Till stallet istället, v 33 2020, pt 2

Man var ju inte jättesugen på att åka och rida i fredags eftermiddag när termometern stod och dallrade på 27 grader i skuggan. Sitter man som jag i luftkonditionerade lokaler hela dagarna är det ju nemas problemas att vara på jobbet i det avseendet. Men när man sen går utanför dörren! Kontrasten blir ju helt orimlig. Men jag var sugen på att fortsätta jobba med Köttbullen så jag trotsade värmen och åkte dit ändå. Vi var bara tre stycken, vi red inne i ridhuset för vi inbillade oss att det skulle vara aningen svalare. Det är ju tveksamt om det var det, men solen gassade i alla fall inte och det dammade inte. Nu hjälper det ju inte hur mycket man vattnar, det torkar ju upp på nolltid och sen rider man omkring i ett moln av damm som om man vore en karaktär i en spaghettiwestern. Jamen JÄKLAR vad det gick bra! Nu var det bara delvis min förtjänst, för Karin hade ridit Köttbullen dagen innan och fått igenom henne riktigt bra. Men den där känslan av att man tar tyglarna och så är det samarbete direkt istället för kamp? Så underbart! Hon gick riktigt stadigt i form i BÅDA varven i både skritt och trav. W-O-W liksom. Galoppen får jag inte riktigt till vare sig fattningar eller form än, men det kommer väl. Sen kroknade hon på slutet och började stå emot i högervarvet, men det kan man väl förstå. Jag var inte på topp själv i det läget om man säger så. Vi red en övning som var att man skulle rida på först A-volten, sedan mittvolten, sedan C-volten och så jobba med ställning och böjning i båda varven i evigheters evighet, amen. I kort trav under nedsittning och utan stigbyglar. I tropisk hetta. PUH, det var jobbigt. Men kul. Köttbullen var helt löddrig av svett efteråt och själv var man ju inte heller så fager. Men det var det värt. Är SÅ taggad på att fortsätta jobba med henne nu, och så är det teori idag! Suck, men ja, det är som det är.

Statusuppdatering

Nu har jag jobbat ett par dagar och plötsligt känns semestern väldigt avlägsen, det är som att man aldrig har varit ledig. Tur det snart är helg, hehe. Har ändå inte direkt behövt jobba ihjäl mig för när jag kom tillbaks fick jag börja med att boka om en massa möten eftersom en person som skulle ha varit med där hade tagit ledigt ett par veckor lite hux flux sådär. Hen skulle egentligen inte ha varit ledig förrän senare i höst men pallade tydligen ej vänta så länge. Det ställde ju till det lite i min kalender, för mycket av det som skulle ha gjorts nu de kommande veckorna får istället tryckas in längre fram. Och kalendern längre fram var inte direkt tom om man säger så och det var inte heller så enkelt att man bara kunde göra det som skulle göras då nu istället. Så om ett par veckor kommer det att börja en ytterst knölig och jobbig period, men det får väl lösa sig då. Nu är det istället rätt lugnt. Hade väl föredragit att ha lite lagom att göra hela tiden istället för först nästan ingenting och sedan helvetesmycket på en gång, men det är ju tydligen inte alltid man får som man vill.

I alla fall: Vad händer? Förstår att alla ligger sömnlösa och undrar hur det har gått med upplösningen av det stora dammsugardramat? Jo, men det har gått bra. Eller, jag har ju i och för sig ännu inte fått det extra batteri som jag blivit utlovad som kompensation, men den som väntar på något gott väntar kanske på Elgigantens kundtjänst, vem vet? Är i alla fall helnöjd med min nya Dyson V11 ABSOLUTE EXTRA ALLT, eller vad den nu heter. Så himla smidigt att bara ge hallgolvet en avsugning efter att hundarna varit ute sista gången på kvällen, och så tassar man upp lite till känslan av nystädat varje dag utan att egentligen ha behövt anstränga sig nämnvärt för att det ska bli så. Det gör otroligt mycket i alla fall för mitt humör eftersom det sjunker som en gråsten när jag möts av stök och smuts. Är ej på något sätt pedant, men lite ordning vill man ju ändå ha. 

