Till stallet istället, v 9, pt2

Var som vanligt på drop in i fredags, den här terminen är det ju en ny ridlärare som håller i det och hon skriver upp på en tavla vilka hästar som är tillgängliga och så får man stryka den man tar, typ. Förra fredagen skulle ju Pojken inte gå med p g a sportlovsaktiviteter, men den här fredagen var han inte heller med bland de tillgängliga. Fick istället ta den prickiga ponnyn som jag red förra fredagen. Det var väl med lite blandade känslor, för det är ju inte jättekul med hästar som är sådär tittiga och ska sticka så fort det är något. Men men. Vi jobbade på med en övning som gick ut på att man skulle rida skänkelvikning i en slalom, typ. Och skänkelvikningen gick som en dröm, så det var kul. Och det är ju också kul när det blir galopp utan att man måste styra och ställa och liksom se till att allting stämmer innan man ger hjälperna (som det är med Pojken). Och formen började komma lite smått, så på det stora taget är jag nöjd. Men Prickponnyn har en issue med läktaren. I resten av ridhuset gick det bra, men ibland gick det bra att passera läktaren, och ibland så såg han jetelezkiga saker. Läktaren var tom hela lektionen så det fanns liksom ingenting att bli rädd för, men sen var det någon som berättade att han en gång hade stallkatten smugit in och hoppat upp på en stolsrygg, fastnat i en filt och dragit den med sig precis när Prickponnyn, som vid det tillfället var helt ny i stallet, kom förbi. Så den där rädslan är väl kanske lite befogad, men sen känns det också som att han lite har gjort det till sin grej att sticka, för då blir barnen lite rädda och så slipper han jobba. Stack gjorde han dock inte den här gången för jag var beredd, men därmed inte sagt att han lät sig övertygas om att Den Onde inte bodde där någonstans under stolsraderna. Vi får väl se hur det går framöver, om jag ska rida honom fler gånger. Fick höra hur bra det var att vuxna "som inte är rädda" kunde rida honom, så det kanske blir min MISSION framöver? Ser ej fram mot det jättemycket dock. Även om han var riktigt trevlig i 80 % av ridhuset.

Väskproblem

Jag har en handväska. Ja, det har väl dom flesta kvinnor i min ålder tänker jag. Min är tillverkad av ekologisk hampa och jag har haft den i...ja, jag minns inte hur länge. Evigheter. Vi pratar decennier nu. Är ju inte direkt en sån som följer modets växlingar, skulle heller aldrig drömma om att se väskan som en accessoar så att man måste ha ett halvt dussin för att matcha dagens outfit. HAHAHA.  Nä, men det är ändå lite viktigt med väska, tycker jag. Alltså att man har en som man gillar och trivs med. Framför allt måste den vara lagom stor. Inte för stor, för då blir det bara att man släpar med sig en massa onödigt och då blir det tungt och då får jag, med måndagsexemplaret till kropp, ont i axlar, nacke och så småningom också i huvudet. Inte bra. Väskan får förstås inte heller vara för liten, för då får det nödvändiga inte plats. Hatar när det är för trångt i handväskan så att man inte bara kan stoppa ner handen och fiska upp det man behöver, alternativt inte kunna stoppa ner någonting man av någon anledning inte vill gå omkring med i handen.
I mitt fall är det nödvändigaste inte jättemycket. Det är plånbok och nycklar och ett par såna där nylonkassar som är ett jättebra alternativ till plastkassar när man handlar, och ett litet survival kit som innehåller saker man skulle kunna ha nytta av in case of emergency: typ kniv, ölöppnare, tändstickor, menskopp, tandborste, plåster och lite medikamenter. Jag är ingen såkallad prepper, i alla fall inte i ordets rätta bemärkelse, men man vill ju ändå inte stå helt handfallen när zombieapokalypsen och det stora vemodet rullar in.

