ALLA. MÅSTE. TITTA.

 Jamen alltså ÅÅÅÅH! Känner jag just nu eftersom jag precis (kanske inte först med det senaste, men men) fått reda på att första avsnittet av första säsongen av nyinspelningen av All creatures great & small ska visas på SVT 1 imorgon kväll. Alltså! 

I vår herres hage hette denna serie när jag var liten och jag Ä-L-S-K-A-D-E varje sekund av den, och jag har läst alla böckerna hur många gånger som helst, både på svenska och engelska. När jag tågluffade i Storbritannien omkring 1990 så hittade jag merparten av böckerna samlade i en volym till ett löjligt lågt pris, slog till direkt och var sedan tvungen att släpa runt på denna TEGELSTEN som tog upp halva interrail-ryggsäcken resten av resan. Men det var det värt. Har även hela den gamla BBC-produktionen på dvd, tyvärr är den inte textad och det är ibland lite svårt att förstå vad de säger, speciellt när huvuddelen av karaktärerna är bönder som muttrar ur ena mungipan på grötig Yorkshiredialekt. Den är väl också, om man ska vara helt ärlig, liiiite tuggad på av tidens tand. Men det skulle jag nog bara erkänna offentligt under pistolhot. 

Jag är med i ett par Facebookgrupper som sjunger lovsånger till James Herriot (eller Alfred Wight som han egentligen hette) och den här nyproduktionen har väl varit det största som hänt marknaden sedan färdigskivat bröd och det har stötts och blötts om huruvida detta är bättre eller sämre än originalet och jag har avundsjukt följt dessa debatter, övertygad om att denna serie (som hade premiär på brittiska Channel 5 för ett tag sedan) skulle vara utom räckhåll för mig i evinnerliga tider (pga fattar fortfarande inte hur man gör när man "laddar ner film"). Men nu så! TACK SVT! Här har ni en (som troget betalt tv-licens i alla år, just saying) som kommer att sitta som fastklistrad framför rutan imorgon kväll. 

Jag hjärta Karin

 Igår kom jag äntligen iväg till cykelhandlaren för att provcykla min nya elcykel och det blev minsann kärlek från det första (lätta) tramptaget. Jag har ju varit väldigt förtjust i min Crescent Maja, och varit SKITSUR över det här med batteriet som gjort att jag tvingats till onödig (och väldigt dyr!) konsumtion. Men nu har jag bitit i det sura äpplet flera gånger om och bestämt mig. 

Och när jag satte mig upp på Monark* Karin så var det som att allting föll på plats. För vad jag inte riktigt gillat med Maja är att styret är lite, lite för lågt och liksom placerat lite, lite för långt fram, fastän jag har det så högt och så långt bak som det bara går. Men jag är inte så lång och jag har inte heller speciellt långa armar och ben och jag har liksom på något sätt accepterat att det är så här att cykla, för så har det alltid varit för mig. Det innebär alltså att jag måste sitta lite för mycket framåtlutad för att kunna greppa ordentligt om handtagen (om jag ska sitta så upprätt som jag vill och som känns bekvämt för mig så når jag bara handtagen med fingertopparna), vilket i sin tur innebär att jag lägger lite för mycket tyngd på armarna/händerna när jag cyklar, vilket slutligen innebär att händerna har en tendens att domna när jag cyklar längre sträckor (vilket ju är det enda jag gör) och det är ju rätt trist. Ja, det är väl egentligen bålmusklerna som ska bära upp tyngden, men det gör mina bara om jag aktivt tänker på det och det orkar jag inte göra i längden. Tänka på det alltså. Hjärnan tröttnar betydligt fortare än musklerna i det avseendet. Det har väl aldrig varit något egentligt problem förrän nu i modern tid när jag har börjat "cykelpendla" som det så flott heter, fast det låter ju som att man gör det dagligdags och det gör ju inte jag. Men när jag bodde i stan så cyklade jag väl max en kvart i taget, sen var man ju framme oavsett vart man skulle, oh the joy of a småstad. Så där hann det där med att händerna domnar aldrig bli ett problem fastän jag cyklade avsevärt mer där och då än vad jag gör här och nu. 

