Vi är ju i ett hoppblock nu, tycker vi har varit det i evigheters evigheter utan att för den sakens skull ha hoppat någonting. Det har varit lite rörigt med vikarier och så, men det gör ju inte mig någonting eftersom jag inte tycker hoppning är jättekul och Pojken inte heller direkt är någon naturbegåvning att tala om. Vi har kämpat på med markarbete och bommar och så var också fallet igår. En övning där man först skulle trava över bommar, sedan lägga en volt, sedan fatta galopp och galoppera över andra bommar. Och sedan likadant fast galoppbommarna byttes ut mot ett litet koppelräck istället.
Och det gick Så. Djävla. Bra. Pojken var på hugget, travade på bra framåt och då stämmer ju avstånden även för hans korta ben så att han inte snubblar sig igenom bommarna. Och jag var fokuserad och gasade på istället för att hålla igen (som jag nog omedvetet gör i hoppningen p g a feg) och då var det väl inga problem med någonting egentligen utan det var nästan bara för mig att styra. Nu är det i och för sig inte så bara när det gäller Pojken, för han är verkligen inte den som låter sig styras bara genom att dra lite i en tygel utan det gäller att ha framförhållning och vara perfekt koordinerad med hand och skänkel och vikt, annars vill han gärna gå dit andra går. Men det gick bra, och Pojken hade dessutom öronen framåt hela tiden, det kändes som att han tyckte det var jättekul. Det tyckte även jag! Annars tycker jag mest det är skönt när det är över, men nu var jag nästan sugen på att hoppa lite mer. C-R-A-Z-Y vet alla som känner mig. När jag var i 20-årsåldern, för ungefär tusen år sedan alltså, så gick jag i en s k hoppgrupp och där var det ett evigt hetsande att man skulle hoppa högre, rida snabbare, ta svårare vägar och liksom hela tiden balansera på gränsen till ett misslyckande. Man fick inte hoppa 90 cm och känna sig nöjd med det, utan då skulle väl hindren upp till 1.10 så att det ändå slutade med att hästen rev eller vägrade eller tog ett jättekonstigt språng så att man ramlade av. Så är det inte nuförtiden (nu går jag ju förstås inte i en hoppgrupp längre, och att hoppa 90 centimeter är väl ungefär lika aktuellt som att resa till månen) och det tycker jag är svinbra. Att man får ta det i sin takt. Jag kommer ju aldrig att bli en hoppryttare igen och det känns gött att det liksom bara kan få vara så, utan att någon tjatar eller hetsar eller försöker övertala en att jodå, du kan visst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar