Alltid en dotter

Har läst Alltid en dotter av Amy Engel. Detta är handlingen: 

Ibland är svaren värre än frågorna. Ibland är det bäst att inte veta alls.

I en bortglömd stad i det fattiga Ozarkbergen i Missouri lever Eve och hennes dotter Junie. Eve kommer från en trasig uppväxt och den enda som är viktigt i hennes liv är att ge Junie en någorlunda god barndom. När en polisbil stannar utanför restaurangen där Eve jobbar sjunker hjärtat ner i magen. Något måste ha hänt. Polisen berättar att de har hittat Junie och hennes lekkamrat döda, mördade.
Polisens sökande leder ingenstans, men Eve kan inte få ro förrän hon har hittat sin dotters mördare. Hennes jakt på rättvisa tar henne från stadens ruffigaste kvarter ut till de omgivande skogarna och slutligen till hennes barndoms trailerpark.

Det här var en berättelse som var både spännande, gripande och känslomässigt jobbig. Det fanns liksom inga vinnare någonstans. Men en riktigt bra bok, välskriven med bra språk och miljöbeskrivningar. Den får fyra dollar av fem möjliga.

Nattsångaren

Har läst Nattsångaren av Johanna Mo. Den handlar om detta:

När den skickliga polisutredaren Hanna Dunckers pappa dör tvingas hon efter 16 år i Stockholm att återvända till barndomens Öland. Trots allt som hände där. Trots alla blickar och rykten är det i den lilla stugan vid havet hon hör hemma.

15-årige Joel hittas död och illa misshandlad vid Möckelmossens rastplats och Hanna dras in i en utredning som berör hennes äldsta vän. Vännen hon övergav många år tidigare. Hannas förflutna definierar henne som människa och polis, hon är en överlevare som vi kommer att vilja följa i många böcker.

Ja, nä, alltså jag vet inte riktigt. Börjar det inte bli liiite tjatigt med alla dessa skickliga poliser som släpar omkring på ett tungt bagage som de inte vill prata om? Berättelsen i sig var okej, eller rätt så bra faktiskt. Men jag tröttnade ganska snabbt på Hanna och hennes dystra humör som jag heller inte riktigt förstod hur kollegan Erik stod ut med med sånt onaturligt jämnmod. En sån kollega hade jag ju aldrig bjudit hem till mig, men men. Den här boken var helt okej, men inte mer. Den får tre polisbilar av fem möjliga. 

What if God was one of us

Satt och skrev protokoll från ett månadsmöte där vi haft en stående punkt sedan i våras som hetat "Corona/Pandemi" och där vi har diskuterat olika jobbrelaterade problem som kunde tänkas uppstå som en följd av detta, till exempel till följd av lockdowns eller karantän eller försenade transporter och så. De senaste månadsmötena har vi dock inte haft så mycket att säga på den punkten, ingenting faktiskt och idag föreslog jag att den skulle stängas så kan vi hellre i så fall öppna den igen om det skulle finnas behov för det, och alla höll med.

Kändes dock väldigt märkligt att skriva: "Corona/Pandemi, status: Avslutad" i protokollet. Kände mig lite som Gud där ett tag. Synd att det inte är så enkelt i verkligheten.  

En decembermorgon

Jobbar hemifrån idag, gjorde det igår också av den enkla anledningen att jag hade möten rätt sent på eftermiddagen. Jag gillar ju att börja tidigt och sluta tidigt, men alla delar uppenbarligen inte den uppfattningen om hur man lever sitt liv på bästa sätt och kallar därför in till jättemöten som börjar typ 14.30, vilket arbetsmässigt är cirka min sämsta tid på dagen men ibland får man ju inte välja. Tänker i alla fall att det här ska bli mitt nya istället för att börja tidigt och sitta kvar på jobbet till sent, för alla möten är ju i alla fall på Teams eller Skype och då kan jag lika gärna sitta hemma i soffan och ha dom och slippa känna att jag kommer hem så himla sent. Jag kan ju rent tekniskt välja att börja senare dom dagarna, men det är ju ingen sport utan känns mer som slöseri med tid. Plus att jag slipper vara ute i trafiken när alla andra är det. Det deppigaste som finns måste ju vara att åka från jobbet någon gång mellan 16.00 och 17.00 så här års när det är mörkt och kulet och man tvingas köa vid rödljus och i affärer och trängas med alla andra som också är trötta och irriterade och bara vill HEM. 

Mhm. Fast i morse vaknade jag vid halv fem och kunde inte somna om så idag blir det en låååång dag. Ont i huvudet har jag också. 99 % av min huvudvärk härstammar från min nacke och mina axlar och så är också fallet idag. BORING. Ska dessutom ha lite vassa möten där man inte bara kan sitta och lyssna lite halvsovandes utan det kräver att man är aktiv och skärpt. Inte för att jag brukar sitta och slappa på möten eftersom jag oftast både leder mötena och fördelar arbetsuppgifter och skriver protokoll, men det finns ju dom som mest bara sitter av tiden. En dag som denna kan jag bli avundsjuk på dom, men det är väl bara att gilla läget. 

Har kollat på ett avsnitt av årets julkalender och den verkar lovande. Vad som inte känns så lovande är I vår herres hage. Ja, den är snygg och lite rar, men det är väl också allt. Gillar inte hur de har gjort om historien, det finns liksom ingen anledning till det och det finns heller ingen anledning till att alla ska vara så djävla skinande rena och snygga, det är trettiotal för fan. Alla borstade inte tänderna varje dag eller hade tillgång till rinnande varmt vatten och dusch och tvättmaskin. Tycker också att de har tagit bort mycket av de små twisterna som i alla fall finns i böckerna. Det är fina naturbilder, men det andra känner jag kunde ha gjorts mycket bättre. Nu återstår bara att se hur de ska fördärva Granville Bennett. Han lär dyka upp inom kort (jag är med i en Facebookgrupp som diskuterar denna serie med utgångspunkt från när den sänds på brittiska Channel 5 som ligger ett par avsnitt före oss). 

Nog om det. I morse kände min man sig "lite hostig" så han har försatt sig själv i karantän i arbetsrummet och har lite ångest p g a att han är nyanställd och de har jättemycket att göra på det nya jobbet. Fast i dessa tider blir man inte hjälte om man släpar sig till jobbet med symptom och det fattade väl han med för han är annars inte den som sjukanmäler sig i första taget, och det hade nog genererat mycket mer ångest och problem om det visade sig att han smittat ner hela sitt nya jobb med covid-19. Vi får väl se hur det här utvecklas. Hoppas i fallande ordning att det är 1. inbillning, 2. vanlig förkylning, 3. att jag inte blir smittad. Har inga problem med att schasa iväg min man in i separat sovrum, det finns absolut inget charmigt i att dela säng med en virusbomb. Särskilt inte I DESSA TIDER (2020 års mest uttalade ord efter "corona"). 

 

Irrbloss

 Har läst Irrbloss av Elly Griffiths. Handlingen:

Det mesta är nytt i Ruth Galloways värld. Hon har en ny partner, ett nytt hem och ett nytt jobb. Men när hennes gamla kollega kriminalkommissarie Harry Nelson tar kontakt och ber om hennes hjälp kan hon inte motstå att säga ja.
Den dömde mördaren Ivor March har äntligen erkänt att han faktiskt mördat fler personer, något Nelson alltid misstänkt, men Ivor tänker inte berätta var de är begravda om inte Ruth kopplas in på fallet. Ivor March berättar för Ruth att han har mördat fyra kvinnor, och att deras kroppar är begravda nära en by vid kärren, som sägs vara hemsökta av irrbloss.
Men är Ivor March ett irrbloss som lurar Ruth tillbaka till Norfolk? Har han en dold plan, och varför är Ruth så viktig för honom? Är det säkert att de sett det sista liket?

Ja, vad ska man säga om det här? Jag är ju så oreserverat förtjust i Ruth Galloway och Nelson och hela gänget av poliskaraktärer i King's Lynn (vilket även inkluderar den osannolika druiden Cathbad), att det känns som att det faktiskt inte behöver vara något mord. Det räcker att få hänga med dom och läsa om deras vardagsbestyr så ryser jag av välbehag och försöker läsa sakta för att boken aldrig ska ta slut. Ska man vara riktigt, riktigt ärlig så kändes den här själva mordgåtan som berättelsen är upphängd på ligga på gränsen till att vara lite i tunnaste laget, och kanske var det lite väl mycket omkring att Tanya och Judy gick runt och visade foton och frågade om x kände igen y. MEN DET GÖR INGET. Älskar den (och alla de andra böckerna) ändå och blundar för sånt. Den här får fem cykellopp av fem möjliga.   