Men hur som helst: KARIN, hon var ju en modell helt i min smak! Med ett styre som var HÖGT redan från början och dessutom placerat så att jag nådde det utan att behöva luta mig framåt. Så gött att kunna sitta som man vill. Nästan som en lång person? Inte för att jag någonsin lider nämnvärt av att vara 158 centimeter över havet, men det bör ju ha en och annan fördel med ytterligare en eller ett par decimeter tänker jag mig. Till exempel kan de stanna vid ett trafikljus och bara sätta ner en fot i backen för att hålla balansen på cykeln, inte som jag som måste hoppa av eftersom jag inte når ner till marken när jag sitter i sadeln. Den saken kunde inte ens KARIN råda bot på, men det finns väl gränser även för henne.    

Nu återstår bara att hitta en tid när hon ska hämtas hem. När jag köpte MAJA så skjutsade min man mig till cykelhandlaren (i grannbyn) och så cyklade jag hem, så får väl försöka få till något liknande arrangemang i början av nästa vecka eller så. För denna vecka hinner jag inte pga att jag är LB, vilket står för LIDE BISSI, vilket är drygskånska för när man har mycket att stå i. 

En annan grej. Har en kollega som gillar att hålla på med något som han kallar för "snorsporter". Googlade uttrycket och fick fram följande: 

Begreppet snorsport beskriver idrott där det handlar om uthållighet och utmattning så att snoret hänger, utmattningen vränger lungorna och musklerna är stumma av värk. Vissa kallar detta för konditionsidrott, men ett mer positivt namn är snorsport där allt ifrån friidrott, simning, längdåkning cykling, orientering, löpning, swimrun, triathlon och mycket kan rymmas. Puls, smärtande muskler och en glädje att kämpa är vanliga kännetecken för snorsport. 

Varsågod för värdelöst vetande (vet inte om jag håller med om att "snorsport" skulle låta mer positivt än "konditionsidrott" men smaken är som bekant olika). I alla fall, igår när jag gick ut från cykelaffären så mötte jag en gubbe som kom insladdande på en cykel, gissningsvis i en prisklass som fick KARIN att framstå som rena loppisfyndet, och han gav verkligen begreppet "snorsport" ett ansikte om man säger så. Ibland när man är sådär bonnaförkyld och inte gör annat än snyter sig så tänker man (eller åtminstone jag) ju "men hur mycket snor kan det egentligen finnas i en näsa?" för det verkar ju aldrig ta slut. Den här gubben hade ungefär motsvarande mängder hängande UTANFÖR näsan och även ner över mun och haka. Grejen var att det inte verkade bekomma honom det minsta, utan han stövlade obekymrat in i cykelaffären med ett slajmigt Niagarafall hängande och slängande över hela nedre delen av ansiktet. Alltså WTF? Så djävla äckligt. Okej om snoret rinner till när man anstränger sig, men då får man väl för fan SNYTA SIG, det är väl ändå en rätt så fundamental grej när det kommer till social fostran. Funderar på hur det hade varit om det hade varit en kvinna som skridit omkring med en massa kroppsvätskor fritt flödande till allmän åsyn, hon hade förmodligen blivit satt under förmyndare. Men memils (medelålders män i lycra) står väl över allt sånt där som innebär att ta hänsyn till andra. Isch. 

* Nu ska man bara göra upp med cirka 40+ år gamla skolgårdsdemoner som envist hävdar att MONARK ÅKER SPARK. Hahaha. 

Rotvälta

Har läst Rotvälta av Tove Alsterdal. Tidigare har jag läst både Blindtunnel och I tystnaden begravd och blivit måttligt förtjust, men den här fick väl lysande recensioner eller nåt som gjorde att jag ändå lånade den. Handlingen är denna:

Olof var bara fjorton år när han erkände mordet på en tonårsflicka, Lina Stavred.

Tjugotre år senare svänger han av E4:an i Ångermanland, in på småvägarna som leder till hans barndomshem. I duschen hittar han sin pappa död, mördad med en jaktkniv.

Polisen Eira Sjödin har just återvänt till uppväxtens Kramfors, för att finnas till hands för sin mamma. I undersökningen av mordet på Olofs far kommer hon allt närmare sitt eget liv.

Eira var nio år när Lina mördades. Olof var pojken i hennes mardrömmar.

