna hem ett headset och se om det blir någon skillnad. Nu har jag ju dock kringgått problemet genom att vara på jobbet och också kommit in i dom rutinerna, så nu är det det som känns lite gött. Ergonomisk kontorsstol, stor skärm, tillgång till skrivare, ha fikarast i lunchrum, såna saker som man tog för givet innan 2020. 

En annan sak man tog för givet var plusgrader i februari. Man har ju generellt rätt dåligt väderminne, men så här kallt så här länge var det väl ändå längesen det var? Eller ja, 2018 kom det ju en djävla snösmocka i slutet av februari för att sedan följas av den varmaste och torraste våren och sommaren i mannaminne. Men i normala fall ska det väl för fan inte vara femton grader kallt så här års (eller ens någonsin) i Skåne?. Nu hejar vi på plusgraderna, KOM IGEN NU DÅ. 

Snart i fas

Jag gillar Skäringer & Mannheimers podd. Mycket. Och jag har lyssnat på den sedan avsnitt ett, vilket visade sig bli under snart fyra års tid, vilket om ni frågar mig låter orimligt länge men jag kan ju själv se att första avsnittet sändes 2017 så doesn't time fly?, osv.  

Förr brukade jag lyssna på podd när jag var ute på promenad, men någon gång i våras så kom jag ur den rutinen, tror det var i samband med att jag fick artros i knät och av den anledningen inte var lika promenadbenägen under en period. Sedan inträffade ett märkligt fenomen: jag hade så många olyssnade avsnitt att det började kännas jobbigt att lyssna ikapp. Ja, ni hör ju själva hur besvärligt mitt liv är. För det är ju verkligen jättejobbigt att behöva lyssna på sin favoritpodd, eller hur? Tror dock det var lite en kombination av att jag a. var svinstressad på jobbet, b. av den anledningen försökte sålla bort alla "måsten" som inte var jobbrelaterade, och c. även ville kunna njuta av själva promenaden och naturen utan att ha en massa annat samtidigt. Det senare började jag uppskatta mer och mer, så nu känns det inte längre som ett alternativ att lyssna på podd samtidigt. Har också väldigt svårt att bara sitta stilla och lyssna, så veckorna och månaderna gick och mängden olyssnade avsnitt ökade stadigt och blev nästan ett nytt stressmoment. Haha.

Men efter nyår bestämde jag mig för att börja lyssna på podd när jag kör till och från jobbet. Det är ju ändå nästan en timme per dag som går till att bara sitta bakom ratten och glo. Men jag har inte velat göra det förut, inte heller har jag velat ha något abonnemang på ljudböcker, p g a att jag under denna tid brukar lyssna på P4 och därför får höra en massa oväntade saker som jag aldrig någonsin skulle ha fått veta annars och jag tycker att det har fyllt en viss funktion i mitt liv.
Men nu kände jag att det var dags att göra ett vägval om jag någonsin skulle få ta del av Skäringer & Mannheimer igen, så nu har jag skippat P4 till förmån för Anna & Mia. Jag slutade ju lyssna någonstans förra våren, och fick därför ta del av hela pandemins utveckling en gång till. Det var rätt kul faktiskt. Och nu är jag äntligen ikapp! Har bara denna veckas avsnitt kvar att lyssna på. Det känns lite som att jag har klarat av en arbetsuppgift. Jag känner mig nästan lite duktig. Samt lite störd. Over & out.  

Words don't come easy

Har fått en ny kollega som inte talar svenska, han ska vara här ett år så nu får man väl verkligen möjlighet att träna sin rätt så halvkassa engelska. Jag har ju kollegor från både UK och US och i jämförelse med dom så känner jag mig nästan som dom där tomtarna från Ullared, Ola-Conny och Morgan, när dom är ute och reser. Men allting är ju relativt. Nya kollegan har som ambition att försöka lära sig svenska och följande samtal utspelade sig då tillsammans med en ej namngiven kollega i fikarummet:

Ej namngiven kollega (ENK): Good luck, it is one of the most difficult languages to learn.
Jag (försöker vara lite peppig): Actually I think it is much worse to learn Finnish.  
ENK: Yeah, but in Swedish there are lots of words that are the same word for different things, for example "ö", it could be an island and it could also be...ööö.
Nya kollegan: ???
Jag: What do you mean?
ENK: Yeah you know, Either "ö" is an island or you could just say "ööh".
Jag: But that is not a word! 
ENK: I know, but it is difficult to explain.
Jag (till nya kollegan): He means like this: for example the Swedish word for "dust" is "damm", and the Swedish word for "pond" is also "damm". 
Nya kollegan (väluppfostrat): Oh, I see. 