Har ju alltså Den Perfekta Handväskan™, där allt ovanstående utan problem får plats och som dessutom (enligt mig) är riktigt snygg. Är inte så brydd när det kommer till att saker ska vara snygga, men jag vill ändå inte se min handväska och tänka: shit, där hänger en tantväska. Jag har absolut inga problem med att bli äldre, men gränsen går vid tantväska. Vill heller inte ha något chict ungdomligt med en massa blingbling och annat opraktiskt, utan en tålig och rejäl väska som hänger med på allt. Som Den Perfekta Handväskan™.
Problemet är nu att Den Perfekta Handväskan™ har hängt med så länge att den börjar falla i bitar. Visst kan man laga, men trådslitet är trådslitet och till slut finns det inte mycket kvar att sy i. Senaste debaclet var att axelremmen gick av i fästet och får nu hållas på plats med buntband. Funkar väl, men avklippta buntband har också vassa kanter som liksom skrapar mot handen ibland. Oskönt. Började därför, min konsumtionsmotvilja till trots, snegla lite diskret efter en ny, liknande. Eller helst en exakt likadan. Den Perfekta Handväskan™ 2.0. Drömma kan man ju alltid, och drömma lär jag väl få göra för det är ju såklart SOM FÖRGJORT. Hittar visserligen väskor i ekologisk hampa, men de är antingen jättestora eller jättesmå. Gemensamt för alla är framför allt att de är jättedyra. Skulle jag, som är så snål, ha betalt såna hutlösa priser för en djävla väska för sådär 15 år sen? Skulle inte tro det. Något måste ha hänt med världsmarknadspriset på hampa.

Problem nummer 2: När man googlar mycket på hampa så börjar Google tro att man kanske sin präktighet till trots ändå kanske är lite, lite sugen på att börja med hasch. Kommer nu förmodligen att få extremt mycket riktad reklam på tema hippie, reggae och medicinskt odlad marijuana.  Får kanske börja snegla mot tantväskorna i alla fall.

Hurra, en lista!

Hittade en lista hos Jenny, den snor jag. Känns lagom att avrunda februari med (i ett parallellt universum håller jag på med ett mastodontinlägg angående hur man sparar energi, men har tydligen inte energi nog (HÖHÖHÖ) att slutföra det i detta nu). Så lista it is:


Vad köpte du senast?

Mat. Handlar ju rätt sällan grejer, senast var det nog fiberduk till pallkragar. 

 

Hur lång är du?

"Jag är en och femtioåtta lång och därför sjunger jag denna sång". Fanns det tydligen någon gammal punkdänga som gick, enligt en kille jag var ihop med cirka 1983. Som tydligen tyckte det var mitt utmärkande karaktärsdrag, för som jag minns det så drog han upp detta typ varje gång vi träffades. Trist typ. Men ja, 158 centimeter över havet alltså. Har inga problem med det förutom att det ibland är störigt att inte nå eller kunna se över saker.

Vad stod det i ditt senaste sms?

Tror det är lasyr. Det är färg som är lite halvt genomskinlig sådär. Men det går nog att måla över med nån lackfärg. Eller lasyr om du vill ha det lite mer så att ådringen på träet syns igenom. Svar till min dotter angående en förestående uppfräschning av hennes unika köksbord, tillverkat av den i mina barndomstrakter extremt lokala snickaren "Evert i Dalen".

 

Vad gillar du mest med dig själv?

Jag är välorganiserad och bra på att snabbt få saker gjorda. Även tråkiga såna. Jag kan snabbt få en överblick och liksom styra upp ett kaos så det blir ordning och reda. Är även generellt snäll och hjälpsam. Sen tycker jag själv att jag är rätt rolig också, men det är kanske inte alla som håller med om det?

 

Vad gillar du minst med dig själv?

Hade kanske önskat att jag var lite mer social. Vet att många som känner mig lite ytligt sådär upplever mig som supersocial och till och med extrovert, men det är ett skådespel utan dess like för i själva verket är det precis tvärtom. Och det är ju lite jobbigt att vara sån, tycker jag själv. Och även om jag är anpassningsbar till rådande omständigheter så ogillar jag starkt att få mina cirklar rubbade och kan säkert uppfattas som väldigt fyrkantig. Är även extremt långsint, vilket kanske inte heller är en jättecharmig egenskap. Inte så att jag går och surar öppet i evigheter, men jag glömmer aldrig en oförrätt och har en tendens att behandla folk därefter. Inte otrevligt, men håller dom på distans för DET KAN DOM GOTT HA.