Ja men nä, jag vet inte riktigt här. Det är lite som med de andra böckerna, språket är bra, berättelsen rätt intressant, miljöbeskrivningarna lysande men det lyfter liksom aldrig, det är bara en tröttsam grå smet av människor som är svåra och deppiga och bittra eller olyckliga över sina trista liv. Ingen har det bra, allting skaver. Inte för att det behöver vara chic lit-glättigt, men det behöver ju heller inte vara som ett avsnitt av Vilse i pannkakan. Vilket det här var. Den här boken får två magra polislöner av fem möjliga.  

Det röda (eller gula?) guldet

 För ett tag sedan fick jag lite feeling och beställde lökar till saffranskrokus. Har ju sett på Mandelmanns hur dom odlade sin egen saffran och tyckte det var så coolt. Inte för att jag är någon storförbrukare, men själva grejen tilltalar mig. Gillar att odla i allmänhet och i synnerhet sånt som är ätbart. Och gott såklart.  Hehe. 

I alla fall, beställde för evigheter sen och fick besked att leverans skulle ske vecka 45. Helt okej för man sätter ju ändå lök på hösten. Vecka 45 kom och jag var och hämtade ut min lilla låda (beställde såklart lite annat när jag ändå var i farten, lite vitlök och några tulpanlökar), förberedde en pallkrage för saffranskrokus ska enligt uppgift inte vara så härdig så jag tänkte att den kan man ju ha koll på och skydda lite extra med granris och grejer. Många tror att om man bor i Skåne så är man per automatik i odlingszon 1, men här i skuggan av  Linderödsåsen är det faktiskt zon 3. Det är trist men inte mycket att göra åt. Jag saknar inte det minsta att bo "i stan", men två saker var bra: jordmånen (fet och bördig lerjord, allt man odlade tog sig och blev gigantiskt till skillnad från denna magra ynkliga sandjorden som vi har här där knappt ens ogräset växer) och odlingszonen (zon 1 öppnar upp för så många fler möjligheter än zon 3). 

Hur som helst, jag hade beställt två påsar saffranskrokus, det var väl typ 10 lökar per påse. Petade ner den första påsen i halva pallkragen, HITTADE SEDAN INTE påse nummer två, trodde jag först men efter att ha lyft ut påsarna med tulpanlök och vitlök så kunde jag bistert konstatera att påsen inte fanns i lådan. Kuken! tänkte jag surt (moget), för jag hade för inte så längesen läst någonstans att saffranskrokus numera var helt o-m-ö-j-l-i-g-t att få tag på (om man inte beställt typ i somras som jag gjort) och hugade spekulanter fick vackert vänta till hösten 2021. En session med Google senare kunde jag konstatera att det stämde. ALLA svenska odlingsfirmor hade totalslut på saffranskrokus och så är det med det. Googlade vidare och hittade en firma i Holland från vilken jag nu testat att beställa. Inklusive frakt blev det ändå åtskilligt billigare så något lurt är det säkert? Har inte fått leveransen än fastän det är ett tag sen, så räknar kallt med att ha blivit blåst. 

Aja. Mailade även företaget som supit bort min ena påse och påpekade detta (fast i lite mer formella ordalag) och de bad om ursäkt och skickade en ny påse per omgående. Så helt slut kan de ju inte ha varit? Finns kanske något hemligt reservlager någonstans, eller så har jag blivit lurad (igen) och det är bara helt vanliga krokuslökar jag har fått. Den som lever får väl se och eventuellt också skörda saffran i framtiden (med betoning på eventuellt).   

Oflytet som vände

Hade en rätt sträv dag igår. Jobbade med bistra saker och hade egentligen tänkt åka och kolla på ny elcykel, något jag tänkt göra redan förra veckan men som jag sköt upp till helgen men när jag betat av nio sura arbetstimmar så kände jag att jag nog kunde vänta med den saken ett par dagar till. Gillar ju egentligen inte att skjuta upp saker, men nu fick det bli så. 

Har i alla fall kommit in i en bra rutin med att lyssna på podd på väg till jobbet. Men igår morse när jag petade in hörlurarna i telefonen så blev det inget ljud i dom, hörlurarna alltså. Nu kan man såklart lyssna via telefonens egen högtalare, men jag gillar bättre att lyssna i hörlur. Använder bara den ena så jag hör ändå om det skulle komma något ljud som jag behöver ta hänsyn till. 