Nästa  dag:
ENK: Det blev ju lite fel där när jag skulle förklara, jag blev liksom så ställd när jag skulle säga det på engelska. Men sen när vi satt för oss själva och snackade så fick jag möjlighet att förklara.
Jag: Jaha, det var ju bra, för helt ärligt så var det du sa om "island" och "öööh" rätt så obegripligt.
ENK: Ja, jag vet, men nu har jag förklarat för honom att "ö" dels kan vara samma sak som "island" och dels kan det vara med till exempel i "Göran".
Jag: VA? Hahaha, tyckte du själv att det där var mer begripligt?
ENK: Ja, jag förklarade för honom att det ju liksom både är en bokstav, "ö", och ett ord, "ö", och så kan det vara en del av ett ord, som till exempel i Göran. 
Jag: Jamen alla ord består ju av bokstäver, jag fattar inte hur du menar?
ENK: Nä, men det gjorde han.

Lite senare: 
Nya kollegan: Do you know where I can take classes in Swedish?


Så går det till på Saltkråkan. 

Det vilsna barnet

Har läst Det vilsna barnet av Torey Hayden. Detta är handlingen:

Det vilsna barnet är en gripande skildring av en rotlös liten flicka och en pedagogs fasta beslutsamhet att hjälpa henne till rätta.
Jessie är nio år gammal, med rött hår, gröna ögon och ett förtrollande leende. Dessutom är hon begåvad och ritar fantastiska, intrikata teckningar. Men Jessie vet också hur hon ska få sin vilja fram genom att ljuga, skrika och göra andra illa. Hennes föräldrar klarar inte av henne, och hennes socialarbetare kämpar med hennes destruktiva beteende och ursinniga humörsvängningar.
Efter en kaotisk väg via mängder av fosterhem får Jessie slutligen diagnosen reaktiv kontaktstörning. Den uppkommer när små barn berövas den livsviktiga anknytningen med pålitliga vuxna som ska hjälpa dem att utvecklas känslomässigt och att skapa normala band till andra människor. Specialpedagog Torey Hayden kallas in för att hjälpa till. Hon bestämmer sig för att träffa Jessie varje vecka i hopp om att förstå hennes utagerande beteende. Genom Toreys försiktiga uppmärksamhet kommer de chockerande sanningarna bakom Jessies lögner fram. Kan Torey och de andra socialarbetarna ge Jessie den kärleksfulla omsorg hon saknat, eller kommer hon att vägra släppa dem innanför sitt skal?

Jag har läst alla böcker som Torey Hayden har skrivit, i alla fall alla som har givits ut på svenska, och jag brukar tycka att hon skriver bra och gripande, det är starka berättelser som man kan läsa om och om igen. Den här kände jag dock inte riktigt samma entusiasm kring. Oklart varför, för upplägget är ju snarlikt. Kanske för att den här utspelar sig mycket senare än de övriga och det är rätt mycket reflekterande kring hur man gjorde förr kontra hur man gör nu, vilket i och för sig var intressant men det blev ändå lite splittrat. Tyckte också att dialogen kändes väldigt tillrättalagd? Den här boken får tre sånglärkor av fem möjliga. 

Mhm

Så har en vecka av februari gått, tre kvar och sedan är det officiellt vår, åtminstone i den almanacka där mars, april ha knopp i håret. Just nu verkar det väldigt avlägset eftersom kylan för tillfället "håller landet i ett järngrepp" som det heter. SMHI:s app är numera min mest frekvent använda, går in säkert tio gånger om dagen för att se om det inte är någon ljusning i sikte. Igår morse var det klass 2-varning på Österlen, 20 centimeter snö i kombination med mycket hårda vindar och det kändes ju lite sådär eftersom jag faktiskt utlovat att jag skulle jobba på jobbet (och hade lämnat dator och telefon där, annars hade jag ju kunnat ändra mig), men under dagen blev det nedgraderat till klass 1 och för vår del stannade det vid mycket hårda vindar och lite yrsnö och det var inga större problem att ta sig till sin fysiska arbetsplats i morse. Men minusgraderna består och det är så tröttsamt. Igår utlovades det nollgradigt om tio dagar och jag blev nästan lika till mig som om en knarkare hade fått höra att heroinet ska bli gratis, men idag har den prognosen istället ändrats till -2 grader och jag blev lika djupt besviken som om polisen beslagtagit ovan nämnda heroin, givet att jag var knarkaren dårå. Dessutom ska det komma mer snö (och nu avses nederbörd och inte kokain) i veckan. Kuken! Röven! Men nu ska jag försöka hitta lite positiva grejer:

1. Hundarna drar inte in tillnärmelsevis lika mycket grus, vilket reducerar städningen rätt avsevärt. 

2. Det går snabbt och lätt att kratsa Köttbullens hovar när de inte är fyllda med lera.  

3. Förhoppningsvis fryser en massa mördarsniglar ihjäl nu. Kanske även fästingar, fast jag är ju rätt övertygad om att om man så hade släppt en atombomb som förintat i princip allt levande så hade det inte dröjt länge innan fästingarna börjat krypa fram helt oskadda. Det verkar inte spela någon roll om det är varmt, kallt, blött, torrt eller en kombination av alla väderlekar och temperaturer som finns i hela världen, det blir ändå alltid "en fästingsommar". 