Har du söndagsångest?
Nja. Nej, det tror jag inte. Även om jag verkligen älskar att vara ledig och älskar fredagskänslan så är det sällan det riktigt tar emot att åka till jobbet ens en måndagsmorgon. Så graden av söndagsångest blir ju därefter, det vill säga rätt låg.

Vilka städer har du bott i?
Jönköping och Kristianstad. Känns som töntstämplar x 2, men jag är verkligen ingen stadsmänniska så om jag skulle svara att jag bott i New York eller Tokyo hade det förmodligen orsakat permanenta posttraumatiska stressymptom. Är född på landet och nu bor jag i en liten by och älskar det. Även om jag ibland drömmer våta drömmar om hur enkelt det var när man hade en liten och lättstädad lägenhet, när allting på gångavstånd, det aldrig var strömavbrott och man slapp skotta snö på vintern.

Lyssnar du på poddar? Vilka?
Ja, i perioder. I perioder tycker jag det är skönt med tystnad. Jag lyssnar i första hand på Skäringer & Mannheimer, Creepypodden, Snedtänkt, Historiepodden och Tombola Podcast. Ibland på dokumentärer om något ämne som intresserar mig.

Låt på huvudet just nu?
Den där In the shallow med Lady Gaga och Bradley Cooper som JÄMT spelas på radion och som klistrar sig fast i hjärnans hörselcentrum med superlim. Den är ändå rätt bra jämfört med andra låtar som brukar fastna där, så jag antar att man ska vara tacksam för att man slipper introt till 80-talsbarnprogrammet Joelbitar.

Är du en ringare eller smsare?

Oooh, sms vinner alla gånger. Hatar verkligen att ringa. Sen hatar jag när man sms:ar med någon och ska bestämma något och så får man plötsligt inget svar för att den andra personen ska kolla upp något eller så. Då hatar jag sms också. Samt när folk sms:ar i vredesmod. Sms måste vara det absolut sämsta sättet att försöka lösa konflikter på.

 

 

När går du och lägger dig?

Eftersom jag går upp strax efter 04.00 så försöker jag vara i säng senast klockan 21.00. Det går oftast bra, är verkligen ingen kvällsmänniska.  

 

 

Vad är det modigaste du gjort?
Oj, vad kan det vara? Jag är ju inte direkt den äventyrliga typen om man säger så. Skulle aldrig få för mig att bestiga berg, hoppa bungyjump eller ägna mig åt forsränning. Kan därför heller inte säga att jag är direkt rädd för något, och då är man väl heller inte modig per definition? Alltså, klart att jag blir nervös eller känner obehag när jag ska utanför min comfort zone, men jag kan tyvärr inte riktigt utkristallisera några minnesvärda hjältedåd.


Har du någon gång åkt ambulans?

En gång (hittills, peppar peppar), men bara som passagerare. Det var en tjej i stallet som ramlade av och skadade nacken, vi fick inte tag i föräldrarna så jag åkte med och höll henne sällskap tills hennes pappa kom dit. Var rätt odramatiskt, mer en "better safe than sorry"-grej.

 

Har du haft urinvägsinfektion någon gång?
Ja, cirka en babiljard gånger. Så himla ovärd sjukdom.


Hur många kuddar sover du med?
Tre, fast den tredje har jag mer när jag ligger och läser. Samt lägger över huvudet när min man snarkar. Så egentligen två?

Äter du några vitaminer/kosttillskott?
Järn och så nån sån där FEMAL BALANS-aktigt (nu finns just den inte längre, men tar något likvärdigt) som jag började med mot pms och slutade med när den utgick ur sortimentet och jag ändå tyckte att pms:en "inte var så farlig längre". Upptäckte då att jag hamnat i klimakteriet-ish med värmevallningar from hell, så det blev till att börja igen. Med något liknande som jag aldrig minns vad det heter.