Hur går det med mitt knä då? JODÅ! Är så himla nöjd med utvecklingen. Hittade ett inlägg från i juni där jag inte var det, nöjd alltså. Då hade det gått fyra veckor av rehab-perioden. Nu har det väl gått 12 veckor tror jag och jag är om inte i skick som ny så i alla fall hyfsat som förr. Har egentligen inga problem i vardagen längre, enda gången det gör ont är om jag lägger all kroppsvikt på höger knä, typ står på ett ben och gör knäböj. Och den lilla stunden som det gör ont kan man ju stå ut med. Annars kan jag gå, cykla, rida i princip helt obehindrat. Är fortfarande lite svagare i högerbenet, men inte så att det direkt märks annat än när jag tränar. Min rehab går till 90 % ut på att göra saker stående på ett ben i taget så det är väl därför. Är hur som helst väldigt nöjd med utvecklingen. Nästa vecka är det preliminärt avslutning på min rehab-gruppträning, eller jag och min artros-PT ska väl utvärdera resultatet och sen får väl hon bestämma om jag ska fortsätta på egen hand eller hur det ska bli.

JODÅSÅATT. Annars är det bra med höns, hundar och vaktlar. Vaktlarna sprutar ur sig ägg som om det inte fanns någon morgondag och jag vet inte hur många vakteläggsbaserade pannkaks- och sockerkakssmeter jag har vispat ihop denna sommar. Vi har ju en ny generation på tillväxt som snart kommer att bli könsmogna, det är Batman och hans damers avkommor. Så fort vi har sorterat ut tupparna ska vi göra om grupperna så att Batman får de nya hönor som kom ur köpe-äggen tidigare i år, och nya tuppen Anders får överta Batmans fruar. I nuläget går han, Anders alltså, och sätter på sina syrror, det är ju inte så coolt. Sen får de nya hönorna från tillväxtgruppen, om det blir några alltså men det är 10 stycken så NÅGRA måste det väl ändå bli, gå med sina mammor. Tre av dom är ju urgamla så jag räknar inte med att de lever till nästa år. 

Hönsen växer och frodas. Smålandshönan Astrid är omkring 20 veckor och borde snart börja göra rätt för sig. Plymouth Rock-kycklingarna är tuppar. Det var ju så att jag beställde 7 ägg av en person, men hon fick inte ihop 7 stycken så därför fick jag enligt uppgift fem Plymouth Rock, ett Silverudds Blå och ett Ayman Cemani (det sista tyvärr obefruktat). Fast sen visade det sig att hon (eller snarare hennes barn) blandat ihop äggen. Två Plymouth Rock blev det, och båda är tuppar och kommer att hamna i grytan så fort de börjar gala. De är omkring fyra månader nu så det lär väl hända inom kort. De andra två (den femte var ju kycklingen Gullfiber, som definitivt var en tupp och som vi slaktade tidigt p g a att han var så himla tuppig och liksom aggressiv mot Astrid när vi släppte ihop dom) är svarta, en skulle kunna vara svart Silverudds Blå men den andra som jag kallar för Ugglan är nog någon blandras för hen har så lustig befjädring runt huvudet. Blyg är hen också och vill inte vara med på bild, men håll ut så kommer det. De svarta är FÖRHOPPNINGSVIS hönor, de har i alla fall inte börjat utveckla kam och slör än till skillnad från Plymouth Rock-bröderna. Blommehönsen och Kim Wall är rätt sura på de små och kör bort dom så fort de kommer för nära, men hönsgården är ju stor så de kommer alltid undan. Har fixat extra sittpinnar så att de unga ska kunna sova utan att behöva få sig ett tjuvnyp och det funkar bra. Alla går numera sedan länge också in själva på kvällarna, det är skönt. Hoppas bara att de unga hönorna fattar var äggen ska läggas när det blir tid, så man slipper kräla in under buskar och snår för att plocka ägg. Sånt kan man ju aldrig veta. 

Med hundarna har detta hänt: Tage har gått och blivit viltspårchampion nu i sommar. Är mycket nöjd med detta eftersom det verkligen inte har varit a walk in the park att spåra med honom. Han har cirka tusen sidoprojekt och är extremt svårläst. 
Remus har fått ett skamligt förslag om att bli pappa. Hoppas det blir verklighet. Obs, seriösa uppfödare, jag blir visserligen alldeles pirrig av tanken på en liten Remus junior men för det ska det ju inte vara någon buskavel utan ordning och reda. Ja, men det var väl i stort sett allt som hänt sen sist. Twittelidoo (som Kikki Danielsson brukade skriva på Twitter och VARFÖR VET JAG ENS DETTA?)

Nattspår

Har läst Nattspår av Karin Aspenström, en bok och författare som jag aldrig hört talas om tidigare (korrigering: det hade jag visst, har läst Utan dina andetag,  men den blev jag visst inte så impad av), men den stod på "nyss återlämnat"-hyllan på bibblan och såg lite spännande ut. Handlingen är denna:

Efter att ett blogginlägg fått spridning i högerextrema kretsar tvingas författaren Kaj Lomme fly storstaden. Han köper ett förfallet hus i det lilla samhället Svartbol, djupt inne i de värmländska skogarna.

Snart förstår Kaj att han är iakttagen i det gamla huset. Han upplever en närvaro i rummen och får en känsla av att någon som tidigare bott där vill honom något. I väggarna hittar han brev och anteckningar från en höst i slutet av trettiotalet då en tragisk händelse ägde rum i byn. Gradvis börjar Kaj förstå att platsen han kommit till bär på en mörk hemlighet.

Ett bortglömt hatbrott och en kärlekshistoria som fick ett blodigt slut grävs upp igen. Men ju närmare Kaj kommer gåtans svar, desto tydligare blir det att någon vill ha bort honom från Svartbol ...

Jag kände mig inte jätteentusiastisk till att börja med, åh nej, ännu en författare som är blasé och har skrivkramp och halvtaskig kvinnosyn, what else is new? tänkte jag först. Men sen tog berättelsen raskt fart och blev inte alls tokig. Skulle nästan säga en bladvändare mot slutet. Sen var det väl kanske lite väl vältajmat med polisinsatsen och själva upplösningen för att det skulle kännas sannolikt, men man kan ju inte få allt. Den här boken får fyra osaliga andar av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er (den återfinns snart på en "nyss återlämnat"-hylla på ett bibliotek nära mig). 

Till stallet istället, v 33 2020, pt 1

Så var det dags för en ny ridskoletermin. Nu känns det ju inte som en evighet sen eftersom jag var på BOOT CAMP i helgen så jag var ju redan så att säga igång, men det var kul att träffa gruppen igen. Rider ju i en så supertrevlig grupp. Hatar tiden vi rider på, 19.30-20.30 och speciellt igår när det visade sig att Köttbullen skulle ut i hagen och alla ponnyerna gick i den hage som ligger allra längst från stallet, men det var ju bara att börja traska. Köttbullen har lite issues med att inte få vara med sin ponnyflock så hon hade minst sagt bråttom. Var trött efter lektionen och ännu tröttare efter att bråka med henne angående hur man beter sig när man blir ledd i grimma, och allra tröttast när jag släppt henne i hagen och skulle traska hela långa vägen tillbaks till stallet igen. Men gruppen älskar jag, så därför kommer jag aldrig att byta. Ja, men jag fick ju Köttbullen! Och det gick nästan lite bra för oss. Har ju fått lite tips om hur jag ska jobba med henne i högervarvet, där är det väl mer jag som inte får ihop det motoriskt att rida henne i högervarv som om det vore vänstervarv så att hon kommer upp på yttertygeln. Vad hon brukar göra är att vrida halsen och huvudet uppåt och utåt, då blir det glapp på yttertygeln och eftersom hon inte vill lyssna på innerhjälperna så sitter man där med en giraff som bara springer utan att lyssna och så slutar det med att jag blir stark och statisk i handen och det har ju aldrig löst några problem så varför kan jag inte bara SLUTA MED DET? Men igår fick jag lite moments även i högervarvet, även om de sannerligen inte var många. Men i vänstervarvet var hon nästan fin ibland, kunde gå i form och till och med vila lite på steget. Nu har vi bestämt att jag ska ha henne på måndagarna, så det blir spännande. Längtar redan till på fredag då det ska vara drop in-ridning hoppas jag. Tjoho från en glad hästtjej (52).