Till stallet istället, v 49 2020, pt 1

Jaha, igår var det lite sista natten med gänget på ett tag då. Deppigt för min grupp är ju så oerhört trevlig, men det är ju förhoppningsvis inte för all framtid och vi visste ju att det skulle hända något om "max 8 personers-regeln" skulle tillämpas på ridskolan. I vår grupp hade vi till och med gjort upp egna planer på att några skulle avstå frivilligt enligt ett rullande schema om det skulle behövas. Men nu behövdes ju inte det EFTERSOM DET VAR NÅGRA SOM TOG EN FÖR LAGET. Hehe. 

Detta ska ju börja gälla från och med idag och fram till sista januari. Drop in-ridningen ställs alltså in och så blir vi en ny grupp med lite hopplock från andra grupper. Känner flera av dom från andra grupper redan så det blir nog ett bra gäng. Dessutom lovade Karin att vi skulle få börja med vår fredagsridning redan nu på fredag som lite plåster på såren. Egentligen börjar det ju inte förrän nästa vecka eftersom det var vanlig ridning igår. 

Ja, igår ja. Köttbullen var lite trilsk och ville inte ställa åt höger. Det vill hon väl aldrig, men igår ville hon verkligen inte. Så det blev att kämpa på. Det blev en jobbig lektion knappt utan en enda skrittpaus. När vi red fram så galopperade vi i vad som kändes som en evighet, bra mycket längre än vad vi brukar göra och när vi äntligen saktade av var det bara för att byta varv och sedan göra samma sak i andra varvet. PUH. Det var två grader kallt när jag åkte till stallet och jag hade klätt mig därefter, men där fick jag göra en paus och ta av ett lager. 

Sedan red vi kvällens övning som var: hörnpassering, öppna längs med långsidan, tiometersvolt vid B och därefter sluta, galoppfattning vid C och så rida en båge med förvänd galopp längs med den långsidan. Rätt så avancerat för Köttbullen och det blev väl varken hackat eller malet kände jag. Den förvända galoppen gick rätt bra, speciellt med tanke på att vi fortfarande befinner oss på nivån att man får vara glad om hon fattar galopp för hjälperna. Det gjorde hon alla gånger utom två, en gång blev det med lite bock och en gång blev det bara slängtrav, men resten gick riktigt fint. Nu får hon förvisso lite draghjälp av att se andra hästar fatta galopp framför henne, men det behöver man ju inte låtsas om. Öppnan och slutan gick väl sådär eller rätt dåligt, för hon fattar liksom inte vad hon ska göra. Känns också lite som att man hade behövt ha en extra instruktör till denna övning, för Karin kan ju inte titta på alla håll samtidigt och nu blev det mest fokus på den förvända galoppen. Men jag hade behövt ha någon som tittade på mig och sa vad jag skulle göra på den andra långsidan också. Men men. Förr eller senare så trillar väl polletten ner även hos Köttbullen. 

Lite depp och självömkan

Fick precis mail från stallet att Ridsportförbundet har gått ut med "max 8-rekommendation" från och med 1/12 - 31/1 2021. Ja, det var väl kanske rätt så väntat. Nu blev jag och en till "erbjudna" att byta vår ridtid till fredagar 15.30 för att verksamheten ändå ska hålla igång.  JA, jag fattar att man måste göra detta och det är bra att man tar det på allvar och gör vad man kan, osv. Jag säger inget om det och jag har redan sagt att det är OK för min del. Samtidigt tänker en del av mig: VARFÖR JUST JAG? (och en till). Fast jag antar att de gjorde det lätt för sig och tog ett par som de vet är lösa och lediga tidigt på fredagseftermiddagarna (åtminstone tror jag den andra är det för hon brukar vara med på drop in-ridningen lite då och då) istället för att mötas av en massa "nej, jag kan inte för jag slutar inte jobba förrän kl 16" eller liknande. Jag hade förmodligen gjort exakt likadant, men nu är jag SKITDEPPIG för att jag "bara" kommer att få rida en gång i veckan samt att jag inte kommer att få rida med mitt härliga måndagsgäng. Aja, det är bara att bita i det sura äpplet. Det är ju inte för alltid och det är ju inte som att ridskolan stänger ner och förhoppningsvis får jag väl också fortsätta att harva på med Köttbullen. Ska jag försöka vara lite positiv, och det ska man ju vara, så gör det ju kanske inte så ont att slippa komma hem jättesent på måndagskvällarna den allra mörkaste och kallaste tiden på året. Fast det är en klen tröst, det är det. BLÄ. Mvh bortskämd och priviligierad.