Vad läste du för språk i gymnasiet? Vilka språk kan du?

Alltså., jag har ju inte gått på gymnasiet. Fast jag har läst på Komvux senare i livet, och då läste jag lite franska, men det är ju en grov överdrift att påstå att jag "kan" det. Kan nog klura ut en del av sammanhanget när jag läser, men prata...NJA. Förstå? Ännu värre. Har även läst två terminer tyska på kvällskurs, men det enda jag med tvärsäkerhet kan säga är "die Minibar ist leer". Jättebra kunskap, verkligen. Tyskläraren tyckte att språket var inte så viktigt, utan tyngdpunkten låg på man skulle känna till LANDET OCH KULTUREN TYSKLAND. Mycket prat om delstater och floder och mat, men ej så mycket glosor då. Sammanfattningsvis kan jag alltså, förutom svenska, engelska (inte bra, men hjälpligt) samt börjar få lite bättre grepp om danska och norska.

Vad har du för ringsignal på telefonen?
Eh, standardsignal antar jag. Jag har ALLTID telefonen på ljudlöst, den privata alltså. På min gamla jobbtelefon hade jag Holiday in Cambodia med Dead Kennedys som ringsignal, på den nya nån som heter Sherwood eller liknande. Retar gallfeber på alla inklusive mig.

Go to-mat som alltid är gott?
Vad är ens go to-mat? Fick googla. Fick upp en massa GO TO (THE) MAT (phrase) tills jag kom på att jag kunde googla "go to food". Ja, nåt man tar när man är på språng alltså. Hmm. Är sällan på språng känner jag. Men ska jag sno ihop något fort och lätt hemma så är det kanske wokade nudlar med grönsaker och teriyakisås.

Hur ofta tvättar du håret?
Varje dag. Har bara c:a 2-3 cm så det går väldigt fort och lätt. För kännedom använder jag inte schampo utan vanlig tvål och har så gjort i minst 30 år. Funkar svinbra.

Hur uppvaktar man dig?
Jätteenkelt: Man uttrycker ett intresse för min person, genom att säga eller visa det på ett eller annat sätt. Antingen känner jag likadant och då är det ju win-win, eller så känner jag HELL NO, och då kan man ju lika gärna avstyra alltihop på ett tidigt stadium. Tror inte på kärlek vid första ögonkastet, men tror heller inte att HELL NO-känslan vid första ögonkastet skulle kunna mynna ut i ett ligg om man säger så.

Ristat i hud

Det här är en bok jag inte kommer att läsa klart: Ristat i hud av Ashley Dyer. Den lät så himla lovande när jag läste OM den:

I månader har poliskommissarie Greg Carver jagat en gäckande seriemördare. En mördare som tillfångatar sina offer och ägnar veckor åt att tatuera varje centimeter av deras kroppar. Tills de blivit ett konstverk att visa upp för världen. Utredningen verkar ha gått i stå när Greg Carver en sen kväll brutalt skjuts ner i sitt hem. Hans kollega Ruth Lake är först på plats, men istället för att begära förstärkning så städar hon snabbt undan alla spår efter mördaren. Vad är det hon försöker att dölja och vem är mördaren? Och är Greg verkligen död?

Lät ju riktigt spännande, tyckte jag och tog mig an den med hög förväntan. Men alltså näe. Har läst drygt 100 sidor och berättelsen är segare än sirap. Det händer ingenting, karaktärerna är urtråkiga, dialogen trög. Det här fallet får någon annan lösa, känner jag. Den här boken får noll tatueringar av fem möjliga. 

Höjer ett varningens finger

Dagens tips: Följ inte, jag upprepar: följ ABSOLUT INTE hashtaggen #minipigsofinstagram. I alla fall inte om du vill få något vettigt gjort och inte hela tiden översvämmas av bilder och filmklipp på e-x-t-r-e-m-t gölliga små grisar i parti och minut. Hälsningar en som fått lära sig den hårda vägen.