Jaha, nähä, tänkte att jag får väl titta på det där när jag kommer till jobbet, det är säkert bara att det har fastnat något ludd i hörlursingången på telefonen. Har ju alltid telefonen i fickan så det är egentligen konstigt att det inte ALLTID är fullt med ludd i laddarurtaget med flera håligheter. Laddarurtaget har jag fått rensa några gånger på de snart tre år jag haft den, men aldrig hörlursingången så det kan väl vara på tiden, tänkte jag. Sedan jobbade jag och hade inte tid att tänka på sånt förrän jag satte mig i bilen och skulle åka hem. Då hände följande saker:

1. Jag skulle krångla upp telefonen ur byxfickan och samtidigt som jag får fram den så råkade min tagg och nyckel till jobbet följa med och den gled såklart ner i helvetesgapet mellan bilsätet och kardantunneln (tror jag det heter, den där upphöjningen som går mellan sätena). 

2. Lyckades med nöd och näppe pressa ner handen där och få tag om nyckelringen med fingertopparna, men när jag drog upp mitt napp så fastnade jag med klockan och så gick armbandet sönder. Klockan lyckades jag dock fånga i handen innan den också föll ner i helvetesgapet. Men den ena lilla sprinten som håller armbandet på plats var lika hjälplöst förlorad som i en ballad av Niklas Strömstedt.

3.  Fortfarande inget ljud i hörlurarna. 

GAH. Hatar sånt där oflyt. 

Kom hem, gick ut med hundarna och sedan testade jag först ett annat par hörlurar, men de funkade inte heller. Lyckades sedan med hjälp av en nål peta ut ett mindre utegångsfår ur hörlursingången, MEN DET FUNKADE FORTFARANDE INTE. Blev så sur och trött. Inte för att jag tycker att möjlighet att ansluta hörlurar är den allra viktigaste funktionen på en telefon, men det är väl ändå rimligt att det funkar. Och så klockan på det. Jag vill ju gärna ha en klocka på armen även om jag nästan aldrig tittar på den. Och det finns inget som är så djävla trökigt som att behöva åka in till stan för att typ skaffa ett nytt armband eller nytt batteri. Och i dessa tider SKA man ju inte ens åka in till stan. Suckelisuck vad allt var besvärligt. Skulle jag bli tvungen att skaffa ny klocka OCH ny telefon när det per definition inte var något fel på varken den ena eller den andra? Bääää. 

Provade att blåsa rent hörlursingången med tryckluft, men ingen förändring. Min man trodde att det nog var "något bleck" som inte slöt an ordentligt mot den där grejen man petar in. Det känns ju inte som att man kan göra något åt det direkt. Men! Sen fick jag plötsligt ett infall och startade om telefonen och sedan - halleluja - fungerade den plötsligt! Har ingen aning om hur det gick till men kände mig nästan som att ett Nobelpris i någonting låg inom räckhåll. Och när jag kom hem från stallet så hade min man - som är något av en McGyver ibland - konstruerat en ny sprint till mitt klockarmband genom att löda ihop en jättetunn ståltråd. YAY. 

Känner mig nu som att jag har VÄRLDENS FLYT. May the force be with me. Eller nåt. 

Till stallet istället, vecka 46 2020, pt 1

 Igår stod det "markarbete mot hoppning" på schemat. Hon har varit jätteseg på första lektionen idag, sa Karin om Köttbullen och jaha, det kändes väl sådär med tanke på fredagens rätt så kassa insats (främst av mig, men det är klart att Köttbullen bidrog ju inte heller jättemycket). Har dock analyserat detta hit och dit hela helgen och kommit fram till att jag måste (såklart, självklart) jobba med framåtbjudningen i första hand och om det tar hela lektionen att få igång henne SÅ FÅR DET VÄL GÖRA DET DÅ. Vet inte om det hade med detta mindset att göra, men så himla seg kändes Köttbullen inte. Sen stod hon såklart emot i högervarvet, men inte värre än vanligt och nä, jag tyckte nog att jag fick fram henne rätt så bra när vi red fram. Sedan skulle vi göra en övning där vi skulle skritta på liten fyrkant, vända in mellan två koner på långsidan, fatta galopp (från skritt), galoppera över en bom på medellinjen, bryta av till trav vid nästa långsida, sakta ner till skritt i hörnet och så fortsätta till konerna, vända in, fatta galopp osv. Alltså, Köttbullen kan ju inte fatta galopp från skritt, hon kan ju knappt ens fatta galopp från arbetstrav (även om det går bättre och bättre, antalet steg i slängtrav minskar för varje vecka!), men vi fick ju försöka. Första gången begrep hon ingenting och vi var först så hon hade ingen draghjälp av någon annan. Fick lägga till spöet och då blev det galopp och bakutspark, men utan snärt så jag kunde bara driva fram henne vilket jag tror var väldigt nyttigt för tidigare har hon nästan alltid lyckats få mig lite ur balans (kanske inte alltid fysiskt, utan mer mentalt) eller att jag varit tvungen att styra undan henne för att hon inte ska komma i vägen för någon annan, och sedan har hon lyckats bryta av till trav. Och om hon sparkar bakut för att det är jobbigt så blir det ju så att säga självbelönande när hon slipper undan. I alla fall, det var bara första gången hon gjorde så, sedan gick det riktigt bra. Inte för att det blev klockrena fattningar från skritt, men det blev i alla fall galopp någon gång mellan konerna och bommen. Och med tanke på att jag ibland (oftare än jag önskar) har tvingats trava en hel djävla långsida i stötig slängtrav utan att lyckas få till en enda galoppfattning så är det här STORT. Sen visst att hon så småningom fick lite draghjälp av att se de andra galoppera, men skit i det.