BOOT CAMP 2020

Har varit på BOOT CAMP i stallet för fjärde sommaren i rad. Det har blivit en mycket fin tradition, det är också kul att vi i stort sett är samma gäng som återkommer år efter år. I år hade vi en ny ridlärare som precis tagit examen från Hippologen. Känner (till) henne sedan tidigare för hon har gjort praktik på ridskolan och haft vår grupp vid några tillfällen i höstas (tror jag i alla fall det var, man har ju minne som ett såll). 

Fick Köttbullen. Det var jag nöjd med. Var också nöjd med att det faktiskt inte var som att börja på ruta ett igen som jag trodde, utan att det faktiskt gick att få henne gå i någorlunda skaplig form i alla fall i skritt och trav i vänster varv. Höger varv - NJA. Där var det mer en kamp. Men det är ju som det är med den saken. Galoppfattningarna var ju inte heller mycket att skriva hem om, det blir slängtrav i racerfart och så får man vara glad om man kan lyckas gasa i ett hörn så att det blir galopp. Det blir i alla fall oftast rätt galopp, alltid något. Pojken hade ju också jättesvårt att fatta galopp i början, och det var nästan omöjligt att få honom att fatta vänster galopp. Där är det lite konstigt med Köttbullen för hon är ju extremt stel i högersidan och borde ju då välja vänster galopp istället, kan man ju tycka. Men det gör hon inte. Däremot blir det ju sällan några fina fattningar på hjälperna. Fick ett "tips" från en ridkompis att lägga till rejält med ytterskänkel för det hade hon testat på en annan häst som haft svårt för att fatta galopp och det hade funkat bra. På Köttbullen resulterade det i att hon sparkade bakut. EJ ÖNSKVÄRT, hälsar dressyrtanten. Hehe. 

Aja, hade i alla fall kul på det här lilla tvådagarslägret. Vi red två dressyrpass, ett pass markarbete och ett pass hoppning. Köttbullen gillar att hoppa, så det är faktiskt nästan lite kul även för mig som inte gör det. Pojken hoppar utan att krångla, men är alldeles otroligt seg och man får driva som galning för att han inte ska säcka ihop och självdö mellan hindren. Dressyren på Köttbullen går ju som sagt SÅDÄR, men i alla fall framåt. 

Vi lyckades naturligtvis också pricka in sommarens varmaste dagar med temperaturer upp mot 30 grader. STÖN, säger jag. Tur att vi har ett isolerat ridhus för det var faktiskt den svalaste platsen man kunde uppbringa. I alla fall ett tag. Hade ej pallat att rida i stekande sol, den saken är säker (fast jag minns tydligt att det var exakt det vi gjorde när vi hade boot camp 2018 som ju var den varmaste sommaren i mannaminne så hade någon sagt att vi skulle göra det så hade man väl bara bitit ihop och gillat läget). 

Idag börjar höstterminen och min semester slutar. Tyckte ju att jag var så himla smart som bestämde mig för att börja jobba på en tisdag, men idag har känts så himla konstig. Boot campen var på fredag och lördag istället för lördag och söndag som det brukar. Alltså kändes lördagen som söndag, men så var det ju söndag igår och så var jag ju som sagt ledig idag, och därför har idag också känts som söndag. Tre söndagar i rad känns väl lite sådär, men eftersom jag faktiskt ska jobba imorgon har jag försökt söndaga mig lite. Baka bröd och fixa matlådor och sådär. OCH SÅ ÄR DET MÅNDAG? Måste hela tiden intala mig det så jag inte glömmer att åka till stallet. Sen gäller det att komma ihåg att det är tisdag imorgon så jag inte tror det är måndag bara för att det är första jobbdagen. Ack vilket besvär. Men det dröjer nog inte länge förrän man är tillbaks in i selen igen. Over & out. 