Till stallet istället, v9, pt1

Vi är ju i ett hoppblock nu, tycker vi har varit det i evigheters evigheter utan att för den sakens skull ha hoppat någonting. Det har varit lite rörigt med vikarier och så, men det gör ju inte mig någonting eftersom jag inte tycker hoppning är jättekul och Pojken inte heller direkt är någon naturbegåvning att tala om. Vi har kämpat på med markarbete och bommar och så var också fallet igår. En övning där man först skulle trava över bommar, sedan lägga en volt, sedan fatta galopp och galoppera över andra bommar. Och sedan likadant fast galoppbommarna byttes ut mot ett litet koppelräck istället.

Och det gick Så. Djävla. Bra. Pojken var på hugget, travade på bra framåt och då stämmer ju avstånden även för hans korta ben så att han inte snubblar sig igenom bommarna. Och jag var fokuserad och gasade på istället för att hålla igen (som jag nog omedvetet gör i hoppningen p g a feg) och då var det väl inga problem med någonting egentligen utan det var nästan bara för mig att styra. Nu är det i och för sig inte så bara när det gäller Pojken, för han är verkligen inte den som låter sig styras bara genom att dra lite i en tygel utan det gäller att ha framförhållning och vara perfekt koordinerad med hand och skänkel och vikt, annars vill han gärna gå dit andra går. Men det gick bra, och Pojken hade dessutom öronen framåt hela tiden, det kändes som att han tyckte det var jättekul. Det tyckte även jag! Annars tycker jag mest det är skönt när det är över, men nu var jag nästan sugen på att hoppa lite mer. C-R-A-Z-Y vet alla som känner mig. När jag var i 20-årsåldern, för ungefär tusen år sedan alltså, så gick jag i en s k hoppgrupp och där var det ett evigt hetsande att man skulle hoppa högre, rida snabbare, ta svårare vägar och liksom hela tiden balansera på gränsen till ett misslyckande. Man fick inte hoppa 90 cm och känna sig nöjd med det, utan då skulle väl hindren upp till 1.10 så att det ändå slutade med att hästen rev eller vägrade eller tog ett jättekonstigt språng så att man ramlade av. Så är det inte nuförtiden (nu går jag ju förstås inte i en hoppgrupp längre, och att hoppa 90 centimeter är väl ungefär lika aktuellt som att resa till månen) och det tycker jag är svinbra. Att man får ta det i sin takt. Jag kommer ju aldrig att bli en hoppryttare igen och det känns gött att det liksom bara kan få vara så, utan att någon tjatar eller hetsar eller försöker övertala en att jodå, du kan visst.

Helgen som gick i (några) bilder

Alltså, det här med sol och vår (ja, den metrologiska då alltså) kan ju göra underverk med humöret när man nu stapplar fram på upploppet av oxveckorna och är så dödens trött på kyla och mörker. Fattar inte att folk som bor i Norrland STÅR UT? Ja, men så kommer det en helg som denna, med en massa sol och plusgrader och man riktigt känner hur livet återvänder.

I lördags åkte vi på en liten roadtrip. Först till Klippan, där vi kollade på en utställning med Hans Arnold-bilder. Jag gillar Hans Arnolds illustrationer jättemycket, så det var ju intressant och många fina bilder som man kände igen från bokomslag och noveller i veckotidningar man läste i späda år. Sedan tycker jag att det är väldigt intressant att tjuvlyssna på folk som befinner sig i ett kulturellt sammanhang. De är lite för uppklädda och vet allting om allt och förstår alla bakomliggande orsaker till hur världen är beskaffad. Mm.

Lite konst. Jag gillade tavlan med telefonluren.

Sedan åkte vi till Sibylla och åt lunch. Mycket glamouröst, men runt lunchtid en lördag i februari fanns det inte så mycket andra kulinariska utsvävningar att tillgå i Klippan centrum. Därefter snirklade vi oss förbi Värdshuset Spången och bestämde oss för att ta en kaffe och insupa lite Edvard Persson-atmosfär. Vi fick sitta i "Privaten", som var något slags rum med bord och fåtöljer och soffor, allt nytillverkat och helt orimligt fult. Dessutom luktade det lite mögel i lokalerna. Två släta koppar kaffe utan tilltugg visade sig gå loss på SJUTTIO SPÄNN. Helvete vad dyrt? Kommer aldrig mer att spontanfika hos Kalle på Spången, det är ju ett som är säkert.