Sen skulle vi göra en annan övning som var så här: Komma i trav utmed långsidan, fatta galopp innan hörnet, vända upp på nästa kvartslinje, rida över galoppbommar, galoppera en sträcka på 24 meter och hoppa ett (väldigt) litet kryss. Vi skulle också räkna antalet galoppsprång mellan bommarna och krysset. 24 meter är ungefär sex galoppsprång för en normalstor häst med normalstor galopp.

OCH DET GICK SÅ DJÄVLA BRA.  För det första: Hon fattade galopp när jag ville det, utan att jag behövde göra det till ett jätteprojekt. Och har man sluppit jaga in någon i galopp från slängtrav utan har ordning och reda från början så kan man tydligen plötsligt både rida en bra hörnpassering, planera sin väg, lägga henne i rätt tempo, räkna antalet galoppsprång (det blev sju, men Köttbullen är ju ingen stor häst och har ingen stor galopp och det blev sju jämna fina galoppsprång i ett bra tempo) samt rida rakt fram efteråt. Hon dök lite över bommarna, men annars var det TOPPEN-TOPPEN. Detta var nog den roligaste hoppövning jag gjort på denna sida millennieskiftet, annars tycker jag mest att det är ett nödvändigt ont och att det är skönt när man är klar och har överlevt, typ. Men nu är jag nästan lite pepp inför nästa veckas hoppning! Vi får väl se hur länge denna känsla håller i sig.  

Den åttonde tärnan

Har läst Den åttonde tärnan av Eva Franz. Detta är en fristående fortsättning av Blå villan, en bok som jag tyckte var helt okej. Den här boken handlar om följande:

En morgonpigg vinterbadare får sig en otrevlig överraskning när han tar sina första simtag i vaken. På folkhögskolan en bit bort hörs märkliga steg i natten. Och vad är det som blixtrar i elevhemsbyggnaden som stått tom i flera år?

Äldre kriminalkonstapel Anna Glad försöker anpassa sig till sitt nya liv som singel medan staden rustar för traditionellt luciafirande. Ett dödsfall som vid första anblicken ser ut som en olyckshändelse verkar ha ett märkligt samband med en tragedi som inträffade trettio år tidigare. Anna och hennes kolleger inser småningom att allt verkar kretsa kring den blyga flickan som går sist i luciatåget. Den åttonde tärnan. Men vem är hon?

Jag tyckte att även denna bok var helt okej. Historien var rätt invecklad med en massa olika personer som jag hade lite svårt att hålla ordning på och det kändes inte heller denna gång som att riktigt alla trådar blev uppnystade. Totalt sett kändes det som en rätt ordinär polisdeckare med lite väl förutsägbara karaktärer. Börjar dock gilla Anna Glad mer och mer så det hjälper upp en del. Börjar också uppskatta det lite yxiga språket, det har sin charm. Dock är som sagt själva storyn rätt så medelmåttig och vissa karaktärer (t ex Jan Ståhlman) rätt så osannolika, men ändå helt klart gångbar om man inte förväntar sig stordåd. Den här boken får tre pepparkaksgubbar av fem möjliga.