Blodsband

Har läst Blodsband av Edvard Fenvik. Den handlar om det här:

Fyra unga män avslutar sin militärtjänst med ett fylleslag på en Finlandsfärja - en fest som slutar med ett brutalt brott.  

Tjugofem år senare sker ett mord i Stockholm. Utredningen leds av kriminalkommissarie Martin Jacobsson och de unga kriminalinspektörerna Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic, som lärde känna varandra redan första dagen på Polishögskolan.  

Utredningen går fort framåt. Mycket pekar åt samma håll, både den tekniska bevisningen och ett tydligt motiv. Ganska snabbt är man säker på att hittat gärningsmannen. Men när ett nytt mord sker börjar polisen tvivla. Är man verkligen inne på rätt spår? 

Jag borde ju få jobb i den där utredningsgruppen, för jag listade tämligen omgående ut upplägget. Lite trist, men är man smart så är man. Hehe. I övrigt gillade jag boken. Äntligen några i det närmaste helt normala poliskaraktärer som varken missbrukar alkohol, jobbar dygnet runt eller har trassligt bagage (i alla fall inte överdrivet). Sen tyckte jag kanske att Oscars fru Karin var lite väl mycket av ett önsketänkande snarare än en realistisk bild av en småbarnsmorsa, men det är väl bara att hoppas att hon blir lite mer mänsklig i kommande böcker. Tyckte också att språket var lite VÄL detaljerat, man behöver kanske inte beskriva exakt varje moment i hur man skrapar en bilruta eller brer en knäckemacka. Samtidigt gillar jag ju det vardagliga så det var ändå bara ibland som jag inte kunde låta bli att himla med ögonen. Den här boken får fyra lumparhistorier av fem möjliga.

Tre små lögner

Har läst Tre små lögner av Laura Marshall, författaren till Vänförfrågan som jag har läst och gillade sådär. Den här boken handlar om detta:

När Sascha försvinner, befarar Ellen det värsta. När sedan djupt begravda hemligheter stiger upp till ytan, inser Ellen att hon nog faktiskt inte känner Sascha eller har någon aning om vad hon är kapabel till alls.

2005: 17-åriga Ellen blir betagen av Saschas glamorösa utstrålning. De blir vänner och Ellen välkomnas in i Saschas bohemiska och musikaliska familj. Hon anar inte mörkret som döljer sig bakom den konstnärliga livsstilen. Under en nyårsfest tar allt en dramatisk vändning. Det slutar med en rättegång där Ellen blir nyckelvittne. Livet hemma hos Sascha blir aldrig mer detsamma.

2018: Ellen är 30 år och hennes liv är fortfarande nära sammanflätat med Saschas. De två bor tillsammans i London. Men så försvinner Sascha. Polisen tar det inte på allvar eftersom det inte är första gången det händer. Men Ellen befarar det värsta händelser i det förflutna ger henne all anledning att vara orolig. Både för Sascha och sig själv. Att upptäcka sanningen om vad som verkligen hände den där nyårsaftonen för 12 år sedan innebär livsfara och Ellen måste konfrontera både det förflutna och samtidigt ifrågasätta hur väl hon egentligen känner sin bästa vän.

Tyckte väl den här boken var okej men inte mer än så. Den var välskriven och så, men det var liksom ingenting i berättelsen som fastnade. Karaktärerna och deras relationer kändes konstruerade och bitvis inte speciellt intressanta, och upplösningen kändes lite väl gjord och tillrättalagd. Den här boken får tre falska vittnesbörd av fem möjliga.