Kanske det dyraste kaffe jag någonsin druckit.

Slutligen tog vi en promenad i Söderåsens nationalpark. Älskar Söderåsen, det är så storslagen natur med bokskog och raviner och grejer. Enda nackdelen med Söderåsens nationalpark är att alla tycker som jag, vilket innebär att det alltid är så SATANS mycket folk där så fort det är lite fint väder. Jaja.

Tage och lite utsikt.

Igår arbetade vi i trädgården hela dagen. Det var KANONVÄDER, 12 grader och solsken. Jag grejade med mina pallkragar. En del av dom har legat i träda p g a ej kul att vara i trädgårdslandet när onda grannen Katla står på andra sidan staketet och sprutar etter. Det är lätt att säga att "det är väl bara att skita i det", har provat men så lätt att ignorera någon som står fem meter ifrån en och svär över ens person är det faktiskt inte. Har även provat att gå i svaromål, konfrontera, resonera, skälla ut, men inget hjälper. Tilläggas ska att ALLA på gatan är mer eller mindre dödsfiender med Katla så det är inte så att jag känner att problemet ligger hos mig. Sedan Tengil dog upplever jag nog ändå att Katla har tacklat av litegrann, och framför allt är hon inte ute i trädgården lika ofta längre. Hon är ju ändå 83 år, så det är väl kanske inte så konstigt. Fram till bara för något år sedan rattade hon dock sin åkgräsklippare med järnhand, men nu är det visst något barnbarn som klipper gräset åt henne. För sex-sju år sen planterade vi hasselbuskar som insynsskydd och de har nu börjat göra skäl för namnet, vilket gör att det känns lite mer avslappnat att vara i trädgårdslandet även när Katla stultar omkring i vredesmod på sin sida. Obs, vi var även tvungna att sätta upp ett 2 meter högt nätstaket mellan hasselbuskarna och staketet som står i tomtgränsen eftersom vi mer än en gång bevittnat att Katla brutit av grenar på hasseln eftersom hon enligt egen utsago "inte tyckte den var fin". Och då var det alltså inte grenar som växte in på hennes sida av staketet.
Aja, till saken. Har bestämt mig för att återta mina pallkragar och ägnade därför söndagen åt att rensa bort kirskål och kvickrot och björnbärsrevor som har fått växa rätt så fritt i den delen av odlingarna de senaste åren, samt fylla upp pallkragarna med kompostjord och hästgödsel. Det var ett slit utan dess like, men det finns få saker som gör mig så harmonisk i själen som att vara ute i trädgården och ha händerna i jorden.

Min ena kompost, som har fått mogna ett år.
Tycker det är så coolt att man slänger ner
typ äggskal och fallfrukt och så blir det jord.
IT'S MAGIC.

Min man fällde ett gigantiskt gammalt mirabellträd skuggar växthuset. Så jag kom inte så långt som jag hade tänkt mig för ett tu tre blev jag ombedd att hjälpa till att släpa bort ris. Nu känns det som att hela gräsmattan består av rishögar för vi har tidigare även fällt en björk som även den genererat en hel del av den varan. Misstänker att jag inom kort kommer att släpa fram kompostkvarnen och låta den jobba. Förra året fick jag ihop cirka en och en halv kubikmeter flis från en björk på grannens tomt, det mesta har jag använt som strö till vaktlarna som älskar det. Och jag älskar att mala grenar. WIN-WIN.

Ja, sen var den glada helgen slut, slut, slut. Eller det var åtminstone dags att gå in och laga mat och baka bröd och fixa matlådor och ta hand om tvätt och på andra sätt förbereda sig för den kommande arbetsveckan. Men nu är det snart mars. Mars = VÅR. Det är fan i mig inte en dag för tidigt.