4. NU KOMMER JAG INTE PÅ NÅGOT MER. Ja, det ska väl vara att man kan elda ohämmat i kaminen, men det kan man ju även om det är några plusgrader. Det är ju nästan ännu bättre att få komma in och tända en brasa efter att ha varit ute när det är sådär råkallt och ruggigt och blött som det brukar vara under en normal skånsk härlig gröngrå vinter. 

Aja, det är ju inte som i Game of Thrones i alla fall, där en vinter kan vara i åratal så man får väl försöka hålla humöret uppe och se att det finns ett ljus i slutet av tunneln, osv. Tips på humörhöjande aktivitet är att börja dagen med att se ett avsnitt av Skånska dubbningar på Youtube. Så djävla roligt. Och så läser jag Mordkonsulten av Elly Griffiths, det är ju också uppfriskande. Och snart så kanske det ändå kan vara läge att peta ner några tomatfröer i jorden? Många har redan börjat, har jag sett i odlargrupperna på Facebook, men jag tycker ju det är rätt så träligt att försöka härbärgera tusen tunna och rangliga plantor i april så jag ska nog ändå försöka vänta några veckor till. För övrigt så har påsen med såjord frusit fast i marken.  

Till stallet istället, v 5 2021, pt 2

Man är ju inte direkt jättesugen på att åka till stallet när det är 10 minusgrader, det är man ju inte, men såklart gjorde jag det ändå. Nu "i dessa tider" får man inte rida igen missade lektioner, så då är det ju extra surt att missa om man nu skulle råka bli sjuk eller få symptom, så bara att det är kallt och att man helst av allt vill åka hem och dimpa ner framför kaminen är ju inget direkt skäl. 

Kall och torr luft är ju inget vidare, speciellt inte i kombination med syntetmaterial och jag hade väl nån fleecejacka plus underställ på mig, och när jag lade handen på Köttbullens hals för att hon skulle flytta sig så fick hon en rejäl stöt av statisk elektricitet och p g a det var ju inte direkt överlycklig av min närvaro. Sen gav vi oss in i det svinkalla ridhuset, som inte blev varmare av att de nyss hade harvat det och dörrarna därför måste stå på vid gavel för att vädra ur dieselavgaserna. BRRRR. Men kommer man bara igång så blir man ju varm. Vi red en evighetsbana som var: trav och 20-metersvolt vid C i höger varv, vänd snett igenom med övergång vid X, igångsättning, hörnpassering, 20-metersvolt vid A i vänster varv, vänd snett igenom med övergång vid X, igångsättning, hörnpassering, ny 20-metersvolt vid C i höger varv, osv, osv. Funkade bra för vi var bara 6 personer så det var gott om plats. I Bästa Måndagsgruppen™ hade det funkat om även vi hade varit 10 stycken, för där har folk koll vilket man inte kan säga om Coronagruppen. Men det är ju bara att gilla läget. I alla fall, Köttbullen var himla fin. Eller blev, först ville hon inte gå fram ordentligt men efter att vi hade galopperat så lossnade hon. I höger varv finns det fortfarande mycket att jobba med, men i vänster varv kunde jag nästan bara sitta och åka med. UNDERBART. Svävade nästan på moln efteråt, men inte mer än att jag kunde reta mig rejält på att Mansplainern alltid går in i ridhuset direkt efter att han sadlat och tränat av. Hans barnbarn rider i gruppen efter vår, och det stör mig att a. det ju är sagt att det inte ska vara någon publik, men det verkar inte gälla för Mansplainern och Styrelsetjejen. Inte ens i nybörjarbarngrupperna får föräldrarna vara med utan så fort barnen börjar rida själva så åker föräldrarna ut, och gruppen efter vår är någon hoppspecial så de är ju ändå rätt duktiga, men där kommer det horder av föräldrar med in och ska hjälpa till att hålla hästar och bära bommar. Nu tror jag ju inte att ridhus är ett ställe där klustersmitta uppstår, men regler är väl för fan regler och Mansplainern gör ju inget av ovanstående utan står bara och gaggar. b. vår grupps uppgift efter ridningen är att mocka i ridhuset och att packa x höpåsar. Mocka efter sig i ridhuset ingår alltid, och på samma tavla där det står vilken häst man ska ha står det också till vilka hästar man ska packa påsar. Nu tycker jag i och för sig att det är rätt mysigt att gå och pyssla med det och ha lite eftersnack, och det gör mig ingenting att slippa se (och höra) Mansplainern, men det är PRINCIPEN. Man hjälps åt med allt sånt, det är sen gammalt. Men nä, han slinker in i ridhuset (där han inte ska vara) och står babblar med Styrelsetjejen och jag tror inte ens att han tänker på att det vore rimligt att hjälpa till när resten av folket i hans grupp går och mockar framför näsan på honom. Såna som han tar bara för givet att någon annan gör skitjobbet medan han slipper. GRRRR.